|
Olav den heliges seglats i Mälaren
för 1000 år sedan UKF:s startsida Uppföljning/debattartikel Stockholm 750 år Textavsnitt - Legendariska Olovssagan Textavsnittet i fornisländsk stavning Hvarest gräfvde sig Olav Haraldson ut ur Mälaren Se även: Almarestäkets historia Fornsigtuna som forskningsprojekt? Andra Ämnesområden Stocksund - Stäksund eller
Norrström? I den här artikeln vill jag på nytt slå ett slag för min uppfattning att Stäketsundet verkligen är omnämnt i Olav den heliges saga. I samband med tillkomsten av en ny översättning 1992 av Snorre Sturlassons sagor har jag övertygats om det nära sambandet mellan Snorre Sturlassons ursprungliga Olavssaga Den stora sagan om Olav den helige och den närbesläktade s.k. Legendariska Olavssagan. I båda två omtalas nämligen mälarfjärden Skarven mellan Stäket och Sigtuna. Den vanligast förekommande berättelsen om Olav den helige är emellertid den av Snorre själv förkortade sagan i samlingsverket Heimskringla. Av förordet till den nya utgivningen av sagorna framgår att Den stora sagan om Olav den helige i själva verket är Snorres äldre och mer utförliga berättelse. Kristinn Johannesson, lärare i isländska vid Göteborgs universitet säger nämligen i förordet: ”Starka argument har anförts för att Snorri är författaren till den så kallade Särskilda Olavssagan eller Den stora sagan om Olav den helige”. I den längre varianten av Olavssagan sägs det att händelserna 1007-08 ägde rum i ett farvatten i Svitjod som hette Skarven. I sagan berättas också om ett av de mirakler som så småningom förvandlade Olav Haraldsson till "Olav den helige". Det ägde rum när denne våren 1008 lyckades undkomma både den svenska kungen Olov Skötkonungs flottblockad vid "Stocksund" och den "mannahär" som stod på land för att ta den norske sjökungen till fånga.
Jag vill längre fram ge en naturlig förklaring till hur Olav
lyckades ta sig ut på havet, som för tusen år sedan
sträckte sig ända in till Stäket. Mälaren blev
nämligen inte insjö förrän ett par hundra år
efter Olavs plundringståg till det land som sagaförfattaren
kallar Svitjod. På köpte får vi dessutom veta
varför Kungsängen ända fram till 1970-talet bar
nämnet Näs. Vi måste också ha i minnet att Olav Haraldsons ärende till Svitjod var att plundra på känt vikingamanér. Det sägs ju i sagan att han "drap en stor mängd människor och ödde de härader som låg närmast både på människor och gods och tog från dem det största krigsbyte". Svitjods befolkning bodde faktiskt inte ute i skärgården, dvs nuvarande Mälaren, där den skulle varit ett lätt byte för plundrare. Folket bodde innanför det trånga inloppet vid Stäket, som kunde pålas igen med stockar och bevakas från en kastal. Som extra skyddsåtgärd sägs det i sagan att man spände sammankejdade stockar tvärs över vattnet vid de smalaste passagerna. Snorre har alltså
lämnat efter
sig två versioner av sagan 1) Snorre besökte aldrig Mälarområdet. Det är andra som berättat för honom om den aktuella naturgeografiska miljön. 2) Han skriver om en händelse som ägde rum 200 år före hans egen tid. 3) Den för sakens bedömning mycket viktiga landhöjningen var inte känd på Snorres tid.. Landhöjningen ändrade på ett markant sätt de naturgeografiska förutsättningarna för tolkningen av de gamla berättelsernas vattenvägar och strömförhållanden. 4) Snorre säger att händelsen ägde rum vid Stocksund. Norrström, som vanligen påstås vara det Stocksund som Snorre skriver om, blir första gången beskrivet som en ström år 1332. 5) Det är inte Snorre som placerar händelsen i Stockholm-Norrström. Platsen heter "Stoccsunda" enligt originalet. 6) Snorre skrev sin ursprungliga version inspirerad av den Olavskult som han upplevde den redan på Island innan han besökte Skandinavien. 7) I den korta versionen har Snorre den ursprungliga benämningen Stocksund. Man har hävdat att han måste ha menat Norrström och att han rättat till ett tidigare misstag om platsens belägenhet efter besöket i Sverige. Han besökte dock aldrig Mälarområdet. Men när han vistades i Västergötland fick han höra hade det börjat bli strömt vid det som senare skulle kallas Norrström. 8) I den korta versionen byter Snorre namn på det vatten som Olav besökte. Det kallas nu Lagen (olika stavningar i olika versioner: Lögen, Lögrinn m.fl.). Mycket intressant är att landet i den innersta delen av den nuvarande mälarviken heter Lagunda (där Örsundsbro ligger) 9) I somliga avskrifter av Heimskringla utelämnade man faktiskt Olavssagan eftersom den redan fanns i en utförligare version. Vad kan vi finna ut av olikheterna i de två versionerna när det gäller frågan om platsen för Stocksund? I den kortare versionen (K.G Johansson 1992) lyder det
aktuella avsnittet: Fotnoter i Johanssons översättning: .... Därefter for kung Olav ut till Stocksund. Han
kunde inte komma ut den vägen. Det fanns en fästning öster om sundet och
på södra sidan
låg hären. Länk till Olovssagan i
Heimskringla - den av Snorre Sturlason själv förkortade
versionen 15. .... Efter alla dessa anfall, som nu äro förtalda om Olaf, höll han med sitt följe in från Karlsåarna (Karlsár), till dess han kom öster ut till Svithiod, och hade då många skepp, och for, tills han kom med folket till ett vattendrag, som heter Skarfven (Skarfr). Detta ligger inne i Svithiod och är ett övermåttan stort vatten - en smal fjärd utåt, men kretsformigt inåt landet [med en trång fjord till utlopp och vitt utgrenat i landet enl. Henrik Janson, Göteborgs universitet] - och ligga bebyggda trakter på alla sidor invid vattnet. Där låg han med sitt följe under sommaren och gjorde härnadståg mot Svearne och drap en stor mängd människor .... I den senare versionen används namnet Skarven, vilket än idag betecknar vattnet norr om Stäket upp emot Sigtuna. Det är detta faktum som ligger bakom fotnoten i Hans Hildebrands översättning av Heimskringla 1869 - med den kortare versionen: ".... Man torde kunna med visshet antaga, att Stocksund är en förväxling med Steksund (Stäksund) och att således hela tilldragelsen passerat vid det norra Stäket, der utloppet är smalt, vårfloden ännu besvärlig och der för övrigt finnes vid sidan af den n.v. farleden en annan kortare, igenvallad. Det synes som om Agnefit skulle hava legat der uppe, och icke på nuvarande Stockholms plats; det nordligare läget har ock största sannolikheten för sig. ....". I Hildebrands allmänna geografiska beskrivning faller orden sålunda: "Steksund, af Snorre oriktigt kalladt Stocksund, med Agnefit och Konungssund, icke vid nuvarande Stockholm utan vid Skarfvens utlopp i Mälaren." Länk till den längre versionen av Olovssagan (den "Särskilda" el. "Legendariska") Länk till ordagrann bokstavsåtergivning Jämförelser mellan
texterna och den naturgeografiska verkligheten Nu vet vi genom arkeologiska undersökningar, att det vid
tiden för Olavs seglats in i Mälaren fanns många
öppna vatten i den yttre skärgård som också
Mälaren var en del av. När det i Olavssagen sägs
att den
svenske kungen Olov Skötkonung - Olov sveakung som Snorre kallar
honom - "satt järn över Stocksund" (stockar
sammanlänkade med järn) "och manskap för att
hålla vakt" förstår vi att det inte kunde
gälla Norrström, eftersom det fanns minst fem
farleder som ledde in mot det som nu kallas Mälaren. (Anders Ödman. Stockholms tre borgar.
1987) Till stöd för Stäksund såsom Snorres Stocksund, vill jag framhålla att de väderstrecksanvisningar som nämns i den stora Olavssagan stämmer med den geografiska verkligheten vid Stäket. Det står "... då for konung Olav ut till Stocksund och kom ej ut där, väster om sundet var en kastal och på östra sidan låg en mannahär .... I Kungliga Bibliotekets handskrift, i tolkning av Oscar Albert Johnsen og Jón Helgason 1941, står det "da for Olafr konungr ut til Stoccsunda och comz dar eigh ut, kastali var fire vestan sundit, enn her mannz fire austan". Här inträffar något märkligt i Hildebrands tolkning 1869, en tolkning som kommer att upprepas av andra författare som berättar om Stockholms historia. Han ändrar nämligen vädersträcket för placeringen av mannahären till söder om sundet, varigenom hären kommer att befinna sig på stadsholmen. Ytterligare en ändring av vädersträcken kommer när Staffan Högberg 1981 (t.o.m.efter utgrävningarna på Helgandsholmen!) i bokverket Stockholms historia ändrar väster om sundet till öster om sundet. Ska vi kalla det ett smart sätt att få Snorres berättelse att passa in på förhållandena i Stockholm? Stäksund: nord-sydlig riktning. Norrström: öst-västlig riktning En sak som jag vill påpeka är att sunden i Stockholm går i öst-västlig riktning, medan sunden vid Stäket går i nord-sydlig riktning. Sagans väderstreck stämmer med förhållandena vid Stäket. För att få det att stämma med Stockholm har man ändrat på väderstrecken. Snorres omtalade kastal skulle således ha legat väster om Norrström. Det skulle kunna tolkas som i västra delen av sundet, möjligen på Riddarholmen. Skall platsen för Tre Kronor beskrivas i förhållande till Norrström blir det söder om sundet. I en sentida stockholmshistoria i två band har texten, som nämnts här ovan, ändrats till öster, vilket i så fall skulle kunna tolkas som östra delen av Norrström. När det gäller Stäksund stämmer som nämnts väderstrecken mycket bra. Där ligger ännu idag landets största medeltida borgruin, senast i egenskap av ärkebiskopens fasta hus. Där låg dessförinnan en kunglig borg. Platsen under denna skulle kunna hysa rester av den kastal som Snorre nämner. Manipulerandet med väderstrecken brukar förklaras med att det finns många avskrifter av sagan och man har använt den som passar bäst. Som jag framhållit tidigare måste formuleringarna bedömas mot vår nuvarande kunskap som inte var känd när sagovarianterna skrevs.
Söderström - Lilla Stäket el. Bakstäket el. Ryssgraven Om man låter Snorres Stocksund bli Stäksund så följer därav att Söderström i Stockholm motsvaras av det som idag kallas Ryssgraven, tidigare Bakstäket eller Lilla Stäket. Överensstämmelsen med de naturgeografiska omständigheterna stöder i allra högsta grad en placeringen av den aktuella händelsen vid Stäket. Sagan berättar nämligen om ett näs som konung Olav lyckades bryta sig igenom. Här finns fortfarande ett näs av De naturgeografiska förhållandena vid Söderström talar ett ännu tydligare språk: där fanns överhuvudtaget inget näs som måste brytas igenom. Beräkningar gjorda redan på 1950-talet och i allra högsta grad verifierade vid de arkeologiska undersökningarna på 1970-talet visar, att här var öppet vatten, om än ganska grunt. Sundet var dessutom mycket brett. Om vi också för in den diskutabla frågan om Agnefit i vårt resonemang talar omständigheter återigen till förmån för Stäket - Ryssgraven. Söderström var så bred att det inte blev någon plats över för den sanka strandäng som kallats Agnefit. Men en stor strandäng finns ännu på norra Stäketön, om det nu inte är själva näset som Snorre kallar Agnefit. Texter och den naturgeografiska miljön En av grundtankarna i min framställning är att texternas väderstrecksangivelser inte är av avgörande betydelse. Under tidernas lopp kan exempelvis felskrivningar uppstått. Det finns andra detaljer i texterna som är mer betydelsefulla, detaljer som man kan ställa i relation till den naturgeografiska miljön, sådan den tog sig ut för tusen år sedan. Jag tänker på nedanstående passus i texten: "Alla vattendrag i hela Svitjod rinner ut i Lögrinn, men det finns bara ett utlopp ur Lögrinn (Lögin / Lagen) och det är så smalt att många åar är bredare. När det regnar mycket och det är snösmältning rinner vattendragen till så häftigt att det forsar ut genom Stocksund och Lögrinn svämmar över högt upp på land." Kommentar: Jag tycker att man kan tolka den sista meningen precis som det står: Det är så trångt i Stäketsundet att vattnet inte hinner rinna ut utan svämmar över sina bräddar, vilket naturligtvis är ovanför Stäket. Nedanför Stäket föll ju vattnet ut i havet och inte kunde det komma sådana mängder att det blev översvämningar längs havskusten. Enligt de äldre sagavarianterna ligger det vatten, som beskrivs för händelserna kring Olav den helige, inne i Svithiod, och man når det först sedan man kommit in i Skarven (vattnet mellan Stäket och Sigtuna). Den kortare versionen säger att alla vatten i hela Svitjod rinner ut i Lögrinn och att det bara finns ett utlopp. Vid tiden för Olavs besök i Svitjod fanns det många utlopp från havsviken Mälaren och följaktligen liten risk för översvämningar längs Mälarens nuvarande stränder. Vi bör därför inte tolka ordet Lögrinn (ordet Lagen används också) som Mälaren utan det området som ligger norr om Stäket, där sundet var smalt och där det ännu i dag kan vara besvärande strömdrag för sjöfarten. Benämningen Lagen har också gett namn åt landområdet längst i i Lagen. Där ligger nämligen Lagunda.
Barents
karta från 1598
Sagorna och den starka strömmen vid utloppet En diskussion om det starka strömfallet enligt sagan och i verkligheten blir ett starkt inlägg för tolkningen av Stäket som platsen för händelsen 1007-08 Det finns flera dokumenterade kraftiga forsfall och översvämningar vid Stäksundet. Här vill jag nämna en uppmätning som gjordes 1839 av O. Modig, sedermera chef för Väg- och Vattenbyggnadsbyrån. Mätningen uppvisade en nivåskillnad söder och norr om Stäksundet på Som framgått av det tidigare resonemanget har det inte varit något starkt forsfall vid Norrström vid tiden för Olav den heliges seglats. Det fanns ju fem sund som ledde in i "havsviken mälaren". Där han skulle ut till havet var det emellertid mycket starkt forsfall och det måste ha varit vid Stäket. Forsfallet var i högsta grav beroende av vårfloden, som naturligtvis varierade år från år. Medan Olav låg infrusen med sin flotta i Skarven har han säkerligen observerat att det borde bli en stark vårflod detta år. Det var omöjligt för honom att ta sig ut vid själva Stäket, där Olov Skötkonung stängde sundet med så många skepp att de låg sida vid sida. Under vintern hade Olav Harladsson observerat att näset vid nuvarande Ryssgraven - även kallat Bakstäket - var mycket smalt. När det nu var högt vattenstånd var näset ännu mindre och det skulle vara lätt att dra båtarna över det till öppna havet. Som vi minns från sagan lät han vid den rätta tidpunkten hissa segel och segla rakt mot näset. Naturligtvis sprack det inte sönder som det står i helgonsagan. Besättningen drog de tre båtarna över näset. Svenskarna som försvarade området måste naturligtvis finna en förklaring till den försmädlig flykten undan dem. Den bortförklarades med att ett mirakel skett. Det skulle emellertid dröja många år innan Olav blev helgonförklarad. Utbrytningen bör ha varit det allra första miraklet för honom. Flykten över näset har också gett oss förklaringen till det ursprungliga namnet på Kungsängen som sedan medeltiden varit Näs. Snorre Sturlassons isländska text använder ordet nes. Det starka strömfallet som uppmättes 1839 och ett urförligt resonemang kring saken kan du läsa i Gustaf Nermans uppsats, som sammanfattar forskningsläget 1893. (Hela artikeln 20 sidor återges i en PDF-fil). Man får exempelvis veta att några framstående forskare bl.a Styffe har ändrat åsikt om platsen för "miraklet" som räddade Olav Haraldson ut ur Skraven våren 1008. Här jämförs Olavssagen sådan den framställs i Heimskringla med den "legendariska". Det är först ca 100 år senare som "starka skäl talar för" att "Den stora sagan om Olav den helige", som har stora likheter med den legendariska, i själva verket har skrivits av Snorre Sturlason. Ett mycket stort antal
författare har skrivit om Stockholms historia Några författare i vår tid har dock anat
oråd och ställt sig tveksamma till en kastal vid
Norrström. 2) Nils Ahnlund, lämnar i
boken “Stockholms historia före Gustav Vasa (1953), följande
kryptiska förklaring. Kryptisk, därför att han troligen
inte för sin uppdragsgivare vill avslöja en för denne
oväntad sanning. Efter många sidors analyserande av
osäkra men tänkbara platser för Olof den Heliges
genombrytning av näset (Söderström enligt traditionen)
formulerar sig Ahnlund sålunda (sid 66): “Ett av de mindre
osannolika tar sikte på ett näs strax intill Skarvens
trånga utlopp vid Stäket, vilket namn just anger
förpålning i farleden”. (fetstilen, min anm.). 3) Anders Ödman räknar i
boken Tre borgar (1987) upp de öppna farleder som på
1000-talet ledde in i det som i mitten av 1200-talet blev
Mälaren: 4) Även Carl Gustaf Styffe
har i 3.:e upplagan av Skandinavien under Unionstiden anslutit sig till
dem som hävdar att händelsen år 1007-08 ägde rum
vid Stäket och inte vid Stockholm. Reservation Till
frågan om väderstrecksanvisningar i norröna texter. Min tolkning är: "norrut" - österut" - "söderut" eller norr om, öster om osv Således ingen precis angivelse Jämför med Aschaneus (1612) placering av Fornsigtuna: - västan om Kämpasten (den plats han utgår från) när riktningen egentligen är NV. Även här kan man säga att man skall färdas "västerut" för att komma till Fornsigtuna Helt klart att Fornsigtuna ligger väster om Kämpasten, men inte exakt i riktning mot väster Fler isländska sagor svänger sig med väderstreck, men jag uppfattar dem inte bokstavligt. Både kung Alfred (folken i Germanien) och Adam av Bremen har känt sig manade att placera in de orter de beskriver i den gängse kartbilden utan att själva ha varit där. Därför bör man inte ta uppgifterna som exakta väderstrecksanvisningar. Jag uppfattar Weibulls förklaring av nordbornas underliga väderstreck med att man liksom i kulturområden på sydligare breddgrader placerade öster där solen går upp. Hos oss skulle således öster placeras i den riktning där solen gick upp vid midvintertid, således i sydost. Jag vet inte hur dagens professionella forskning ställer
sig till äldre uppgifter om väderstrecken. Är deras
exakta lägen egentligen så viktiga?
Läs en uppföljande artikel
där väderstrecken närmare analyseras. UKF:s startsida Almarestäkets historia Fornsigtuna som forskningsprojekt Ämnesområden Rapporter |
