Olav den heliges seglats i "Mälaren" för 1000 år sedan
Stocksund / Stäksund eller Norrström? 
Av Börje Sandén,
2004-06-07, 2004-06-20, 2007-03-27, 2007-09-15, 2010-01-10,, 2010-10-19, 2010-12-17;
2011-03-29, 2011-06;
2013-01-04; (2016-04-08; 2017-05-05)
 /nya/stock-ny.htm)  
UKF:s startsida

Vill du gå direkt till en nyare fil, som utan de svårtolkade väderstrecken visar rätta platsen - Almarestäket Klicka  

Viktigt tillägg april 2017 - underlättar förståelsen
av ett månghundraårigt diskuterande om vad som är sant

Naturvetenskapen förklarar plötsligt obeaktade historiska sammanhang
Stäketsundet och Ryssgravssundet är sagornas Stocksunden


Läs gärna ovanstående länk som en introduktion till
huvudartikeln här nedan



   Vill du läsa   Olav berättar själv -Medeltidsdagen 2010     eller      Längre introduktion 
Källskrifter - Kommentarer
Textavsnitt - Legendariska Olovssagan
Textavsnittet i fornisländsk stavning
Hvarest gräfvde sig Olav Haraldson ut ur Mälaren    Bearbetad
Länk till Olovssagan i Heimskringla
Länk till isländska texten transkriberad  - 3 riktiga väderstreck
Karta över sjön Lagen-Skarven
Tidigare artiklar i ämnet:   Stockholm 750 år Uppföljning/debattartikel
Se även:   Almarestäkets historia   Ur  Vad hände egentl?  bok 1
Fornsigtuna som forskningsprojekt?
Förteckning       över:  Litteratur - källskrifter  - småskrifter -  hemsidesartiklar - pdf-file

***********************************************************************
Det hände för tusen år sedan
Är det Upplands-Bros eller Stockholms äldsta historia?

Del 1 - Olav Haraldssons besök i våra farvatten år 1007 gav oss tidig historia
Del 2 - hoppa direkt till:  - utförligare resonemang kring frågeställningarna  
- kort sammanfattning av debatten om vilken plats som avses i sagan
........................................................................................................................
Del 1
Stocksund - Stäksund eller Norrström?

År 2002 firade Stockholm sitt 750-årsjubileum.
I samband med jubileet aktualiserades legenderna om Stockholms tillkomst. En av de historier som förknippas därmed är den kända isländska sagan om Olav den heliges seglats i våra farvatten åren 1007-08. Sagan finns i flera varianter som på olika sätt berättar om ett Stocksund, där det vid vårfloden eller vid kraftigt regn skapades en stark fors ut till havet. Sagan säger också att det bara finns ett utlopp för vattnet  i hela Svitjod (en stor del av Uppland) och att detta utlopp dessutom är smalare än många åar. Detta sund har ända sedan sagotiden förknippats med Norrström i Stockholm. Ett antal forskare har dock under årens lopp menat att detta Stocksund i stället är Stäksundet vid Almarestäket mellan Järfälla och Upplands-Bro.
     Vi vet nu att Norrström inte fått permanent strömmande vatten förrän i början av 1300-talet!  Hela nuvarande Mälaren var vid Olav Haraldssons besök nämligen en vik av havet. Arkeologiska undersökningar vid Helgeandsholmen på 1970-80-talen visar att den traditionella tolkningen av sagans topografiska beskrivningar inte stämmer med terrängförhållandena i Stockholm.
     Så är emellertid fallet om man förlägger händelsen till Stäksundet. (Almarestäket) och då stämmer också den Historiska eller Särskilda Olof-sagans  originaltext med verkligheten. Men i alla tolkningar  till svenska som jag känner till har man utgått från Snorre Sturlassons nästan identiska text i Heimskringla. I den har emellertid två väderstrecksupplysningar ändrats så att de bättre skulle passa de topografiska förhållandena vid Stockholm. I den isländska handskrift som jag refererar till - ovannämnda Historiska/Särskilda Olof-saga - sägs nämligen att ett försvarstorn låg väster om Stocksund och att en mannahär stod  öster om sundet. Att det verkligen är dessa väderstreck framgår av den transkriberade texten som finns i Kungl. Biblioteket i Stockholm:

þa for Olafr konungr ut til Stoccsunda  oc comz  þar eigi ut.

kastali var fire vestan sundit. enn heR  mannz fire austan.


Anmärkning år 2016.
Lägg märke till att det är pluralform på ordet 'Stocksunda' i grundtexten här ovan. Detta kom att bli en av några  mycket viktiga upptäckter, när ämnet på nytt togs upp år 2016 i samband med utgivande av boken Stockholm före Stockholm,  Stockholmia Förlag, också presenterad i Vetenskapsradion.
Läs UKF.s inlägg i debatten 13 nov 2016. Vikingatida ortnamn i Upplands-Bro.
Inlägget här ovan förklarar bl.a.varför textförfattaren på 1200-talet trodde att Olav den helige kom ut på havet vid det mindre av de två Stocksunden när svenska kungen blockerat det stora sundet


Länk till tre sagatexter som använder  "manipulerade" väderstreck och den äldre variantens originaltext.

Tillägg juni 2011
Orsaken till att en lång rad av forskare har ansett sig behöva ändra på isländska sagors väderstreck beror på att en ledande historiker i början av 1900-talet trott på en annans  idé om att nordborna inte hade riktigt klart för sig var norr var beläget. Under en lång följd av år - ända sedan jag i hembygdsboken 1984 framförde mina tvivel på att nordborna inte skulle ha full kontroll på väderstreckens riktningar - har jag varit övertygad om att sagatexternas väderstreck inte skall ändras vid tolkningen till svenska - inbegripet Snorres egen Heimskringla tillkommen efter hans besök i Sverige då han ändrade på väderstrecken.
       Att väderstreck i islädnska sagor överhuvudtaget inte skall ändras har jag nu fått bekräftat från
tre olika håll.  I Isländska Sällskapets årsbok 1965 tar man rejält avstånd från Weibulls omtalade skrift från 1928. Bl.a. säger man att norrmännen som emigrerade till Island på vikingatiden utan någon tvekan vågade ta med sig familjer, tjänare och allt husgeråd  i den fasta förvissningen att de verkligen skulle hitta vägen till det nya landet.  Den som senast doktorerat om synen på de isländska sagorna säger med bestämdhet att frågan om en felaktig uppfattning om väderstrecken inte är känd av dagens historiska forskning. (det är svenska arkeologer som framfört, och ännu framför, den saken med stark opposition från historikerna. )  År 2009 hölls ett veckolångt internationellt seminarium i Uppsala universitet, dokumenterat i en skrift på ca 1200 sidor. En sökning i den digitala skriften nämner ingenstans något om felaktiga väderstreck.  Efter detta tillåter jag mig påstå att ändring av väderstreck varit en 100-årig myt.  Läs mer därom.
  
I sagan om den norska kungen Olav finns några svenska orter i Upplands-Bro omnämnda
Ur vår lokalhistoriska synpunkt sett är en av varianterna av sagan intressant, eftersom vi i den har en av de tidigaste  hänvisningarna - kanske den allra tidigaste - till namngivna orter i kommunen - och då är det inte bara frågan om namnet Stäksundet.  I sagans varianter nämns såväl namnet Fornsigtuna som mälarviken Skarven omedelbart norr om Almarestäket. Det berättas också om det näs som gett namn åt kyrksocknen Näs, som på 1900-talet bytte namn till Kungsängen.
     Det skall - som några gånger tidigare - visa sig att när man tränger djupare in i lokalhistoriska spörsmål så "rubbas cirklarna" ibland även för sådant som hör rikshistorien till.

Den flerhundraåriga frågan om platsen för Olav Haraldssons seglats i Mälarområdet.
Diskussionen handlar om huruvida platsen för Olav Haraldsons flykt ut på havet ägde rum vid Stäket eller vid Norrström / Söderström i Stockholm. Händelsen finns beskriven i några få isländska handskrifter och ett stort antal tolkningar av dessa.

Huvudkällor i den här studien
1) "Den store saga om Olav den hellige": efter pergamentshandskrift i Kungliga biblioteket i Stockholm nr 2 4to med varianter fra andere handskrifter. Av Oscar Albert Johansen och Jón Helgason. Oslo 1941 
     Den är även kallad den "Särskilda Olavssagan"  ibland den "Historiska Olavssagan"
     "Starka argument har anförts för att Snorre Sturlason är författaren"  Kristinn Jóhannesson 1992
2) "Heimskringla" av Snorre Sturlasson.
     Berättelsen om Olav den Helige är identisk med ovanstående när det gäller seglatsen i Mälarområdet
     med undantag för väderstrecken. ( Snorres text i Heimskringla. se Finnurs transkriberade text )
3) Olafs saga hins helga. Keyser och Unger. En kort saga om Kong Olaf den hellige fra anden halvdeel af det tolfte aarhunrede. Chistiania 1849. 
   
En variant av den s.k. Legendariska sagan, som förlägger händelsen till Almarestäket-Ryssgraven

I denna studie använder jag mig av nr 1 och 3
Jag har valt dessa versioner eftersom de - oberoende av varandra - beskriver samma plats men med delvis olika detaljer. Snorres Heimskringla - Nr 2 - använder väderstreck som bättre passar in på förhållandena vid Stockholm. Jag menar att hans ursprungliga text är den rätta och att han har ändrat sig beträffande väderstrecken sedan han besökt Sverige och då kan ha fått veta att  havsviken 'Mälaren' stundtals kunde beskrivas som insjö med avlopp vid Stockholm.
     Mitt argument att Snorre ändrat sig stöder sig på Kristinn  Jóhannessons uttalande i förordet till bokverket "Snorre Sturluson Nordiska kungasagor" (1991), där han i del 1 s.8 säger: "Starka argument har anförts för att Snorri är författaren till den så kallade "Särskilda Olavssgan", dvs den saga om Olav den helige som till stor del är identisk med Olavsagan i Heimskringla." Det är bara väderstrecken som är annorlunda i det avsnitt av sagorna som berör Olav Haraldsons besök i Mälarområdet.
     I riksantikvarien Hans Hildebrands utgivningen av de isländska sagorna på 1860-talet framhåller han att det var vid Stäket som Olav Haraldsson - senare känd som "den helige" - tog sig ut på havet. Det sker i såväl kommentarerna som i den bifogade geografiska beskrivningen. Hildebrand påpekar att det är Styffe som uppmärksammat honom på detta. Även Keyser och Unger menar att händelsen ägde rum vid Stäket och att Olav tog sig ut på havet vid Bakstäket, dvs Ryssgraven.  Vattnet som han blivit instängd i  hette Skarven. Det är samma namn som idag.

Snorre Sturlasons besök i Sverige
Snorre Sturlasons version Heimskringla är således inte den första.  Jag ser hans verk som en bearbetning och tillrättaläggning av påstådda oklarheter i källskrifterna för att därmed få händelsen att passa in i verkligheten. Hans versioner är dessutom den enda som berättar om att Haraldson skulle ha grävt sig ut. Det är också den enda som hänvisat till svenskarnas uppfattning om vad som skulle ha hänt mer än 200 år före Snorres version. Sagan berättar att det var strömmande vatten vissa årstider vid Stocksunda/Stäksundet. Tidpunkten för permanent motström vid Stockholm blev inte slutgiltigt klarlagt förrän vid de arkeologiska undersökningarna på Helgeandsholmen på 1970-talet.  (Anders Ödman. Stockholms tre borgar 1987)
      Sturlasson hade besökt Västergötland och då han kan ha fått upplysningarna om att svenskarna sagt att  Olav Haraldson skulle ha grävt sig ut och att många svenskar omkommit när vattnet bröt sig igenom näset. "Men svearna tala däremot och säga det vara lögn, att några där förfarits". Detta skulle kunna vara en efterhandskonstruktion av Snorre. Det är ologiskt att utgå från att Haraldson och hans män kan ha hört något om att svenskar dödats, när vid hemkomsten redogjorde  för händelsen.

Väderstrecken i isländska sagor
I svensk 1900-talsforskning har det under lång tid varit ett axiom att Nordmännen inte skulle ha en riktig uppfattning om väderstrecken. De har måst vridas medsols 45 eller 90 grader för att stämma med verkligheten har man hävdat. Det ser nu ut som om frågan är avlyst. Författaren till den senaste doktorsavhandlingen om isländska sagor säger sig ej ha hört talas om några väderstrecksproblem i forskarvärlden.
     Men  frågan dyker upp så fort vi stöter på berättelser om Stockholms grundläggning och det sker ofta -  den senaste jag känner till är från år 2012. Med hjälp av tesen att forskningen har rätt att vrida på väderstrecken är händelsen med Olav den helige uppenbarligen högst aktuell.
  Sturlasons äldsta version säger följande om platsen: ... Då for kung Olav ut till Stocksund men kom inte ut där eftersom en kastal låg väster om sundet och en mannahär stod öster därom ... :

ddddddddddd


Sunden vid Stäket  Sunden vid Stockholm
Vid Stäket går sunden i nord-sydlig riktning.  I Stockholm väst-östlig riktning. 
Det har hävdats att den i sagan nämnda kastalen skulle vara föregångaren till slottet Tre kronor.
Kastalen ligger väster om sundet. Man kan absolut inte påstå att slottet ligger väster om Norrström.
I samtliga översättningar till svenska, senast 1992, använder man Snorre Sturlasons version i Heimskringla där han använder andra väderstreck än i den äldre sagan..

Väderstrecken stämmer inte för Stockholm, där sunden går i väst-östlig riktning.  Med angivna väderstreck skulle kastalen (försvarsanläggning) hamna i trakten av Riddarholmen i Mälaren och mannahären på platsen för slottet Tre Kronor, där kastalen borde ligga för att kunna stoppa fientligt sinnade fartyg. Svenska kungen hade redan blockerat själva Stocksund med sin flotta.  Därför ändras väderstrecken ofta så att kastalen ligger i öster och mannahären står söder om sundet.
     Den isländska texten här ovan - Sturlasons Särskilda saga - stämmer helt för sundet vid Almarestäket som går i nord-sydlig riktning. Kastalen har legat under Sveriges största medeltida borganläggning S:t Eriks slott även kallat Almarestäket. Mitt emot kastalen, således på Järfällasidan av sundet har den svenska mannahären stått.
     Populärt hållna artiklar om Stockholms grundläggning väljer att placera kastalen i östra delen av sundet (ej öster om sundet) där Tre kronor ligger (man ersätter väster med öster). Mannahären placeras inte norr om sundet utan söder om sundet, det vill säga på stadsholmen - blivande Gamla stan.
      Jag har samlat på hög minst dussintalet tolkningar som placerar hären söder om norrström ! Det är bara en författare som grubblat över detta märkliga schackdrag i väderstrecksproblematiken. Det är 1700-talshistorikern Sven Lagerbring.
     För honom liksom för Olof Rudbeck på 1600-talet var det faktiskt vetenskapligt helt riktigt att placera Haraldsons flykt ut på havet vid Stockholm, eftersom det var där man kom ut havet på 1600-talet. Men 600 år tidigare gick havet ända fram till Uppsala och Arboga. Det var bara vid vårfloden som vattnet stockade sig i det trånga och grunda Stäketsundet - sagans Stocksund - vid Almarestäket, vilket gav intrycket av att havet började här.  När Mälaren vid början av 1300-talet inte längre var en vik av havet utan en självständig insjö fortsatte översvämningarna vid Stäket på samma sätt som på Olav den Heliges tid. Stäketsundet är fortfarande enda utloppet för en stor del av Upplands vårflod.
    Där Stockholm skulle byggas ett par hundra år senare fanns i början av 1000-talet minst fem sund mellan öarna i den svenska skärgården som då omfattade hela nuvarande Mälaren. (Anders Ödman 1987)

Nu till det märkliga som historikern Lagerbring  tycks vara ensam om att ha iakttagit. Han framhåller att en grävning ut till havet vid Stockholm skulle varit ett helt orealistiskt företag. Hela Olof Skötkonungs mannahär befann sig ju på platsen för grävningen! Lagerbring formulerar sig:  "aldrig tillförne har väl sömnnigare krigsfolk varit till än de Svenske varit den gången, emedan svenska krigshären hade sitt läger på södra sidan av Norre ström och flottan förmodligen legat strax bredvid., och det oaktat skulle en hel Flotta kunnat gå obehindrad ut genom Södersluss".
     Lagerbring föreslår att utgrävning måste att skett någonstans mellan Fittja och Södertäljesundet.  Han kände inte till att de äldre sagoversionerna (obs ej tolkningsvarianter) inte nämner någon utgrävning. De pekar ut platsen vid Almarestäket, där det 2 km västerut fanns ett mindre näs vid den plats som idag 1000 år senare går under namnet Ryssgraven. Efter den stora vårfloden 1839, då det var 1,2 m nivåskillnad i forsen i Stäksundet, anlades där en stenskodd kanal ovanför det normala vattenståndet. Den skulle kunna föra ut överskottsvatten i Mälaren; stenskodd så att kanalen inte skulle kunna växa igen och orsaka fler översvämningar. Stäksundet är fortfarande, precis som det sägs i sagan, det enda utloppet för vårfloden från alla orter ända upp ifrån trakten av Vendel långt norr om Gamla Uppsala.
       I ett par senare berättelser händer det att skribenterna framhåller att det kanske inte alls är sant det som står i sagan men att Snorre Sturlason trots allt varit riktigt underrättad om de geografiska förhållanden och placerat kastalen på rätt ställe men råkat blanda bort väderstrecken.  Skribenterna kan t.o.m. konstatera att det hände för tusen år sedan. Men de tänker inte på att då måste platsen varit vid Stäket och de ursprungliga väderstrecken varit riktiga.

Man förstår verkligen att forskningsläget är komplicerat när man dels måste tänka i fyra dimensioner, och dels inse att sagans vattendrag inte var Mälaren utan enbart vattnet norr om Stäket. I den senaste utgåvan av Sturlasons sagaversion 1992 sägs i kommentaren att farvattnet anses vara dagens Mälaren. Någon motivering  till varför man anser så tycks inte finnas. Jag har i kontakt med översättaren efterlyst en sådan! Min kommentar brukar vara: sakkunskapen tycks anse att när det regnar mycket i Uppland så svämmar havet över!  Mälaren var ju en del av havet och blev inte fullt ut insjö med sött vatten förrän ett stycke in på 1300-talet, då den så småningom fick sitt nuvarande namn.

Den gängse uppfattningen är emellertid så till den grad cementad att ingen forskare vågat i klartext opponera mot den.  Nils Ahnlund har gjort det indirekt i sin stora bok "Stockholms historia för Gustav Vasa (570 s.)
Efter att på 5-6 sidor grundligt gått igenom tänkbara platser där Olav den Helige kunde tagit sig förbi  avspärrningarna kommer han fram till följande slutsats. (sid 66). Men det har funnits tvivlare som inte vågat gå emot den officiella verstionen. Vad sägs om följande  formulering.
En av de mindre osannolika platserna tar sikt på ett näs strax intill Skarvens trånga utlopp vid Stäket, vilket namn just anger förpålning i farleden."

En något fylligare presentation av frågeställning och argument
för en annan tolkning än den traditionella.
Här vill jag alltså slå ett slag för min uppfattning att det just är sundet vid Almarestäket som är omnämnt vid Olav Haraldssons besök i våra farvatten åren 1007-08. Det var - inom parentes sagt - långt senare han blev helgonförklarad.
     I samband med tillkomsten av en ny översättning 1991-92 av Snorre Sturlasons Olavsaga förstod jag av förordet att den andra varianten, den Legendariska sagan, inte hade förkastats som otillförlitlig av forskningen. Första gången jag skrev om detta var i kommunens hembygdsbok 1984, och då antog jag att den sagan inte var godkänd av forskningen på grund av benämningen legendarisk. Nu visade det sig att sagan kan jämställas med och jämföras med upplysningarna i såväl Snorres traditionella "Heimskringla" som hans första Olovs-saga den s.k. Särskilda Olavsagan beträffande förhållandena vid Stäket. Därför borde den nu kunna tas med i diskussionen om var Olav befann sig, när han lyckades ta sig förbi de avspärrningar med pålverk, sammanlänkade stockar och manskap, som den svenske kungen Olof Skötkonung gjort vid utloppet från det vatten Olav Haraldson blivit instängd i.

Det finns varianter av själva sagatexterna  och  varianter av tolkningen av dem
Tillsammans ger de isländska originaltexterna en fylligare bild av det som hände för tusen år sedan. De berättade sagorna hade naturligtvis en grundsyn på det som hände - men delar av innehållet har troligen gått förlorade och nedskrivandet av berättelserna började inte förrän efter hundra år och kanske mer. Precis som i all historieskrivning är det skrivna resultatet beroende på hur författaren till den skriftliga berättelsen uppfattat det skeende som beskrivs. Samma saga finns i flera tolkningar.
     Det är inte bara en fylligare berättelse vi är intresserade av. Vi vill gärna att den skall passa in den geografiska miljö i vilken händelserna en gång ägde rum. För att det skall bli riktigt måste vi till att börja med kunna föreställa oss hur landskapet såg ut när händelsen ägde rum.
      En landhöjning på 5 meter sedan sagornas tid har ändrat landskapet i hög grad.  Det är därför det har uppstått problem. Berättelsen om Olav den Heliges besök i våra trakter blev känd först på 1600-talet, mer än 600 år sedan han var här. När sagan översattes till svenska visste skribenterna ingenting om landhöjningen. Sagan säger att Olav blev instängd över vintern i ett vattendrag i trakten av nuvarande Mälaren. När han lyckades ta sig ut genom att smalt sund efter islossningen kom han ut på havet och var då räddad.
     På 1600-talet började havet vid Stockholm. Alltså hade han blivit instängd vid Mälarens utlopp i havet - dvs Norrström. Därmed kunde Stockholm bli en av några få orter i Sverige som har en tusenårig historia.
     Nu vet vi att platsen inte kan ha varit Stockholm. Miljön vid Stockholm passar inte in i den bild som sagorna ger oss. Av andra tänkbara platser är det Stäket - Ryssgraven som bäst överensstämmer med sagornas beskrivning. Men det tar lång tid innan en inrotad åsikt ändras. Genom internet går det snabbt att hitta en mängd information som hänvisar till den uppfattning som varit i flera hundra år.
      I själva verket har sagorna dubbla benämningar, vilket förvirrar begreppen. Därför benämner jag dem i fortsättningen som Särskilda/Stora Olavsagan, Heimskringla och beträffande de äldre varianterna Legendariska sagan/ Olafs saga hins helga.
     Det hör också till saken att det också finns varianter på sagorna beroende på vem som tolkat den isländska texten till  något modernt språk.                                                      Länk till olika tolkningar
    
Min tanke är att diskutera platsen för det sund genom vilket Olav flydde ut på havet. Sagan säger att sundet var smalare än mången å. Vid kraftigt regn och vid vårfloden blev det därför stort forsfall när vattnet  skulle ut i havet. Sagan säger också att allt vatten i Svitjod skulle ut genom ett enda sund, varvid stränderna ovanför forsen svämmandes över innan allt vatten hunnit rinna ut i havet. Vattnet kom inte bara från Fyrisåns och Örsundaåns avrinningsområden utan också från Vallentunasjön och sjöarna i Upplands Väsby.

Alternativet Almarestäket
För tusen år sedan fanns en sådan plats vid Almarestäket. Höga berg, ett trångt och grunt sund har genom åren många gånger stoppat upp vattenflödet. Det illustreras bl.a. av det faktum att när första ångbåten, en grundgående hjulångare, skulle till Uppsala fastnade den i Stäksundet. Därför har man ständigt varit tvungen att muddra för att kunna håll sjötrafiken igång. Ännu längre tillbaka i tiden hade överskottsvatten kunnat ta sig ut till havet vid nuvarande Ryssgraven, tidigare kallad Bakstäket, där näset mellan Stäksön och fastlandet nu ligger mellan 5-8 meter över havet. Före vår tidräknings början kunde vårfloden också ta sig över näset även vid Draget där tröskeln nu är mellan 10-13 meter.
     Alla andra tillflöden från Ekolsundsviken ända bort till Örebro hade sitt avlopp direkt till havet för 1000 år sedan. Väldiga vattenmängder kom från Bergslagen via Kolbäcksån, Arbogaån, Hedströmmen och Svartån  i Västerås. De vattenmängderna passerade således inte genom Stäksundet.
    År 1839 regnade det så mycket över Uppland att forsfallet vid Stäket var 1,2 m . Det är en av de högst uppmätta nivåskillnaderna ovanför och nedanför forsen vid Stäksundet.      Mer härom i Del 2.
Länk till artikel om översvämningen 1839

Alternativet Norrström - Söderström
Vid tidpunkten för Olav Haraldssons besök var Norrström inte särskilt smalt och dessutom har geologer och arkeologer visat att det fanns flera sund som kunde föra vattnet vidare i det hav, som vattnet redan nått när det väl passerat sagans Stocksund, dvs Stäksundet. Den traditionella forskningen hänvisar till att Olav skulle ha grävt sig ut och på så sätt skapat Söderström. I själva verket har Söderström alltid funnits. Dessutom fanns det samtidigt sund vid Södertälje och på ytterligare några platser. Att Olav Haraldson skulle ha grävt sig ut nämns inte i heller de äldre sagorna, det är ett tillägg av Snorre Sturlason på 1200-talet.
Se fler förslag på lösningar av den frågan längre fram (avd. 2).
 
Legendariska sagan
I den äldre och  längre varianten av Olavsagan, den Legendariska,  sägs uttryckligen att händelserna ägde rum i ett farvatten i Svitjod som hette Skarven. Denna berättelse bekräftar således med namns nämnande att det är Stäksundet som gäller. Om man läser den traditionella sagans text utan den förutfattade meningen att sagans vattendrag Lagen (Lögrinn. m.fl. stavningar) skulle vara detsamma som Mälaren, så inser man att sagans Lagen är det vatten som ligger uppströms sagans Stocksund.
     Vattenmängden från Fyrisån med dess tillflöden, från Örsundaån och tillflödet från Vallentunasjön kan naturligtvis inte ha räckt för att själva havet skulle kunna svämma över!  Den officiella versionen i aktuell litteratur säger att det var Mälaren som svämmade över på Olav Haraldsons tid.  I fotnot skriver man  "Lögrinn anses vara det som vi i dag kallar Mälaren".  Gång på gång används 'anses' som enda motivering när man i notapparaten vill förklara något. Jag saknar motiveringar till varför man anser något. Om man inte har någon motivering borde man låta läsaren själv fundera över betydelsen.

Förklaringen till vattenminskningen i Mälarområdet
Den nyss nämnda uppfattningen att havet började vid Stockholm kommer från Olof Rudbeck som på 1600-talet i sin Atlantica förklarat att vattennivån i Mälaren sjunkit på grund av att Olav Haraldsson grävt sig ut och därmed skapat ett för stort avlopp För Rudbeck och ytterligare många generationer var detta en väl så naturlig förklaring ända tills den geologiska vetenskapen förklarat att det pågår en landhöjning i Mälarområdet på nära en halv meter per århundrade.

     Jag vill på annan plats ge en mer naturlig förklaring till hur Olav lyckades ta sig ut på havet, som för tusen år sedan sträckte sig långt in landet. Hela Mälaren var då, som tidigare nämnts, en del av detta hav. Upplands-Bro låg alltså vid kusten i det gamla kustlandskapet Attundaland. Havet gick i själva verket ända fram till Uppsala, vilket betyder att även kommunens östra strand norr om Stäket låg vid havet.


Nordenkarta från 1500-talet visar hur det var flera hundra år tidigare
Kartan här nedan är en s.k. carta marina, en "havskarta", som avser att beskriva länders kuster och där befintliga orter. På 1500-talet kände man naturligtvis inte till landhöjningen i norden. Kartan har ritats på uppdrag av holländska köpmän som ville upprätta handelsförbindelser med norra Europa. Kartografen Barent, som egentligen var lots åt holländska handelsskepp, har aldrig själv varit i Östersjön. Han gjorde tre resor längs Nordsjön, Norska havet och Barents hav (!) med uppdraget att försöka hitta en isfri passage norr om Ryssland för att därmed finna en sjöväg till Kina och Indien. Han dog under sista resan och kartan sammanställdes i hans namn av andra med hjälp av det insamlade materialet.
     De få utländska sjöfarare som seglat i Östersjön genom århundradena hade berättat att man kunde segla ända fram till Uppsala. Kartan stämmer således inte med det faktiska förhållandet på 1500-talet. Den speglar européernas långvariga erfarenhet om båtfärder i Östersjön. De första kartorna var skrivsbordsprodukter byggda på tusenårig kunskap om färder i nordliga farvatten. Redan år 98, således 1500 år tidigare berättade romaren Tacitus om Svionerna som bodde på öarna i den norra oceanen och var skickliga sjöfarare med båtar som var lika i för och akter.


Barent

Karta från 1598 - en s.k. Carta marina, som endast visade ländernas kustlinjer.
Man visste inget om landhöjningen och ritade kartan enligt gammal tradition.


Lagen
Kartan är framtagen genom kartöverlägg på ritfilm
  från ett stort antal ihopklistrade terrängkartor med nivåkurvor (B. Sandén)
Sedan kartan gjordes har jag genom Rasmus Ludvigsons kartskisser från 1550-talet uppmärksammat att den stora Vallentunasjön har utlopp till Mälaren.
Dags att utöka vattendragets omfång i reviderad karta.   
 
                              Läs mer om Mälarens strandlinjer                                
                                
Öppna artikelns länkar i Nytt fönster ?- Högerklicka !

Adam av Bremen - inte längre något fel på hans väderstreck   Artikel 1       Artikel 2    
Slutsatser - Sammanfattning Artikel 3

***********************************************************************

Del 2
Utförligare presentation och argumentation kring den kontroversiella frågan
En ny kortare sammanfattning - januari 2013

Den geologiska situationen i Stockholm vid tidpunkten för Olav Haraldssons besök
Sagan berättar om ett Stocksund som var "smalare än mången å".  Traditionellt hävdas att sagaförfattaren Snorre Sturlason menar att Stocksund skulle vara detsamma som Norrström. Sagan poängterar att översvämningar förekommer vid regn och snösmältning på grund av det smala och enda utloppet genom Stocksund. Vid den aktuella tidpunkten fanns flera sund mellan öarna i skärgården, såsom Söderström, vid Hammarby sjö och vid Södertälje för att nämna några. Men sagan framhåller att fanns bara ett sund i Svitjod, där allt överskottsvatten skulle fram. Överskottsvattnet från Uppsalahållet och alla andra tillflöden längs havskusten bort mot Örebrotrakten kunde således leta sig  fram utan  problem. Man inser nu lätt det orimliga i att det skulle kunnat  regna så mycket över Uppland att havet svämmat över.
     Om man i argumentationen tar med sagans uppgifter om att den svenska kungen Olof  Skötkonung också  spärrade Stocksund med av järn sammanlänkade stockar så inser man att han borde ha lagt sådana länkar i alla sunden i stockholmstrakten.  Man kunde inte skydda Svitjod  med bara en försvarslinje.
     Sagan säger att Olav kom till Svitjod först sedan gått in i Skarven, där han plundrade stränderna på bägge sidor och dräpte mycket folk. Den enda ort som nämns med namn är Fornsigtuna. Om han, som traditionen säger, plundrat Mälarens bägge stränder, dvs ända bort mot Västerås, Köping , Arboga, Södertälje så tycker jag någon av dess orter bort varit angeläget för Olav att skryta med som troféer. Han var naturligtvis aldrig där. Det fanns nämligen inga plundringsvärda områden i den öppna skärgården. De låg inomskärs.
      Den professionella forskningen borde kanske titta lite närmare på denna saga för att om möjligt utröna vad som verkligen var Svitjod genom att jämföra med andra sagor, för sagan om Olav tycks ju säga att Svitjod är landet norr om Stäksundet - i varje fall gällde detta vid Haraldsons besök i början av 1000-talet.
     Om man tolkar texten i den allmänt använda sagavarianten, ur vilken de flesta citaten här ovan är tagna, och väger in de geologiska och geografiska kunskaper vi nu har så finner man att den legendariska sagan egentligen inte behövs i argumentationen. Den endast förstärker saken.
    
Den geologiska situationen i dagens Stockholm
På grund av landhöjningen befinner sig nu Stockholm i samma situation som Stäketområdet för tusen år sedan. Tröskeln vid Norrström hindrar vattnet att fritt rinna ut i havet. Det gjorde - och gör! - också tröskeln vid Stäket. Många gånger har det regnat så mycket att stränderna norr om Stäket svämmat över.
     För bara några år sedan blev vattenståndet i Mälaren så högt att det bara rörde som decimetrar innan vattnet skulle rinna ner i tunnelbanan. Detta trots att alla slussar i Stockholm och Södertälje var öppna. Ett parallellfall hade man också med Vänern för ett par år sedan. Man diskuterade då att spränga en tunnel ner till kusten för att tillräckligt snabbt kunna få ut vattnet i havet. Jämför lösningen av saken vid Stäket 1839, då Ryssgraven gjordes om för avvattning av översvämningsvattnet.
 
Öppna artikelns länkar i Nytt fönster - Högerklicka !
Det finns alltså två versioner av sagan - texterna lagda bredvid varandra  jämte kommentarer
Händelserna i våra farvatten åren 1007-08 har alltsedan Stockholms första hävdatecknare använts som bevis för att den blivande staden redan då hade en befästning på platsen för nuvarande Stockholms slott. Man har med detta velat framhålla att Stockholms historia börjar långt innan namnet första gången dyker upp i skrift år 1252.   Läs Birger Nermans artikel i Fornvännen 1919 och  STF:s årsbok 1922. I dessa anförs två omständigheter som talar till förmån för Stockholmsalternativet, dels en norsk saga, som säger att Stockholm låg på platsen för kung Agnes död, dels att platsen låg vid den ström, som ledde vattnet ut till havet = Östersjön!.   På sagans tid var Mälaren en del av havet!

Birger Nermans version i klartext
Nerman och många andra menar att havet började vid Stockholm på Olav Haraldssons tid. Jag menar - i likhet med några få andra - att det snarare började vid Almarestäket, i varje fall när det var "högvatten i Svitjod". I själva verket vet vi nu att hela Mälaren var en havsvik, ingen insjö. Samma saga kan alltså åberopas för två motsatta ståndpunkter beroende på var man anser att havet börjar. Inte så underligt att forskarna har olika åsikter.  Men som vanligt är det en variant som vinner över andra och "blir historia". Den officiella historien säger alltså att Olav Haraldsson plundrade Mälarens stränder. För mig har en av våra experter på frågan hävdat att även tyska forskare menar att Snorre med Lagen menade hela Mälaren!
     Nerman har som ett huvudargument till förmån för Stockholm en högst diskutabel uppgift ur en skotsk 1400-talshandskrift om Norges historia, som i en tidigare version - alltså inte den bevarade skotska texten - skulle ha placerat Agnefit vid Stockholm. Han påstår "att man vet att den uppgiften skulle ha funnits i den ursprungliga texten" (!). Han åberopar ett antal avskrifter om detta med kopplingar till den så kallade Ynglingasagan, ett versepos som skulle gälla som ett säkert bevis för "att Agnefit är identiskt med Stockholm".  Jag kan inte tänka mig ett svagare bevis för en historisk händelse.
     I Fornvännen 1919 tar Nerman upp ett påstående från en geolog att Söderström redan var öppet vid tiden för Olavs besök. Det hade således inte behövts någon grävning genom Agnefit som Snorre Sturlasons version Heimskringla säger.  Nerman konstaterar att om det är rätt, så måste utgrävningen vara uppdiktad och händelsen ägt rum vid Stäket. Men Legendariska sagan är en text, och det finns fler som pekar ut Stockholm säger Nerman. Han ursäktar de forskare som ville förlägga händelsen till Stäket med att de inte känt till att ovan nämnda skotska texten. När Nerman tar upp saken i STF 1922 har han emellertid funnit beviset för att det inte kunde vara Stäket: Sagorna säger ju, att när han tog sig förbi de svenskar som blockerade sundet, kom han direkt ut på havet. Och havet började ju vid Stockholm!  Synnerligen märkligt att en då ansedd forskare glömmer bort att Mälaren på Haraldsons tid var en havsvik och ett hav svämmar inte över hur mycket det än skulle regna över Uppland.
     Forskningen har framhållit ytterligare ett argument till förmån för Nermans tolkning. I Legendariska sagan sägs att vattnet som Olav den Helige seglade på skulle vara övermåttan stort och utbrett sig kretsformigt. Då skall vi minnas att Snorre aldrig har besökt Mälarområdet. När sagesmannen använt uttrycket 'stort' har denne förmodligen menat, att det stora i sammanhanget var  "stockholmsskärgården" som på den tiden sträckte sig från Arbogatrakten genom hela nuvarande Mälaren och ända upp emot Åland. Se Barents karta i början av artikeln.
     Det kretsformiga - om man nu vill ta fasta på det uttrycket - är inget annat än de vattendrag som omger Upplands-Bro, dvs vattnen norr om Stäket och öster ut mot Vallentunasjön.. Om du tittar på min karta härovan så är fjärdarna norr om Stäket verkligen "kretsformiga".
     Dessa motstridiga  uppfattningar kommer den här artikeln att handla, men innan berättelsen börjar vill jag punktvis framhålla en del fakta, för saken är i själva verket ännu mer komplicerad, och man måste ha vissa fakta i minnet när man bedömer texten i sagorna. Det har skrivits mycket i den här saken sedan Olof Rudbeck på 1670-talet förklarade att händelsen hade ägt rum vid Stockholm. Det var inte förrän långt in på 1800-talet som historikerna fick veta att vi är utsatta för en landhöjning, som ända långt in på 1900-talet gjorde att Mälarens strandlinjer ändras märkbart under en människas livstid.

Tjugo fakta att ha i minnet när man vill diskutera Olav Haraldsons besök år 1007-08
1)  Snorre besökte aldrig Mälarområdet och hade således ingen egen erfarenhet av hur det såg ut här. Trots detta gör han  ändringar i den Historiska sagans väderstreck
2)  Han skriver om en händelse som ägde rum drygt 200 år före hans egen tid.
3)  Diskussion om var den plats var belägen, där Olav den helige tog sig ut på havet har pågått mycket länge - antingen har Stockholm utpekats eller Almarestäket.
4)  Sundet - Stocksund - var enda utloppet till havet enligt sagan och det var smalt. Norrström var mycket bredare när vattennivån var 5 meter högre än nu (egentligen har landet höjts 5 m)  och dessutom fanns det för tusen år sedan fem sund vid sidan av Norrström
5)  Den legendariska sagan preciserar sundet till Skarvens utlopp, dvs Almarestäket.
6)  Den Stora Sagan, även kallade Snorres Särskilda saga, som är nästan identisk med Snorre Sturlasons version i Heimskringla - identifierar sundet med en beskrivningen av dess möjligheter att stoppa en inkräktare. Den förra använder följande ord: "väster om sundet låg en försvarsanläggning och öster om sundet stod en krigshär". Väderstrecken överensstämmer med de geografiska förhållandena vid Stäket, men inte vid Stockholm!  I Heimskringla, Sturlasons bearbetning av sin tidigare text, har han ändrat väderstrecken.
7)  Den för sakens bedömning mycket viktiga landhöjningen var inte känd på Snorres tid. Landhöjningen har på ett markant sätt ändrat på de naturgeografiska förutsättningarna för tolkningen av de gamla berättelsernas vattenvägar och deras strömförhållanden.
8)  Snorre använder aldrig ordet Norrström. Han använder ordet stoccsunda/stoccsund.
9)  Olavs seglats i våra farvatten blev inte känd förrän på 1600-talet. Eftersom det bevisligen var strömmande vatten i Norrström på 1600-talet var det helt naturligt att Gamla stan blev den plats där Olav grävde sig ut för att kunna fly undan på havet.  Man bestämde sig för att Snorres Stoccsunda var detsamma som Norrström.
10)  Men då stämde inte väderstrecken som används i den ursprungliga sagan. Därför valde man den yngre versionen i Heimskringla och negligerade den Legendariska sagans beskrivning i klartext att platsen för utgrävningen var Almarestäket
11)  I den senaste "översättningen" 1992 av sagan bifogas i en notapparat i slutet, där det bara sägs att sjön Lagen anses vara det som vi i dag kallar Mälaren. Det görs utan någon som helst motivering
12)  Sagan säger att Olav måste gräva sig ut till havet på en plats i närheten som hade namnet Agnefit.
Vid Almarestäket finns en sådan plats, Ryssgraven, som enligt en traditionen även skulle ha använts när plundrande ryssar långt senare tog sig ut till havet.
13)  Snorre säger att sundet som uppkom fick heta Konungssund eftersom en kung grävt sig ut där och efterföljande skribenter har menat att Söderström vid Slussen skapades av Olav Haraldsson.
14)  Nu vet vi att det redan fanns ett sund vid nuvarande Slussen. Arkeologiska grävningar på Helgeandsholmen har på nytt klargjort detta, som redan varit känt på Nermans tid.
15)  Den Legendariska sagan säger inget om att Olav grävde sig ut ur Skarven. Han tog sig ut på vikingars vanliga sätt genom att dra båtarna över det smala sundet Lilla Stäket 2 km väster om Stäksundet/Stocksund
16) Viktigt att ha i minnet är, att när Snorre använder namnet Lagen avsåg han den del av nuvarande Mälaren som låg norr om Stäket.  Att Mälaren i dag kan drabbas av översvämning vet vi. Det beror på  att vi absolut inte vill att allt överflödigt vatten Mälaren skall rinna ut i havet. Vi vill kunna fortsätta att utnyttja Mälaren för båttrafik och vill att stränderna skall ligga kvar på samma nivå. Det var alltså landet norr om Stäket som översvämmades för 1000 år sedan - inte dagens Mälaren. Ett helt havs stränder svämmar inte över  för de begränsade vattenmängder som trängde sig förbi Stäketsundet.
17) Vid den smalaste passagen  vid Stäket är stränderna branta och så höga att nya järnvägsbron går genom tunnlar på bägge sidorna och Stäketsundet och har segelfri höjd på upp till 16 m. Före Haraldsons besök fanns det utsläpp till havet även vid Ryssgraven och Draget. En tredje möjlighet för utsläpp var vid Bälsunda men även där är tröskeln över 10 m idag.
18) Först i och med att havsviken blev en insjö i mitten av 1200-talet  kunde nuvarande Mälarens stränder börja svämma över på allvar. Det var tröskeln vid Norrström som från denna tid skulle bli ett ofta återkommande bekymmer för Mälarens stränder. Så länge Mälaren var den del av havet blev vattenflödet från Svitjod bokstavligen "en droppe i havet".
19) En mycket intressant iakttagelse är att landområdet i den innersta delen av den nuvarande mälarviken i dag heter Lagunda (där Örsundsbro ligger). Här finns en uppgift för språkforskarna att ta reda på hur ortnamnet Lagunda uppstått. Är det möjligen en rest av sjön Lagen. Jag tror inte namnet uppkommit i någon slags analogi med Attunda och Tiunda, som är de gamla namnen på de folkland som på 1200-talets slut blev Uppland.
20) Den äldre sagans beskrivning av Lagen behöver också få en kommentar. Där finns ett argument för dem som inte vill tro på att Olav tog sig ut på havet vid Almarestäket. Där står att nämligen att "Olav kom till ett vattendrag som heter Skarven (skarfr). Detta ligger inne i Svitjod och är ett  övermåttan stort vatten - en smal fjärd utåt, men kretsformigt  inåt landet."  Men Snorre var ju själv aldrig här, och han och andra norrmän  kan därför mycket väl ha uppfattat den väldiga skärgården man måst åka igenom för att komma till Svitjod. som sagans övermåttan stora vatten. I den Stockholmska skärgården ingick ju på den tiden också hela Mälarens skärgård. 
Tillägg 2016:
Lägg märke till den stora skärgården på Barents karta från 1598.

Vad kan vi finna ut av olikheterna i textversionerna, när det gäller frågan om platsen för Stocksund?

I den kortare versionen (K.G Johansson 1991) lyder det aktuella avsnittet: 
.... Kung Olav styrde österut  längs Svitjod och in i Lögrin  och härjade på båda sidor. Han styrde ända upp till Sigtuna och lade till vid gamla Sigtuna. Svearna berättar att där fortfarande finns stenhögar som Olav lät bygga vid sina bryggfästen. ....
Börje Sandéns kommentar:
  Sigtuna och Fornsigtuna är några av de få orter som nämns. Det sägs också att Olav härjade på bägge sidor. Det var först när han ville lämna Skarven som han inte kom ut på havet eftersom han stoppades vid ett Stocksunda. Om han verkligen härjat på nuvarande Mälarens bägge stränder borde ytterligare någon orter där ha nämnts - Olav "ödde många härader längs Lagens stränder". Ordet härader i Snorre mun betyder inte administrativa områden utan 'bygder" i största allmänhet. Han var i Lagen ända till hösten.. Texten säger dessutom att det var efter besöket i Fornsigtuna, som han  for till Stocksund.

Fotnoter i Johanssons översättning:

"Lögrinn anses vara det som vi i dag kallar Mälaren". (ingen motivering varför ges!)
"Gamla Sigtuna ska ha legat på den plats som vi kallar för Signhildsberg, väster om Sigtuna".
(Lägg märke till den försiktiga formuleringen 1991. Texten kanske är skriven före 1991 då dokumentationen av utgrävningarna vid Fornsigtuna publicerades. I själva verket fanns Fornsigtuna på en mälarkarta redan 1651.  I Johanssons fotnot har Signhildsberg råkat bli Signhildsborg.  Anm. av Börje Sandén)   Länk till beskrivningar av Fornsigtuna

Johanssons tolkning fortsätter:
.... Därefter for kung Olav ut till Stocksund. Han kunde inte komma ut den vägen. Det fanns en fästning
öster om sundet och på södra sidan låg hären. 
Kommentar:
  Väderstrecken är helt andra i den isländska handskrift som finns i Kungliga Biblioteket gjord av Oscar Albert Johnsen og Jón Helgason 1941. Där står det:
"da for Olafr konungr ut til Stoccsunda och comz dar eigh ut, kastali var fire vestan sundit, enn her mannz fire austan".  

Artikel med bägge versionernas innehåll lagda stycke för stycke intill varandera - jämte kommentarer
Länk till Olovssagan i Heimskringla - den av Snorre Sturlason själv förkortade versionen
Länk till isländska texten 

Den längre versionen (E. Hawerman, i Historisk Tidskrift 1893; nyare tolkning på svenska finns inte, däremot på tyska).
15. ....  Efter alla dessa anfall, som nu äro förtalda om Olaf, höll han med sitt följe in från Karlsåarna (Karlsár), till dess han kom öster ut till Svithiod, och hade då många skepp, och for, tills han kom med folket till ett vattendrag, som heter Skarfven (Skarfr). Detta ligger inne i Svithiod och är ett övermåttan stort vatten - en smal fjärd utåt, men kretsformigt inåt landet [med en trång fjord till utlopp och vitt utgrenat i landet enl. Henrik Janson, Göteborgs universitet] - och ligga bebyggda trakter på alla sidor invid vattnet. Där låg han med sitt följe under sommaren och gjorde härnadståg mot Svearne och drap en stor mängd människor ....

I den senare versionen används namnet Skarven, vilket än idag betecknar vattnet norr om Stäket upp emot Sigtuna. Det är detta faktum som ligger bakom fotnoten i Hans Hildebrands översättning av  Heimskringla 1869 - med den kortare versionen:
".... Man torde kunna med visshet antaga, att Stocksund är en förväxling med Steksund (Stäksund) och att således hela tilldragelsen passerat vid det norra Stäket, der utloppet är smalt, vårfloden ännu besvärlig och der för övrigt finnes vid sidan af den n.v. farleden en annan kortare, igenvallad. Det synes som om Agnefit skulle hava legat der uppe, och icke på nuvarande Stockholms plats;  det nordligare läget har ock största sannolikheten för sig. ....".

I Hildebrands allmänna geografiska beskrivning i samma bok faller orden sålunda:
"Steksund, af Snorre oriktigt kalladt Stocksund, med Agnefit och Konungssund, icke vid nuvarande Stockholm utan vid Skarfvens utlopp i Mälaren."

Länk till  den längre versionen av Olovsagan (Legendariska)
Länk till ordagrann bokstavsåtergivning

Jämförelser mellan texterna och den naturgeografiska verkligheten

När man betänker att det även finns brottstycken av en annan isländsk författares version om Olav den heliges saga (eg. Olav Haraldsson) och tillika ett flertal avskrifter av avskrifter under olika tider, vilka på olika sätt skiljer sig från varandra, må man dra den slutsatsen att innehållet i de bevarade texterna inte får tas alltför ordagrant. Framförallt inte i tolkningar till svenska. Det gäller däremot att ta fasta på sådant i de många texterna som är relevant till nu kända mera objektiva arkeologiska och geologiska undersökningar.
     De Stockholmsskildrare som först började dra nytta av de isländska texterna, när dessa blev kända på 1600-talet, visste inget om landhöjningen, ett faktum som inte blev känt förrän 200 år senare. Det är naturligt att man antog att platsen för händelserna var i Stockholm, eftersom Mälarens utlopp i havet stundtals hade så stark ström att skeppen började få svårigheter att ta sig in i Mälaren.  Olof Rudbeck menar att det var Olav Haraldssons påstådda grävning ut ur Mälaren som var orsaken till att vattnet sjunkit så mycket i Fyrisån att domkyrkan måste flyttas. Nu vet vi att det redan då var öppet vatten på bägge sidorna om Gamla stan. Den längre Olavsagan nämner faktiskt inte alls någon grävning ut till havet. Det var emellertid naturligt att Rudbeck gav Olav skulden till vattenminskningen i Mälaren, eftersom havet började vid Stockholm på hans tid och landhöjningsfenomenet var okänt.
     Nu vet vi genom arkeologiska undersökningar, att det vid tiden för Olavs seglats in i Mälaren fanns flera öppna vatten i den yttre skärgård som också Mälaren var en del av. När det i Olavsagan sägs att den svenske kungen Olov Skötkonung - Olov sveakung som Snorre kallar honom - "satt järn över Stocksund" (stockar sammanlänkade med järn) "och manskap för att hålla vakt" förstår vi att det inte kunde gälla Norrström, eftersom det fanns minst fem farleder som ledde in mot det som nu kallas Mälaren. (Anders Ödman. Stockholms tre borgar. 1987) Lägg märke till att det bara fanns en vattenväg till och från  sagans Lagen (Skarven). Nämligen det grunda Stäketsundet med sina branta stränder.
      Ännu mer tvivlande till Norrström, som plats för händelsen, blir man när Olavssagan säger att det förutom järnkedjor också fanns en fästning där. Fästningen och järnkedjan var det skydd mot plundring som befolkningen längs stränderna inåt landet skulle förlita sig på. På 1000-talet skulle det behövts minst fem "lås för Mälaren".  Att bara ha haft en fästning på platsen för slottet Tre Kronor, hade varit meningslöst. En plundrande inkräktare kunde välja någon annan infartsväg. Enligt citatet från den utförligare Olavssagan framgår det dessutom att rika bygder värda att plundra fanns först sedan man kommit in i Skarven, således när man lyckats ta sig förbi fästning och järnkedjor vid Stäket.

Till stöd för Stäksund såsom Snorres Stocksund, vill jag framhålla att de väderstrecksanvisningar som nämns i den äldre Stora Olavsagan stämmer med den geografiska verkligheten vid Stäket. Det står "... då for konung Olav ut till Stocksund och kom ej ut där, väster om sundet var en kastal och på östra sidan låg en mannahär 
     I Kungliga Bibliotekets handskrift, i tolkning av Oscar Albert Johnsen og Jón Helgason 1941, står det  "da for Olafr konungr ut til Stoccsunda och comz dar eigh ut, kastali var fire vestan sundit, enn her mannz fire austan".

Stäksund: nord-sydlig riktning.   Norrström: öst-västlig riktning
När det gäller Stäksund stämmer som nämnts väderstrecken mycket bra. Där ligger ännu idag landets största medeltida borgruin väster om Stäksundet. Där låg dessförinnan en kunglig borg. Platsen under denna skulle kunna hysa rester av den kastal som Snorre nämner.


Sunden vid Stäket
Sunden vid Stockholm

Söderström - Lilla Stäket el. Bakstäket el. Ryssgraven
Om man  låter Snorres Stocksund bli Stäksund så följer därav att Söderström i Stockholm motsvaras av det som idag kallas Ryssgraven, tidigare Bakstäket eller Lilla Stäket. Överensstämmelsen med de naturgeografiska omständigheterna stöder i allra högsta grad en placeringen av den aktuella händelsen vid Stäket. Sagan berättar nämligen om ett näs som konung Olav till slut lyckades ta sig över. Vid Ryssgraven finns fortfarande ett näs av 170 meters bredd. För 1000 år sedan var näset kanske 50 m brett och vid kraftig vårflod torde det bara behövts en lätt röjning i vassen för att ta sig ut. Det var alltså inte något mirakel som hjälpte Olav att komma ut ur Skarven / Lagen / Lögrin. Enligt en karta från 1700-talet fanns här en vattengrav med bro, troligen vattenförande endast vid högvatten.

De naturgeografiska förhållandena vid Söderström talar ett ännu tydligare språk: där fanns överhuvudtaget inget näs som måste brytas igenom. Beräkningar gjorda redan på 1950-talet och i allra högsta grad verifierade vid de arkeologiska undersökningarna på 1970-80-talen visar, att här var öppet vatten, om än ganska grunt. Sundet var dessutom mycket brett. Samma uppfattning har Sveriges Geologiska Undersökning i sina skrifter på 1970-talet. Läs delar av rapporten här.

Om vi också för in den diskutabla frågan om Agnefit i vårt resonemang talar omständigheter återigen till förmån för Stäket - Ryssgraven. Söderström var så bred att det inte blev någon plats över för den sanka strandäng som kallats Agnefit. Men en stor strandäng finns ännu på norra Stäketön, om det nu inte är själva näset som Snorre kallar Agnefit.

Texter och den naturgeografiska miljön
En av grundtankarna i min framställning är att texternas väderstrecksangivelser inte är av avgörande betydelse. Under tidernas lopp kan exempelvis felskrivningar uppstått. Det finns andra detaljer i texterna som är mer betydelsefulla, detaljer som man kan ställa i relation till den naturgeografiska miljön, sådan den tog sig ut för tusen år sedan. Jag tänker på nedanstående passus i texten:
"Alla vattendrag i hela Svitjod rinner ut i Lögrinn, men det finns bara ett utlopp ur Lögrinn (Lögin / Lagen)  och det är så smalt att många åar är bredare. När det regnar mycket och det är snösmältning rinner vattendragen till så häftigt att det forsar ut genom Stocksund och Lögrinn svämmar över högt upp på land." 
Kommentar:  Jag tycker att man kan tolka den sista meningen precis som det står: det är så trångt i Stäketsundet att vattnet inte hinner rinna ut utan svämmar över sina bräddar, vilket naturligtvis är ovanför Stäket. Vid Stäket föll ju vattnet på Olavs tid ut i havet och inte kunde det komma sådana mängder att det blev stora översvämningar längs havskusten (dvs nuv. Mälaren). Sundet är inte bara trångt, det är grunt och måste ständigt muddras. Första ångbåten Amphritite, en grundgående hjulångare, fastnade i Stäket på sin första tur till Uppsala 1821 och kunde inte dras loss förrän efter 2,5 timme. Det grunda sundet i förening med branta stränder och ingen möjlighet för vattnet i fjärdarna mellan Stäket och Uppsala att finna annat utlopp är verkligen något som understryker sagans ord om stark fors och översvämningar.
      
Enligt de äldre sagavarianterna ligger det vatten, som beskrivs för händelserna kring Olav den helige inne i Svithiod, och man når det först sedan man kommit in i Skarven (vattnet mellan Stäket och Sigtuna). Den kortare versionen säger att alla vatten i hela Svitjod rinner ut i Lögrinn och att det bara finns ett utlopp. Vid tiden för Olavs besök i Svitjod fanns det många sund som ledde sjöfarna från "havsviken Mälaren" ut på det verkliga stora havet.. Vi skall därför inte tolka ordet Lögrinn / Lagen som dagens "Mälaren" utan som det vattenområde som ligger norr om Stäket, där sundet var smalt och där det ännu i dag kan vara besvärande strömdrag för sjöfarten.
     Jag har frågat mig om det är benämningen Lagen som gett namn åt landområdet längst in dagens Mälaren. Där ligger nämligen Lagunda härad.

Svenskt Ortnamnslexikon, 2003, skriver sålunda under ordet Laghunda härad:
Laghundi 1298. Förleden Lagh innehåller ordet lag, fornsvenska lager = vätska, svarande mot fornvästnordiska logr = vätska, vatten, här syftande på den del av Mälaren som benämnts med detta namn. Motsvarande forn-västnordiska form Logrinn (nyisländskt Lögurinn), är känd som namn på Mälaren; på svenska har detta namn återgetts med Lögaren.

Jag har aldrig sett detta argument i debatten om de olika tolkningarna av sagorna.

På Olav Haraldsons tid var Mälaren inte en insjö som idag utan en havsvik. Som havsvik tolkas den också på Barents karta från 1598 över farvattnen norr om Norge. Mälaren ritas som en del av skärgården trots att den då varit en insjö i 300 år. Det hör till saken att Barent aldrig själv varit i Östersjön. Han var holländsk lots som åtagit sig uppdraget att försöka finna en sjöväg till Kina och Indien norr om Sibirien. Han omkom på isvidderna vid det tredje försöket. Kartan har sammanställts av andra med erfarenhet av de nordliga farvattnen. Dessa har tydligen uppfattat Mälaren och skärgården som en enhet. Man ansåg sig veta att Uppsala låg i samma skärgård som Stockholm!
     Observera att kartan här nedan är en s.k. Carta Marina, som bara visar havens kustlinjer och dess orter. Eftersom man inte kände till landhöjningen förrän i senare delen av 1800-talet hade de som ritade Barents karta ännu kvar uppfattningen att Uppsala låg vid kusten. Vid högvatten på vårarna seglade man obehindrat än fram till Uppsala, vilket kartan vill visa.


      Barents karta 1598


Barents karta från 1598, en typisk "carta marina" som endast visar sådant som är intressant för dem som for på de stora haven


Sagorna och den starka strömmen vid utloppet
En diskussion om det starka strömfallet enligt sagan och i verkligheten blir ett starkt inlägg för tolkningen av Stäket som platsen för händelsen 1007-08
     Det finns flera dokumenterade kraftiga forsfall och översvämningar vid Stäksundet. Här vill jag nämna en uppmätning som gjordes 1839 av O. Modig, sedermera chef för Väg- och Vattenbyggnadsbyrån. Mätningen uppvisade en nivåskillnad söder och norr om Stäksundet på 1,2 m. Det var ren norrlandsfors vid Stäket!  Även 1780 måste det ha varit ordentlig fors i Stäksundet innan vattnet kom ut i Mälaren. Vattenståndet där uppmättes till 1,7 m över dåvarande medelvattenstånd. Det var vid det tillfället färjan vid Stäket slet sig lös och drev iväg ända till Görväln och fem dagar senare ännu inte kunnat föras tillbaka på grund av strömdraget, vilket jag berättat om i hembygdsboken 1984.
     Medan Olav låg infrusen med sin flotta i Skarven har han säkerligen observerat att det borde bli en stark vårflod detta år. Det var omöjligt för honom att ta sig ut vid själva Stäket, där Olov Skötkonung stängde sundet med så många skepp att de låg sida vid sida.
     Under vintern hade Olav Haraldsson kanske observerat att näset vid nuvarande Ryssgraven - även kallat Bakstäket - var mycket smalt.  Vid högt vattenstånd var näset ännu mindre och det skulle vara lätt att dra båtarna över det till öppna havet. Som vi minns från sagan lät han vid den rätta tidpunkten hissa segel och segla rakt mot näset. Naturligtvis sprack det inte sönder som det står i helgonsagan. Besättningen drog de tre båtarna över näset. Svenskarna som försvarade området måste naturligtvis finna en förklaring till den försmädliga flykten. Den bortförklarades med att ett mirakel skett. Det skulle emellertid dröja många år innan Olav blev helgonförklarad. Utbrytningen bör i så fall ha varit det allra första miraklet för honom.
      Flykten över näset har också gett oss förklaringen till det ursprungliga namnet på Kungsängen som sedan medeltiden varit Näs. Före namnbytet till Kungsängen 1967 hette socknen och kyrkan Stockholms-Näs. Lägg märke till att Snorre Sturlasons isländska text använder ordet "nes".

Det starka strömfallet som uppmättes 1839 och ett utförligt resonemang kring saken kan du läsa i Gustaf Nermans uppsats, som sammanfattar forskningsläget 1893. (Hela artikeln 20 sidor återges i en PDF-fil).  Man får exempelvis veta att några framstående forskare bl.a. Styffe har ändrat åsikt om platsen för "miraklet" som  räddade Olav Haraldson ut ur Skarven våren 1008. Här jämförs Olavsagan sådan den framställs i Heimskringla med den "legendariska". Det är först ca 100 år senare som "starka skäl talar för" att "Den stora sagan om Olav den helige", som har stora likheter med den legendariska, i själva verket  har skrivits av Snorre Sturlason. 

Ett mycket stort antal författare har skrivit om Stockholms historia
Stockholmsskildrare genom tiderna har utnyttjat Snorres Olavssagor, som inte nämner mälarfjärden Skarven. De flesta har nog inte känt till någon annan skrivning än följande: "Kung Olav styrde österut längs Svitjod och in i Lögrinn och härjade på båda sidorna".  Där sägs inget om att han seglade in i Lögrinn/Lagen genom ett smalt sund. Dessa författare har uppfattat Lögrinn som Mälaren och de kände bara till strömmande vatten vid Norrström. Stockholmska lokalhistoriker utnyttjade den version som kan tänkas tala för Stockholm. När jag studerat befintligt material från min lokalhistoriska horisont har jag tagit fasta på den version som placerar Olav den heliges äventyr vid Stäket - Ryssgraven.

Några författare i vår tid har dock anat oråd och ställt sig tveksamma till en kastal vid Norrström.
1)   Göran Dahlbäck skriver i notapparaten till den stora boken om Helgeandsholmens utgrävning 1982:  “De skriftliga källorna till Stockholms äldsta historia är utomordentligt magra. Trots detta - eller kanske just därför - har det vuxit fram en omfattande litteratur om Stockholms äldsta historia. I den går det att finna stöd för snart sagt varje tänkbar teori om stadens uppkomst och grundläggning. ....”  

2)   Nils Ahnlund, lämnar i boken “Stockholms historia före Gustav Vasa (1953), följande kryptiska förklaring. Kryptisk, därför att han troligen inte för sin uppdragsgivare vill avslöja en för denne oväntad sanning. Efter många sidors analyserande av osäkra men tänkbara platser för Olof den Heliges genombrytning av näset (Söderström enligt traditionen) formulerar sig Ahnlund sålunda (sid 66): “Ett av de mindre osannolika tar sikte på ett näs strax intill Skarvens trånga utlopp vid Stäket, vilket namn just anger förpålning i farleden”. Således samma slutsats som Hildebrands år 1869.

3)   Anders Ödman räknar i boken Tre borgar (1987) upp de farleder som på 1000-talet ledde in i det som i mitten av 1200-talet blev Mälaren: 
Norrström, Söderström, Hammarbyleden, Fröfjärden och Södertäljeleden, Långhundraleden.

4)  Även Carl Gustaf Styffe har i 3.:e upplagan av Skandinavien under Unionstiden anslutit sig till dem som hävdar att händelsen år 1007-08 ägde rum vid Stäket och inte vid Stockholm.
Liksom några norska forskare. Läs artikeln Hvarest grävde sig Olav den helige ut ur Mälaren. PDF-fil

5) Alkarp, Magnus, Det Gamla Uppsala, Berättelser och Metamorfoser. Uppsala universitet 2009
Om Olav den helige och hans seglats i nuvarande Mälarområdet står det att läsa sidorna på 154-155.
     Alkarp ger en klargörande beskrivning av hur Olof Rudbeck tänkte när han skrev om att Olof Haraldson skulle hag grävt sig ut i sin historiebok om Atlantis. Rudbeck var ju en av de första i Sverige som fått möjlighet att läsa sagan, sedan den kommit i universitets ägo genom Magnus Gabriel de la Gardie.

Snorre Sturlasons påstående att Haraldsson skulle ha grävt sig ut.
Det är endast i Snorres bearbetade versioner av de äldre sagatexterna som utgrävningen omtalas
Att Olav skulle ha grävt sig ut ur den 'mälarvik' ( havsviken Skarven, enligt äldsta sagan!)  som han blivit instängd i är en återkommande detalj i sammanhanget. Den tas upp av praktiskt taget alla som återger sagans innehåll, forskare lika väl som andra skribenter. Här vill jag påpeka att utgrävningen inte finns med den äldre Legendariska sagan, inte heller i Keyser och Ungers "Olafs saga hins Helga". Sagaförfattaren Snorre Sturlason är således ensam om detta inslag i händelseförloppet.
     Förklaringen kan vara att han vid ett besök i Västergötland - 200 år efter Olavs plundringståg - kan ha fått veta att denne skulle kunna ha smitit ut på havet genom att gräva sig ut. Samtidigt skulle många svenskar omkommit, när vattnet sedan plötsligt banade sig väg genom näset. Detta hade Sturlason hört av svenskarna säger han i berättelsen:. "Men svearna tala däremot och säga det vara lögn att några där förfarits."  Han kan troligen också fått höra att det var strömmande vatten i ett sund där viss bebyggelse börjat växa fram. Den plats som  några årtionden senare skulle få namnet Stockholm.
     Av Snorres sätt att uttrycka sig kan man dra slutsatsen att idén med utgrävningen är en ren gissning. Det vore väl märkligt om både Olof Skötkonungs flotta i Norrström och krigshären på den blivande stadsholmen inte skulle ha märkt att ett stort grävningsföretag ägde rum bara några hundra meter från hären  - även om det  varit på natten. Om i stället Stäket ses som platsen där Olav kunde smita ut på havet, så skulle det vara  där som Olof Skötkonungs flotta blockerade framfarten. Där fanns redan då Lilla Stäket, eller Ryssgraven, som vid normala vattennivåer inte är vattenförande, men där det var möjligt att dra båtar över ett smalt näs, således utan någon grävning.

Sven Lagerbrings iakttagelse om svenska hären i Gamla stan
Det stora flertalet skribenter tolkar saken som att hären stod söder om Norrström/Stocksund. Det är bara  750 meter mellan Norrström och Söderström och däremellan en lågt liggande äng. Svenskar borde verkligen ha sett vad som var i görningen. Jag hade läst några dussintal redogörelser för denna utgrävning fram till 2010-talet när jag nu, år 2013, finner hur Sven Lagerbring reagerade  när han skulle redogöra för den påstådda utgrävningen i sin berömda Svea Rikes Historia från 1769. Så här säger han: "Man håller allmänt före att  Olof Haraldson trängt sig ut vid Söderström,  men om så är,  har väl aldrig sömnigare krigsfolk varit till, än de Svenske varit den gången, emedan den svenska hären hade sitt läger på södra delen om Norrström."
      Alla  bitar faller på plats om man håller med det fåtal forskare som hävdat att Olof Haraldson tog sig ut på havet via Stäket, där den enda segelleden ut från Svitjod fanns. För hans vidare färd hem till Norge fanns det fem sund att välja mellan när fartygen kom fram till nuvarande Stockholm. Olof hade inte heller behövt gräva sig ut. Näset vid Ryssgraven är idag ca 130 meter, men för tusen år sedan gick vattnet ungefär 5 meter högre upp på land och näset var  hälften så brett mot nu och det tillhörde vikingarnas vardag att dra sina båtar när det behövdes.
     Om man accepterar Stäket - Ryssgraven som den rätta platsen så kan man också använda den äldre sagans väderstreck Väster och Öster.  Ett laborerande med  ändrade väderstreck var inte  heller nödvändigt.
Jag vill särskilt understryka att de viktigaste skälen till att välja Stäket som plats för händelsen  hittar man när man  jämför sagans beskrivning av de geografiska och geologiska  förhållandena för tusen år sedan. .

Till frågan om väderstrecksanvisningar i norröna texter.
Redan på 1920-talet framhöll högst seriösa forskare att väderstrecken var förskjutna ca 45 gr medsols.
Man kan som exempel ta Ottars resa runt Norge till Vita havet på 800-talet när han ville ta reda på hur hans land sträckte sig in i Norra Ishavet.
- Från bostaden i norra Halogaland seglade han först mot norr, sedan mot öster, sedan mot söder!

I själva verket: nordost - sydost - sydväst.
Min tolkning är: "norrut" - österut" - "söderut" eller norr om,  öster om
     I berättelser använda men bara de fyra väderstrecken. Vid navigering på haven måste man naturligtvis vara mer noggrann. Man hade bl.a. hjälp av s.k. vindrosor med streckindelningar, således samma idé som på nuvarande kompassrosor.  Med erfarenhet om vindförhållandena vid olika årstider styrde man ett visst antal streck till höger eller vänster om aktuellt väderstreck. (därav namnet!)

Jämför med Aschaneus (1612) placering av Fornsigtuna:
- västan om Kämpasten (den plats han utgår från) när riktningen egentligen är NV.
Även här kan man säga att man skall färdas "västerut" för att komma till Fornsigtuna
Helt klart att Fornsigtuna ligger väster om Kämpasten, men inte exakt i riktning mot väster
Fler isländska sagor svänger sig med väderstreck, men jag uppfattar dem inte bokstavligt.

Både kung Alfred (folken i Germanien) och Adam av Bremen har känt sig manade att placera in de orter de beskriver i den gängse kartbilden utan att själva ha varit där. Därför bör man inte ta uppgifterna som exakta väderstrecksanvisningar.

Jag vet inte hur dagens professionella forskning ställer sig till äldre uppgifter om väderstrecken.
Skall man verkligen låta skriftliga väderstrecksanvisningar vara avgörande om de strider mot att andra upplysningar som var okända när väderstrecken skrevs?

En tid var förskjutningen av väderstrecken med 45 grader i ropet. Men jag tror inte på detta. Vi vet att forntidens européer var mycket medvetna om stjärnors och framförallt polstjärnans betydelse. Vid New Grange på Irland  kunde man mer än 1000 år före egyptierna bygga en motsvarighet till Abu Simbeltemplet. Bägge bygger på exakt kontroll över solens positioner.

Läs en uppföljande artikel där väderstrecken närmare analyseras.



En längre introduktion till ett komplicerat händelseförlopp
i fyra dimensioner och med motstridiga tolkningar under hundra år ?
Försök till presentation vid revidering av texten i maj 2013

Sveriges äldsta skrivna historia med identifierade och namngivna orter finns i den isländska sagan om Olav den Heliges plundringståg i "Svitjod", som enligt samma saga var landet norr om det mycket smala sundet Stocksunda.(Sagan säger så, men det gör inte alla forskare).  Det finns bara ett ställe i Mälarområdet där den geografiska och geologiska miljön överensstämmer med sagans beskrivning och stället heter idag Almarestäket el. Stäksundet. Men en avgjord majoritet av forskare hävdar att platsen skall vara Stockholm, bl.a. med motiveringen att en helt annan saga säger att den dramatiska händelsen då Olav lyckades fly ägde rum vid en äng som hette Agnefit.
      Här är det hög tid att tala om att det finns flera varianter av sagan. Två av dem är äldre än den som Stockholmsanhängarna stöder sig på. I den äldre nämns också Agnefit men också att detta Agnefit låg vid Almarestäket. Den äldre sagan vet också att sjön som Olav blev instängd i hette Skarven, ett namn som vattnet norr om Stäket fortfarande har.
     Den officiella forskningen stöder sig på en yngre kortare sammanfattning av den kände islänningen Snorre Sturlason.

För tusen år sedan var Mälaren 
en del av havet liksom vattendragen norr om Stäket ända fram till Uppsala. Sagan säger att när det regnar mycket och töar strömmar vattnet till så häftigt att det blir fors i sundet och stränderna i Svitjod svämmar över. Sagan poängterar att det bara finns ett sund där allt vatten i Svitjod kan ta sig ut på havet och att detta sund är "smalare än mången å".
     Den officiella forskningen har ända från 1600-talet hävdat att Stocksunda-forsen var Norrström för det var ju där som vattnet vid den tidpunkten rann ut i havet.  Men det var också då som den sagaversion blev känd som sade att Olav varit tvungen att gräva sig ut till havet när Stocksundet stängdes av den svenska kungen och hans här. Olof Rudbeck förstod nu varför vattnet börjat sjunka i Fyrisån så att man inte längre kunde komma ända fram till kyrkan.
     Det skulle dröja ytterligare 200 år innan man visste att det var landhöjningen efter istiden som hade skapat forsande vatten vid Norrström. Sagan säger att det fanns ett lågt liggande näs ca 900 m vid sidan av Norrström och att det var där, vid nuvarande Slussen, som Olav hade grävt sig ut. Det är bara i den yngsta versionen, dvs Snorres förkortade saga, som det talas om utgrävning.  Det hör till saken att Snorre var i Sverige på 1220-talet och talade med svenskarna om Olavs besök. Han var dock aldrig i Mälarområdet men han kan ha hört talas om att det ibland var strömt vatten vid Stockholm. Hans tillägg om en utgrävning finns inte heller i de äldre versionerna av sagan. Det är inte Snorre som använder namnet Norrström. Det har tillkommit av de skribenter som ville få händelsen förlagd till Stockholm.
      Vid Almarestäket fanns ett näs 2 km väster om Stäksundet där nu Ryssgraven finns. Vid riktigt högvatten var det inte något långt stycke dra båtarna över näset
på vikingavis. Det har ibland varit mycket stora vattenmängder som trängt på vid Stäket. 1839 var nivåskillnaden mellan det trånga passet där järnvägsbron nu är byggd och Görvälnfjärden nedanför hela 1,2 m. 1780 slet sig Stäkets färja trots 5 tum tjockt nytt tågvirke.
      I Stockholm fanns det emellertid inget näs att gräva sig ut genom. Geologiska och arkeologiska undersökningar visar att det var öppet där. Det fanns dessutom fem sund för överskottsvatten att leta sig ännu längre ut på havet. Minns sagans ord att det bara fanns ett sund, som dessutom var smalt. Geologer misstänkte redan på 1920-talet att det inte kunde ha varit ett näs vid Söderström. När den forskare som framförallt drivit igenom att den officiella platsen för grävningen varit vid Söderström fick höra talas om geologernas åsikt svarade han att i så fall har utgrävningen skett vid Stäket och att Agnefit också måste ligga där.
      Den officiella forskningen stöder sig på en yngre kortare sammanfattning av den kände islänningen Snorre Sturlason. I början av 1900-talet hade man fått för sig att nordborna inte visste rätta läget för norr! Mycket märkligt med tanke deras förmåga att hålla reda på färdriktningen under deras resor på Atlanten.

      Det är nu vi närmar oss det kartografiska i mina undersökningar. Anhängarna av Stockholm som platsen för Olav den Heliges äventyr använder de versioner som har andra väderstreck och bryr sig inte om de tydliga geologiska och geografiska synpunkterna i sammanhanget . De nonchalerar de två äldre sagorna som säger att Olav tog sig ut från nuvarande Mälarviken Skarven omedelbart norr om Almarestäket. De åsidosätter också två välrenommerade norska forskare från 1800-talet, som klart visar att platsen för händelsen är Almarestäket.  Som argument har jag hela tiden fått höra att väderstreck skall vridas för att passa med verkligheten inte bara i när det gäller den här sagan.
      När jag började undersöka de vetenskapliga argumenten för vridning av väderstreck kom jag naturligtvis in på den skrift som den dominerade historikerna Lauritz Weibull använde sig av för att bevisa att väderstrecken verkligen måste vridas för att passa. Länk till hans artikel i historiska tidskriften Scandia för 1928. Han lyfte fram en rad av fel väderstreck. Men hans bevisföring för de påstådda felen visar att han hela tiden placerar  väderstrecken på en karta. Jag har visat att om man tolkar väderstrecksanvisningen från den plats som berättaren  - eller berättelsen - utgår från så blir alla väderstreck riktiga.  Läs min kommentar till Weibulls tolkning
     Även forskargruppen som kommenterade väderstrecken när Adam översattes till svenska hänvisar i fyra noter att de försökt läsa in väderstrecken i ett kartperspektiv, men misslyckats och därför rekommenderar att vrida dem.


UKF:s startsida     Almarestäkets historia  Fornsigtuna som forskningsprojekt   Ämnesområden     Rapporter     Förteckning::  Litteratur - källskrifter - småskrifter -  hemsidesartiklar - pdf-filer