| 1/ Riksdagsbeslutet om Stäket rivning. Stockholm 1517-11-23 Vi efterskrivna, Hans med Guds nåde biskop i Linköping, Mattias i Strängnäs, Otto i Västerås och Arvid i Åbo med samma nåde biskopar, doktor Hemming Gad, electus Erik Johansson, Cristiern Bengtson, Holger Karlsson, riddare Bengt Arendson, Axel Posse, Bengt Åbjörnson, Jogan Jönsson, Måns Green, Axel Matsson, Hendrich Erlendson och Bengt Gylta, väpnare, Sveriges rikes råd och män, med menige friborne frälsemän utöver allt riket. Likaså borgmästare och rådmän i Stockholm 'med den menige man och allmoge, fullmäktige för sig och all andre hemma sitia, i fulla magt vth gjorth, och hiith tiil mötes vth send haffue', göre veterligt med detta vårt öppna närvarandes brev, att vi hava 'i rodzvis och vthen rodhit nerwarid' och åhört vår käre herres och hövitsman herr Sten Stures, Sveriges rikes föreståndares märkliga beskrivning av händelserna och förhandlingarna med ärkebiskop Gustav, som fram till nu varit belägrad på Stäket. Härigenom har klart bevisats för alla goda män, som vilja bekänna sig till sanningen, att vår käre herre och hövitsman använt alla lämpor och visat stort tålamod, samt att han uppträtt hederligt mot ärkebiskopen vid dennes utnämning till ärkebiskopsdömet i Uppsala, så mycket mer som han varit som en fader åt honom på alla sätt med sin hjälp och skrivelse till påven i Rom. Desslikes ha vi erfarit, huru nämnde ärkebiskop Gustaf här inne i Sveriges rike illa lönat vår käre herre och hövitsman, liksom riket och den mene man, för hans goda vilja och ynnest. Detta är klart för ögonen, och för den mene man väl veterligt. Och många har för hans skull blivit slagna och dödade, gode män här i riket har gripits och förts till Danmark, och kronans slott och fäste Stegeholm har bränts ner och lagts i aska med alla som där var inne. Skärgården från Tjust in till Stegeborg och Söderköpings stad har härjats och beskattats över sin förmåga. Vad som dessutom skett i Stockholm, i skärgården, i Finland, Nyland, Viborgs län och Åland är för alla bekant. Mångahanda illsinnigheter och fördärv har drabbat rikets innevånare för hans skull av rikets hiskelige fiende, vilket inte hade skett, om icke förenämnde ärkebiskop Gustaf med sina inrikes medhjälpare och danskar hade handlat som de gjort. Vidare berättade hans svenner för oss och för den menige man, att ärkebiskopen redan första dagen han var innesluten på Stäket, hade blivit tillfrågad av dem, för vems hand han ville hålla Stäket, eller vem som skulle undsätta honom eller dem. Därtill svarade ärkebiskop Gustaf sig hava tröst och hjälp från sina vänner här i riket, liksom av danske kungen och flera av dennes vänner i Danmarks rike. Alla dessa förut nämnda anklagelser och flera andra märkliga sådana, som framsagts av vår käre herre och hövitsman, liksom ärkebiskop Gustavs gensvar fick vi alla ta del av; herr biskop Hans, herr biskop Mats, herr biskop Otto och Arvid i Åbo, liksom menige riksens råd som här var församlat, ridderskapet och friborne frälsemän, kopparbergsmän, silverbergsmän, Dalarna, borgmästare och råd i Stockholm och all förut nämnd menig allmoge, som nu är församlad här, hava alla endräktigt kommit överens om:
Men han skall njuta den lejd, som vår käre herre och hövitsman givit honom, så att han fritt kan återvända till Stäket. Men han skall ej slippa därifrån förrän han ger sådan försäkran (:"forwaringh") för sig, att han efter denna dag aldrig skall vara 'riket uppunder ögonen' eller vara till skada på något sätt. Vore det så, att han eller någon annan å hans vägnar, med någon hemlig sammansvärjning, inrikes eller utrikes, andlig eller världslig, eller att någon av hans ämbetsbröder i domkapitlet, skulle komma med skadeståndskrav på oss alla eller någon enskild, vare sig rik eller fattig, inom rådet eller utom, bonde eller 'bookarlla'; eller om det skulle komma något bannsmål eller något överklagande från påven i Rom på grund av våra anklagelser eller hans inneslutning på Stäket 'eller för stägs sloth in eller oppo före viille'. Då vilja vi, eftersom vi alla är sammansvurna i detta ärende, endräktigt, både andlige och världslige, vara trogna mot varandra och med all makt avvärja all skada och fördärv, som kan åsamkas oss, om eller när denna sak, antingen i vår helige fader påvens gård eller annorstädes, kan komma att företas. Skulle också någon oförrätt härefter drabba de värdiga fäder och herrar, biskopar och prelater som är med oss i detta, vilja vi med liv och all makt hjälpa och bistå dem, både inom och utom landet, om så skulle vara. Detta lova vi alla att obrottsligen hålla vid all vår ära och kristliga tro så länge vi lever. Under allas våra insegel och rikets klämma skrivet på Stockholm Sankte Clementes martiris et pape dag (d 23 Nov) anno domini 1517. 2/ Beslutet som tillåter
ärkebiskoparna
att Han frågade "om han, kronans ränta och avgäld oskadd, måtte få skifta till sig Almare-Stäk, där slottet var byggt uppå, med allt vad som därtill hade legat, så att han uppå Uppsala domkyrkas vägnar gåve jord för jord, ränta för ränta, lika mot lika" vad ränta eller avgäld det än kunde vara, eller "vem hon än tillhörde, friborne män eller skattebönder, när han deras godkännande därtill kunde få". Därtill kunde vi ej motsätta oss enligt Rikets lagbok, utan vi fann att det måtte bliva så bara "icke kronans skatter förminskades och andra ägare läto sig nöja, särdeles därför att det ej är och aldrig varit konungens Upsala öd, utan var med övervåld fråntaget dem, som det ägde ("atte"), och nu sedan konung Erik lät det självviljandes bränna, då kändes var vid sitt". Därför hava vi alla i enighet tillstyrkt och tillåtit, samtyckt och fullbordat, att förenämnde värdige fader Ärkebiskop Nikolaus må "på Upsala domkyrkas vägnar lösa och skifta till sig Almarstäk med allt tilliggande i vatten och land, när kronan får fullt för fullt i sin skatt, och andra ägare låte sig nöja. Därefter kunna ärkebiskop Niklis och hans efterträdare på Uppsala ärkebiskopsstol obehindrat hava, bruka, behålla och bygga Almarestäk, som honom och dem bäst önska med mur och träbyggning till slott eller gård, som honom och dem och domkyrkan kan bäst komma till nytta, mest därför, att ärkebiskopen varder oftast till herredagar kallad och där sitter han konungen och riket näst tillhanda, både till land och vatten och må dess yttermera vara riket och kyrkan till nytta". Till dess mer och högre bekräftelse utfärdats låta vi som bevis hänga rikets insegel tillsammans med våra egna på detta brev, som är skrivet och givet i förutnämnda Arboga året efter Guds födelse 1440 måndagen efter Sanct Michaeli dag. 3/ Olav den heliges plundringståg i Mälaren 1007-1008. Ur Olav den heliges saga. Reviderad text år 2016 Länk till utförligare artikel med kommentarer Observera att det finns flera vanligt förekommande versioner av sagan om Olov den heliges seglats i Mälarområdet. Alla är intressanta, en för att den säger att det fanns två sund - ett större och ett mindre som inte var segelbart året runt. Seriösa uttolkare av texten använder flertalsformen "stocksunden"- ett viktigt faktum i en mer än hundraårig diskussion om vad som egentligen hände när Olov den helige var här. En version säger att det fanns en försvarsanläggning - en kastal - väster om det större av sunden, vilket stämmer med verkligheten. Där byggdes på 1400-talet ärkebiskopsborgen. Den revs år 1517 enligt det äldsta i sin helhet bevarade riksdagsprotokollet, det med "brasklappen", dvs Biskop Brasks berömda "reservation" mot beslutet. Den skulle rädda hans liv vid Stockholms Blodbad några år senare. En tredje version säger att det sundet ledde till ett vatten som ännu idag heter Skarven. Detta vattendrag var i själva verket något som vi skulle kunna kalla "Upplands skärgård" eller som det står i texten: "Detta vatten ligger inne i Svitjod och är ett övermåttan stort vatten - en smal fjärd utåt, men kretsformigt inåt landet - och ligga alla bebyggda trakter på alla sidor invid vattnet" Den historiska forskningen tycks numera "anse" att platsen för Olav Den heliges seglats ägde rum i Svitjod - landet norr om nuvarande Mälaren - således i vår kommuns farvatten. En tidigare forskning från 1600-talet till 1980-talet hade förlagt denna plats till stadsholmen i Stockholm i tron att kastalen skulle hindra fientliga fartyg att passera Norrström, som påstods vara det i sagan omnämnde smala sundet in mot Svitjod. Sagan är så detaljerat skildrad att man kunnat bestämma att det var år 1007 som Olav Haraldsson gjorde sin sjörövarfärd till vårt land. På 1920-talet fanns det emellertid en falang inom Stockholmsforskningen som bestämt sig för att kastalen skulle ha varit en föregångare till slottet Tre kronor vid Norrström. Sedan dess har försvarsanläggningen tolkats som första början till Stockholms slott Tre Kronor. Berättelsen om Olov den helige skrevs emellertid mer än två hundra år efter dennes besök i Svitjod. Kastalen låg, som redan sagts, vid ett strömmande vatten. Nu är det strömmande vattnet vid Stockholm, men för 1000 år sedan var strömmen vid "Stocksunden". På sagans tid låg denna plats vid Almarestäket. Kastalen var låset som skulle stoppa eller släppa igenom besökande fartyg. Olov Haraldsson blev med en mindre del av sin flotta stoppad vid Stäket. Den större delen hade redan tidigare tagit sig ut på havet. Han blev nu tvungen att övervintra i den vik som i sen tid fått det vilseledande namnet Ryssgraven. Där fanns då en vid högvatten användbar vattenförbindelse med en längre eller kortare dragsträcka ut till havet. Olof den Helige tvingades övervintra och lyckades på ett 'mirakulöst' sätt ta sig ut på havet över det näs, där något hundratal år senare även plundrande ryssar och kareler tog sig ut, vilket brukar förklara namnet Ryssgraven. Intressant är att kyrkan och Kungsängen ursprungligen hette Näs och från 1886 Stockholms-Näs. År 1967 fick både Kyrkan och den borgerliga kommunen namnet Kungsängen. Äldsta berättelsen som berättar om platser i Upplands-Bro Det var först på 1600-talet som den isländska sagan blev känd i Sverige, och då var det naturligt för den dåvarande historieforskning att koppla samman sagans 'stoccsunda' med platsen för Stockholm. En viktig poäng i berättelsen är nämligen platsen där Olof lyckades smita förbi den svenska kungens blockering av utloppet med sin flotta i sundet och mannahären på stranden. Sagan säger uttryckligen att Olof kom ut på havet i och med att utbrytningsförsöket lyckades. Platsen var alltså vid Almarestäket, där det varje vår är - och alltid har varit - mycket strömmande vatten på våren. Men det var inte förrän på 1800-talet som landhöjningen blev känd. Under tiden hade det blivit en historisk sanning att 'stoccsunda' måste ha varit Norrström. Det skulle emellertid dröja ända in i vår tid innan arkeologiska undersökningar i Stockholms centrum påvisade att Mälaren inte var en insjö med sitt utlopp vid Stockholm på Olav den heliges tid. Det är också först i vår tid som den s.k. Legendariska Olovssagan och den Stora sagan om Olov den Helige blivit mer uppmärksammade som källor för hans äventyr i Svitjod. En gammal karta visar att Mälaren uppfattades som en del av havet De första kartutgivarna på 1400-1500-talen - som ej var svenskar med lokalkännedom - ritade sina kartor efter sjöfarares muntliga berättelser. Ända till slutet av 1500-talet blev därför Mälaren avbildad som en del i Stockholms skärgård. Detta säger oss att Mälaren var en del av havet, såsom här på Barents karta från 1598. I den allra äldsta berättelsen om Skandinavien får vi upplysningen att svionerna, tolkat som "svearna", var ett sjöfarande folk som bodde på öar i den norra oceanen. Deras båtar var lika i för och akter. Berättelsen skrivs år 98, således 500 år före kartan här nedan.  Olav den heliges saga (ur Heimskringla) Här kommer jag att först använda den traditionella och kortare versionen i en översättningen hämtad ur Stockholms historia av Staffan Högberg (1981). Den skulle ju kunna ses som vetenskapens senaste - och bästa - tolkning. Jag använde professorns tolkning i hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro (1984), efter att i samtal med författaren deklarerat att jag skulle ändra på väderstrecken till det som jag funnit vara de riktiga. Han upplyste om att det fanns många olika tolkningar i väderstrecksfrågan. Det är verkligen sant - och jag har träffat på minst fem varianter. Därför förlitar jag mig inte på tolkningar utan använder de väderstreck, som kan utläsas i en "originaltext" dvs en transkribering bokstav för bokstav i den isländska handskriften. Då är det ingen tvekan om vilka väderstreck som borde användas.  Kastalen
låg väster
om Stäketsundet och mannahären stod öster därom
Varför har nu denna
väderstrecksfråga blivit så uppmärksammad. Kan
det ha någon större betydelse på vilken sida om sundet
kastalen låg? Från 1920-talet och ända in i 1980-talet
har det uppenbarligen haft betydelse. En mycket inflytelserik
historiker med stora krav på vikten av källkritik i all
historisk forskning ansåg sig 1928 ha bevisat att
väderstreck i isländska sagor måste vridas ca 45 grader
för att stämma med verkligheten. Detta nappade en
Stockholmsforskare på, och med en vridning av väderstrecken
upp till 90 grader kunde hen bevisa att den äldsta skildringen av
Stockholms historia var att finna i den isländska sagan om Olav
den Helige. Stockholm skulle därmed kunna räknas som en
huvudstad med mycket tidig historia.
Tolkningen av isländska sagor är naturligtvis av intresse även i Norge eftersom Island koloniserades av norrmännen. Ett par inflytelserika norska historiker fann att en speciell händelse i sagan ägde rum vid Almarestäket. Det var där, som Olav lyckades smita förbi Olof Skötkonungs blockering av Stäketsundet genom att ta sig över det smala näset nära Kungsängen station.
Frågan har alltså varit: På vilken plats ägde utbrytningen rum? De geologiska och geografiska förutsättningarna framgår kartorna och texten här ovan. Av alla sagovarianter är det bara Sturlasons - den yngre av sagorna - som säger att Olav skulle ha grävt sig ut. Av texten här nedan framgår att grävandet är ett antagande av Sturlason. Vid ett besök i Västergötland mer än 200 år efter Haraldsons besök i Sverige kan han ha fått höra att havet började vid Norrström. Det var just i början av 1200-talet som landhöjning gav tydliga besked av vad som var på gång. Utgrävningen har blivit en av de mest omtalade ingredienserna i berättelsen och är ett typiskt exempel på hur en tendentiös historieskrivning kunnat vinna så stort inflytande på historien - och detta under lång tid.. Ett antal märkliga omständigheter kring denna historieskrivning är utförligare beskrivna i andra artiklar som det finns länkar till. De arkeologiska utgrävningarna på Helgeandsholmen på 1970-talet visade att Söderström i själva verket fanns långt före Olav den heliges besök här! En verklig poäng i diskussionen kring Sturlasons inlägg i historien är den inflytelserika Birger Nermans svar när en geolog på 1920-talet påpekade för honom att Söderström redan fanns då den norske vikingen var här. Nerman svarade nämligen i en lång artikel i STF:s årsbok 1922 att om den saken vore sann, så skulle Olavs utbrytning till havet ha ägt rum vid Almarestäket! Om tolkningen av texter i de olika tolkningsvarianterna Tolkningen av den första meningen i sagan om Olof den Helige är helt beroende på om man följer textens väderstreck eller ändrar det med 90 grader enligt 1900-talets konvention. Olav den helige seglar på havet österut från trakten av dagen Dävensö tills han lämnar havet och går in i Svitjod vid Stocksunden - dvs Stäketsundet och det mindre Bak-Stäket, det senare även kallat Lilla Stäket, som inte alltid är segelbart. Texten säger oss att Stocksunden är infartsleder till Svitjod, som ligger på bägge sidorna om det vatten som har olika namn - Skarven, Lagen, Lögen - beroende på vilken textversion som används. En av de tidigaste översättningarna från isländskan är gjord av Hans Hildebrand på 1860-talet och lyder: "Konung Olof höll sedan österut framför Svitjod, lade in i Lagen och härjade på bägge landen (Lagen = dagens Skarven, dvs det vattendrag som vid denna tid låg inne i Svitjod. Det var för tusen år sedan mycket större och kan beskrivas som en "Upplands skärgård! ) Vi skall nu undersöka hur saken har beskrivits i 2-bandsverket om Stockholms historia från 1981. Där har författaren ändrat på väderstrecket, enligt den regel, som inte längre tillämpas, nämligen Lauritz Weibull 1928. "Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust och lade in i Lögen". (Minns: i texten seglade han mot öster framför Svitjod. dvs längs Upplands-Bros södra strand mot Mälaren. I recensioner av nyöversättningar av gamla texter har jag stött på uttryck som: "Författaren har med sitt ordval gjort texten smidigare och mer lättläst." Men detta får inte ske på bekostnad av den ursprungliga författarens ordval. Detta gäller särskilt när originaltexten har pluralformen av sund, dvs sunden. Kan det verkligen ha uppstått något fel i det nu aktuella fallet? Man ser ju framför sig hur han seglar längs svenska östkusten upp mot Stockholmstrakten. Det är väl det han måste göra för att kunna segla in mot Stockholm! Det ovan förda resonemanget är naturligtvis svårt att på en gång ta till sig. Dels finns en fjärde dimension - tiden - med i spelet och dels finns det varierande namn på samma sak Dessutom har ju så många sagt att Olav den Helige blev instängd i Mälaren ända sedan 1600-talet. Många har sagt så, men inte alla. Erik Gustav Geijer och Hans Hildeband har förstått att händelsen ägde rum vid Skarvens utlopp till havet och inte vid Stockholm. År 2016, i april, framfördes i Vetenskapsradion hela historien om att Olav den helige var inblandad i Stockholms äldsta historia. Det kanske var en olyckshändelse vid en hastigt förekommen intervju i samband med projektet "Stockholm före Stockholm", för Olav finns inte med på samma sätt i boken med samma namn. Mycket intressant är att Olav inte med ett ord nämns i senaste större historieverket Norstedts Sveriges Historia i 8 band . ..................................... Således: 1) Olav seglade verkligen mot öster ( - inte längs Svitjods östkust) Han hade nämligen använt den redan då 1000-åriga Södertäljeleden för att komma in i den havsvik som nu heter Mälaren. Inne i den dåvarande havsviken (i vår tid insjön Mälaren) seglade han sedan mycket riktigt österut tills han kom fram till Stocksunden, som är porten till Svitjod. Stocksunden kallades tidigare Stäket och Bak-Stäket också kallat Ryssgraven. Därmed hade han kommit in i nuvarande mälarfjärden Skarven (i andra tolkningar benämnd Lagen). "Olav for ända upp till Sigtuna och låg vid Fornsigtuna". 2) det står också att han seglar framför Svitjod. Innan Olav kommit fram till Stäketsundet har han seglat framför Svitjod, som således är en del av södra Uppland. Anm. Senare har begreppet Svitjod kommit att omfatta en större del av landet Eftersom man under lång tid inte föreställt sig Mälaren som en havsvik hade landet runt Mälaren kommit att kallas Svitjod. Begreppet fanns redan i tidig vikingatid då man talade om Lilla och Stora Svitjod. Det senare var Ryssland, som vi hade goda handelsförbindelser med under några hundra år före 1000-talet. Läs hemsidans artikel om fynd av arabiska mynt. Här nedan följer nu hela avsnittet om den aktuella tolkningen som gjordes, när tesen om att man ovillkorligen måste ändra väderstrecken gällde. Isländska forskare påpekade i sin vetenskapliga skriftutgivning på 1960-talet det orimliga i att de många norska familjerna som utvandrade till Island inte skulle ha en säker kunskap om den rätta riktningen för norr. Textens tolkning enligt Staffan Högberg. Stockholms historia i 2 band 1981 Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust (!) och lade in i Lögen (= Lagen = Mälaren) och härjade på båda stränderna. Han stävade ända upp till Sigtuna, där han lade sig vid Forn Sigtuna gård. Svearna förtäljer, att man där ännu kan se de stenhögar Olav lät kasta upp under sina bryggändar. Men när det var höst, sporde kung Olav, att Olov Sveakung (Skötkonung) drog samman en stor här samt också att han dragit järnlänkar över Stocksundet och satt folk där på vakt. Sveakungen trodde, att kung Olav ärnade ligga och vänta där, tills det frös, och sveakungen ansåg det föga bevänt med kung Olavs här, ty han hade inte mycket folk. (Lägg
märke till att originaltextens ordalydelse "han seglade öster
ut" blivit "han seglade längs Svitjods östkust.)
Då for kung Olav till Stocksundet men ut kom de inte. Öster (väster - enl. äldre sagan) om sundet var ett kastelltorn och i söder (öster enl. sagan) en mannahär. När de nu sporde, att sveakungen kommit till skepps och hade en stor här och mycket med fartyg, då lät kung Olav gräva (Snorres antagande !) tvärs genom Agnefit och ut till havet. Det regnade mycket, och över allt Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lögen, men från Lögen är en enda älvmynning ut till havet och det så smalt, att mången å är bredare. När det är mycket regn och stark snösmältning, då strömmar vattnet så stritt, att det är forsfall genom Stocksundet, medan Lögen själv går så långt upp på landet, att vida översvämningsområden bildas. När nu graven nådde havet, då lopp vattnet och strömmen ut. Då lät kung Olav lägga upp styrårorna på sina skepp och hissa segel i topp. Frisk segelvind blåste och de styrde med årorna, och skeppen brakade med väldig fart över grunden (Ryssgravsnäset) och kom alla helbrägda ut på havet. Men svearna for till Olov sveakung och sade honom, att Olav digre tagit sig ut på sjön. Svearna klandrade svårt de män, som skulle ha vaktat, så att Olav inte undkom. Det är sedan kallat Kungssund, och där kan inte större skepp fara, om det inte är den tid, när vattnet stiger som mest. Men det är somliga mäns utsaga att svearna visst blev varse när Olav grävt genom strandängen och vattnet föll ut, och även att en sveahär drog dit för att hindra Olav fara. Men när vattnet urholkade båda strandskärningarna föll gravbrinken ner och många av folket som stod där omkom. Men svearna säga emot allt detta och kallar det tomt påhitt att folk skulle ha seglat där.Kommentar Läs mer om en kontroversiell fråga Snorres saga och Legendariska Olovsagan är motsägelsefulla när det gäller platsen för sagans beskrivning av hur Olav till slut lyckade ta sig ut på havet. När händelsen ägde rum 1007-08 var Mälaren en vik av havet, som då sträckte sig ända till Uppsala och Arboga. Båda versionerna av sagan säger emellertid att Olav blev instängd i ett vattendrag som mynnade ut i havet. När sagan blev känd i Sverige på 1600-talet hade landhöjningen sedan länge skapat ett närmast permanent strömdrag vid nuvarande Stockholm. Det var därför naturligt att då uppfatta Norrström i Stockholm som platsen för Olavs flykt ut på havet, inte Almarestäket. Men det är en felaktig slutsats.  Nu vet vi
bättre hur de geologiska
förhållandena var. Den äldsta sagan, den Legendariska,
säger inte heller att Harald skulle varit tvungen att gräva
sig ut på platsen för nuvarande Slussen. Den säger att
han tog sig ut på havet via ett näs väster om sundet,
dvs. den plats som i dag kallas Ryssgraven, Lilla Stäket eller
Bakstäket. Under de tusen år som gått, sedan Olav var
här, har landet höjt sig ca 5 meter. Näset var
därför mycket smalare då än nu. För den
tidens människor var det mycket vanligt att dra båtar
mellan olika floder och vattendrag. Mellan det av svenskarna blockerade
sundet - Stäketsundet - låg höga berg som hindrade
insyn från den svenska bevakningsstyrkan vid Stäketsundet. Kartbilden är
från år 1701Man ser en enkel träbro över ett "torrlagt" sund. År 1839 var forsen i stora Stäket 1,2 m hög. Vid så höga vattenstånd har dragsträckan platsen för bilden varit mycket kort. Sagorna berättar i själva verket om Almarestäket och inte om Stockholm som platsen för Olov Haraldsons flykt ut på havet, dvs. Mälaren. Legendariska Olovsagan använder dessutom namnet Skarven på samma vatten som i dag finns norr om Stäket. En strikt tolkning av namnet Almarestäket blir med detta resonemang: Stäket vid havet =. "Stäket al mare." (al mare = vid havet.) Länk till utförligare redogörelse för forskningsläget. Modern forskningen (Kristinn Johannesson 1992) menar att Snorre gjort två bearbetningar av de äldsta sägnerna om Olav Den helige. Den första kallas Den stora sagan om Olav den helige. (eller Snorres särskilda saga). Det är vanligtvis en förkortad version av den äldre sagan som historiker brukar hänvisa till när de berättar om Olav den heliges (Haraldsons) äventyr i Mälarområdet. Den ingår i den samling sagor som kommit att kallas Heimskringla. Länk till en utförligare artikeln om Olav den heliges seglats i Mälaren för 1000 år sedan, även innehållande en översättning av den äldre versionen. Snorre var själv aldrig i Stockholmstrakten. Hans
topografiska upplysningar
är andrahandsuppgifter. Därför blir
väderstrecksförhållandena
kryptiska; de stämmer bra om platsen var Stäket, mindre bra
för
Stocksund/Norrström. För att få det att stämma
'till
förmån' för Stockholm har Staffan Högberg (Stockholms
historia 1981 i 2 band) bl.a. använt en annan
tolkning där orden 'VÄSTER om sundet' i stället är
'ÖSTER om sundet'. Det man ville lyfta fram var platsen
för Stockholms slott. Man menade att kastalen (en mindre
borganläggning) var platsen för det kommande Stockholms
slott. Den platsen kan inte beskrivas som liggande väster om
Stockholms ström. Slottet ligger ju i östra delen av
strömmen. Äldre forskare Hans Hildebrand, Carl Styffe och Nils
Ahnlund framhåller
Stäket som platsen där han lyckades ta sig ut på
havet.. NILS AHNLUND använder i den stora boken "Stockholms
historia
före Gustav Vasa" den synnerligen diplomatiska skrivarten (med
tanke på
hans
uppdrag av Stockholm att skriva stadens historia): "Ett av de mindre osannolika
förslagen tar sikte på ett näs strax intill Skarvens
trånga utlopp vid Stäket, vilket namn just anger
förpålning
i farleden". (min kursivering) Tillbaka till Stäkets historia Tillbaka till Vikingafärder Åter till Första sidan |
