Del 2 Utförligare presentation och argumentation kring den kontroversiella frågan En ny kortare sammanfattning - januari 2013 Den geologiska situationen i Stockholm vid tidpunkten för Olav Haraldssons besök Sagan berättar om ett Stocksund som var "smalare än mången å". Traditionellt hävdas att sagaförfattaren Snorre Sturlason menar att Stocksund skulle vara detsamma som Norrström. Sagan poängterar att översvämningar förekommer vid regn och snösmältning på grund av det smala och enda utloppet genom Stocksund. Vid den aktuella tidpunkten fanns flera sund mellan öarna i skärgården, såsom Söderström, vid Hammarby sjö och vid Södertälje för att nämna några. Men sagan framhåller att fanns bara ett sund i Svitjod, där allt överskottsvatten skulle fram. Överskottsvattnet från Uppsalahållet och alla andra tillflöden längs havskusten bort mot Örebrotrakten kunde således leta sig fram utan problem. Man inser nu lätt det orimliga i att det skulle kunnat regna så mycket över Uppland att havet svämmat över. Om man i argumentationen tar med sagans uppgifter om att den svenska kungen Olof Skötkonung också spärrade Stocksund med av järn sammanlänkade stockar så inser man att han borde ha lagt sådana länkar i alla sunden i stockholmstrakten. Man kunde inte skydda Svitjod med bara en försvarslinje. Sagan säger att Olav kom till Svitjod först sedan gått in i Skarven, där han plundrade stränderna på bägge sidor och dräpte mycket folk. Den enda ort som nämns med namn är Fornsigtuna. Om han, som traditionen säger, plundrat Mälarens bägge stränder, dvs ända bort mot Västerås, Köping , Arboga, Södertälje så tycker jag någon av dess orter bort varit angeläget för Olav att skryta med som troféer. Han var naturligtvis aldrig där. Det fanns nämligen inga plundringsvärda områden i den öppna skärgården. De låg inomskärs. Den professionella forskningen borde kanske titta lite närmare på denna saga för att om möjligt utröna vad som verkligen var Svitjod genom att jämföra med andra sagor, för sagan om Olav tycks ju säga att Svitjod är landet norr om Stäksundet - i varje fall gällde detta vid Haraldsons besök i början av 1000-talet. Om man tolkar texten i den allmänt använda sagavarianten, ur vilken de flesta citaten här ovan är tagna, och väger in de geologiska och geografiska kunskaper vi nu har så finner man att den legendariska sagan egentligen inte behövs i argumentationen. Den endast förstärker saken. Den geologiska situationen i dagens Stockholm På grund av landhöjningen befinner sig nu Stockholm i samma situation som Stäketområdet för tusen år sedan. Tröskeln vid Norrström hindrar vattnet att fritt rinna ut i havet. Det gjorde - och gör! - också tröskeln vid Stäket. Många gånger har det regnat så mycket att stränderna norr om Stäket svämmat över. För bara några år sedan blev vattenståndet i Mälaren så högt att det bara rörde som decimetrar innan vattnet skulle rinna ner i tunnelbanan. Detta trots att alla slussar i Stockholm och Södertälje var öppna. Ett parallellfall hade man också med Vänern för ett par år sedan. Man diskuterade då att spränga en tunnel ner till kusten för att tillräckligt snabbt kunna få ut vattnet i havet. Jämför lösningen av saken vid Stäket 1839, då Ryssgraven gjordes om för avvattning av översvämningsvattnet. Öppna
artikelns länkar i Nytt
fönster ? - Högerklicka !
Det finns alltså två
versioner av sagan - texterna lagda
bredvid varandra jämte kommentarerHändelserna i våra farvatten åren 1007-08 har alltsedan Stockholms första hävdatecknare använts som bevis för att den blivande staden redan då hade en befästning på platsen för nuvarande Stockholms slott. Man har med detta velat framhålla att Stockholms historia börjar långt innan namnet första gången dyker upp i skrift år 1252. Läs Birger Nermans artikel i Fornvännen 1919 och STF:s årsbok 1922. I dessa anförs två omständigheter som talar till förmån för Stockholmsalternativet, dels en norsk saga, som säger att Stockholm låg på platsen för kung Agnes död, dels att platsen låg vid den ström, som ledde vattnet ut till havet = Östersjön!. På sagans tid var Mälaren en del av havet! Birger Nermans version i klartext Nerman och många andra menar att havet började vid Stockholm på Olav Haraldssons tid. Jag menar - i likhet med några få andra - att det snarare började vid Almarestäket, i varje fall när det var "högvatten i Svitjod". I själva verket vet vi nu att hela Mälaren var en havsvik, ingen insjö. Samma saga kan alltså åberopas för två motsatta ståndpunkter beroende på var man anser att havet börjar. Inte så underligt att forskarna har olika åsikter. Men som vanligt är det en variant som vinner över andra och "blir historia". Den officiella historien säger alltså att Olav Haraldsson plundrade Mälarens stränder. För mig har en av våra experter på frågan hävdat att även tyska forskare menar att Snorre med Lagen menade hela Mälaren! Nerman har som ett huvudargument till förmån för Stockholm en högst diskutabel uppgift ur en skotsk 1400-talshandskrift om Norges historia, som i en tidigare version - alltså inte den bevarade skotska texten - skulle ha placerat Agnefit vid Stockholm. Han påstår "att man vet att den uppgiften skulle ha funnits i den ursprungliga texten" (!). Han åberopar ett antal avskrifter om detta med kopplingar till den så kallade Ynglingasagan, ett versepos som skulle gälla som ett säkert bevis för "att Agnefit är identiskt med Stockholm". Jag kan inte tänka mig ett svagare bevis för en historisk händelse. I Fornvännen 1919 tar Nerman upp ett påstående från en geolog att Söderström redan var öppet vid tiden för Olavs besök. Det hade således inte behövts någon grävning genom Agnefit som Snorre Sturlasons version Heimskringla säger. Nerman konstaterar att om det är rätt, så måste utgrävningen vara uppdiktad och händelsen ägt rum vid Stäket. Men Legendariska sagan är en text, och det finns fler som pekar ut Stockholm säger Nerman. Han ursäktar de forskare som ville förlägga händelsen till Stäket med att de inte känt till att ovan nämnda skotska texten. När Nerman tar upp saken i STF 1922 har han emellertid funnit beviset för att det inte kunde vara Stäket: Sagorna säger ju, att när han tog sig förbi de svenskar som blockerade sundet, kom han direkt ut på havet. Och havet började ju vid Stockholm! Synnerligen märkligt att en då ansedd forskare glömmer bort att Mälaren på Haraldsons tid var en havsvik och ett hav svämmar inte över hur mycket det än skulle regna över Uppland. Forskningen har framhållit ytterligare ett argument till förmån för Nermans tolkning. I Legendariska sagan sägs att vattnet som Olav den Helige seglade på skulle vara övermåttan stort och utbrett sig kretsformigt. Då skall vi minnas att Snorre aldrig har besökt Mälarområdet. När sagesmannen använt uttrycket 'stort' har denne förmodligen menat, att det stora i sammanhanget var "stockholmsskärgården" som på den tiden sträckte sig från Arbogatrakten genom hela nuvarande Mälaren och ända upp emot Åland. Se Barents karta i början av artikeln. Det kretsformiga - om man nu vill ta fasta på det uttrycket - är inget annat än de vattendrag som omger Upplands-Bro, dvs vattnen norr om Stäket och öster ut mot Vallentunasjön.. Om du tittar på min karta härovan så är fjärdarna norr om Stäket verkligen "kretsformiga". Dessa motstridiga uppfattningar kommer den här artikeln att handla, men innan berättelsen börjar vill jag punktvis framhålla en del fakta, för saken är i själva verket ännu mer komplicerad, och man måste ha vissa fakta i minnet när man bedömer texten i sagorna. Det har skrivits mycket i den här saken sedan Olof Rudbeck på 1670-talet förklarade att händelsen hade ägt rum vid Stockholm. Det var inte förrän långt in på 1800-talet som historikerna fick veta att vi är utsatta för en landhöjning, som ända långt in på 1900-talet gjorde att Mälarens strandlinjer ändras märkbart under en människas livstid. Tjugo fakta att ha i minnet när man vill diskutera Olav Haraldsons besök år 1007-08 1) Snorre besökte aldrig Mälarområdet och hade således ingen egen erfarenhet av hur det såg ut här. Trots detta gör han ändringar i den Historiska sagans väderstreck 2) Han skriver om en händelse som ägde rum drygt 200 år före hans egen tid. 3) Diskussion om var den plats var belägen, där Olav den helige tog sig ut på havet har pågått mycket länge - antingen har Stockholm utpekats eller Almarestäket. 4) Sundet - Stocksund - var enda utloppet till havet enligt sagan och det var smalt. Norrström var mycket bredare när vattennivån var 5 meter högre än nu (egentligen har landet höjts 5 m) och dessutom fanns det för tusen år sedan fem sund vid sidan av Norrström 5) Den legendariska sagan preciserar sundet till Skarvens utlopp, dvs Almarestäket. 6) Den Stora Sagan, även kallade Snorres Särskilda saga, som är nästan identisk med Snorre Sturlasons version i Heimskringla - identifierar sundet med en beskrivningen av dess möjligheter att stoppa en inkräktare. Den förra använder följande ord: "väster om sundet låg en försvarsanläggning och öster om sundet stod en krigshär". Väderstrecken överensstämmer med de geografiska förhållandena vid Stäket, men inte vid Stockholm! I Heimskringla, Sturlasons bearbetning av sin tidigare text, har han ändrat väderstrecken. 7) Den för sakens bedömning mycket viktiga landhöjningen var inte känd på Snorres tid. Landhöjningen har på ett markant sätt ändrat på de naturgeografiska förutsättningarna för tolkningen av de gamla berättelsernas vattenvägar och deras strömförhållanden. 8) Snorre använder aldrig ordet Norrström. Han använder ordet stoccsunda/stoccsund. 9) Olavs seglats i våra farvatten blev inte känd förrän på 1600-talet. Eftersom det bevisligen var strömmande vatten i Norrström på 1600-talet var det helt naturligt att Gamla stan blev den plats där Olav grävde sig ut för att kunna fly undan på havet. Man bestämde sig för att Snorres Stoccsunda var detsamma som Norrström. 10) Men då stämde inte väderstrecken som används i den ursprungliga sagan. Därför valde man den yngre versionen i Heimskringla och negligerade den Legendariska sagans beskrivning i klartext att platsen för utgrävningen var Almarestäket 11) I den senaste "översättningen" 1992 av sagan bifogas i en notapparat i slutet, där det bara sägs att sjön Lagen anses vara det som vi i dag kallar Mälaren. Det görs utan någon som helst motivering 12) Sagan säger att Olav måste gräva sig ut till havet på en plats i närheten som hade namnet Agnefit. Vid Almarestäket finns en sådan plats, Ryssgraven, som enligt en traditionen även skulle ha använts när plundrande ryssar långt senare tog sig ut till havet. 13) Snorre säger att sundet som uppkom fick heta Konungssund eftersom en kung grävt sig ut där och efterföljande skribenter har menat att Söderström vid Slussen skapades av Olav Haraldsson. 14) Nu vet vi att det redan fanns ett sund vid nuvarande Slussen. Arkeologiska grävningar på Helgeandsholmen har på nytt klargjort detta, som redan varit känt på Nermans tid. 15) Den Legendariska sagan säger inget om att Olav grävde sig ut ur Skarven. Han tog sig ut på vikingars vanliga sätt genom att dra båtarna över det smala sundet Lilla Stäket 2 km väster om Stäksundet/Stocksund 16) Viktigt att ha i minnet är, att när Snorre använder namnet Lagen avsåg han den del av nuvarande Mälaren som låg norr om Stäket. Att Mälaren i dag kan drabbas av översvämning vet vi. Det beror på att vi absolut inte vill att allt överflödigt vatten Mälaren skall rinna ut i havet. Vi vill kunna fortsätta att utnyttja Mälaren för båttrafik och vill att stränderna skall ligga kvar på samma nivå. Det var alltså landet norr om Stäket som översvämmades för 1000 år sedan - inte dagens Mälaren. Ett helt havs stränder svämmar inte över för de begränsade vattenmängder som trängde sig förbi Stäketsundet. 17) Vid den smalaste passagen vid Stäket är stränderna branta och så höga att nya järnvägsbron går genom tunnlar på bägge sidorna och Stäketsundet och har segelfri höjd på upp till 16 m. Före Haraldsons besök fanns det utsläpp till havet även vid Ryssgraven och Draget. En tredje möjlighet för utsläpp var vid Bälsunda men även där är tröskeln över 10 m idag. 18) Först i och med att havsviken blev en insjö i mitten av 1200-talet kunde nuvarande Mälarens stränder börja svämma över på allvar. Det var tröskeln vid Norrström som från denna tid skulle bli ett ofta återkommande bekymmer för Mälarens stränder. Så länge Mälaren var den del av havet blev vattenflödet från Svitjod bokstavligen "en droppe i havet". 19) En mycket intressant iakttagelse är att landområdet i den innersta delen av den nuvarande mälarviken i dag heter Lagunda (där Örsundsbro ligger). Här finns en uppgift för språkforskarna att ta reda på hur ortnamnet Lagunda uppstått. Är det möjligen en rest av sjön Lagen. Jag tror inte namnet uppkommit i någon slags analogi med Attunda och Tiunda, som är de gamla namnen på de folkland som på 1200-talets slut blev Uppland. 20) Den äldre sagans beskrivning av Lagen behöver också få en kommentar. Där finns ett argument för dem som inte vill tro på att Olav tog sig ut på havet vid Almarestäket. Där står att nämligen att "Olav kom till ett vattendrag som heter Skarven (skarfr). Detta ligger inne i Svitjod och är ett övermåttan stort vatten - en smal fjärd utåt, men kretsformigt inåt landet." Men Snorre var ju själv aldrig här, och han och andra norrmän kan därför mycket väl ha uppfattat den väldiga skärgården man måst åka igenom för att komma till Svitjod. som sagans övermåttan stora vatten. I den Stockholmska skärgården ingick ju på den tiden också hela Mälarens skärgård. Tillägg 2016: Lägg märke till den stora skärgården på Barents karta från 1598. Vad kan vi finna ut av olikheterna i textversionerna, när det gäller frågan om platsen för Stocksund? I den kortare versionen (K.G Johansson 1991) lyder det aktuella avsnittet:.... Kung Olav styrde österut längs Svitjod och in i Lögrin och härjade på båda sidor. Han styrde ända upp till Sigtuna och lade till vid gamla Sigtuna. Svearna berättar att där fortfarande finns stenhögar som Olav lät bygga vid sina bryggfästen. .... Börje Sandéns kommentar: Sigtuna och Fornsigtuna är några av de få orter som nämns. Det sägs också att Olav härjade på bägge sidor. Det var först när han ville lämna Skarven som han inte kom ut på havet eftersom han stoppades vid ett Stocksunda. Om han verkligen härjat på nuvarande Mälarens bägge stränder borde ytterligare någon orter där ha nämnts - Olav "ödde många härader längs Lagens stränder". Ordet härader i Snorre mun betyder inte administrativa områden utan 'bygder" i största allmänhet. Han var i Lagen ända till hösten.. Texten säger dessutom att det var efter besöket i Fornsigtuna, som han for till Stocksund. Fotnoter i Johanssons översättning: "Lögrinn anses vara det som vi i dag kallar Mälaren". (ingen motivering varför ges!) "Gamla Sigtuna ska ha legat på den plats som vi kallar för Signhildsberg, väster om Sigtuna". (Lägg märke till den försiktiga formuleringen 1991. Texten kanske är skriven före 1991 då dokumentationen av utgrävningarna vid Fornsigtuna publicerades. I själva verket fanns Fornsigtuna på en mälarkarta redan 1651. I Johanssons fotnot har Signhildsberg råkat bli Signhildsborg. Anm. av Börje Sandén) Länk till beskrivningar av Fornsigtuna Johanssons tolkning fortsätter: .... Därefter for kung Olav ut till Stocksund. Han kunde inte komma ut den vägen. Det fanns en fästning öster om sundet och på södra sidan låg hären. Kommentar: Väderstrecken är helt andra i den isländska handskrift som finns i Kungliga Biblioteket gjord av Oscar Albert Johnsen og Jón Helgason 1941. Där står det: "da for Olafr konungr ut til Stoccsunda och comz dar eigh ut, kastali var fire vestan sundit, enn her mannz fire austan". Artikel
med bägge versionernas innehåll lagda stycke för
stycke intill varandera - jämte kommentarer 15. .... Efter alla dessa anfall, som nu äro förtalda om Olaf, höll han med sitt följe in från Karlsåarna (Karlsár), till dess han kom öster ut till Svithiod, och hade då många skepp, och for, tills han kom med folket till ett vattendrag, som heter Skarfven (Skarfr). Detta ligger inne i Svithiod och är ett övermåttan stort vatten - en smal fjärd utåt, men kretsformigt inåt landet [med en trång fjord till utlopp och vitt utgrenat i landet enl. Henrik Janson, Göteborgs universitet] - och ligga bebyggda trakter på alla sidor invid vattnet. Där låg han med sitt följe under sommaren och gjorde härnadståg mot Svearne och drap en stor mängd människor .... I den senare versionen används namnet Skarven, vilket än idag betecknar vattnet norr om Stäket upp emot Sigtuna. Det är detta faktum som ligger bakom fotnoten i Hans Hildebrands översättning av Heimskringla 1869 - med den kortare versionen: ".... Man torde kunna med visshet antaga, att Stocksund är en förväxling med Steksund (Stäksund) och att således hela tilldragelsen passerat vid det norra Stäket, der utloppet är smalt, vårfloden ännu besvärlig och der för övrigt finnes vid sidan af den n.v. farleden en annan kortare, igenvallad. Det synes som om Agnefit skulle hava legat der uppe, och icke på nuvarande Stockholms plats; det nordligare läget har ock största sannolikheten för sig. ....". I Hildebrands allmänna geografiska beskrivning i samma bok faller orden sålunda: "Steksund, af Snorre oriktigt kalladt Stocksund, med Agnefit och Konungssund, icke vid nuvarande Stockholm utan vid Skarfvens utlopp i Mälaren." Länk till den längre versionen av Olovsagan (Legendariska) Länk till ordagrann bokstavsåtergivning Jämförelser mellan texterna och den naturgeografiska verkligheten När man betänker att det även finns brottstycken av en annan isländsk författares version om Olav den heliges saga (eg. Olav Haraldsson) och tillika ett flertal avskrifter av avskrifter under olika tider, vilka på olika sätt skiljer sig från varandra, må man dra den slutsatsen att innehållet i de bevarade texterna inte får tas alltför ordagrant. Framförallt inte i tolkningar till svenska. Det gäller däremot att ta fasta på sådant i de många texterna som är relevant till nu kända mera objektiva arkeologiska och geologiska undersökningar. De Stockholmsskildrare som först började dra nytta av de isländska texterna, när dessa blev kända på 1600-talet, visste inget om landhöjningen, ett faktum som inte blev känt förrän 200 år senare. Det är naturligt att man antog att platsen för händelserna var i Stockholm, eftersom Mälarens utlopp i havet stundtals hade så stark ström att skeppen började få svårigheter att ta sig in i Mälaren. Olof Rudbeck menar att det var Olav Haraldssons påstådda grävning ut ur Mälaren som var orsaken till att vattnet sjunkit så mycket i Fyrisån att domkyrkan måste flyttas. Nu vet vi att det redan då var öppet vatten på bägge sidorna om Gamla stan. Den längre Olavsagan nämner faktiskt inte alls någon grävning ut till havet. Det var emellertid naturligt att Rudbeck gav Olav skulden till vattenminskningen i Mälaren, eftersom havet började vid Stockholm på hans tid och landhöjningsfenomenet var okänt. Nu vet vi genom arkeologiska undersökningar, att det vid tiden för Olavs seglats in i Mälaren fanns flera öppna vatten i den yttre skärgård som också Mälaren var en del av. När det i Olavsagan sägs att den svenske kungen Olov Skötkonung - Olov sveakung som Snorre kallar honom - "satt järn över Stocksund" (stockar sammanlänkade med järn) "och manskap för att hålla vakt" förstår vi att det inte kunde gälla Norrström, eftersom det fanns minst fem farleder som ledde in mot det som nu kallas Mälaren. (Anders Ödman. Stockholms tre borgar. 1987) Lägg märke till att det bara fanns en vattenväg till och från sagans Lagen (Skarven). Nämligen det grunda Stäketsundet med sina branta stränder. Ännu mer tvivlande till Norrström, som plats för händelsen, blir man när Olavssagan säger att det förutom järnkedjor också fanns en fästning där. Fästningen och järnkedjan var det skydd mot plundring som befolkningen längs stränderna inåt landet skulle förlita sig på. På 1000-talet skulle det behövts minst fem "lås för Mälaren". Att bara ha haft en fästning på platsen för slottet Tre Kronor, hade varit meningslöst. En plundrande inkräktare kunde välja någon annan infartsväg. Enligt citatet från den utförligare Olavssagan framgår det dessutom att rika bygder värda att plundra fanns först sedan man kommit in i Skarven, således när man lyckats ta sig förbi fästning och järnkedjor vid Stäket. Till stöd för Stäksund såsom Snorres Stocksund, vill jag framhålla att de väderstrecksanvisningar som nämns i den äldre Stora Olavsagan stämmer med den geografiska verkligheten vid Stäket. Det står "... då for konung Olav ut till Stocksund och kom ej ut där, väster om sundet var en kastal och på östra sidan låg en mannahär I Kungliga Bibliotekets handskrift, i tolkning av Oscar Albert Johnsen og Jón Helgason 1941, står det "da for Olafr konungr ut til Stoccsunda och comz dar eigh ut, kastali var fire vestan sundit, enn her mannz fire austan". Stäksund: nord-sydlig riktning. Norrström: öst-västlig riktning När det gäller Stäksund stämmer som nämnts väderstrecken mycket bra. Där ligger ännu idag landets största medeltida borgruin väster om Stäksundet. Där låg dessförinnan en kunglig borg. Platsen under denna skulle kunna hysa rester av den kastal som Snorre nämner.
Söderström - Lilla Stäket el. Bakstäket el. Ryssgraven Om man låter Snorres Stocksund bli Stäksund så följer därav att Söderström i Stockholm motsvaras av det som idag kallas Ryssgraven, tidigare Bakstäket eller Lilla Stäket. Överensstämmelsen med de naturgeografiska omständigheterna stöder i allra högsta grad en placeringen av den aktuella händelsen vid Stäket. Sagan berättar nämligen om ett näs som konung Olav till slut lyckades ta sig över. Vid Ryssgraven finns fortfarande ett näs av De naturgeografiska förhållandena vid Söderström talar ett ännu tydligare språk: där fanns överhuvudtaget inget näs som måste brytas igenom. Beräkningar gjorda redan på 1950-talet och i allra högsta grad verifierade vid de arkeologiska undersökningarna på 1970-80-talen visar, att här var öppet vatten, om än ganska grunt. Sundet var dessutom mycket brett. Samma uppfattning har Sveriges Geologiska Undersökning i sina skrifter på 1970-talet. Läs delar av rapporten här. Om vi också för in den diskutabla frågan om Agnefit i vårt resonemang talar omständigheter återigen till förmån för Stäket - Ryssgraven. Söderström var så bred att det inte blev någon plats över för den sanka strandäng som kallats Agnefit. Men en stor strandäng finns ännu på norra Stäketön, om det nu inte är själva näset som Snorre kallar Agnefit. Texter och den naturgeografiska miljön En av grundtankarna i min framställning är att texternas väderstrecksangivelser inte är av avgörande betydelse. Under tidernas lopp kan exempelvis felskrivningar uppstått. Det finns andra detaljer i texterna som är mer betydelsefulla, detaljer som man kan ställa i relation till den naturgeografiska miljön, sådan den tog sig ut för tusen år sedan. Jag tänker på nedanstående passus i texten: "Alla vattendrag i hela Svitjod rinner ut i Lögrinn, men det finns bara ett utlopp ur Lögrinn (Lögin / Lagen) och det är så smalt att många åar är bredare. När det regnar mycket och det är snösmältning rinner vattendragen till så häftigt att det forsar ut genom Stocksund och Lögrinn svämmar över högt upp på land." Kommentar: Jag tycker att man kan tolka den sista meningen precis som det står: det är så trångt i Stäketsundet att vattnet inte hinner rinna ut utan svämmar över sina bräddar, vilket naturligtvis är ovanför Stäket. Vid Stäket föll ju vattnet på Olavs tid ut i havet och inte kunde det komma sådana mängder att det blev stora översvämningar längs havskusten (dvs nuv. Mälaren). Sundet är inte bara trångt, det är grunt och måste ständigt muddras. Första ångbåten Amphritite, en grundgående hjulångare, fastnade i Stäket på sin första tur till Uppsala 1821 och kunde inte dras loss förrän efter 2,5 timme. Det grunda sundet i förening med branta stränder och ingen möjlighet för vattnet i fjärdarna mellan Stäket och Uppsala att finna annat utlopp är verkligen något som understryker sagans ord om stark fors och översvämningar. Jag har frågat mig om det är benämningen Lagen som gett namn åt landområdet längst in dagens Mälaren. Där ligger nämligen Lagunda härad. Svenskt
Ortnamnslexikon, 2003, skriver sålunda under ordet
Laghunda härad: På Olav Haraldsons tid var Mälaren inte en insjö som idag utan en havsvik. Som havsvik tolkas den också på Barents karta från 1598 över farvattnen norr om Norge. Mälaren ritas som en del av skärgården trots att den då varit en insjö i 300 år. Det hör till saken att Barent aldrig själv varit i Östersjön. Han var holländsk lots som åtagit sig uppdraget att försöka finna en sjöväg till Kina och Indien norr om Sibirien. Han omkom på isvidderna vid det tredje försöket. Kartan har sammanställts av andra med erfarenhet av de nordliga farvattnen. Dessa har tydligen uppfattat Mälaren och skärgården som en enhet. Man ansåg sig veta att Uppsala låg i samma skärgård som Stockholm! Observera att kartan här nedan är en s.k. Carta Marina, som bara visar havens kustlinjer och dess orter. Eftersom man inte kände till landhöjningen förrän i senare delen av 1800-talet hade de som ritade Barents karta ännu kvar uppfattningen att Uppsala låg vid kusten. Vid högvatten på vårarna seglade man obehindrat än fram till Uppsala, vilket kartan vill visa.
Barents
karta från 1598, en typisk "carta marina" som endast visar
sådant som är intressant för dem som for på de
stora haven
Sagorna och den starka strömmen vid utloppet En diskussion om det starka strömfallet enligt sagan och i verkligheten blir ett starkt inlägg för tolkningen av Stäket som platsen för händelsen 1007-08 Det finns flera dokumenterade kraftiga forsfall och översvämningar vid Stäksundet. Här vill jag nämna en uppmätning som gjordes 1839 av O. Modig, sedermera chef för Väg- och Vattenbyggnadsbyrån. Mätningen uppvisade en nivåskillnad söder och norr om Stäksundet på Medan Olav låg infrusen med sin flotta i Skarven har han säkerligen observerat att det borde bli en stark vårflod detta år. Det var omöjligt för honom att ta sig ut vid själva Stäket, där Olov Skötkonung stängde sundet med så många skepp att de låg sida vid sida. Under vintern hade Olav Haraldsson kanske observerat att näset vid nuvarande Ryssgraven - även kallat Bakstäket - var mycket smalt. Vid högt vattenstånd var näset ännu mindre och det skulle vara lätt att dra båtarna över det till öppna havet. Som vi minns från sagan lät han vid den rätta tidpunkten hissa segel och segla rakt mot näset. Naturligtvis sprack det inte sönder som det står i helgonsagan. Besättningen drog de tre båtarna över näset. Svenskarna som försvarade området måste naturligtvis finna en förklaring till den försmädliga flykten. Den bortförklarades med att ett mirakel skett. Det skulle emellertid dröja många år innan Olav blev helgonförklarad. Utbrytningen bör i så fall ha varit det allra första miraklet för honom. Flykten över näset har också gett oss förklaringen till det ursprungliga namnet på Kungsängen som sedan medeltiden varit Näs. Före namnbytet till Kungsängen 1967 hette socknen och kyrkan Stockholms-Näs. Lägg märke till att Snorre Sturlasons isländska text använder ordet "nes". Det starka strömfallet som uppmättes 1839 och ett utförligt resonemang kring saken kan du läsa i Gustaf Nermans uppsats, som sammanfattar forskningsläget 1893. (Hela artikeln 20 sidor återges i en PDF-fil). Man får exempelvis veta att några framstående forskare bl.a. Styffe har ändrat åsikt om platsen för "miraklet" som räddade Olav Haraldson ut ur Skarven våren 1008. Här jämförs Olavsagan sådan den framställs i Heimskringla med den "legendariska". Det är först ca 100 år senare som "starka skäl talar för" att "Den stora sagan om Olav den helige", som har stora likheter med den legendariska, i själva verket har skrivits av Snorre Sturlason. Ett
mycket stort antal
författare har skrivit om Stockholms historia Några
författare i vår tid har dock anat
oråd och ställt sig tveksamma till en kastal vid
Norrström. 2) Nils Ahnlund, lämnar i boken “Stockholms historia före Gustav Vasa (1953), följande kryptiska förklaring. Kryptisk, därför att han troligen inte för sin uppdragsgivare vill avslöja en för denne oväntad sanning. Efter många sidors analyserande av osäkra men tänkbara platser för Olof den Heliges genombrytning av näset (Söderström enligt traditionen) formulerar sig Ahnlund sålunda (sid 66): “Ett av de mindre osannolika tar sikte på ett näs strax intill Skarvens trånga utlopp vid Stäket, vilket namn just anger förpålning i farleden”. Således samma slutsats som Hildebrands år 1869. 3) Anders Ödman räknar i
boken Tre borgar (1987) upp de farleder som på
1000-talet ledde in i det som i mitten av 1200-talet blev
Mälaren: 4) Även Carl
Gustaf Styffe
har i 3.:e upplagan av Skandinavien under Unionstiden anslutit sig till
dem som hävdar att händelsen år 1007-08 ägde rum
vid Stäket och inte vid Stockholm. Om Olav den helige och hans seglats i nuvarande Mälarområdet står det att läsa sidorna på 154-155. Alkarp ger en klargörande beskrivning av hur Olof Rudbeck tänkte när han skrev om att Olof Haraldson skulle hag grävt sig ut i sin historiebok om Atlantis. Rudbeck var ju en av de första i Sverige som fått möjlighet att läsa sagan, sedan den kommit i universitets ägo genom Magnus Gabriel de la Gardie. Snorre Sturlasons påstående att Haraldsson skulle ha grävt sig ut. Det är endast i Snorres bearbetade versioner av de äldre sagatexterna som utgrävningen omtalas Att Olav skulle ha grävt sig ut ur den 'mälarvik' ( havsviken Skarven, enligt äldsta sagan!) som han blivit instängd i är en återkommande detalj i sammanhanget. Den tas upp av praktiskt taget alla som återger sagans innehåll, forskare lika väl som andra skribenter. Här vill jag påpeka att utgrävningen inte finns med den äldre Legendariska sagan, inte heller i Keyser och Ungers "Olafs saga hins Helga". Sagaförfattaren Snorre Sturlason är således ensam om detta inslag i händelseförloppet. Förklaringen kan vara att han vid ett besök i Västergötland - 200 år efter Olavs plundringståg - kan ha fått veta att denne skulle kunna ha smitit ut på havet genom att gräva sig ut. Samtidigt skulle många svenskar omkommit, när vattnet sedan plötsligt banade sig väg genom näset. Detta hade Sturlason hört av svenskarna säger han i berättelsen:. "Men svearna tala däremot och säga det vara lögn att några där förfarits." Han kan troligen också fått höra att det var strömmande vatten i ett sund där viss bebyggelse börjat växa fram. Den plats som några årtionden senare skulle få namnet Stockholm. Av Snorres sätt att uttrycka sig kan man dra slutsatsen att idén med utgrävningen är en ren gissning. Det vore väl märkligt om både Olof Skötkonungs flotta i Norrström och krigshären på den blivande stadsholmen inte skulle ha märkt att ett stort grävningsföretag ägde rum bara några hundra meter från hären - även om det varit på natten. Om i stället Stäket ses som platsen där Olav kunde smita ut på havet, så skulle det vara där som Olof Skötkonungs flotta blockerade framfarten. Där fanns redan då Lilla Stäket, eller Ryssgraven, som vid normala vattennivåer inte är vattenförande, men där det var möjligt att dra båtar över ett smalt näs, således utan någon grävning. Sven Lagerbrings iakttagelse om svenska hären i Gamla stan Det stora flertalet skribenter tolkar saken som att hären stod söder om Norrström/Stocksund. Det är bara 750 meter mellan Norrström och Söderström och däremellan en lågt liggande äng. Svenskar borde verkligen ha sett vad som var i görningen. Jag hade läst några dussintal redogörelser för denna utgrävning fram till 2010-talet när jag nu, år 2013, finner hur Sven Lagerbring reagerade när han skulle redogöra för den påstådda utgrävningen i sin berömda Svea Rikes Historia från 1769. Så här säger han: "Man håller allmänt före att Olof Haraldson trängt sig ut vid Söderström, men om så är, har väl aldrig sömnigare krigsfolk varit till, än de Svenske varit den gången, emedan den svenska hären hade sitt läger på södra delen om Norrström." Alla bitar faller på plats om man håller med det fåtal forskare som hävdat att Olof Haraldson tog sig ut på havet via Stäket, där den enda segelleden ut från Svitjod fanns. För hans vidare färd hem till Norge fanns det fem sund att välja mellan när fartygen kom fram till nuvarande Stockholm. Olof hade inte heller behövt gräva sig ut. Näset vid Ryssgraven är idag ca 130 meter, men för tusen år sedan gick vattnet ungefär 5 meter högre upp på land och näset var hälften så brett mot nu och det tillhörde vikingarnas vardag att dra sina båtar när det behövdes. Om man accepterar Stäket - Ryssgraven som den rätta platsen så kan man också använda den äldre sagans väderstreck Väster och Öster. Ett laborerande med ändrade väderstreck var inte heller nödvändigt. Jag vill särskilt understryka att de viktigaste skälen till att välja Stäket som plats för händelsen hittar man när man jämför sagans beskrivning av de geografiska och geologiska förhållandena för tusen år sedan. .
Till
frågan om väderstrecksanvisningar i norröna texter. Min tolkning är: "norrut" - österut" - "söderut" eller norr om, öster om I berättelser använda men bara de fyra väderstrecken. Vid navigering på haven måste man naturligtvis vara mer noggrann. Man hade bl.a. hjälp av s.k. vindrosor med streckindelningar, således samma idé som på nuvarande kompassrosor. Med erfarenhet om vindförhållandena vid olika årstider styrde man ett visst antal streck till höger eller vänster om aktuellt väderstreck. (därav namnet!) Jämför med Aschaneus (1612) placering av Fornsigtuna: - västan om Kämpasten (den plats han utgår från) när riktningen egentligen är NV. Även här kan man säga att man skall färdas "västerut" för att komma till Fornsigtuna Helt klart att Fornsigtuna ligger väster om Kämpasten, men inte exakt i riktning mot väster Fler isländska sagor svänger sig med väderstreck, men jag uppfattar dem inte bokstavligt. Både kung Alfred (folken i Germanien) och Adam av Bremen har känt sig manade att placera in de orter de beskriver i den gängse kartbilden utan att själva ha varit där. Därför bör man inte ta uppgifterna som exakta väderstrecksanvisningar. Jag vet inte hur dagens professionella forskning ställer
sig till äldre uppgifter om väderstrecken. En tid var förskjutningen av väderstrecken med 45
grader i ropet. Men jag tror inte på detta. Vi vet att forntidens
européer var mycket medvetna om stjärnors och
framförallt
polstjärnans betydelse. Vid New Grange på Irland kunde
man mer än 1000 år före egyptierna bygga en
motsvarighet till Abu Simbeltemplet. Bägge bygger på exakt
kontroll över solens positioner. Läs en uppföljande artikel
där väderstrecken närmare analyseras. En längre introduktion till ett komplicerat
händelseförlopp
i fyra dimensioner och med motstridiga tolkningar under hundra år ? Försök till presentation
vid revidering av texten i maj 2013
Sveriges
äldsta skrivna historia med identifierade och namngivna orter
finns i den isländska sagan om Olav
den Heliges
plundringståg i
"Svitjod", som enligt samma saga var landet norr om det mycket
smala sundet Stocksunda.(Sagan
säger så, men det gör inte alla forskare).
Det finns bara ett ställe i Mälarområdet där den
geografiska och
geologiska miljön överensstämmer med sagans beskrivning
och stället
heter idag Almarestäket el. Stäksundet. Men en avgjord
majoritet av
forskare hävdar att platsen skall vara Stockholm, bl.a. med
motiveringen att en helt annan saga säger att den dramatiska
händelsen
då Olav lyckades fly ägde rum vid en äng som hette
Agnefit.Här är det hög tid att tala om att det finns flera varianter av sagan. Två av dem är äldre än den som Stockholmsanhängarna stöder sig på. I den äldre nämns också Agnefit men också att detta Agnefit låg vid Almarestäket. Den äldre sagan vet också att sjön som Olav blev instängd i hette Skarven, ett namn som vattnet norr om Stäket fortfarande har. Den officiella forskningen stöder sig på en yngre kortare sammanfattning av den kände islänningen Snorre Sturlason. För tusen år sedan var Mälaren en del av havet liksom vattendragen norr om Stäket ända fram till Uppsala. Sagan säger att när det regnar mycket och töar strömmar vattnet till så häftigt att det blir fors i sundet och stränderna i Svitjod svämmar över. Sagan poängterar att det bara finns ett sund där allt vatten i Svitjod kan ta sig ut på havet och att detta sund är "smalare än mången å". Den officiella forskningen har ända från 1600-talet hävdat att Stocksunda-forsen var Norrström för det var ju där som vattnet vid den tidpunkten rann ut i havet. Men det var också då som den sagaversion blev känd som sade att Olav varit tvungen att gräva sig ut till havet när Stocksundet stängdes av den svenska kungen och hans här. Olof Rudbeck förstod nu varför vattnet börjat sjunka i Fyrisån så att man inte längre kunde komma ända fram till kyrkan. Det skulle dröja ytterligare 200 år innan man visste att det var landhöjningen efter istiden som hade skapat forsande vatten vid Norrström. Sagan säger att det fanns ett lågt liggande näs ca 900 m vid sidan av Norrström och att det var där, vid nuvarande Slussen, som Olav hade grävt sig ut. Det är bara i den yngsta versionen, dvs Snorres förkortade saga, som det talas om utgrävning. Det hör till saken att Snorre var i Sverige på 1220-talet och talade med svenskarna om Olavs besök. Han var dock aldrig i Mälarområdet men han kan ha hört talas om att det ibland var strömt vatten vid Stockholm. Hans tillägg om en utgrävning finns inte heller i de äldre versionerna av sagan. Det är inte Snorre som använder namnet Norrström. Det har tillkommit av de skribenter som ville få händelsen förlagd till Stockholm. Vid Almarestäket fanns ett näs 2 km väster om Stäksundet där nu Ryssgraven finns. Vid riktigt högvatten var det inte något långt stycke dra båtarna över näset på vikingavis. Det har ibland varit mycket stora vattenmängder som trängt på vid Stäket. 1839 var nivåskillnaden mellan det trånga passet där järnvägsbron nu är byggd och Görvälnfjärden nedanför hela 1,2 m. 1780 slet sig Stäkets färja trots 5 tum tjockt nytt tågvirke. I Stockholm fanns det emellertid inget näs att gräva sig ut genom. Geologiska och arkeologiska undersökningar visar att det var öppet där. Det fanns dessutom fem sund för överskottsvatten att leta sig ännu längre ut på havet. Minns sagans ord att det bara fanns ett sund, som dessutom var smalt. Geologer misstänkte redan på 1920-talet att det inte kunde ha varit ett näs vid Söderström. När den forskare som framförallt drivit igenom att den officiella platsen för grävningen varit vid Söderström fick höra talas om geologernas åsikt svarade han att i så fall har utgrävningen skett vid Stäket och att Agnefit också måste ligga där. Den officiella forskningen stöder sig på en yngre kortare sammanfattning av den kände islänningen Snorre Sturlason. I början av 1900-talet hade man fått för sig att nordborna inte visste rätta läget för norr! Mycket märkligt med tanke deras förmåga att hålla reda på färdriktningen under deras resor på Atlanten. Det är nu vi närmar oss det kartografiska i mina undersökningar. Anhängarna av Stockholm som platsen för Olav den Heliges äventyr använder de versioner som har andra väderstreck och bryr sig inte om de tydliga geologiska och geografiska synpunkterna i sammanhanget . De nonchalerar de två äldre sagorna som säger att Olav tog sig ut från nuvarande Mälarviken Skarven omedelbart norr om Almarestäket. De åsidosätter också två välrenommerade norska forskare från 1800-talet, som klart visar att platsen för händelsen är Almarestäket. Som argument har jag hela tiden fått höra att väderstreck skall vridas för att passa med verkligheten inte bara i när det gäller den här sagan. När jag började undersöka de vetenskapliga argumenten för vridning av väderstreck kom jag naturligtvis in på den skrift som den dominerade historikerna Lauritz Weibull använde sig av för att bevisa att väderstrecken verkligen måste vridas för att passa. Länk till hans artikel i historiska tidskriften Scandia för 1928. Han lyfte fram en rad av fel väderstreck. Men hans bevisföring för de påstådda felen visar att han hela tiden placerar väderstrecken på en karta. Jag har visat att om man tolkar väderstrecksanvisningen från den plats som berättaren - eller berättelsen - utgår från så blir alla väderstreck riktiga. Läs min kommentar till Weibulls tolkning Även forskargruppen som kommenterade väderstrecken när Adam översattes till svenska hänvisar i fyra noter att de försökt läsa in väderstrecken i ett kartperspektiv, men misslyckats och därför rekommenderar att vrida dem. UKF:s startsida Almarestäkets historia Fornsigtuna som forskningsprojekt Ämnesområden Rapporter Förteckning:: Litteratur - källskrifter - småskrifter - hemsidesartiklar - pdf-filer |
