|
Forskningsläget
för
UKF:s projekt om Adam av Bremens geografiska upplysningar
/lokalhistforsk/Forskning/Rapport_2012-08_A..htm 2012-08-12, 2012-09--04; 2013-10-10; 2013-11-20 Forskningsläget
2012-2013 för UKF:s projekt om
Adam av Bremens geografiska upplysningar del A av Börje Sandén augusti 2012 -tillägg maj-nov 2013. Hittills har rapporterna från UKF:s forskningsprojekt kring de geografiska upplysningarna i Adam av Bremens skrift haft karaktären ”För kännedom”. Den kritiska granskningen av 1984 års översättning av Adam av Bremens skrift har i UKF:s Nyhetsbrev och i dess artiklar på hemsidan reviderats och skärpts betydligt. efter reaktioner från läsekretsen. Det har nu blivit dags att komma med förslag på hur nytillkomna fakta och teorier kan förklara såväl en del översättningsproblem som själva tolkningen. Förutom Adams påstådda felaktiga väderstreck vill studien visa att det återkommande begreppet "Baltiska havet" spelar en central roll för den fulla förståelsen av skriftens budskap till eftervärlden. Texten förmedlar emellertid motstridiga upplysningar om den yttersta innebörden av begreppet. Ibland beskrivs Baltiska havet som ett hav i traditionell mening, ibland som ett bälte av farvatten från Skandinavien ända till Österlandet bortom Svarta havet och Kaspiska havet. Ledningsgruppen för översättningen och tolkningen ville skapa klarhet i den saken. Man hade kommit fram till att begreppet motsvarade dagens Östersjön från Haparanda till de danska sunden. Genom att vid tolkningen tänka sig Adams väderstreck vridna 90 grader motsols skulle man kunna få Adams beskrivning att passa det önskade syftet. Detta krävde emellertid att man vid översättningen av latinet måste omtolka grundbetydelsen av vissa ord som inte stödde den önskade inriktningen. Därmed ansåg man sig ha uppnått målet att Adams Baltiska hav var detsamma som Östersjön. På kartorna fanns ju redan det Baltiska havet/Mare Batlicum sedan 1500-talets början. Vridningen 90 grader skulle även lösa vissa andra ofullkomligheter var den uttalade åsikten av Tore Nyberg, den enda nu levandet historikern i gruppen. Väderstrecken
och det tvetydiga begreppet Baltiska havet
Ett antal historiker i början av 1900-talet hade kommit på
att nordborna hade en felaktig uppfattning om det exakta läget
för väderstrecket norr. Sveriges tidiga "historia" finns i de
isländska sagorna och man hade funnit att väderstrecken
måste vridas medsols ett antal grader för att stämma
med verkligheten. Bakgrunden till mitt
intresse för saken är att det finns orter och namn i sagorna
som är lokalhistoriskt
intressanta. i Adam av Bremens berättelse om Norden på 1070-talet (2013-11-23) Inledande översikt
av frågeställningar och några förslag till svar
År 1928 bestämde sig den mycket inflytelserika historikern Lauritz Weibull för att göra en grundlig undersökning av de påstått felaktiga väderstrecken. Det var denne Weibull som låg bakom den källkritiska historieforskningen, som kortfattat gick ut på att en händelse måste vara likartat beskriven i minst två från varandra oberoende källor för att kunna anses som sann historia. Som oberoende källa valde han Adam av Bremens beskrivning av Norden från 1070-talet. Han kunde efter en lång utredning bevisa att väderstrecken även hos Adam "är skjutna åtskilliga grader från norr mot öster, från söder mot väster. Gradtalet är genomgående omkring 45 grader". (Lauritz Weibull. Nordisk historia I sid 32.) Weibull förklarade att det måste ha funnits "en speciell nordisk uppfattning om placeringen av väderstrecken." Den föreliggande studien vill visa hur det egentligen var med den saken. Den vill också belysa hur Weibulls felgrundade tes påverkat den första fullständiga översättning av Adam av Bremens berättelse om de geografiska förhållandena i Norden. (Adam av Bremen översatt av Emanuel Svenberg, 1984) Jag vill särskilt poängtera att min studie är begränsad till de geografiska upplysningarna och deras förhållande till de väderstreck som Adam har använt. Mina iakttagelserna bygger inte på grundläggande kunskap i latin. Lexikon och Schmeidlers kompilerade text har dock i några mycket väsentliga avseenden avslöjat översättarnas ibland olyckligt valda utgångslägen för översättningen, vilket gett innehållet en missvisande tolkningen. Mina studier började på allvar efter upptäckten att Adam angivit väderstrecken enligt sin tids normer, dvs de angavs från den plats som för tillfället var aktuell i berättelsen. På den tiden såg man inte landskapet som en karta, utan så som det uppenbarades vid en färd genom landskapet. Väderstrecken angavs alltså relativt från plats efter plats. Mitt arbetsnamn blev "relativa väderstreck". Jag konstaterade snabbt att Adams väderstreck blev riktiga i samtliga fall av betydelse om detta sätt att läsa hans väderstreck tillämpades. Detta var ett mycket viktigt konstaterande inför de forstsatta studierna kring Adams verk, som är ett av de allra äldsta med detaljerade geografiska upplysningar om Sverige. Studien har mer att säga. I Adams text finns ett ofta förekommande - och motsägelsefullt uttryck - nämligen "det baltiska havet". Det visade sig bli en stötesten för forskarlaget vid översättningsarbetet eftersom innebörden av uttrycket delvis var beroende på hur mycket väderstrecken skulle kunna ändras! Det var ju Weibulls ord som gällde vid denna tid: Adams väderstreck var inte att lita på. Med ett teoretiskt antagande om att ändra på väderstrecken hela 90 grader ansåg man sig kunna få en lösning även på andra problem i Adams text. Således inte bara de motstridande upplysningarna om innebörden av 'det baltiska havet'. Ibland tycks nämligen Adams text beskriva ett hav, ibland ett antal farvatten som tillsammans blev en vattenväg mellan Skandinavien och Svarta havet. Det är dessa motstridande uppfattningar som är kärnfrågan i min föreliggande studie. Antagandet som låg till grund för vridningen utgick från Adams kryptiska uttalande om "baltiska havet i hela dess längd". Den förklaringen fick jag vid min första kontakt med Tore Nyberg hösten 2011. Han ledde diskussionerna om både väderstrecken och innebörden av det baltiska havet i den forskargrupp som arbetade med den nya översättningen. Jag redogör utförligare för saken längre fram i studien. Arbetsgruppen valde att bokstavligen beteckna uttrycket baltiska havet som ett 'hav'. Det gjorde att tolkningen av vissa latinska ord "justerades" så att de stödde begreppet 'hav'. Alternativet, en vattenväg från Norden till Svarta havet, är emellertid Adams eget val. I de många avskrifterna som gjorts under flera hundra år hade emellertid texten blivit oklar beträffande den språkliga innebörden av Baltiska havet. Ytterst går betydelsen av ordet tillbaka på det latinska ordet för bälte, som Adam flera gånger använt när han beskrivit beskaffenheten av det farvatten som redan före Adams tid kommit att kallas Baltiska havet. I den svenska översättningen från 1718 kallas det för Beltiska havet. Adam berättar nämligen om ett bälte av olika farvatten från Skandinavien ända ner till Svarta havet. Redan här vill jag inskjuta att samma farvatten också beskrivs i den fornisländska litteraturen, på äldre kartor och i romerska historieskrivares berättelser om de sjöfarande skandinaviska folkens färder i österled långt före vikingatiden. Jag har dock inte funnit någon antydan därom i den aktuella litteraturen kring Adams skildring av Norden. Men den är desto tydligare hos det tidiga 1800-talets svenska historiker, som kopplar samman Adam med Tacitus och Jordanes och att dessa uppfattade avståndet mellan Norden och Kaspiska havet "som mycket ringa". (Anders Strinnholm 1834). Även Erik Gustaf Geijer är inne på samma linje. Det är just sambandet mellan Adams farvatten och den allmänna historien som är kärnan i den här studien. Det är hög tid att Adam får möjlighet att komma till tals utanför en snäv latinsk forskarmiljö. Forskarlaget laborerade med flera antaganden i sitt översättningsprojekt. Ett av dem var att Adam i efterhand skulle ha rättat väderstrecken efter nordisk modell. Förklaringsmodellen var så invecklad att recensenten i HT 1985 gav upp och överlämnade problemet till den debatt som förutsattes bli resultatet av "den djärva konstruktionen". Det blev aldrig någon debatt - i varje fall beträffande de geografiska delarna. Det verkar som om det är först nu saken blivit föremål för intresse. Jag kommer i studien att ge förslag på lösning av de motsägande påståendena om innebörden av begreppet det "baltiska/bältiska havet". Jag vill använda samma metod som vid tolkningen av väderstrecken: att ta Adam på orden och att inte anpassa tolkningen efter någon generellt förutfattad grundbetydelse. Men framför allt kommer jag att visa att en latinsk text som inte finns kvar i original måste stödja sig på såväl logiskt tänkande som "utomlatinska" källor. Mina studier har fört mig in på andra forskningsområden som bekräftar att Adams baltiska/bältiska hav i grunden är den från flera historiska källor kända färdvägen mellan norra Europa och Österlandet. Här är vi framme vid ett mycket viktigt moment i tolkningen av vad Adam har att säga oss. Detta att vi hela tiden måste ha i minnet att inte ett enda ord skrivet med Adams hand finns bevarat. Vi har bara avskrifter av avskrifter under flera hundra år att luta oss mot. Hur många felskrivningar och tolkningar har det inte hunnit bli under den tiden? Adams balteum (biform till balteus,balteatus m.fl.) kan ha blivit balticum hur många gånger som helst. Observera att nutida benämningar som Baltiska havet, Mare Balticum och Baltic Sea inte fanns som namn på något hav förrän man började beskriva världen med hjälp av kartor. Ovanstående introduktion påvisar oklarheter av olika slag i behandlingen av en tusen år gammal skrift med intressanta upplysningar om vårt land. Men studien kommer också att ge förslag på såväl lösningar som på infallsvinklar för fortsatt diskussion. I forskningsinstitutets Nyhetsbrev och på dess hemsida har jag föreslagit att ämnet borde tas upp till behandling i ett strikt vetenskapligt forum. Adams text är värd att få en utförligare belysning. Den enda bredare beskrivning av den svenska översättningen jag känner till är Anders Fröjmarks recension i Historiska Tidskrift 1985 under titeln "En historieskrivare väl värd att känna." Det var i samband med de påstått felaktiga väderstrecken i de isländska sagorna som Adam av Bremen kom in i sammanhanget. Adam hade nämligen i en skrift från 1070-talet lämnat de äldsta mer detaljerade geografiska upplysningarna om Norden med bl.a. väderstrecksanvisningar för placeringen av orter och folkslag. Lauritz Weibull hade ansett sig kunna leda i bevis att också Adam använde felaktiga väderstreck. De flesta väderstrecken och geografiska upplysningarna om Sverige finns i Adams fjärde bok, som hade blivit översatt till svenska 1718. Men det var först 1984 som alla fyra böckerna utkom på svenska. Ett antal väderstreck hade då påståtts inte stämma överens med kartan. Denna studie diskuterar enbart geografiska och topografiska sidor av Adams betydelsefulla skrift. Det är flera skribenter som behandlat olika sidor av materialet. Historikerna Tore Nyberg och Carl F Hallencreutz har tillsammans med latinisten Emanuel Svenberg varit ansvariga för den omfattande notapparaten. De bägge historikerna har skrivit egna uppsatser med kommentarer, där de lämnat några förslag på hur man skulle kunna tolka de påstått felaktiga väderstrecken. Det är särskilt Tore Nyberg som ägnat sig åt att komma tillrätta med de påstått missvisande väderstrecken. Vid fyra tillfällen har man lämnat allvarligt menade försök att få dessa att stämma med verkligheten. Projektgruppen har lämnat förslag på vridning av väderstrecken inspirerade av den på 20-talet förfäktade idén. Det finns alltså anledning att närmare granska hanteringen av väderstrecken i Adam av Bremens skrift. Under arbetet med översättningen 1984 hade forskarlaget alltså brottats med försöket att placera in orterna inom ramen av de fyra väderstrecken. För tusen år sedan – före kartornas tid – användes väderstrecken endast från platser ute i naturen, eller platser i de skriftliga seglationsanvisningarna. För mig står det nu helt klart att forskningen inte insett att Adam och hans samtid aldrig såg landskapet såsom en karta. Man upplevde det som en färd genom landskapet, just så som det kommit till uttryck i de många bevarade seglationsberättelserna. Så vitt jag förstår är det fortfarande bokförlaget Proprius' utgåva 1984, som är sanktionerad av den svenska forskningen. Jag har inte funnit att någon annan historiker än Anders Fröjmark, skulle ha granskat de geografiska avsnitten i översättningen (HT 1985:3 s.376): "Tore Nyberg försöker att skapa klarhet i de märkliga väderstrecksangivelserna i Adams skrift. Den djärva konstruktionen kommer sannolikt att underkastas prövning av kompetenta bedömare". Någon sådan granskning tycks inte ha blivit gjord. Det borde därför vara av intresse för våra historiska institutioner att äntligen kontrollera tolkningen av Adam av Bremens geografiska beskrivningar. Om mina iakttagelser under tre års studier är riktiga torde det föreligga allvarliga brister i tolkningen av Adams geografiska upplysningar. Hans skrift är faktiskt betydelsefull eftersom den är av de allra äldsta med upplysningar om svenska förhållanden. Forskningsinstitutets rapporter - del A och del B - har tillkommit på grund av svaren på några frågor till de historiska institutionerna vid fem svenska universitet i augusti 2012. Några snabba spontana mailsvar visar nämligen att flertalet inte kände till något alls i ämnet. Två av dem svarade i brev med positiva omdömen kring frågorna och man rekommenderade mig att försöka få en artikel i ämnet publicerad i någon historisk tidskrift. Det skulle vara enda sättet att komma till tals med forskarsamhället fick jag veta. Den här artikeln A är en kontinuerligt uppdaterad rapport med löpande text från UKF:s forskningsprojekt kring Adam av Bremens berättelse on Nodens Geografi. Artikel B består av en samling kortfattade att-satser, en slags katalog av fakta kring temat. Den är också ett led i försöken att få den akademiska världen intresserad av iakttagelser och frågeställningar kring tolkningen av Adams väderstrecksanvisningar och hur de påverkat begreppet det baltiska havet. Den senare artikeln publicerades i UKF:s pappersburna Nyhetsbrev i oktober 2013 och är den text som med sina kort att-satser snabbast leder läsaren fram till de iakttagelser och förslag som jag presenterar.. Läs gärna artikel B här innan du går vidare. Om du högerklickar kan du lätt växla mellan artiklarna. Hur uppstod begreppet "relativa väderstreck" Här kommer nu mitt försök att visa hur jag insåg att väderstrecksangivelserna på Adams tid inte kunde relateras till en karta på vanligt sätt. Den svenska översättningen från 1984 var till synes tydlig och lätt att förstå rent språkligt. Jag visste, utan att ha utbildning i latin, att det språket inte använder "onödiga ord". I svenskan har vi en del ersättningsord, "pro-nomen", som gör att man inte behöver upprepa ett nyss sagt ord. När man talar kan dessutom tonfallet hjälpa till med syftningen. Men det finns också ord som i sig självt hade annan betydelse förr. Därför är det nödvändigt att vi idag försöker nå fram till samma uppfattning av ett ords betydelse som det hade för tusen år sedan. Missar man där i översättningen/tolkningen får läsaren samma uppfattning som översättaren. I detta sammanhang är det intressant att veta vad dagens lärofäder i ämnet källkritik har att säga: Om man gör ett felaktigt antagande om den verkliga innebörden i ett ord så kan texten sedan få en missvisande översättning längre fram. Det är några sådana fel som jag i denna studie vill lyfta fram så att de kan bli bedömda av dem som kan mer än jag i dessa språkfrågor. Det första fallet jag nu skall ge exempel på handlar om det jag kallar relativa väderstreck. Om översättaren bara kommit i håg vad som blivit rätt översatt tre meningar tidigare i texten så hade forskarlaget upptäckt vad det saknade ersättningsordet syftat på. Troligen påverkades man av att källkritikens fader Lauritz Weibull hade använt just detta exempel för att bevisa att Adam inte hade rätt uppfattning om väderstrecken. Texten handlar om det tillfälle när Adam berättar om den danska övärlden, då han just hade avslutat beskrivningen av Själland. De understrukna orden finns inte i den latinska texten. Så här lyder meningen: Den har i väster
Jylland,
samhällena Århus och Ålborg samt Vendel.(Skagen)
Men i norr, där den är öde, har den det norska havet. I söder däremot ligger det förut omtalade Fyn. 1) 'Den' i första meningen syftar på ön Själland. Det framgår av den föregående meningen. 2) I andra meningen anser översättaren att de bägge pronomina 'den' fortfarande syftar på Själland. Resultatet blir att det är
Själland
som är öde och gränsar till det norska havet.
Men de flesta människor vet
nog att det
är Jylland som är öde med sina sanddyner.
Tre meningar tidigare hade
läsaren
faktiskt fått veta att Själland inte alls var öde, det
var just
3) I tredje meningen står det att Fyn
låg i
söder. Men översättaren trodde fortfarande att det
var känt för sin fruktsamhet och att kungaborgen låg där. Det anses troligt att Adam av Bremen befann sig hos kungen, när denne berättade för honom om öarnas belägenhet. Men att Adam sedan formade texten som traditionell seglationsberättelse, i vilken orterna beskrivs i den ordning de uppträder vid färd genom landskapet. Själland man skulle
utgå från och konstaterade
därför att Fyn naturligtvis låg SV om Själland.
En titt på kartan visar att Fyn verkligen ligger söder om Århus, Ålborg och Vendel (Skagen) Översättaren konstaterade emellertid att Fyn inte låg söder om Själland utan SV om densamma. Adam hade således en felaktig uppfattning om väderstrecken.  När jag första gången påtalade detta för en forskare som hade tillgång till den latinska översättnigen fick jag veta att enligt kapitelindelningen så tillhörde Själland kapitel 5. Jylland och Fyn hade beskrivits i tidigare kapitel, vilket skulle vara förklaringen till att orden 'den' och 'det' syftade på Själland. Kapitelindelningen är emellertid ett tillägg av forskare för att man lättare skulle kunna diskutera innehållet i texten. Eftersom Fyn skulle ligga SV om Själland så fick Weibull här ett starkt argument för sitt bevis att väderstrecken måste vridas 45 grader medsols för att bättre stämma med verkligheten. Weibull var så säker på sin sak att han översatte det i texten obefintliga pronomenet med Själland! Weibull följde naturligtvis sin egen regel om källkritik. Den som säger att det måste finnas minst två källor som oberoende av varandra säger samma sak. Han fann det kompletterande beviset i norrmannen Ottars seglats till Vita havet. Denne påstod sig ha sagt, vid ett samtal med kungen av England, att han färdats rätt mot norr när han upptäckte Vita havet. Samtidigt poängterade Ottar att han hela tiden hade Norge på högra sidan. Norges kust lutar ca 45 grader mot öster. Den erfarna havsseglaren skulle alltså inte ha vetat i vilken riktning norr fanns! Weibull använde på samma sätt Knytlingasagan i sin bevisföring, i vilken Jylland också lutar mot nord-ost. Jag har svårt att föreställa mig en sämre form av källkritik: att kungens skrivare skulle ha påstått att Ottar åkte "rätt mot norr" var för Weibull kärnpunkten i beviset. En snabbkontroll i Nordenskiölds tolkning av samma berättelser säger att Ottar färdades norrut. Denna märkliga bevisföring publicerade källkritikens fader i tidskriften Scandia 1928, identiskt återutgiven i hans samlade skrifter 1948, sid. 23. Hans auktoritet gällde ännu vid översättning av Adam av Bremen 1984, då man ansåg sig kunna utöka vridningen till 90 grader. Väderstrecken kopplas samman med
begreppet det 'Baltiska havet'
År 1984 hade "historieforskningen" accepterat Lauritz Weibulls bevis för att väderstrecken måste vridas ca 45 grader medsols för att stämma med verkligheten. En vridning betraktades således som tillåtet! Nu ville man pröva en vridning hela 90 gr motsols (!). Då skulle man lösa problemet med "Baltiska havet i hela dess längd". "i söder (från Hälsingland räknat)
ligger det förut
omtalade baltiska havet i hela dess längd. Där ligger det
stora samhället Sigtuna. I öster slutligen de ripheiska
bergen".
Forskargruppen hade också funnit motsättningar mellan Adams text och verkligheten beträffande innebörden av begreppet "baltiska havet". Ibland beskrivs det som ett annat namn för Östersjön. Men lika ofta framhåller Adam att det handlar om en lång vattenväg - handelsväg - som går från Norden genom Ryssland ända till Svarta havet. Denna motstridighet skulle kunna lösas om man vred väderstrecken 90 grader har en i forskarlaget förklarat för mig i brev. Östersjön har otvivelaktig sin utsträckning i nord-sydlig riktning. Men Adm säger att det baltiska havet gick i väst-östlig riktning. Adam måste naturligtvis ha haft fel beträffande väderstrecket. Felet berodde på, förklarade man, att människor på Adams tid skulle ha haft föreställningen att såväl Östersjön som Skandinaviska halvön sträckte sig i väst-östlig riktning rakt ut från Danmark. Detta illustrerade man med kartor i bokens kommentardel som visade dem liggande på sidan. Vridningen på 90 grader skulle således lösa problemet med den motstridiga innebörden av uttrycket Baltiska havet. Det skulle entydigt göra Östersjön till berättelsens Baltiska hav och man skulle slippa Adams idé att det Baltiska havet skulle vara en färdväg. Vridning av väderstrecken 90 grader skulle alltså kunna ge oss ny historia och textens motstridiga upplysningar om innebörden i uttryck "Baltiska havet" skulle få en slutlig lösning, ansåg forskarteamet. Det motstridiga bestod i att Adams text inte alltid beskriver ett hav i egentlig betydelse utan flera gånger berättar om en handelsväg - en vattenled - i väst-östlig riktning ner genom Ryssland ända till Svarta havet. Med forskargruppens förslag till tolkning skulle texten överensstämma med det Mare Balticum, ett namn som från och med kartors tillkomst blivit en allt vanligare benämning på Östersjön. Adam hade emellertid haft rätt beträffande väderstreckens riktningen. Det hade han bl.a. visat, när han helt riktigt beskrivit några landskaps lägen i förhållande till varandra. Han hade naturligtvis angivit dem i relation till de platser varifrån väderstrecken utpekades - relativa väderstreck enligt min terminologi. Eftersom man 1984 inte kände till dåtidens sätt att ange väderstrecken kom det att betyda att samma textavsnitt använts av forskargruppen för att påvisa Adams felaktiga uppfattning av väderstrecken. (IV:25; och sid 320). Översättaren av texten, latinisten, hade naturligtvis inte ändrat några väderstreck. Det är i bokens kommentarer som de för sin diskussion. Det är viktigt att framhålla att vi här diskuterar forskargruppens försök att förklara det som i HT:s recension 1985 kallats "Adams märkliga väderstrecksanvisningar" samt forskargruppens försök att anpassa benämningen Mare Balticum till Adams text, en benämning som inte uppkommer förrän fem hundra år efter Adams text. Begreppen
Baltiska havet -
Mare Balticum
Den
här
studien vill ta som en uppgiften tilltrasslad historia 1) att förklara hur Adams "nyckelord" balteum efter fem hundra år började skrivas balticum 2) att försöka utreda de två motstridiga betydelserna i textens uttryck det baltiska havet. som ibland betyder hav och ibland en vattenväg/handelsväg/farvatten 3) att uppmärksamma dem som studerar Adams skrift på det faktum att Adams egen tolkning av begreppet som ett farvatten inte är något unikt för Adam. Farvattnet finns också i flera andra historiska skildringar. Jag har inte funnit att den saken diskuterats i 1984 års översättning. Begreppen baltiska havet - ordet baltisk Begreppet baltiska havet är verkligen förvirrande beskrivet i Adams latinska text. Min övertygelse har genom studien nått fram till det stadiet att det inte är Adam som skapat förvirringen. De har tillkommit vid handskrivna kopieringar under de fem hundra åren fram till de första kartorna. Innebörden av begreppet baltiska havet har alltså inbyggda oklarheter. Är Baltiska havet ett hav i den mening som översättarna 1984 hävdar? Är det en lång sammanhängande vattenväg från Norden till Svarta havet, som Adam förespråkar? Även själva ordet baltisk har inbyggda oklarheter. Skall det i svensk översättning skrivas baltisk eller bältisk? Har det något med de baltiska staterna att göra? Vad betyder ordledet "balt" i de baltiska språken? Jag vill försöka finna en förklaring på hur förvirringen kring begreppen kan ha uppkommit och därefter med några skriftliga kvarlevor följa det händelseförlopp som förvandlade det oklara begreppet baltiska havet till Mare Balticum och Baltic Sea, vilka efter 500 år hade blivit permanenta namn på snart sagt alla kartor över norra Europa. Det är ett faktum att begreppet är fast förankrat i kartografisk litteratur och det skall inte ändras. Jag vill också ta fasta på Adams försök att få läsarna att inse vad Adam egentligen menat med det som år 1984 på svenska blivit det baltiska havet. I den svenska översättningen från 1718 hade den ensamma översättaren riksantikvarien Peringskiöld redan från början tagit till sig innebörden i Adams beskrivning av en farled bestående av ett bälte (baltei/balteum) med olika typer av farvatten, som gick ända från Skandinavien till Svarta havet. Peringskiöld gör en nästan ordagrann tolkning "jag talar om Beltiska havets egenskap, om vilket sund jag till förne förmält efter Einhards skrifter". Lägg dessa Peringskiölds ord på minnet redan nu. Den moderna översättningen kommer nämligen att ersätta sund/ström med vik! Orden sund eller ström beskriver farledens karaktär på ett bra sätt, särskilt om man jämför med hur en motsvarighet till Adams farvatten beskrivits i den nästan samtida isländska litteraturen. Där börjar en farled i Norden och går genom Ryssland till Svarta havet. Den betecknas som en "Å". Observera att i den beteckningen ingår två hav. Om en 'å' i början av 1000-talet av nordbor uppfattats som en hel vattenförbindelse vore det inte så märkligt om ett sund eller en ström på samma sätt skulle ha kunnat uppfattas som en hel vattenväg. Detta blir grundligare utrett på annan plats längre fram. Adams text är endast bevarad i avskrifter av avskrifter. Hur är det då med tillförlitligheten i den latinska text som nu ligger till grund för vår tids tolkning? Inte ens Bernhard Schneiders sammanställning 1917 har klarat sig utan "tryckfel". Det gäller t.o.m. det tillfälle då Adam berättar att havets utsträckning på Einhards tid (800-talet) var okänd (IV:11). Två gånger används då det latinska ordet ponti/pontus, andra gången felstavat som ponit! Dessutom, latinska lexikonet beskriver pontus/ponti som ett poetiskt begrepp: "vida havet eller havsvåg". Det är en synnerligen intressant iakttagelse med tanke på det jag framhållit om översättarnas hantering av latinska ord för hav. Adam menar naturligtvis att det baltiska havet inte är ett hav i egentlig mening. Kan verkligen Adam sägas vara ansvarig för den latinska text som vår tid använder? Jag ser de många textversionerna som orsak till de påpekade motstridiga uppfattningarna om vad Adam egentligen menat med det baltiska havet. Inte ett enda ord av originaltexten finns bevarat och skrivfel vid kopieringar för hand har alltid funnits. I det fall vi här diskuterar handlar det bara om ett par bokstäver som rejält kan ändra betydelsen. Adam har dock, som det synes mig, lämnat en tydlig definition av ordets innebörd. Men den har uppenbarligen kunnat tolkas på olika sätt, och beroende på vilken handskrift som för tillfället använts har uttrycket baltiska havet fått olika innebörd. I den text som 1917 sammanställdes av de många olika handskrifterna finns således motstridiga tolkningar inbyggda som inte bör tillskrivas Adam av Bremen. Det går alltså inte att utan vidare påstå att "Adam säger så eller så". Det är texten som säger något. Utförligare kommentarer för att om möjligt göra den latinska texten förståelig Det är helt klart att det finns problem med tolkningen av Adams text, och att det varit svårt att komma till rätta med dem. Saken kan behöva belysas från olika håll. Min framställning har hittills varit ganska kortfattad för att om möjligt göra det lättare att upptäcka mer dolda samband över längre tid. Innan jag tar upp till diskussion några urkunder som för mig blev ett facit för min satsning på att Adam verkligen beskrivit en vattenväg eller handelsled, så vill jag något utförligare redogöra för en del av sådant som kanske blivit alltför kortfattat beskrivet. 1984 års tolkningen av Adams begrepp "det baltiska havet" är verkligen något att grundligt diskutera. När det i översättningen gång på gång talas om "Baltiska havet" - skrivet med stor bokstav - visar forskarlaget att man anser att det är dagens Östersjön som kallas det Baltiska havet. Adam har emellertid klart deklarerat att det är det latinska ordet balteus/balteum = bälte, som är ursprunget till begreppet, och därför borde översättningen vara bältiska havet' eller Beltiska havet som det stavades i den svenska översättningen år 1718. När Adam berättar om det Beltiska havets egenskaper så är det således inget hav i vår mening. Tillägget "hav" hade i själv verket tillkommit mer än 200 år före Adams tid. Det var dennes sagesman Einhard som i en krönika sagt att det var folket som bodde längs nuvarande Östersjöns kuster som börjat kalla vattnet de bodde vid för Bältehavet, eftersom det var en del av ett bälte med farvatten som utgick från Norden och gick ett långt stycke genom nuvarande Ryssland ända till Svarta havet. I litteraturen kring Adam av Bremen har jag aldrig mött upplysningen att en vattenväg ner till Svarta havet faktiskt finns beskriven i den isländska Ynglingasagen. Vattenvägen finns även i en annan isländsk saga där den t.o.m. benämns "vattenbälte". Det är i själva verket inget unikt som Adam har att berätta för oss. Tillskottet från den nordiska historien bekräftar i allra högsta grad att Adams Bältiska hav inte bara är något som vi idag kallar hav. Adam säger att en vattenled/vattenbälte börjar vid den västra oceanen och stäcker sig öster ut ända till Svarta havet. Isländska sagorna låter färdvägen börja nedanför de Nordens fjäll och sluta bortom Svarta havet. Latinska ord som används för "Bältiska havet" Forskargruppen arbetade som vi sett med den inställningen att det var Östersjön, som Adams text huvudsakligen handlade om när det gällde begreppet baltiska havet. Här kommer jag att diskutera de ord den latinska texten använder vid dessa tillfällen. Jag anser att forskarlaget går för långt i sina försök att sätta likhetstecken mellan det 'baltiska havet' och Östersjön när man byter ut det latinska ordet för "sund/ström=freti/fretum" till ordet "vik" i beskrivningen av dess egenskaper. Exemplet är från Adams första bok, där Adam första gången beskriver det "bältiska farvattnet". Så sker också när han i fjärde boken på nytt beskriver en färdväg via de ryska floderna ner till Svarta havet. Forskarlagets motivering för vridningen 90 grader Adam säger enligt 1984 års översättning att man skulle komma till Birka genom att segla in i en havsvik som sträckte sig mot norr. Birka ligger som bekant i f.d. havsviken Mälaren som inte går i nordlig riktning utan i öst-västlig. Adam hade alltså fel menade man. Genom vrida hans väderstrecksanvisning motsols 90 grader skulle viken Mälaren peka mot rätt håll. Här gjorde forskargruppen ett märkligt misstag. För det var Adam som hade rätt. Man skall verkligen segla mot norr men inte in i en vik utan in i ett sund. Jag fick uppfattningen att man 1984 trodde sig här ha fått ett av de starkare bevisen för att Adam inte hade kontroll över väderstrecken i Norden. Man konstaterade alltså att latinska ordet sund måste vara fel. Mälaren är ju en typisk vik. Man var så säker att man inte ens nämner utbytet av orden i den omfattande notapparaten med sina 757 nummer. Men ändå kom forskarlaget fel i sin tankebana. Vi vet från det jag skrivit tidigare, att Adam hade rätt uppfattning om väderstrecken. Det var också rätt av honom att i allra högsta grad påstå att man kom till Birka om man färdades mot norr. Adam hade i själva verket beskrivit sundet vid Södertälje som huvudled fram till Birka. Infartsvägen till bebodda trakter i den tidens Sverige gick således inte från Stockholmshållet. Den isländska sagan om Olav den Heliges färd i nuvarande Mälarområdet bekräftar att Olav närmade sig Svitjod från öster och att infartsvägen därför varit passagen via Södertälje. Först när man kom fram till Stäketsundet - i sagan benämnt Stocksunda - var man framme vid infarten till Svitjod enligt sagan. Forskarna hade 1984 stirrat sig blinda på det legitima i att få ändra på väderstrecken, så blinda att man missade alla äldre källor - inklusive Adam! - som säger att infarten till Svitjod i århundraden gått via Södertälje. Hade man hållit fast vid Adams ordval av Södertäljesundet som freti/fretum = sund/ström och inte ändrat det till vik, hade man insett att det var vid Södertälje som infarten till de svenska huvudbygderna låg. Adam själv beskriver indirekt att färden till Birka gick längs det bältiska havet ända till Birka. Redan detta säger oss att man inte tog omvägen - risken - att färdas på öppna havet till Stockholmstrakten för att sedan segla västerut till Birka. Isländska texter bekräftar att det fanns en färdväg genom Ryssland på Adams tid. Här kan det vara på plats att på nytt hänvisa till isländska texterna, men nu av annat skäl. Bägge använder ordet "Å" för hela sträckan mellan Norden och Svarta Havet." Ån" är för forntidsmänniskan en hel färdväg. När människor i Norden ansett sig kunna använda ordet 'å' för en sammanhängande färdväg ligger det nära till hands att folk i Europa tyckt samma sak om orden 'ström' och 'sund'. Men forskarlaget har konsekvent tolkat/översatt freti = sund/ström som hav och ibland vik! Ynglingasagan och Ingvar den Vittfarnes saga - två viktiga bidrag till förståelsen av Adams text Följande står att läsa i Snorre Sturlasons Ynglingasaga: "Ur norden från de fjäll, som äro utanför all bygd, flyter en 'å' genom Svitjod (Den gamla benämningen på Sverige och Ryssland; Lilla resp Stora Svitjod) .... Hon kommer till sjös in i Svarta havet". Det är samma vattenled som Adam berättat om. Samma begrepp för en lång färdväg används också i Ingvar den Vittfarnes saga. Ingvar själv förklarar att han med sin färd ville veta vart "Ån" ledde. Vi vet genom de många Ingvarstenarna att den började i Mälarområdet. Sagan säger oss att han kom till andra sidan Kaspiska havet. Värt att lägga märke till är att översättaren Nils Brocman (år 1762) stavar "Ån" med stor bokstav varje gång som hela färdvägen avses. Observera att ordet "flod" används endast när det gäller bifloder till 'Ån'. Sagaförfattaren hade insett den verkliga innebörden i begreppet "Å". Sagan bidrar dessutom med ett för den här studien närmast sensationellt budskap när den säger oss att ett vattenbälte av samma slag som i Adams text ingår i det stora farvattnet. Det förvånade mig när jag läste en modern översättning av sagan och endast fann en försvenskad stavning av det aktuella isländska ordet. Där stod Lindebälte, isländska "lindibellti", utan någon som helst förklaring. Brocmans översättning säger "vattenbälte - d.ä. et Haf emellan flera Länder" Därmed står vi mitt inne i ytterligare en typ av motstridigheter i 1984 års översättning. Denna gång internt inom forskarlaget. I notapparaten nr 611 säger den ansvarige (förmodligen latinisten och översättaren Emanuel Svenberg) "Det baltiska havet
är således för Adam ett 'bältehav', som
sträcker sig som ett bälte (jfr
latinets balteus) mellan landområden. Det danska
ordet Bälthavet kommer närmast denna betydelse."
För mig är det en gåta hur samme latinist har kunnat godta kollegerna = historikernas uppfattning och trots sitt eget påpekande i not 611 ändå ändra på latinska orden freti/fretum= sund och Ponti/Potus = hav - det senare dessutom ett hav i poetisk mening och av den anledningen använts av Adam. Det var ju inget riktigt hav. Ett nytt tillskott för tolkningen av ordet baltisk Det finns sedan år 2004 ytterligare ett mycket starkt argument som går emot arbetsgruppens önskan se Baltiska havet som ett verkligt hav. Det har jag fått av Anders Fröjmark, som tillsammans med en forskare från Lettland skrivit kapitlet "Begreppet baltisk" i en bok utgiven av Projektet Östersjöregionen år 2004. De säger: "I de lettiska och litauiska språken har ord med roten 'balt-' aldrig använts för att beskriva Östersjön, men det är en mycket vanlig del i insjö- och våtmarksnamn." Begreppet baltisk är således inte bara okänt som namn på Östersjön i det språkområde, som numera går under namnet Baltikum(!) Det används i ortnamn i de områden där Adams 'baltiska hav' går söderut mot "de skytiska eller maeotiska träsken". Dessa nya upplysningarna skulle nästan kunna ses som facit på diskussionen. Begreppen Göta kanal och Baltiska havet Adams text är uppenbarligen svår att tolka - och svår för oss att förstå. Människors begreppsvärld förändras genom århundradena. Det blir kanske lättare att förstå innebörden av begreppet det 'Baltiska havet' om vi använder en liknelse från vår tid. Jag tänker på Göta kanal, som består av många olika vattendrag: sjöar, strömmar, floder, stora eller små, samt en del av ett hav och några grävda kanalstumpar. Vi vet själva vad som ligger bakom vårt begrepp Göta kanal. Annorlunda är det för utlänningen som på turistbyrån frågar var den berömda svenska kanalen kan ligga någonstans. Denne har naturligtvis också ett begrepp om vad en kanal är, men knappast att ett hav skulle ingå i den svenska kanalen. Vi skall alltså betrakta Adams Baltiska hav som en vattenled (kanal!) i vilken också ett hav ingår. Vi måste dessutom ha i minnet att det var Adams sagesman Einhard som redan 200 år före Adam förklarat att det var befolkningen längs "Östersjöns" kuster som börjat kalla havsviken för det '"Beltiska havet". Adam försöker flera gånger att rätta till missuppfattningen när han säger att farvattnet går ända till Svarta havet. Adams originalskrift finns inte kvar. Speglar dagens text verkligen hans uppfattning? Den latinska text som vanligtvis använts är en sammanställning från 1917 av många handskrifter. Alla kopieringar gjordes för hand med risk för nya fel och tillrättalägganden vid nästa kopiering. Sådana gjordes under flera hundra år. Detta kan vara förklaringen till hur otydligheten kring begreppet baltiska havet har uppkommit. Om vi granskar den latinska text som idag ligger till grund för flertalet översättningar finner vi att orden Balticum /Baltici/Balticus används för att beskriva ett hav. Detta trots att meningen kan innehålla freti = sund/ström som visar att det egentligen är begreppet färdvägsalternativet som gäller. Vi kan då misstänka att det från början i stället bör ha stått någon form av balteus/balteum med betydelsen bälte, även balteatus = förse med ett bälte är aktuellt i ett kartografiskt sammanhang. Adam har ju förklarat åtskilliga gånger att det är ett bälte av vattenvägar det egentligen handlar om. Vi ser att historiska studier skapar frågor av olika slag. Tvärvetenskaplig forskning Lokalhistorisk forskningen spänner helt naturligt över flera ämnesområden. Den här gången var det kartografin som kom mig till hjälp. När kunde ordet "balticum" ha börjat användas på kartorna? Jag hittade ett mycket intressant svar på detta vid närmare studium av den äldsta kartskissen över enbart Norden. Det är en märklig "karta", försedd med några mycket intressanta upplysningar, men också med för mina studier värdefulla fel. Den belyser bl.a. den historiska utvecklingen av uttrycket Balticum. Kartan är i själva verket en skiss skapad av vetenskapsmannen Jacob Ziegler, troligen vid dennes kontakter med fyra svenskar i Rom. Den ena av dem hade skrivit en svensk historia och hans bror Olaus Magnus höll på med sin stora Carta Gothica, mera känd under det missvisande namnet Carta Marina. Zieglers skiss anses gjord 1529-30 och blev med sina märkliga fel renritad utan revidering av någon okänd person något eller några år senare. Det skulle komma att få en mycket intressant följdverkan.  Jakob Zieglers skiss över Norden avslöjar intressant kunskap - och okunskap Intressant är att Ziegler redan 1529 skrivit BALT HEUM MARE, dvs Bälte-havet, vilket jag tolkar som inspirerat av Adams ord för bälte = balteum. Han visar dessutom med placeringen av orden på kartan att det inte är havet Östersjön han åsyftar, utan själva farleden genom havet. Farleden Bältehavet börjar söder om Skåne och går längs Östersjöns södra kust ända in i Finska viken. Östersjöns gamla romerska namn Codanus Sinus är otydligt formulerat mellan Åland och Finska viken. Adams farvatten beskrivs på samma sätt i Ynglingasagan! Där står det: "Den kommer till sjös in i Svarta havet." Tolkningen är tydlig. Farleden går här genom Svarta havet för att sedan fortsätta in i nästa farvatten. Här har vi ett praktexempel på hur tvärvetenskapliga studier bidrar med viktig kunskap. Än mer. Exemplet visar hur viktigt det är att verkligen översätta ord - inte bara tolka dem. Beträffande Ynglingasagan kunde jag välja mellan en äldre och en yngre översättning/tolkning. Den yngre hade i någon recension prisats för att vara lättläst och lätt att förstå. Det är den äldre som jag citerar: "... kommer till sjöss in i Svarta havet". Den elegantare tolkningen lyder: ".... mynnar ut i Svarta havet". Jag ser det som att den yngre författaren inte hade förstått att farleden fortsatte genom Svarta havet, utan tyckt att det var ett klumpigt sätt att skriva "till sjöss in i Svarta havet". Det är Adam själv som lärt mig att vara varsam med orden. Han skriver på ett ställe i sin skrift: "Det är nämligen bättre, som den helige Hieronymus säger, att säga sanningen på ett oskickligt sätt än att vältaligt frambära vad som är lögnaktigt." Det finns emellertid ett mycket stort fel på skissen. Ziegler har placerat Novgorod vid Östersjöns strand mitt emot Gotland! Det ger mig upplysningen att Ziegler inte själv hade läst Adams text, när de fyra svenskarna berättade om de geografiska förhållanden i Norden, vilka skulle komma att ligga till grund för hans kartskiss. Ziegler hade vid det aktuella tillfället uppenbarligen fått uppfattningen att Novgorod skulle ha legat ungefär mitt på Adams vattenväg ner till Svarta havet, vilket det också gör. Det Baltiska havet hade han alltså vid skissens tillkomst tolkats som Östersjön, som så många andra gjort - och skulle komma att göra. Således ett typiskt exempel på oklarheten i Adams text. En oklarhet som inte uppenbarats förrän man började göra kartor 500 år efter tillkomsten av hans nu tusen år gamla skrift. Med den stora kunskap om kartor som Ziegler sedan har gett prov på så skulle han inte ha placerat Novgorod så som han gjort på skissen. Men skrivet är skrivet - och det skall vi faktiskt vara glada för! Här har vi nämligen fått ett vackert belägg för att grundbetydelsen av det motsägelsefulla uttrycket "Baltiska havet" verkligen är Adams Beltiska hav, alltså en vattenfarled till Svarta havet. Ziegler har förvisso använt ordet mare, men placerat det efter 'balteum'. På kartan står skrivit Baltheum mare - inte Mare Balticum. Hur kan det i så fall ha gått till när ordet "baltheum" ändrades till "balticum" ? Efter vad jag kunde minnas från tidigare studier av de gamla kartorna så är uttrycket Mare Balticum mycket vanligt på äldre kartor. Det är också vedertaget internationellt som The Baltic Sea. Dessutom hade havsforskarna skapat namnet Baltiska havet för att få en beteckning på alla vattenytor som hänger ihop med Östersjön. "Mare Balticum" har blivit ett populärt stående begrepp för mängder av företeelser från hotell till den bok som är en källskrift för denna studie. Min fråga till det material som jag samlat blir därför: Har 'baltheum' medvetet eller omedvetet blivit ändrat till 'balticum'. Med tanke på alla avskrifter genom århundradena så vore det naturligt. Ett närmare studium av mina kartor i böcker och på nätet gav genast resultat. En genomgång av ett stort antal kartor från 1400-talet och framåt gav belägg för att det baltiska havet från början var en vattenväg och inte ett hav. Det latinska ordet för bälte = "vattenbälte" fanns med från början, men ändrades steg för steg till Balticum, som sedan flera hundra år varit det gängse. Den felaktiga uppfattningen bäddade bl.a. för kritiken mot Adams påstått felaktiga väderstreck. Vi kan naturligtvis inte ändra på kartorna, men forskningen kan hjälpa till att förklara varför det blev som det blev. Adam kan vara värd en återupprättelse för bl.a. hans påstådda otillförlitlighet beträffande väderstrecken. Det är ju Adam som visade mig att man skall läsa väderstrecken som man gjorde på hans tid, relativt från plats till plats. Analysen visar med önskvärd tydlighet att ordets innebörd förändrats under de tusen år som begreppet funnits. Det var först på 1500-talet, när de gamla romerska kartorna började ersättas med nya, som problemet uppstod. Ända in i vår tid vacklar forskningen om vad Adam egentligen skrev för 1000 år sedan om de geografiska förhållandena i Norden. Vi lär aldrig få se en originaltext. Bälte-havets benämningar genom tiderna 1. Benämningar före 1500-talet I den nu aktuella frågeställningen finns ordbildningen Pontus-Balteatus i en karta ritad omkring 1425-39 av Claudius Clavus. Ordet balteatus är en variant av latinska ordet för bälte. På kartan står namnet vid mynningen av det Baltiska hav som diskuteras i denna studie. Ordvalet Pontus är väl valt eftersom det poängterar att det inte är ett hav i egentlig mening. I latinska lexikon är pontus en poetisk form för hav. Det sammansatta namnets två delar visar bägge att det på 1400-talet var något mer än ett hav. 2. Benämningar under 1500-talet. Den första förändringen är mycket liten, knappast märkbar. Den ägde rum när Zieglers skiss renritades. Den bör inte ha gjorts av Ziegler själv - det felplacerade Novgorod fanns ju kvar liksom begreppen Baltiska havet - Mare Balticus. "Baltheum mare" hade nu ändrats till "Mare Baltium". Detta måste ha skett bara några år efter den ursprungliga skissen. Det var således mycket tidigt som -eum blev -ium, för att snart bli -icum. Balticum användes således i två betydelser - både som hav och som farled. Jag hoppas att mitt inlägg kommer att leda till att man accepterar bägge. Så sent som år 1598 använde Mercator uttrycket som hav för den danska övärlden. På flera kartor användes endast Östersjön (på olika språk) År 1540 hade den lätt förskönade Zieglerska skissen använts som förlaga i Sebastian Münsters Schondia enligt Ulla Ehrensvärd i Nordiska kartans historia 2006. Han valde den ändrade stavningen "Mare Baltium". Väl att märka placerades namnet längs Östersjökusten med den senare delen av namnet inne i Finska viken. Begreppet Baltiska havet hade alltså ännu inte blivit namn på havet Östersjön - det var fortfarande en färdväg i Admas anda. Ett intressant konstaterande är att den "svenska" Carta Gothica/Marina (Olaus Magnus) tryckt året 1539 endast använde Mare Svetica och Mare Goticum som namn på dåvarande Östersjön. Även Gerhard de Jodes bearbetning av Olaus Magnus' karta nämner inget om det Baltiska havet. Det är först Girolamo Ruscelli som senare har placerat Mare Balticum mitt i Östersjön, dock mittför Finska viken På Cornelis Anthonisz karta från 1558 användes endast Oester Zee, så också på Ortelius. Septentrionalium 1598. 3. Benämningar från 1600-talet. I de flesta fallen har Mare Balticum/Baltikum blivit benämning på havet. Adrian Veen år 1613 använde både Mare Balticum och Oost Zee med största bokstavstyper på kartan. Det står Mare Balticum på sträckan från Finska viken till Öland. I mitten av 1600-talet använde Isacius Pontanus namnet Mare Balticum - Belthavet för de danska öarna. Det var alltså inte färdväg utan namn på havet I en dansk översättning använder man det bättre ordet havsbukt för den del av färdvägen som motsvarar Östersjön Adams "bältiska hav" finns också i annat källmaterial Två välkända isländska sagor som beskriver samma vattenled som den Adam så ivrigt talat om är tidigare omnämnda. Men den långa vattenleden finns också på äldre kartor. 1. Ynglingasagan - utförligare beskriven tidigare Följande står att läsa i Snorre Sturlasons Ynglingasaga: "Ur norden från de fjäll, som äro utanför all bygd, flyter en 'å' genom Svitjod .... Hon kommer till sjös in i Svarta havet". 2. Ingvar den Vittfarnes saga - utförligare beskriven tidigare I vikingatidens föreställningsvärld är begreppet 'Å', som vi förstått ett stort vattendrag. Hos oss idag är det den minsta typen. Floder och älvar är de större vattendragen. Att vikingatidens 'å' är beteckning på en lång vattenväg framträder tydligt, när vi tittar närmare på den sista delen av exemplet här ovan. "Hon (Ån) kommer till sjös in i Svarta havet." Ån /färdvägen fortsätter alltså in i havet för att sedan gå vidare på andra sidan. Även i Ingvar den Vittfarnes saga används ordet 'Ån', respektfullt skrivet med stor bokstav. Observera att den fortsätter via en annan flod genom Georgien ner till Kaspiska havet för att därefter gå vidare till Österlandet ännu längre bort. 3. Argument för Adams Bältiska hav finns också inom kartografin När jag berättade om att forskargruppen ville vrida väderstrecken 90 grader för att eliminera motstridigheterna i Adams text nämnde jag att Adam faktiskt hade full kontroll på väderstrecken. Forskargruppen skrev i bokens avdelning med kommentarer: "Det är känt att många författare i tiden före Adam trodde att den Skandinaviska halvön sträckte sig österut från Danmark". Att så kunde ha varit fallet finns faktiskt beskrivet i en "akademisk" lärobok av Herman Richter, Geografiens historia i Sverige, utgiven 1959. Framställningen där är sådan att det snarare var 1950-talets forskare som trodde att man förr skulle ha ansett att Östersjön hade en väst-östlig utsträckning. Författaren illustrerar detta med den äldsta kartan som visar Skandinavien. Bildtexten lyder: "Den äldsta kartan över Skandinavien. Detalj av Giovanni da Carignanos portolan från omkr. 1320. [....] Östersjön bildar en lång smal vik med väst-ostlig riktning". Men läroboksförfattaren låter oss inte få veta kartans övriga innehåll. Den södra tredje delen av originalkartan omfattar norra Afrika, den mellersta visar Medelhavet och länderna däromkring med mängder av ortnamn i läsbar storlek. På den övre tredjedelen ryms resten av Europa inklusive Skandinavien och södra delen av Östersjön med Finska viken. Allt detta har man trängt ihop längst upp på det stora pergamentskinnet.  Medelhavet, Svarta havet och Afrika syns tydligt. Mellersta Europa var ointressant för sjöhandel och fick därför ge plats för det betydligt viktigare Skandinavium, särskilt som Östersjön norr om Stockholm också var ointressant. Av kartan framgår tydligt att det inte fanns mer utrymme på ett redan mycket stort pergamentskinn. Kartan har varit så stor att texten varit läsbar. Det är djurets nacke vi ser till höger. (Läroboken visade bara den översta femtedelen av kartan.) Den viktiga vattenvägen österut genom Ryssland, den här artikelns Bältiska hav, ansågs ännu på 1300-talet vara så viktig att man trots det begränsade utrymmet givit havsviken en längd av 4/5 av Medelhavets längd. Bottenhavet och Bottenviken hade man helt hoppat över, de ingick inte i bältet av farvatten. Men den viktiga färdvägen ville man uppenbarligen markera på kartan och därför hade man tvingats lägga både Skandinavien och Östersjön i väst-östlig riktning. När man studerar de äldre kartorna finner man snart att sådant som anses vara viktigt ritas större, likaså att enskilda objekt kan ritas i fel riktning. Det som var viktigt måste helt enkelt få rum på ett begränsat utrymme. Ännu på 1400-talet ritas "Östersjön" onaturligt stor. I aktuell kartografisk litteratur finns ingen förklaring till vare sig storleken eller väderstrecken, något som måste ses som märkligt. Man har bara kommentaren: "Denna återgivning av Östersjön är typisk för de kartor som ritades inom medelhavsområdet vid denna tid". Varför har Östersjön ritats på detta sätt? Kartan visar naturligtvis Adams viktiga bältiska hav. Här en direktlänk till den mäktiga Europakartan från 1430-talet http://ukforsk.se/Startsida2.htm 4. Fler kartor som visar Adams Bältiska hav Ända in på 1600-talet är det i princip så, att sådant som var viktigt ritades större. Typiska exempel på detta ser man på den karta som finns i Olaus Magnus bok om de Nordiska folkens historia (uppl. 1567). Den är skuren i träblock och enskilda objekt har fått förvridna proportioner och riktningar för att allt skall få plats. Det viktiga var Novgorod och de ryska flodsystemet. Därför gjordes Finland smalt och Finska viken riktades norrut. I tusen år hade svenska sjöfarare vetat att man kom fram till Ryssland om man följde Finska viken till dess slut.  Olaus
Magnus karta från 1567. Att Södertäljeleden spelade en
stor roll i Adams text har jag kraftigt påtalat. Kartan visar syn
för sägen. Sundet har ritats brett men också
försetts med blockerande öar, ett sätt att ge uttryck
för vattenminskningen/landhöjningen. På Adams tid
trodde man att Birkaborna täppt till sundet för att
sjörövare inte skulle kunna överraska försvaret.
Här bidrar alltså kartor med upplysningen att färdvägen var känd flera hundra år efter Adam. Jag hoppas att läsaren förstått varför jag i denna studie ihärdigt framhåller att tolkningen av Baltiska havet som en vattenväg mot österlandet är viktigare historia än hur namnet Baltiska havet / Mare Balticum en gång uppkom. I nästa stycke vill jag på samma sätt visa att handelsvägen med österlandet fanns långt före Adams tid Bakgrunden till de medeltida kartornas felaktigheter diskuteras i flera artiklar på forskningsinstitutets hemsida. http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/Forskning/projekt_beskrivning.htm#lasakartor 4. Ytterligare argument visar att Adams Bältiska hav fanns redan på 800-talet Den minnesgoda läsaren kanske erinrar sig att Adam hänvisade till sin sagesman Einhard beträffande handelsvägen mellan Norden och Österlandet. Einhard levde i början av 800-talet. Att den verkligen fanns före Adams tid har vi säkra bevis för i den närmast otroliga mängden arabiska mynt som påträffats i Sverige. Så sent som för något år sedan hittades ytterligare 6000 mynt utöver de 80 000 som man kände till sedan tidigare. Observera att kartan enbart visar fyndplatser. I Ryssland ligger de glest. Sverige har de flesta stora koncentrationerna av fyndplatser. Fynden i Roslagen, Mälarområdet, Gotland och Öland passar som hand i handske i vårt resonemang om nordiska handelskontakter med Österlandet - och det över lång tid.  Vi skall ha klart för oss att det inte varit arabiska köpmän som lämnat mynt ifrån sig i vårt land. De har kommit hit genom att nordiska köpmän levererat åtråvärda varor till Österlandet under lång tid, framför allt pälsvaror som de köpt för sina arabiska mynt från ryska jägare, när de skandinaviska skinnen inte räckt till. Det talas också om slavar som i så fall också upphandlats på vägen till Österlandet. De glest liggande fyndplatserna i kan vara tecken på denna typ av handel. Kartan visar alltså i klartext att det funnits ett handelsutbyte mellan Skandinavien och Österlandet redan före vikingatiden. De svenska vikingarnas färder i Österled var inte plundringståg på det sätt vi vanligen föreställer oss vikingatåg i västerled. Rurik och hans släkt hade ju kallats av ryssarna att styra över dem redan på 800-talet. Man skulle knappast bett plundrare om hjälp. Svenskarna hade ända från början haft fredliga kontakter med befolkningen för hjälp vid forsar och dragställen. Jag har inte heller funnit att Adam sagt något om plundringståg. Vissa myntplatser i Sverige pekar i själva verket ut en variant av Adams handelsväg. Lägg märke till ansamlingen av fyndplatser rakt genom Öster- och Västergötland, delvis samma sträcka som Göta kanal! Fyndplatserna bekräftar våra historikers påståenden att Gustav Vasa och han söner arbetade med idéer om att underlätta handeln med österlandet genom att anlägga kanaler längs en redan etablerad handelsväg mellan England och den arabiska världen. Man skulle på detta vis slippa öresundstullen, sjörövare och farligheterna på öppna havet. Sammanfattning Utgångspunkten för denna studie var de forntida nordbornas påstått felaktiga uppfattning av väderstrecken och det faktum att Adam av Bremens tusenåriga skrift hade använts av Lauritz Weibull för att bevisa att såväl nordbor som Adam hade en uppfattning om väderstrecken som inte överensstämde med vedertagen europeisk syn på läget för norr. Weibulls bevisföring påverkade dessvärre tolkningen av Adams text när den 1984 för första gången i sin helhet gavs ut på svenska. I en recension i Historisk Tidskrift 1985 ifrågasattes redaktionens resonemang om olika förslag på vridningar av väderstrecken så att det skulle stämma med nutidens kartbild av Norden. Weibull hade kommit fram till en vridning av ca 45 grader medsols. Historikerna som ingick i redaktionen för översättningen prövade vilken ny kunskap som kunde komma fram om man vred väderstrecken 90 gr motsols. Min utredning visade mycket snart att det inte var något fel på Adams väderstreck om man läste dem så som man gjorde på Adams tid då de inte var relaterade till en kartbild. Väderstrecksanvisningarna utgick på den tiden från platser i landskapet. att det dominerande uttrycket Baltiska havet ursprungligen varit ett Bälte-hav, dvs en lång farled mellan Skandinavien och Österlandet bestående av ett bälte med olika typer av farvatten. att redaktionsgruppen ville få uttrycket att beteckna namnet på Östersjön, ett faktum som accepterats i de tidiga kartorna, inget ont att säga om det att det var viktigt att lyfta fram det urspungliga uttrycket - ett bälte av farvatten - eftersom Adams tolkning av uttrycket då skulle sammanfalla med samma begrepp i nordiska texter och på de första kartorna att nordbornas långvariga handelsförbindelser via det sammanhängade ryska flodnätet varit en välkänd sak i det tidiga 1800-talet svenska historieskrivning (Erik G. Geijer och på "de gamles" historiekunnande. Fortsättning i Del B - om du vill fördjupa dig i frågeställningarna http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/Forskning/Rapport_2012-08_B.htm Utförliga huvudartiklar med stort antal länkar till källskrifter och extra kommentarer: Adam av Bremen – inget fel på hans väderstreck: Artikel 1 http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/Forskning/Adam-Bremen_del-1.htm Adam av Bremen – Felaktigt utgångsläge har styrt 1984 års översättning: Artikel 2 http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/Forskning/Adam-Bremen_del-2.htm Adam av Bremen – ny tolkning av de geografiska avsnitten Sammandrag . Artikel 3 http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/Forskning/Adam-Bremen_del-3.htm Kommentarer till vissa noter i bokens Notapparat: 611; 596; 600; 625; 678 Att läsa kartor med dåtida ögon. Börje Sandén Tecken inkl.blanks 60344 |