| Platsen
för
Olav Haraldssons seglats - avslut för en hundra-årig debatt ? lokalhistforsk/Kartor/Kommentar_B-debatt.htm 2013-01-04; 2013-05-21; 2015-10-09,2016-09-05,2016-10 UKF:s Startsida Andra artiklar Huvudartikel En kortare sammanfattning från 2013-10-09 och 2015-10-30 Den flerhundraåriga frågan om platsen för Olav Haraldssons seglats i Mälarområdet. Diskussionen handlar om huruvida platsen för Olav Haraldsons flykt ut på havet ägde rum vid Stäket eller vid Norrström / Söderström i Stockholm. Händelsen finns beskriven i några få isländska handskrifter och ett stort antal tolkningar av dessa. Huvudkällor i den här studien 1) "Den store saga om Olav den hellige": efter pergamentshandskrift i Kungliga biblioteket i Stockholm nr 2 4to med varianter fra andere handskrifter. Av Oscar Albert Johansen och Jón Helgason. Oslo 1941 Den är även kallad den "Särskilda Olavssagan" ibland den "Historiska Olavssagan" "Starka argument har anförts för att Snorre Sturlason är författaren" enl. Kristinn Jóhannesson 1992 2) "Heimskringla" av Snorre Sturlason. Berättelsen om Olav den Helige är identisk med ovanstående när det gäller seglatsen i Mälarområdet med undantag för väderstrecken. ( Snorres text i Heimskringla. se Finnurs transkriberade text ) 3) "Olafs saga hins helga". Keyser och Unger. En kort saga om Kong Olaf den hellige fra anden halvdeel af det tolfte aarhunrede. Chistiania 1849. En variant av den s.k. Legendariska sagan, som förlägger händelsen till Almarestäket-Ryssgraven I denna studie använder jag mig av nr 1 och 3 Jag har valt dessa versioner eftersom de - oberoende av varandra - beskriver samma plats men med delvis olika detaljer. Snorres Heimskringla - Nr 2 - använder väderstreck som bättre passar in på förhållandena vid Stockholm. Jag menar att hans ursprungliga text är den rätta och att han kan ha ändrat sig beträffande väderstrecken sedan han besökt Sverige och då kan ha fått veta att havsviken 'Mälaren' stundtals kunde beskrivas som insjö med avlopp vid Stockholm. Mitt argument att Snorre ändrat sig stöder sig på Kristinn Jóhannessons uttalande i förordet till bokverket "Snorre Sturluson Nordiska kungasagor" (1991), där han i del 1 s.8 säger: "Starka argument har anförts för att Snorri är författaren till den så kallade "Särskilda Olavssagan", dvs. den saga om Olav den helige som till stor del är identisk med Olavsagan i Heimskringla". Det är framför allt väderstrecken som är annorlunda i det avsnitt av sagorna som berör Olav Haraldsons besök i Mälarområdet. I riksantikvarien Hans Hildebrands utgivningen av de isländska sagorna på 1860-talet framhåller han att det var vid Stäket som Olav Haraldsson - senare känd som "den helige" - tog sig ut på havet. Det sker i såväl kommentarerna som i den bifogade geografiska beskrivningen. Hildebrand påpekar att det är Styffe som uppmärksammat honom på detta. Även Keyser och Unger menar att händelsen ägde rum vid Stäket och att Olav tog sig ut på havet vid Bakstäket, dvs. Ryssgraven. Vattnet som han blivit instängd i hette Skarven. Det är samma namn som idag. Snorre Sturlasons besök i Sverige Snorre Sturlasons version Heimskringla är således inte den äldsta. Jag ser hans verk som en bearbetning och tillrättaläggning av påstådda oklarheter i källskrifterna för att därmed få händelsen att passa in i 1200-talets verklighet. Hans versioner är dessutom de enda som berättar om att Haraldson skulle ha grävt sig ut. Det är också den enda som hänvisat till svenskarnas uppfattning om vad som skulle ha hänt mer än 200 år före Snorres version. Sagan berättar att det var strömmande vatten vissa årstider vid Stocksunda/Stäksundet. Tidpunkten för permanent motström vid Stockholm blev inte slutgiltigt klarlagd förrän vid de arkeologiska undersökningarna på Helgeandsholmen på 1970-talet. (Anders Ödman. Stockholms tre borgar 1987) Sturlason hade besökt Västergötland och då han kan ha fått upplysningarna om att svenskarna sagt att Olav Haraldson skulle ha grävt sig ut och att många svenskar omkommit när vattnet bröt sig igenom näset. "Men svearna tala däremot och säga det vara lögn, att några där förfarits". Detta skulle kunna vara en efterhandskonstruktion av Snorre. Det är ologiskt att utgå från att Haraldson och hans män kan ha hört något om att svenskar dödats, när de vid hemkomsten redogjorde för händelsen. Väderstrecken i isländska sagor 'måste' justeras vid användning på svenska förhållanden !! I svensk ´1900-talsforskning´ har det under lång tid varit ett axiom att Nordmännen inte skulle ha en riktig uppfattning om väderstrecken. De har måst vridas medsols 45 eller 90 grader för att stämma med verkligheten har man hävdat. Det ser nu ut som om frågan är avlyst. Författaren till den senaste doktorsavhandlingen om isländska sagor säger sig ej ha hört talas om några väderstrecksproblem i den historiska forskarvärlden. Det är i den svenska arkeologiska världen problemet med väderstrecken finns. Men frågan dyker upp så fort vi stöter på berättelser om Stockholms grundläggning och det sker ofta - den senaste jag känner till är från år 2012. Men det är ingen arkeolog eller historiker som säger det. Med hjälp av tesen att forskningen har rätt att vrida på väderstrecken är händelsen med Olav den helige uppenbarligen högst aktuell. Sturlasons äldsta version säger följande om platsen: ... Då for kung Olav ut till Stocksund men kom inte ut där eftersom en kastal låg väster om sundet och en mannahär stod öster därom ... :    Vid
Stäket går sunden i nord-sydlig riktning. I Stockholm
väst-östlig riktning.
Det har hävdats att den i sagan nämnda kastalen skulle vara föregångaren till slottet Tre kronor. Kastalen ligger väster om sundet. Man kan absolut inte påstå att slottet ligger väster om Norrström. I samtliga översättningar till svenska, senast 1992, använder man Snorre Sturlasons version i Heimskringla där han använder andra väderstreck än i den äldre sagan.. Väderstrecken stämmer inte för Stockholm, där sunden går i väst-östlig riktning. Med angivna väderstreck skulle kastalen (försvarsanläggning) hamna i trakten av Riddarholmen i Mälaren och mannahären på platsen väster om slottet Tre Kronor, där kastalen borde ligga för att kunna stoppa fientligt sinnade fartyg. Svenska kungen hade redan blockerat själva Stocksund med sin flotta. Därför ändras väderstrecken ofta så att kastalen ligger i öster och mannahären står söder om sundet. Den isländska texten här ovan - Sturlasons Särskilda saga - stämmer helt för sundet vid Almarestäket som går i nord-sydlig riktning. Kastalen har legat under Sveriges största medeltida borganläggning S:t Eriks slott även kallat Almarestäket. Mitt emot kastalen, således på Järfällasidan av sundet har den svenska mannahären stått. Lägg märke till att jag förlitar mig på tolkningen av varje bokstav, ej på någons tolkning av ordens betydelse. Populärt hållna artiklar om Stockholms grundläggning väljer att placera kastalen i östra delen av sundet (ej öster om sundet) där Tre kronor ligger (man ersätter väster med öster). Mannahären placeras inte norr om sundet utan söder om sundet, det vill säga på stadsholmen - blivande Gamla stan. Där var också platsen för sagans Agnefit. Den stod faktiskt till största delen under vatten vid Haraldsons besök. Jag har samlat på hög minst dussintalet tolkningar som placerar hären söder om norrström ! Det är bara en författare som grubblat över detta märkliga schackdrag i väderstrecksproblematiken. Det är 1700-talshistorikern Sven Lagerbring. Han löste problematiken på ett helt annat sätt, även om det i verkligheten också blev fel. Se mera nedan. För Lagerbring, liksom för Olof Rudbeck på 1600-talet, var det faktiskt "vetenskapligt korrekt" att placera Haraldsons flykt ut på havet vid Stockholm, eftersom det var där man kom ut havet på 1600-talet. Men 600 år tidigare gick havet ända fram till Uppsala och Arboga. Det var bara vid vårfloden som vattnet stockade sig i det trånga och grunda Stäketsundet - sagans Stocksund - vid Almarestäket, vilket gav intrycket av att havet började här. När Mälaren vid början av 1300-talet inte längre var en vik av havet utan en självständig insjö fortsatte översvämningarna vid Stäket på samma sätt som på Olav den Heliges tid. Stäketsundet är fortfarande enda utloppet för en stor del av Upplands vårflod. Där Stockholm skulle byggas ett par hundra år senare fanns i början av 1000-talet minst fem sund mellan öarna i den svenska skärgården som då omfattade hela nuvarande Mälaren. (Anders Ödman 1987) Lagerbring (1700-talet) förklarar det orimliga med härens placering på stadsholmen Nu till det märkliga som historikern Lagerbring tycks vara ensam om att ha iakttagit. Han framhåller att en grävning ut till havet vid Stockholm skulle varit ett helt orealistiskt företag. Hela Olof Skötkonungs mannahär befann sig ju på platsen för grävningen! Lagerbring formulerar sig lite ironiskt: "aldrig tillförne har väl sömnigare krigsfolk varit till, än de Svenske varit den gången, emedan svenska krigshären hade sitt läger på södra sidan av Norre ström och flottan förmodligen legat strax bredvid., och det oaktat skulle en hel Flotta kunnat gå obehindrad ut genom Södersluss". (Lagerbring 1769 Första delen sid. 209). Lagerbring föreslår att utgrävning måste att skett någonstans mellan Fittja och Södertäljesundet. Han kände inte till att de äldre sagoversionerna inte alls berättar om någon utgrävning. (obs: jag talar ej om tolkningsvarianter från modern tid). De pekar i stället ut platsen vid Almarestäket, där det 2 km västerut fanns ett mindre näs vid den plats som idag 1000 år senare går under namnet Ryssgraven. Det finns ytterligare en synpunkt, som enligt min uppfattning inte diskuterats fullt ut. Förhoppningsvis bör läsaren ha uppfattat att havet sträckte sig ända till Uppsala - och Arboga - vid tiden för Olav den heliges besök, likaså att havet börjat vid Stockholm på författarens tid Snorres tid 200 år senare. Varför säger då sagan att det var strömmande vatten vid Stäket? Havet borde väl ha samma nivå både ovanför och nedanför Stäket?. Svaret finns dels i sagan och dels i den kunskap vi nu för tiden har om de geografiska, geologiska och framförallt hydrografiska förhållandena vid Stäket och norr därom. Sagans säger att det var strömmande vatten och översvämningar endast vid kraftiga regn. "Det föll vid den tiden mycket regn. I hela Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lagen ( dvs Skarven, ej Mälaren) som då var en vik av havet.(lägg märke till att ett hav svämmar inte över för ovanligt mycket vatten i Fyrisån och dess biflöden) Då det regnar mycket och töar, faller vattnet så häftigt, att det är fors i Stocksund / Stäket och vattnet stiger långt upp på landen, att det är stor översvämning." (obs översvämningen äger rum ovanför forsen, nedanför låg havet) Vi kan konstatera att oberoende av landhöjning så reagerar naturen likadant i dag som för tusen år sedan. Trång passage mellan höga berg och ovanligt grunt i Stäketsundet har det varit hela tiden. Sundet måste nu för tiden regelbundet muddras för att hålla farleden öppen. Redan när första ångbåten Amphritite skulle ta turister till Uppsala i början av 1800-talet fastnade den vid Stäket. Eftersom det var en hjulångare kunde den backa och hitta framkomlig väg mellan sandbankarna. Värre var det när första ångbåten med propeller skulle ta sig till Uppsala. Då var det så kraftig motström att ångkraften inte räckte till. Först efter fyra dagar hade strömmen avtagit så att båten kunde ta sig förbi Stäket enligt rapport i en dåtida dagstidning. Samma fenomen återkommer vid högvatten än idag.. För bara några år sedan (2013 ) var det stora översvämningar i Knivsta (norr om Stäket) Vid Stäket fann jag att vattennivån var bara någon dm från att gå över småbåtshamnens bryggor. Strömmen var så strid att en mindre segelbåt som bundits vid ett träd på stranden hade vräkts omkull och låg med masten under vattenytan. Man förstår verkligen att saken är komplicerad när man dels måste tänka i fyra dimensioner, och dels inse att sagans vattendrag inte var Mälaren i sin helhet utan enbart vattnet norr om Stäket. I den senaste utgåvan av Sturlasons sagaversion 1992 sägs i kommentaren att farvattnet anses vara dagens Mälaren. Någon motivering till varför man anser så tycks inte finnas. Jag upprepar: Om det vore så som man anser betyder det i praktiken att när det i forntiden regnade mycket i Uppland så svämmade havet över. Det som i dag är Mälaren var ju havet när Olav den helige var här för tusen år sedan. Här vill jag infoga att den gängse uppfattningen hade blivit så till den grad cementad att ingen forskare vågat i klartext opponera mot den i mitten av 1950-talet. Genom den isländska sagans officiella tolkning kunde Stockholm ståta med en mycket tidig historia. Nils Ahnlund protesterade indirekt mot den gängse tolkningen i sin stora bok "Stockholms historia för Gustav Vasa" (570 s.) Efter att på 5-6 sidor grundligt gått igenom tänkbara platser där Olav den Helige kunde tagit sig förbi avspärrningarna kom han fram till följande slutsats. (sid 66). "En av de mindre osannolika platserna tar sikte på ett näs strax intill Skarvens trånga utlopp vid Stäket, vilket namn just anger förpålning i farleden." Han menar i själva verket att Stäket är den mer sannolika platsen för händelsen. Att vara alltför tydlig var inte lämpligt i en jubileumsbok. Jag vill i detta sammanhang lägga till en sak som jag en längre tid funderat över. Det gäller varför platsen kommit att heta Almare-Stäket. En vanlig förklaring har varit att namnet skulle ha med trädslaget almar att göra. Det skulle också kunna syfta ett ord för höga berg. Mot bakgrunden av mitt resonemang om att havet på våren tycktes börja vid Stäket vill jag ta fasta på begreppet "al mare" som betyder "vid havet": Stäket vid havet. En Google.sökning på "al mare" ger något hundratal exempel på hotell och badorter som ligger "al mare". Tillägg 2015-11-01 Den humanistiska forskningens handikap gentemot naturvetenskapen Historieskrivningen kring Olav den Heliges seglats i Mälaren lyfter verkligen fram den humanistiska forskningens handikap i förhållande till den naturvetenskapliga forskning. Ett naturvetenskapligt test kan göras om och verifiera eller förkasta tidigare resultat. Ett historisk händelseförlopp kan inte spelas upp på nytt, så att vi kan förvissa oss om att vi uppfattat saken rätt. Det går inte att komma ifrån påståendet att "All historieskrivning är författad".. Efter drygt 50 års studier i vår lokala historia ser jag hur tydligt 'historien' påverkas av de forskare som lyckats marknadsföra just sin version av ett händelseförlopp. Den som arbetade särskilt kraftigt för Norrström - Söderström som den rätta platsen för Olav den Heliges väg ut på havet var Birger Nerman, Historiska museets direktör 1938-1954 -just när Stockholm fyllde 700 år.. I såväl Turistföreningens årsskrift som i vetenskapliga sammanhang drev han tesen att Olav grävde sig ut till havet där nu slussen ligger. När en forskare berättade för honom att Söderström redan fanns svarade han att då måste utbrytning ha skett vid Almarestäket. Nermans modell gick segrande ur striden, trots att Hildebrand redan på 1860-talet klart redovisat hur saken låg till. År 2015 plockade jag fram historieprofessorn Erik Gustav Geijers samlade verk, där han redogjort för sina berömda föreläsningar i Uppsala universitet. Jag fann hos honom samma beskrivning av händelseförloppet kring Olav Den Helige som Hildebrand och några till kommit fram till. Det ligger i ett tillägg benämnt Rättelser och anmärkningar Band 5 sid 253, utgiven 1832. Tryckt 1873. Där finner jag att Geijer för 142 år sedan funnit att den äldre versionen av den isländska sagan är den riktiga och att ändringar av väderstrecken inte varit nödvändiga. Inte förrän ett gott stycke in på 2000-talet har en del skribenter, som skrivit artiklar om Stockholms grundläggning upphört med att hänvisa till Olav den heliges äventyr i Stockholms farvatten. Men inte alla. När detta skrivs sommaren 2016 kan man på nätet söka upp Vetenskapsradions repris av presentationen av programmet "Stockholm före Stockholm" och där få sig berättat hela historien om Olav den heliges flykt ut på havet via Norrström. I den nya boken med samma namn finns den nämnda versionen lyckligtvis inte kvar. Där finns i stället en "ny-gammal" version av en annan författare som vill bevisa att Stockholm har historisk anknytning till den mycket äldre sagan om Agne. För att den versionen skall stämma med verkligheten krävs att det funnits ett näs, dvs landförbindelse, mellan Stadsholmen och Södermalm. Vetenskapen vet nu att Söderström funnits hela tiden. Det hänvisar redan Erik Gustav Geijer till.  Det var här Olav Den Helige tog sig ut havet år 1008 trots att det inte gick att på vanligt vis segla genom sundet. Så här står det i sagan. "Han befallde då att alla skeppen skulle lägga styrena ur lag och hissa seglen i topp. Det var blåsande vind. De styrde med årorna och skeppen gingo med fart ut över grundet och komma alla ut på havet." Kan färden genom näset beskrivas bättre? När Birger Nerman, känd arkeolog på 1920-talet, senare chef för Historiska museet, fick höra att det var vid Stocksunden, dvs, Stäket, som Olav skulle ha tagit ut på havet, svarade han, att det absolut inte kunde vara vid Stäket. Sagan poängterar tydligt att Olav lyckades fly ut på havet, och det börjar som bekant vid Stockholm hävdade Nerman. . Här måste naturligtvis Lagerbrings kommentar från 1769 lyftas fram. "Man håller allmänt före, att Olav Haraldson vid detta tillfälle, trängt sig ut vid Söderström. Men om så är, har väl aldrig sömnigare krigsfolk varit till än de Svenske varit den gången, emedan svenska krigshären hade sitt läger på södra sidan av Norrström och flottan förmodligen legat strax bredvid". Bara ett stenkast från platsen där utgrävningen skulle ha varit. Länk till Geijers uttalande 1832. Gång på gång har jag märkt att en nyare tids forskare anser sig ha funnit en sannare historia än den tidigare generationen. Jag har alltför många gånger hört att historien måste ändras med hänsyn till nya forskningsresultat. Det anses självklart att dagens akademiska avhandlingar är bättre eftersom de påstås ta hänsyn till den senaste forskningen. Om kommunkontoret har ordning på sina papper bör man kunna plocka fram den akademiska handling som berättar - på tal om Almarestäket - att" landets största medeltida borganläggning är en moränkulle med en fornborg på toppen". Länk till en mer utförlig artikel i ämnet i vilken det finns många fler länkar till kommentarer och källskrifter. . Forskningsprojektet
kring väderstrecken
............................................................................................................................blev inledningen till andra intressanta iakttagelser och studier Nedanstående tre artiklar ger förslag på hur idén att ändra på väderstrecken kan avfärdas från forskningen Adam av Bremen - inget fel på hans väderstreck - ny tolkning av de geografiska avsnitten Artikel 1. Artikel 2. Artikel 3 ............................................................................................................................ Forskningen kring väderstrecken gav en ny syn på väderstreckens anpassning till de första kartorna Väderstrecken i ny belysning - det nya begreppet "Relativa väderstreck" ............................................................................................................................ Några kompletterande anteckningar ur den tidigare versionen av denna fil .... När ämnet på nytt togs upp på 1920-talet var det i ett försök av Birger Nerman, också han riksantikvarie, att ge Stockholm en intressant förhistoria genom att anknyta sagans berättelse om en kastal väster om sagans Stocksunda. Denna borganläggning skulle därmed vara en föregångare till Stockholms slott. Problemet var att väderstrecksangivelserna för kastalen och den svenska kungens "mannahär" inte stämde med Stockholms geografi och geologi på 1000-talet. Eftersom historievetenskapen vid den tiden hävdade att man måste ändra på sagornas väderstreck för att de skulle stämma med verkligheten så var det legitimt att göra så. (Lauritz Weibull i Scandia 1928) En poäng i 20-talets debatt var att sagaförfattaren i sin version av händelsen säger att Olav kom ut på havet genom att gräva sig ut på platsen för nuvarande Slussen, varvid Söderström skulle ha uppstått. När en geolog 1922 påpekade för Birger Nerman att Söderström troligen redan fanns på 1000-talet blev svaret att då borde ju händelsen ha ägt rum vid Stäket, men det var ju otänkbart eftersom det finns en gammal latinsk text från 1400-talet som säger att händelsen ägde rum vid Agnefit, som låg i Stockholm! "Upplysningen finns visserligen inte med i den bevarade texten, men vi vet att den funnits där". Jag vill här bara erinra om vikten av 'källkritik"! Att platsen skulle ha varit i Stockholm blev också helt ologiskt när de arkeologiska utgrävningarna på Helgeandsholmen på 1970-talet påvisade att det fanns fem olika sund i 1000-talets skärgård om man ville ta sig in i den vik av havet som idag är sjön Mälaren. När jag i mina skrifter sedan hembygdsboken 1984 hävdat att platsen är Stäket och inte Stockholm har det i något fall avfärdats som lokalpatriotiskt önsketänkande. Intressant är iakttagelsen att det inte är jag som behöver ändra på väderstrecken för att få texten att passa. Men väderstrecksproblematiken torde numera vara överspelad. I de stora historieverken Bonniers Den svenska historien (10 band 1960-talet) och Norstedts 8-bamdsberk "Sveriges Historia" kopplas inte Olav den helige till Stockholms historia. Det var därför mycket förvånande när Olav på nytt förbinds med Stockholm år 2016 i Boken Stockholm före Stoclkholm, nu med hänvisning till Histoira Norwegie. Se kursiverade texten här ovan! Viktigare än väderstrecken är emellertid den tydliga beskrivningen av geografin och geologin i de inledningsvis nämnda sagorna. Endast på våren var det extra starkt forsande vatten i den dåtida Uppländska skärgården vid Skarvens utlopp till Mälaren. Detta faktum upplevdes av sagaförfattarna som att havet började där. Detta stämmer med förhållandet vid Stäket. Sagorna säger att det bara fanns ett utlopp till havet på 1000-talet. Det var först närmare 300 år efter Olavs seglats som mätningar visar att vattenståndet normalt blivit högre i Mälaren än i havet. Det vill saga: havsviken hade blivit en insjö med utlopp till havet vid Norrström i Stockholm. Det finns upplysningar återgivna av Sveriges Geologiska Undersökningar som säger att år 1286 var vattenståndet i Mälaren och havet på samma nivå. Strömmande vatten i Söderström är känt sedan 1305 och i Norrström sedan 1332. |