Olav den Heliges plundringståg i Mälaren
1007-1008.
Kan äldre tolkningar vara sannare än nya?
/nya/stock-ny-kort_2016-01-04.htm     rev 2016-09-22.

Länk till förklaring av begreppet 'Stocksunden' 2016-09-26
.
.
Länk till kortare text illustrerad med kartor
.
Länk till utförligare artikel med kommentarer

Observera att det finns två vanligt förekommande versioner av sagan om Olov den heliges seglats i Mälarområdet. Bägge är intressanta, den ena för att den nämner en försvarsanläggning - en kastal - väster om ett mycket smalt sund, där vattnet strömmade ut i havet, den andra för att den har ett namn som är detsamma ännu i dag, tusen år senare. Namnet är Skarven, ett namn som efter tusen år lever kvar på lkaviken närmast norr om Almarestäket.
     En tidigare forskning från 1600-talet menade att textens kastal kunde ha varit en föregångare till Stockholms slott Tre Kronor. Från 1920-talet och ända in på 1980-talet fanns det en energisk falang inom Stockholmsforskningen som bestämt sig för att Olof Haraldson var förknippad med Stockholm. Man hävdade också att en ännu äldre saga bekräftade att Stockholm var platsen  för kung Agnes död. Denne tillhörde de tidigare kungarna i en gammal kungalängd. Stockholm skulle alltså ha en aktningsvärd ålder bland huvudstäderna i Europa.
     Bägge sagorna berättar att händelserna kring såväl  Agne som Olav ägde rum vid Stocksunden, ett större och ett mindre sund som bägge ledde in till ett vattendrag  som redan för tusen år sedan hade fått namnet Skarven. I vår tid betecknar namnet  Skarven endast fjärden omedelbart norr om Almarestäket. I sagan beskrivs den som "ett övermåttan stort vatten, en smal fjärd utåt, men kretsformigt inåt landet".  På Olavs tid gick havet ända upp till de bebodda trakterna norr om Uppsala.
     Det textavsnitt i sagan som beskriver Olavs färd i nuvarande Mälarområdet använder ungefär en tredjedel av textmassan för att beskriva de geografiska och hydrografiska egenskaperna i Svitjod:
Det föll den tiden mycket regn. I hela Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Skarven  och från den går ut till havet allenast en mynning - det större av Stocksunden - som är så smal att mången å är bredare. Då det regnar mycket och töar, faller vattnet så häftigt, att det är fors  i sunden, och Skarven - ibland kallad Lagen - stiger  så mycket upp på landen, att det är stor översvämning .

Så här beskriver Heimskringla själva utbrytningen till havet
Konung Olav lät då alla skeppen lägga styrena ur lag och hissa seglen i topp, det var blåsande vind, de styrde med årorna, skeppen gingo med fart ut över grundet och kommo alla ut på havet.
Ovanstående beskrivning  stämmer väl överens med förhållandena vid det smalare sundet vid Lilla Stäket och kartorna från 1690 och 1701.

Så här beskrivs motsvarande textparti i den Legendariska sagan. Beskrivningen är lång och omständlig. Hela texten finns under denna länk. Då talade Olav Haraldson till sitt folk. Tagen alla det råd som ni ser mig göra.. Han lät draga upp seglen i topp, och vinden låg ned emot Agnefit (näset där senare en kanalanläggning för överskottsvatten i Skarven  anlades)  Olav föll på knä och åkallade gudarna och när han såg att skeppen kommit till land tilldrog sig på ett underbart sätt att näset sprack sönder och med tre skepp seglade han igenom näset och ut till havs.

Den påstådda utgrävningen har sedan den fördes till torgs påverkat kommande avskrifter av avskrifter.
Detta måste man ha i åtanke när man bedömer rimligheten eller orimlighetn i de många varianterna av de aktuella texterna.
     Vid bedömandet av texternas innehåll måste vi allra först avfärda allt tal om att Olav skulle grävt sig ut och att  Söderström därmed bildades. Redan i första hälften av 1800-talet visste man att Söderström fanns (se Erik Gusaf Geijers samlade skrifter)  Utgrävningen  är en efterkonstruktion och finns inte med  i författarens ursprungliga  version. Utgrävningen kom till sedan denne besökt Västergötland och då kan ha fått höra att det ibland var strömmande vatten i nuvarande Norrström. Obs. att hans besök ägde rum mer än 200 år efter händelserna. (landhöjningen är en knapp meter på 200 hundra år)
     Det finns ytterligare ett starkt argument för att kung Agne (Ynglingasagan) inte kan ha slagit läger på ett näs i Söderström mellan stadsholmen och Södermalm. Nära nog alla tolkningar av händelserna  placerar nämligen den svenska "mannhären"  söder om Norrström. Redan historikern Lagerbring  konstaterar i sitt historieverk 1769 det orimliga i att denna mannahär inte skulle ha uppmärksammat att tre skepp tar sig ut inom synhåll från den svenska hären. Han säger att utgrävningen måste ha skett någon annan stans och ger vissa förslag.

Svenska forskare har varit så inställda på att dessa händelser hör ihop med Stockholm att man - medvetet eller omedvetet - missar att grundtexterna till de bägge berättelserna om Agne resp. Olav Haraldson,  använder ordet Stocksunden - inte Stocksund. Det är pluralform på orden.

Agne i Ynglingasagan: "på vägen österifrån (Finland) lade han till vid 'Stocksunden' och slog upp tälten söderut på Näset"
Olav i Snorres Särskilda saga: Då for kung Olav ut till 'Stocksunden' och kom där ej ut.
En kastal - mindre befästning - fanns väster om sundet och en mannahär stod öster därom.


En förklaring att ha i minnet vid fortsatt läsning
För våra historiker har det under större delen av 1900-talet funnits ett påbud att väderstrecken måste vridas upp till 90 grader för att de skall stämma med verkligheten. Det har medfört att bilden av vår bygd påverkas i högsta grad beroende på vilken regel som tillämpas. Här och i övriga artiklar på hemsidan gäller de ursprungliga väderstrecksanvisningarna.
Strikt tolkning:    Kung Olav seglade österut framför Svitjod:  Då ligger Svitjod norr om Mälaren
Weibulsk tolking: Kung Olav seglade vidare längs Svitjods östkust: Då ligger Svitjod på bägge sidorna  av Mälaren

Jag har väntat i många år på att vårt lands professionella forskning skulle träda fram och deklarera att Lauritz Weibulls påbud om ändring av väderstrecken inte skall tillämpas längre. I samband därmed bör man publicera nya tolkningar som utgår från de väderstreck som ursprungligen fanns i texterna.

Viktiga argument i sammanhanget
Jag har inte hittat någon som helst hänvisning till att forskningen utnyttjar existensen av Lilla Stäket eller Bak-Stäket i samband  Olavs utbrytning till havet. En utbrytning den vägen tar loven av Legendariska sagans antydningar om ett underverk.
Den gör också  att forskningen inte behöver stödja sig på underverk

Snorre Sturlasons beskrivning enligt Hildebrand 1869
Konung Olav lät då alla skeppen lägga styrena ur lag och hissa seglen i topp. Det var blåsande vind, de styrde med årorna. Skeppen gingo med fart över grundet och kommo alla hela i havet.
Hildebrands fotnot. Det synes som om Agnefit skulle ha legat där uppe, och icke på nuvarande Stockholms plats. Det nordligare läget och har ock största sannolikheten för sig. Det är bibliotekarien Styffe som fäst uppmärksamhet vid detta.


Legendariska sagan beskrivning
Men Olav var kommen mellan denna stora här
(ordet mellan: det var två sund!). Då talade Olav till sitt folk: Tagen alla det råd som I sen mig göra. Sedan lät han draga upp seglen i topp och vinden låg ned emot Agnefit. .... När Olavs skepp kommit till land tilldrog sig på ett underbart sätt att näset sprack sönder framför Olav Haraldson och denne seglade med tre skepp igenom näset och ut till havs på en mycket frejdad färd.

Lägg märke till att dragsträckan idag är ungefär 100 m. Den var kortare för tusen år sedan. Olof Skötkonung hade sin stora "mannahär"  vid Skarvens permanenta utlopp. Det fanns inte plats för någon större bevakning. vid Lilla Stäket.

Kartorna visar broar över vattenfåran som endast vid vårfloden var segelbar på Olavs tid.
Kartorna från sekelskiftet 1700 har broar markerade. "Kanalen" underhölls med skiftande noggrannhet för att ta hand om överskottsvatten vid vårfloderna. År 1839 uppmättes en nivåskillnad på 1,2 m. Man stensatte bottnen för att hindra att sly stoppade vattenflödet. Vi har kartor och bilder med tvärsnitt av rännan  gjorda av blivande chefen för Kungl. Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.


           
                              Foto  Ulf Björkdahl                                                        Foto Börje Sandén

Lilla Stäket även kallat Bak-Stäket  åren 1690  och 1701 

Olof Haraldsson blev med en mindre del av sin flotta stoppad vid Stäket av det svenska försvaret när han skulle ta sig ut på havet. Han blev tvungen att övervintra i den vik som i sen tid fått det vilseledande namnet Ryssgraven. Här fanns sedan urminnes tider en vid högvatten användbar vattenförbindelse ut till havet. Dragsträckan  varierade alltefter vårflodens storlek. Avståndet mellan de två vattenytorna är nu ca 100 m. För tusen år sedan var dragsträckan kortare. På kartor från 1690 och 1701 ser man en tydlig bro över en vattenränna. År 1839 uppmättes en nivåskillnad på 1,2 m  Olov Skötkonung hade uppenbarligen ingen större försvarsstyrka vid Bakstäket eller Lilla Stäket. De tre fartygens  manskap kunde både dra båtarna över det smala näset och samtidigt bekämpa den mindre vaktstyrkan på platsen
                                      
Debatten om platsen för Olof Haraldsson flykt ut på havet vid Stockholm eller kan nu år 2016 förhoppningsvis vara ur världen.

Platsen med starkt strömmande vatten var vid  Stäket när Haraldson var här
Det var inget strömmande vatten vid den holme som ca 250 år senare skulle komma att bli Stockholm. Havsytans nivå kan ändras inom snäva gränser beroende på  ihållande vindar som kan höja vatten-nivån i  Östersjöns.  Till och med kraftiga stormar över Atlanten kunde höja havsnivån trodde man sig veta i en bok om Stockholms historia  utgiven 1841 Stockholms
     Sagatextens ord om "ett sund smalare en mången å" kan inte tillämpas på Norrström. De arkeologiska undersökningarna när riksdagshuset byggdes om i slutet av 1970-talet visade att det fanns fem öppna sund  in till den havsvik, som inte förrän i mitten av 1200-talet blev insjön Mälaren med  avlopp till havet vid Stockholm. Det skulle dessutom ha behövts kastaler vid varje sund för att få effektiv kontroll av trafiken in i Svitjod.
     På den plats som sagan anger fanns det ett större och ett mindre sund. Det mindre var segelbart endast vid kortvarigt högvatten på våren.
         
     Eftersom sagans vattendrag Skarven (eller Lagen, beroende på vilken textversion man använder sig av) hade ett  mycket smalt och grunt utlopp vid Almarestäket, var det uppströms därifrån som vårfloden orsakade de översvämningar som sagan berättar om.
     Översvämningar i dåtidens "Mälaren" (dvs havet) kan aldrig ha ägt rum. Så mycket vatten fanns det inte i Uppland. Havet svämmar inte över hur mycket de än skulle regna hos oss.
     Berättelsen om Olav den heliges besök i nuvarande Mälarområdet under åren 1007-1008 skall vi se som den äldsta redogörelsen vi har om ortnamn och geografiska förhållanden i vårt land, enligt min åsikt..

Äldsta berättelsen som berättar om platser i Upplands-Bro 
Det var först på 1600-talet som den isländska sagan blev känd i Sverige, och då var det naturligt för den dåvarande historieforskning att koppla samman sagans 'stoccsunda' med platsen för Stockholm. En viktig poäng i berättelsen är nämligen den plats där Olof lyckades smita förbi den svenska kungens blockering av utloppet dels med sin flotta i sundet och dels mannahären på stranden. Sagan säger uttryckligen att Olof kom ut på havet i och med att utbrytningsförsöket lyckades.
     Platsen var alltså vid Almarestäket, där det varje vår är - och alltid har varit - mycket strömmande vatten på våren. Men det var inte förrän på 1800-talet som landhöjningen blev känd. Under tiden hade det  blivit en historisk sanning att 'stoccsunda' måste ha varit Norrström. Det skulle emellertid dröja ända in i vår tid innan arkeologiska undersökningar i Stockholms centrum påvisade att Mälaren inte var en insjö med sitt utlopp vid Stockholm på Olav den heliges tid. Det är också först i vår tid som den s.k. Legendariska Olovssagan och den Stora sagan om Olov den Helige blivit mer uppmärksammade som källor för hans äventyr i Svitjod.

En gammal karta visar att Mälaren uppfattades som en del av havet
De första kartutgivarna  på 1400-1500-talen - som ej var svenskar med lokalkännedom - ritade sina kartor efter sjöfarares muntliga berättelser. Ända till slutet av 1500-talet blev därför Mälaren avbildad som en del i Stockholms skärgård. Detta säger oss att Mälaren var en del av havet, såsom här på Barents karta från 1598. I den allra äldsta berättelsen om Skandinavien får vi upplysningen att svionerna, tolkat som "svearna", var ett sjöfarande folk som bodde på öar i den norra oceanen. Deras båtar var lika i för och akter. Berättelsen skrivs år 98, således 500 år före kartan här nedan.

Barent 1598

Barents karta visar att man ännu på 1500-talet kan tala om "Upplands Skärgård",
på samma sätt som vi nu upplever Stockholms skärgård


Olav den heliges saga (ur Heimskringla)

Här kommer jag att först använda den traditionella och kortare versionen i en översättningen hämtad ur Stockholms historia av Staffan Högberg (1981). Den skulle vid den tidpunkten kunna ses som vetenskapens senaste - och bästa - tolkning. Jag använde således professorns tolkning i hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro (1984), efter att i samtal med författaren deklarerat att jag skulle ändra på väderstrecken till de som jag funnit vara de riktiga. Han upplyste om att det fanns många olika tolkningar i väderstrecksfrågan. Det är verkligen sant - jag har träffat på minst fem varianter.
     Därför förlitar jag mig inte på tolkningar utan använder de väderstreck, som kan utläsas i en "originaltext" dvs en transkribering bokstav för bokstav i den isländska handskriften. Då är det ingen tvekan om vilka väderstreck som borde användas.

ddddddddddd

Kastalen låg väster om Stäketsundet och mannahären stod öster därom

Varför har nu denna väderstrecksfråga blivit så uppmärksammad. Kan det ha någon större betydelse på vilken sida om sundet kastalen låg? Från 1920-talet och ända in i 1980-talet har det uppenbarligen varit så.  En mycket inflytelserik historiker med stora krav på vikten av källkritik i all historisk forskning ansåg sig 1928 ha bevisat att väderstreck i isländska sagor måste vridas ca 45 grader för att stämma med verkligheten. Detta nappade en Stockholmsforskare på, men med en vridning av väderstrecken på upp till 90 grader kunde denne bevisa att den äldsta skildringen av Stockholms historia var att finna i den isländska sagan om Olav den Helige. Stockholm skulle därmed kunna räknas som en huvudstad med mycket tidig historia.

Tolkningen av isländska sagor är naturligtvis av intresse även i Norge eftersom Island koloniserades av norrmännen. Ett par inflytelserika norska historiker fann att en speciell händelse i sagan ägde rum vid Almarestäket. Det var där, som Olav lyckades smita förbi Olof Skötkonungs blockering av Stäketsundet genom att ta sig över det smala näset nära Kungsängen station.

Vid Stäket går sunden i nord-sydlig riktning

llll

På Almarestäket-kartan ligger platsen för kastalen väster om Stäketsundet.

I Stockholm går sunden i väst-östlig riktning

jjjjjjjjjjjjj

Den svenska flottstyrkan blockerade Norrström
Mannahären stod på stadsholmen
söder om Norrström sundet.
Söderström var vid denna tid i själva verket en öppen farled

Frågan har alltså varit:  På vilken plats ägde utbrytningen rum?
De geologiska och geografiska förutsättningarna framgår kartorna och texten här ovan.
     Av alla sagovarianter är det bara Sturlasons - den yngre av sagorna - som säger att Olav skulle ha grävt sig ut. Av texten här nedan framgår att grävandet är ett antagande av Sturlason. Vid ett besök i Västergötland mer än 200 år efter Haraldsons besök i Sverige kan han ha fått höra att havet började vid Norrström. Det var just i början av 1200-talet som landhöjning gav tydliga besked av vad som var på gång. Utgrävningen har blivit en av de mest omtalade ingredienserna i berättelsen och är ett typiskt exempel på hur en tendentiös historieskrivning kunnat vinna så stort inflytande på historien - och detta under lång tid..
     Ett antal märkliga omständigheter kring denna historieskrivning är utförligare beskrivna i andra artiklar som det finns länkar till. De arkeologiska utgrävningarna på Helgeandsholmen på 1970-talet visade att Söderström i själva verket fanns långt före Olav den heliges besök här!
     En verklig poäng i diskussionen kring Sturlasons inlägg i historien är den inflytelserika Birger Nermans svar när en geolog på 1920-talet påpekade för honom att Söderström redan fanns då den norske vikingen var här. Nerman svarade nämligen i en lång artikel i STF:s årsbok 1922 att om den saken vore sann, så skulle Olavs utbrytning till havet ha ägt rum vid Almarestäket!

Om tolkningen av texter i de olika tolkningsvarianterna
Redan den första meningen i sagan om Olof den Helige har varit svår att tolka. Så här står det enligt Hans Hildebrands tolkningen:
"Konung Olof höll sedan österut framför Svitjod, lade in i Lagen ..."
Så här blev tolkningen i boken om Stockholms historia 1981:.
"
Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust och lade in i Lögen ..."
Om vi ser kartan framför oss bör Olav den helige verkligen ha seglat norr ut längs östkusten för att komma till Svitjod, ursprungligen landskapet med den forntida centralorten Gamla Uppsala.
     Men det står ju att han seglade öster ut, och att han seglade framför Svitjod, inte tills han kom till Svitjod. Hur skall en tolkare ställa sig? Det kan ju ha skett misstag många gånger vid återberättandet av de isländska sagorna innan de så småningom blev satta på pränt.
     Den professionella forskningen vet sedan länge att den urgamla segelleden till de äldst kända orterna Uppsala, Valgärde och Vendel gick via det sund som till för ca 1000 år sedan ännu fanns vid Södertälje. Kartan visar att de stora öarna i havsviken "Mälaren" gjorde att man inte direkt kunde segla österut ut till Almarestäket, där det var öppet vatten fram till Fornsigtuna och Uppsala. I stället fortsatte man norrut tills man kom till Dävensö. Där börjar berättelsen om Olav den heliges seglats i Mälarområdet.: "Konung Olof höll sedan österut framför Svitjod" innan han vid Stäket gick in Skarven, den mälarfjärd som sedan tusen år tillbaka burit detta namn.

I recensioner av nyöversättningar av gamla texter har jag stött på uttryck som:  "Författaren har med sitt ordval gjort texten begripligare och mer lättläst.". Jag  vill här återge det jag flera gånger haft anledning att framhålla i mina artiklar på hemsidan, nämligen ett citat
efter Adam av Bremen, som i början av 1000-talet citerar en gammal grek: "Det är bättre, som Hieronymus säger, att säga sanningen på ett oskickligt sätt än att vältaligt frambära vad som är lögnaktigt."

I verkligheten står det alltså:
1) 
att han seglade mot öster
     Men först hade seglat norrut och in i sundet vid Södertälje. Observera att han fortfarande befann sig på havet, när det i texten står att han sedan vek av mot öster. Han har använt sig av sunden norr eller söder om Dävensö.
     Olav hade således använt den redan då 1000-åriga Södertäljeleden för att komma in i den havsvik som nu heter Mälaren. Inne i "Mälarviken (den nuvarande)" seglade han sedan mycket riktigt österut tills han kommer fram till Stäketsundet - textens Stocksund - som beskrivs som porten till Svitjod. Där kommer man in i nuvarande mälarfjärden Skarven (= Lagen).  Haraldson for "ända upp till Sigtuna och låg vid Fornsigtuna".

2)  att han seglar framför Svitjod.
Innan Olav kommit fram till Stäketsundet har han seglat framför Svitjod säger texten. Namnet beskriver således den centrala delen av Uppland  norr om  nuvarande insjön Mälaren. När han seglade framför Svitjod seglade han samtidigt framför dagens Upplands-Bro.
.................................
Ovanstående är utförligare  - tydligare - beskrivet med hjälp av kartor under denna länk

Anm. Senare har begreppet kommit att omfatta en större del av landet. eftersom man under lång tid inte föreställt sig Mälaren som en havsvik utan som en insjö. Det var således inte runt Mälarens stränder som Olav farit plundrande fram. Det var runt stränderna i det farvatten han gick in i vid Stocksund som han plundrade. Detta vattendrag har olika namn i texterna: Skarven - Lagen - Lögin m.fl.
     Sagans Stocksund är detsamma som Stäketsundet vid dagens Almarestäket. Det framhålls i texten att landet norr om Stocksund på den tiden heter Svitjod. Det är som vi ser inte landet runt Mälaren som kallas Svitjod.

Begreppet Svitjod har i andra texter och i andra tider omfattat andra områden som benämnts  Lilla och Stora Svitjod. Det senare var Ryssland, som vi hade goda handelsförbindelser med under några hundra år före 1000-talet. 
     Vi  skall lägga märke till ungefär  1/3  av textmassan  som berör Olav Haraldsson seglats i våra farvatten tydligt  beskriver svårigheterna att komma fram till bebyggelsens centrala delar.
Begrunda frågan: Varför är textförfattaren borta på Island så angelägen att i detalj beskriva seglationsbesvärligheter i ett land långt från Island?  Frågan diskuteras i länken här ovan under rubriken "Utvidgat perspektiv på innebörden i ortnamnet Bro".

Tolkning av Staffan Högberg
Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust och lade in i Lögen (= Lagen =
Mälaren) och härjade på båda stränderna. Han stävade ända upp till Sigtuna, där han lade sig vid Forn Sigtuna gård. Svearna förtäljer, att man där ännu kan se de stenhögar Olav lät kasta upp under sina bryggändar. Men när det var höst, sporde kung Olav, att Olov Sveakung (Skötkonung) drog samman en stor här samt också att han dragit järnlänkar över Stocksundet och satt folk där på vakt. Sveakungen trodde, att kung Olav ärnade ligga och vänta där, tills det frös, och sveakungen ansåg det föga bevänt med kung Olavs här, ty han hade inte mycket folk.

Då for kung Olav till Stocksundet men ut kom de inte. Öster (väster - enl. äldre sagan) om sundet var ett kastelltorn och i söder (öster enl. sagan) en mannahär. När de nu sporde, att sveakungen kommit till skepps och hade en stor här och mycket med fartyg, då lät kung Olav gräva (Snorres antagande) tvärs genom Agnefit och ut till havet. Det regnade mycket, och över allt Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lögen, men från Lögen är en enda älvmynning ut till havet och det så smalt, att mången å är bredare. När det är mycket regn och stark snösmältning, då strömmar vattnet så stritt, att det är forsfall genom Stocksundet, medan Lögen själv går så långt upp på landet, att vida översvämningsområden bildas. När nu graven nådde havet, då lopp vattnet och strömmen ut.

Då lät kung Olav lägga upp styrårorna på sina skepp och hissa segel i topp. Frisk segelvind blåste och de styrde med årorna, och skeppen brakade med väldig fart över grunden (Ryssgravsnäset) och kom alla helbrägda ut på havet. Men svearna for till Olov sveakung och sade honom, att Olav digre tagit sig ut på sjön. Svearna klandrade svårt de män, som skulle ha vaktat, så att Olav inte undkom. Det är sedan kallat Kungssund, och där kan inte större skepp fara, om det inte är den tid, när vattnet stiger som mest. Men det är somliga mäns utsaga att svearna visst blev varse när Olav grävt genom strandängen och vattnet föll ut, och även att en sveahär drog dit för att hindra Olav fara. Men när vattnet urholkade båda strandskärningarna föll gravbrinken ner och många av folket som stod där omkom. Men svearna säga emot allt detta och kallar det tomt påhitt att folk skulle ha seglat där.
     
Kommentar                              Läs mer om en kontroversiell fråga
Snorres saga och Legendariska Olovsagan är motsägelsefulla när det gäller platsen för sagans beskrivning av hur Olav till slut lyckade ta sig ut på havet. När händelsen ägde rum 1007-08 var Mälaren en vik av havet, som då sträckte sig ända till Uppsala och Arboga. De båda versionerna av sagan säger att Olav blev instängd i ett vattendrag som mynnade ut i havet. När sagan blev känd i Sverige på 1600-talet hade landhöjningen sedan länge skapat ett närmast permanent strömdrag vid nuvarande Stockholm. Det var därför naturligt att då uppfatta Norrström i Stockholm som platsen för Olavs flykt ut på havet, inte Almarestäket.
     Nu vet vi bättre hur de geologiska förhållandena var. Den äldsta sagan, den Legendariska, säger inte heller att Harald skulle varit tvungen att gräva sig ut på platsen för nuvarande Slussen. Den säger att han tog sig ut på havet via ett näs väster om sundet, dvs. den plats som i dag kallas Ryssgraven, Lilla Stäket eller Bakstäket. Under de tusen år som gått, sedan Olav var här, har landet höjt sig ca 5 meter. Näset var därför mycket smalare då än nu. För den tidens människor  var det mycket vanligt att dra båtar mellan olika floder och vattendrag. Mellan det av svenskarna blockerade sundet - Stäketsundet - låg höga berg som hindrade insyn från den svenska bevakningsstyrkan vid Stäketsundet.
     Sagorna berättar i själva verket om Almarestäket och inte om Stockholm som platsen för Olov  Haraldsons flykt ut på havet, dvs. Mälaren. Legendariska Olovsagan använder dessutom namnet Skarven på samma vatten som i dag finns norr om Stäket.

Länk till utförligare redogörelse för forskningsläget. Modern forskningen (Kristinn Johannesson 1992) menar att Snorre gjort två bearbetningar av de äldsta sägnerna om Olav Den helige. Den första kallas Den stora sagan om Olav den helige. (eller Snorres särskilda saga).  Det är vanligtvis en förkortad version av den äldre sagan som historiker brukar hänvisa till när de berättar om Olav den heliges (Haraldsons) äventyr i Mälarområdet. Den ingår i den samling sagor som kommit att kallas Heimskringla.

Länk till en utförligare artikeln om Olav den heliges seglats i Mälaren för 1000 år sedan,
även innehållande en översättning av den äldre versionen.

Snorre var själv aldrig i Stockholmstrakten. Hans topografiska upplysningar är andrahandsuppgifter. Därför blir väderstrecksförhållandena kryptiska; de stämmer bra om platsen var Stäket, mindre bra för Stocksund/Norrström. För att få det att stämma 'till förmån' för Stockholm har Staffan Högberg (Stockholms historia 1981  i 2 band) bl.a. använt en annan tolkning där orden 'VÄSTER om sundet' i stället är 'ÖSTER om sundet'.  Det man ville lyfta fram var platsen för Stockholms slott. Man menade att kastalen (en mindre borganläggning) var platsen för det kommande Stockholms slott. Den platsen kan inte beskrivas som liggande väster om Stockholms ström. Slottet ligger ju i östra delen av strömmen.

Äldre forskare Hans Hildebrand, Carl Styffe och Nils Ahnlund framhåller Stäket som den troligaste platsen.

NILS AHNLUND använder i den stora boken "Stockholms historia före Gustav Vasa" den synnerligen diplomatiska skrivarten (med tanke på hans uppdrag av Stockholm att skriva stadens historia): "Ett av de mindre osannolika förslagen tar sikte på ett näs strax intill Skarvens trånga utlopp vid Stäket, vilket namn just anger förpålning i farleden". (min kursivering)

HANS HILDEBRAND säger i en fotnot till skildringen (1869): "Leg. låter härnaden i Svitjod inträffa mycket senare. Hon nämner icke Lagen (Mälaren) utan Skarfven, viken utanför Sigtuna. Man torde kunna med visshet antaga, att Stocksund är en förvexling med Steksund (Stäksund) och att således hela tilldragelsen passerat vid norra Stäket, der utloppet är smalt, vårfloden ännu besvärlig och der för öfrigt finnes vid sidan af den n.v. farleden en annan kortare, igenvallad. Det synes som om Agnefit skulle hafva legat der uppe, och icke på det nuvarande Stockholms plats; det nordligare läget har ock största sannolikheten för sig. Det är bibliotekarien Styffe som först fästat uppmärksamheten vid detta. ..." 

Åter till Första sidan