göre veterligt med detta vårt öppna närvarandes brev, att vi hava 'i rodzvis och vthen rodhit nerwarid' och åhört vår käre herres och hövitsman herr Sten Stures, Sveriges rikes föreståndares märkliga beskrivning av händelserna och förhandlingarna med ärkebiskop Gustav, som fram till nu varit belägrad på Stäket. Härigenom har klart bevisats för alla goda män, som vilja bekänna sig till sanningen, att vår käre herre och hövitsman använt alla lämpor och visat stort tålamod, samt att han uppträtt hederligt mot ärkebiskopen vid dennes utnämning till ärkebiskopsdömet i Uppsala, så mycket mer som han varit som en fader åt honom på alla sätt med sin hjälp och skrivelse till påven i Rom. 

Desslikes ha vi erfarit, huru nämnde ärkebiskop Gustaf här inne i Sveriges rike illa lönat vår käre herre och hövitsman, liksom riket och den mene man, för hans goda vilja och ynnest. Detta är klart för ögonen, och för den mene man väl veterligt. 

Och många har för hans skull blivit slagna och dödade, gode män här i riket har gripits och förts till Danmark, och kronans slott och fäste Stegeholm har bränts ner och lagts i aska med alla som där var inne. Skärgården från Tjust in till Stegeborg och Söderköpings stad har härjats och beskattats över sin förmåga. Vad som dessutom skett i Stockholm, i skärgåren, i Finland, Nyland, Viborgs län och Åland är för alla bekant. 

Mångahanda illsinnigheter och fördärv har drabbat rikets innevånare för hans skull av rikets hiskelige fiende, vilket inte hade skett, om icke förenämnde ärkebiskop Gustaf med sina inrikes medhjälpare och danskar hade handlat som de gjort. 

Vidare berättade hans svenner för oss och för den menige man, att ärkebiskopen redan första dagen han var innesluten på Stäket, hade blivit tillfrågad av dem, för vems hand han ville hålla Stäket, eller vem som skulle undsätta honom eller dem. Därtill svarade ärkebiskop Gustaf sig hava tröst och hjälp från sina vänner här i riket, liksom av danske kungen och flera av dennes vänner i Danmarks rike. 

Alla dessa förut nämnda anklagelser och flera andra märkliga sådana, som framsagts av vår käre herre och hövitsman, liksom ärkebiskop Gustavs gensvar fick vi alla ta del av; herr biskop Hans, herr biskop Mats, herr biskop Otto och Arvid i Åbo, liksom menige riksens råd som här var församlat, ridderskapet och friborne frälsemän, kopparbergsmän, silverbergsmän, Dalarna, borgmästare och råd i Stockholm och all förut nämnd menig allmoge, som nu är församlad här, hava alla endräktigt kommit överens om:

att för den dråplig skada och det fördärv, som Sveriges rike och dess inbyggare lidit hava sedan Stäkets slott först byggdes, vilket var i ärkebiskop Jöns tid, då konung Cristiern gjordes till kung i landet, i ärkebiskop Jacobs tid, då konung Hans togs hit, och nu i ärkebiskop Gustafs tid, då den unge konung Cristiern togs hit mot den menige mans vilja och oss både födda och ofödda till fördärvelse. Därför skall förenämnda Stäks slott platt i grund neder brytas och till intet göras, så att inrikes förrädare härefter inte på något sätt skall kunna ta sin tillflykt till slottet, såsom förut skett, och då blivit utländska män och danskar till hjälp och skydd (:"tröst") i många år. Därtill kommer det förräderi som de svenske vederfarits av detta slott.

Men han skall njuta den lejd, som vår käre herre och hövitsman givit honom, så att han fritt kan återvända till Stäket. Men han skall ej slippa därifrån förrän han ger sådan försäkran (:"forwaringh") för sig, att han efter denna dag aldrig skall vara 'riket uppunder ögonen' eller vara till skada på något sätt. 

Vore det så, att han eller någon annan å hans vägnar, med någon hemlig sammansvärjning, inrikes eller utrikes, andlig eller världslig, eller att någon av hans ämbetsbröder i domkapitlet, skulle komma med skadeståndskrav på oss alla eller någon enskild, vare sig rik eller fattig, inom rådet eller utom, bonde eller 'bookarlla'; eller om det skulle komma något bannsmål eller något överklagande från påven i Rom på grund av våra anklagelser eller hans inneslutning på Stäket 'eller för stägs sloth in eller oppo före viille'. Då vilja vi, eftersom vi alla är sammansvurna i detta ärende, endräktigt, både andlige och världslige, vara trogna mot varandra och med all makt avvärja all skada och fördärv, som kan åsamkas oss, om eller när denna sak, antingen i vår helige fader påvens gård eller annorstädes, kan komma att företas. 

Skulle också någon oförrätt härefter drabba de värdiga fäder och herrar, biskopar och prelater som är med oss i detta, vilja vi med liv och all makt hjälpa och bistå dem, både inom och utom landet, om så skulle vara. Detta lova vi alla att obrottsligen hålla vid all vår ära och kristliga tro så länge vi lever. Under allas våra insegel och rikets klämma skrivet på Stockholm Sankte Clementes martiris et pape dag (d 23 Nov) anno domini 1517. 

Upp

2/ Beslutet som tillåter ärkebiskoparna att bygga Stäkets slott.
Arboga 1440
Vi Bengt i Linköping etc ... och flera andra av rikets råd och män, nu här samlade i Arboga, offentliggöra med detta vårt öppna brev, att när vi i dag var samlade här i Arboga i rikets ärenden, då framträdde och talade till oss vår värdigaste fader, med Guds nåd ärkebiskop i Uppsala, herr Nikolaus. 

Han frågade "om han, kronans ränta och avgäld oskadd, måtte få skifta till sig Almare-Stäk, där slottet var byggt uppå, med allt vad som därtill hade lägat, så att han uppå Uppsala domkyrkas vägnar gåve jord för jord, ränta för ränta, lika mot lika" vad ränta eller avgäld det än kunde vara, eller "vem hon än tillhörde, friborne män eller skattebönder, när han deras godkännande därtill kunde få". Därtill kunde vi ej motsätta oss enligt Rikets lagbok, utan vi fann att det måtte bliva så bara "icke kronans skatter förminskades och andra ägare läto sig nöja, särdeles därför att det ej är och aldrig varit konungens Upsala öd, utan var med övervåld fråntaget dem, som det ägde ("atte"), och nu sedan konung Erik lät det självviljandes bränna, då kändes var vid sitt". 

Därför hava vi alla i enighet tillstyrkt och tillåtit, samtyckt och fullbordat, att förenämnde värdige fader Ärkebiskop Nikolaus må "på Upsala domkyrkas vägnar lösa och skifta till sig Almarstäk med allt tilliggande i vatten och land, när kronan får fullt för fullt i sin skatt, och andra ägare låte sig nöja. Därefter kunna ärkebiskop Niklis och hans efterträdare på Uppsala ärkebiskopsstol obehindrat hava, bruka, behålla och bygga Almarestäk, som honom och dem bäst önska med mur och träbyggning till slott eller gård, som honom och dem och domkyrkan kan bäst komma till nytta, mest därför, att ärkebiskopen varder oftast till herredagar kallad och där sitter han konungen och riket näst tillhanda, både till land och vatten och må dess yttermera vara riket och kyrkan till nytta". 

Till dess mer och högre bekräftelse utfärdats låta vi som bevis hänga rikets ingsegel tillsammans med våra egna på detta brev, som är skrivet och givet i förutnämnda Arboga året efter Guds födelse 1440 måndagen efter Sanct Michali dag. 

Upp

Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust och lade in i Lögen (Lagen) (Mälaren) och härjade på båda stränderna. Han stävade ända upp till Sigtuna, där han lade sig vid Forn Sigtuna gård. Svearna förtäljer, att man där ännu kan se de stenhögar Olav lät kasta upp under sina bryggändar. Men när det var höst, sporde kung Olav, att Olov Sveakung (Skötkonung) drog samman en stor här samt också att han dragit järnlänkar över Stocksundet och satt folk där på vakt. Sveakungen trodde, att kung Olav ärnade ligga och vänta där, tills det frös, och sveakungen ansåg det föga bevänt med kung Olavs här, ty han hade inte mycket folk.

Då for kung Olav till Stocksundet men ut kom de inte. Öster (väster i originalet) om sundet var ett kastelltorn och i söder (öster) en mannahär. När de nu sporde, att sveakungen kommit till skepps och hade en stor här och mycket med fartyg, då lät kung Olav gräva tvärs genom Agnefit och ut till havet. Det regnade mycket, och över allt Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lögen, men från Lögen är en enda älvmynning ut till havet och det så smalt, att mången å är bredare. När det är mycket regn och stark snösmältning, då strömmar vattnet så stritt, att det är forsfall (ut !?) genom Stocksundet, medan Lögen själv går så långt upp på landet, att vida översvämningsområden bildas. När nu graven nådde havet, då lopp vattnet och strömmen ut.

Kommentar                              Läs mer om en kontroversiell fråga
Snorres saga och Legendariska Olovssagan är motsägelsefulla. När händelsen ägde rum 1007-08 var Mälaren ännu en saltvattensvik av havet. När Snorre var i Sverige på 1210-talet, dock ej i Mälarområdet,  hade landhöjningen framskridet så långt att det hade börjat bli ström vid Stockholm. Tidigare var strömmen vid Stäket. Ännu i vår tid kan strömmen vid Stäket vara besvärande för båtarna under vårfloden. 

Leg. Olovssagen använder i sammanhanget också namnet Skarven, som är viken norr om Stäket. Leg. Olovssagan har i sin tur stött sig på ännu äldre källor som bevarats i fragment och som sammanställdes av Snorres äldre samtida Styrme frode. 1991 menar forskningen att det är Snorre själv som står för den text som finns i de två varianterna.
Länk till utförligare redogörelse för forskningsläget

Sedan ovanstående skrevs har forskningen kommit till slutsatsen att den Legendariska sagan i själva verket är Snorre Sturlassons först skrivna berättelse och att han förkortat den när den infördes i hans samlingsverk Heimskringla.

Läs artikeln Olav den heliges seglats i Mälaren för 1000 år sedan,
även innehållande en översättning av den äldre versionen.

Snorre var själv aldrig i Stockholmstrakten. Hans topografiska upplysningar är andrahandsåtergivna. Därför blir väderstrecksförhållandena kryptiska; de stämmer bra om platsen var Stäket, mindre bra för Stocksund/Norrström. För att få det att stämma 'till förmån' för Stockholm har Staffan Högberg (Stockholms historia 1981  i 2 band) bl.a. ändrat sagans ord "VÄSTER om sundet var en kastal" till 'ÖSTER om sundet var en kastal'. 

Äldre forskare Hans Hildebrand, Carl Styffe och Nils Ahnlund framhåller Stäket som den troligaste platsen.

NILS AHNLUND använder i den stora boken "Stockholms historia före Gustav Vasa" den synnerligen diplomatiska skrivarten (med tanke på hans uppdrag av Stockholm att skriva stadens historia): "Ett av de mindre osannolika förslagen tar sikte på ett näs strax intill Skarvens trånga utlopp vid Stäket, vilket namn just anger förpålning i farleden". (min kursivering)