En "skeppsbro" vid Svitjods södra kust
och namnet Bro

Av Börje Sandén
.
/lokalhistoria/Skeppsbro_Bro.htm.   2016

---

Länk till ny inledning av ämnet

Bakgrund              Läs om debatten kring påståendet att gamla texter har felaktiga väderstreck

Det finns några välkända texter från början av 1000-talet som lämnat vissa hittills obeaktade upplysningar om vikingatiden i vår bygd. Det är dels runstenen vid Bro kyrka som berättar om ett annat slags brobygge än det vi vanligen tänker på, dels några isländska texter som utförligt beskriver såväl geografiska som hydrografiska förhållanden av större betydelse för vår bygd än jag tidigare insett. Eftersom den geologiskt betydelsefulla landhöjningen inte var känd, när de äldsta berättelserna skrevs på pergament, så har det, vilket torde vara bekant för läsarna av UKF:s nyhetsbrev, uppstått problem vid tolkningen av innehållet i texterna.

     Avsikten med den här artikeln är att jämföra den text som har de ursprungliga väderstrecken med en av de många tolkningarna med varierande förslag på väderstreck. Problematiken exemplifieras med Kunglig Bibliotekets fullstädiga text och med texten i 2-bandsverket om Stockholms historia från år 1981.

     Bägge texterna beskriver samma mycket välkända händelse, nämligen den norske vikingakungen Olavs plundringståg i Svitjod år 1007-08. Han hade blivit instängd i ett vattendrag som hette Skarven, alternativt Lagen, vilket ännu idag bär det första av namnen. Det ligger mellan Almarestäket och Sigtuna. Här tvingades han av svenska kungen att övervintra med sina tre skepp. Stäketsundet hade nämligen blockerats av den svenska kungen. 

Så här står det i den källskrift (fig 1 nedan) som jag använder:

 

Observera att texten är hopfogad av muntligt traderade berättelser. Denna text påstås innehålla alla "äventyr" Olav varit med om.
     Det finns minst tre "ursprungsskrifter" att bolla med, vilket betyder att det finns olika tolkningar av innehållet.  Samma vattendrag kan ha olika namn, vilket förvirrar. En viktig skiljelinje mellan tolkningarna är huruvida författarna har tagit hänsyn till att Mälaren på Olavs tid var en del av havet eller om de utgått från att Mälaren var en insjö. Arkeologiska undersökningar har i vår tid kunnat rätta till felaktigt tänkande. Det fanns fem öppna sund - Olav har aldrig grävt sig ut till havet i Stockholm, men han hade problem härmed vid Stäket.

På västra sidan om sundet, på platsen för den nuvarande borgruinen, fanns då en mindre fästning, i sagan benämnd kastal, och på den östra sidan stod den svenska kungens ”mannahär”.
.....................................................................................................................................................
          
Isländska texten beskriver den vänstra bilden. Sunden går i nord-sydlig riktning
Sagans Stocksunden ligger på bägge sidorna om Stäksön. Motorvägen går tvärs över sgans näs
.
På den högra bilden går sunden i väst-östlig riktning Texten stämmer inte med verkligheten
.......................................................................................................................................................
När våren kom lyckades Olav med hjälp av ovanligt kraftig vårflod ta sig ut på havet över ett lågt liggande näs vid nuvarande platsen för Ryssgraven. - västra sundet på ovanstående vänstra bild

Eftersom den norska kungen vid flykten kom ut på havet, så har svenska historieskrivare ansett att händelsen måste ha ägt rum i Stockholm och inte vid Stäket - Stoccsunda - som det står i de vanligen  använda källskrifterna. Man ändrade därför på väderstrecken så att de bättre skulle stämma med situationen i Stockholm, för det var där, som havet började på 1600-talet, när berättelserna blev kända.
(Lägg märke till att texten använder pluralformen 'a' i stocksunda. Konsekvenserna för tolkningen av texten blir verkligen annorlunda. I två texter med några hundra års mellanrum använder man pluralformen  'stocksunden'. Ynglingasagan: Hildebrand. Kap 22. sid 26 och Olof  den Heliges saga Hildebrand, Kap 6 sid 7.
Mer därom längre ner i denna text.)

En skriven regel för ändring av väderstreck i texter om norden hade skapats 1928
Det är den i rubriken nämnda regeln som har legat till grund för en friare tolkning av texter för flera generationer forskare, som arbetat med den aktuella tidsperioden. Den gällde vid den fortsatta tolkningen av ovan nämnda pergamentskrift och den gällde vid tolkningen av en samtida latinsk skrift. Den artikel som här presenteras avser att visa hur annorlunda vår föreställning av bygden kommer att gestalta sig om vi inte ändrar på väderstrecken. Källskriften för mig är ett isländskt pergamentblad. De handskrivna bokstäverna har överförts av norska forskare till tryckbokstäver (se exempel ovan och nedan). Jag kan inte tänka mig att dessa herrar skulle ha haft något motiv för att ändra på bokstäverna. I god tro tolkades därför vissa väderstreck så att det skulle bli lättare att förstå det komplicerade sammanhanget

Det generella ändrandet av väderstreck har fått allvarligare konsekvenser än exemplet med den lilla försvarsanläggningen som skulle ligga antingen på västra eller östra sidan av ett sund. Berättelsen om Olav den helige är, efter vad jag har förstått, en av de äldsta som på nordiskt språk diskuterar platsen och storleken av det område som i texten kallas Svitjod.

      Om vi tillämpar den fastslagna tesen att vrida på isländska väderstreck får vi en helt annan beskrivning av landskapsbilden. Saken kompliceras av det faktum att uttolkarna inte kände till landhöjningen och därför trodde att det vatten som svämmade över var sjön Mälaren.

     Under vikingatiden fanns inte Mälaren. Platsen för dagens Mälaren var då en havsvik. Det är lätt att inse att havet inte kan svämma över hur mycket det än skulle regna i Uppsalatrakten. Det som svämmade över enligt texten var det vattendrag som kung Olav kom in i, när han lämnade havet och där han tvingades övervintra. I en av de två texterna hette vattendraget Lagen, i en annan var namnet Skarven. Det sista namnet är ännu idag benämningen på samma Mälarfjärd, fast då var den mycket större än nu..
     Efter detta väntar sig säkert läsaren att få saken praktiskt demonstrerad.

 

      

I källskriften här ovan står det att ”Olav seglade österut framför Svitjod och gick in i Lagen".
Observera att i en annan text används namnet Skarven. Man kom in i Skarven/Lagen via Stocksunden. Det mindre av dem var inte segelbart hela året, endast vid mycket stark vårflod. Det kallades senare Lilla Stäket enligt en karta från 1701. Observera kartans bro-markering vid "Lilla Stäket". Det större sundet kallades då Stora Stäket. Där var under vårfloden starkt strömdrag, vilket med skärpa påpekas i texten. Det senare är en iakttagelse av stor betydelse för det fortsatta resonemanget.
     Lägg märke till att texten säger att Olav seglade på havet innan han kom till Stocksunden. Det skulle dröja ytterligare några hundra år innan insjön Mälaren  uppstått på grund av landhöjningen.
     I den tolkning som presenterades 1981 i ett 2-bandsverk om Stockholms historia har författaren ändrat texten till: Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust och lade in i Lagen och härjade på båda stränderna. Han stävade ända upp till Sigtuna, där han lade sig vid Fornsigtuna.
Observera att författaren tolkar namnet Lagen som Mälaren.
     I första fallet placeras Svitjod norr om Mälaren och på bägge sidorna av vattendraget Skarven . Nordligaste platsen som namnges är Fornsigtuna, men Svitjod sträckte sig vid denna tid troligen förbi Uppsala och upp mot de kända forntidsorterna Valsgärde och Vendel.
     I andra fallet - 2-bands-verket - ligger Svitjod på bägge sidorna om Mälaren. Observera att den tolkningen säger att han seglat längs Svitjods östkust. Svitjod skulle alltså ha börjat redan vid Smålandsområdet vid det tillfälle då Olav var här för tusen år sedan.
     Ännu idag finns historie-skrivare som anser att Olav blivit instängd i Mälaren och att sagans Stocksund låg i Stockholm. Enligt den ursprungliga tolkningen blev han instängd i det vatten som låg norr om Stoccsunda. (Stocksunden!)  Se därom i Tillägget här nedan  
     För att texten skall stämma överens med verkligheten har man sedan 1920-talet hävdat att öster i sagan måste vara fel. Man ser ju på vilken karta som helst att han måste ha färdats norrut längs Sveriges/Svitjods östkust för att komma till Mälaren. Han måste då ha passerat platsen för det Stockholm som ännu inte fanns. Se kartan på nästa sida

När man inte ändrar på väderstrecket blir texten ”Kung Olav höll mot öster och seglade framför Svitjod och lade i Lagen”  (höll ? = ”du skall hålla mot öster” . (observera att Olav är på havet)

Tillägg i sept. 2016
När man i slutet av 1980-talet - inofficiellt - tagit avstånd från Weibulls tes, så är det hög tid att skriva om vissa delar av historien, och då använda de ursprungliga  väderstrecken. Den här artikeln är ett försök att diskutera  problemen med den äldre inriktningen. Jag skrev "hög tid"  eftersom en yngre generation forskare med tillgång till internet  har tagit till sig förlegad forskning om Stockholms forntidshistoria och i en gemensam bok "Stockholm före Stockholm" väckt till liv den forskning som med ändrade väderstreck givit Stockholm en förvriden forntidshistoria.
     Olav den Heliges besök har inget med Norrström att göra när sagorna berättar om hans färd till Svitjod via Stocksunden. Han använde det större sundet vid Almare-Stäket när han gick in i Skarven, som var "ett övermåttan stort vatten med en smal fjärd utåt". När han efter vintern lyckades ta sig "ut på havet" använde han det mindre sundet ett par km längre västerut vid platsen för dagens Ryssgraven. Texten säger tydligt att de tre fartygen "med fart gick över grundet". Dragsträckan bör då ha varit mindre än 100 meter. Passagen hade branta stränder och mycket begränsat utrymme för den svenska kungens vakter längs den lilla vattenleden, som den aktuella våren inte var helt segelbar.


Sagans text säger att Kung Olav seglade österut framför Svitjod. Den vanliga "tolkningen" menar emellertid att han måste ha seglat längs Sveriges östkust, och gått in i Mälaren vid platsen för Stockholm.
     I själva verket seglade han in genom Telgesundet och befann sig fortfarande  kvar på havet ända tills han befann sig ungefär mitt i nuvarande Mälaren.
     Sundet vid Södertälje hade på Olavs tid redan då varit infartsvägen till Svitjod i minst tusen år. Det var således från en position vid Dävensö ungefär mitt i dagens Mälaren, som han ”höll av mot öster och seglade framför Svitjod” tills han kom till Skarven (äv. kallad  Lagen). Han gick där in i det större av Stocksunden. Det som idag kallas Stäketsundet. Det andra sundet, idag benämnt Lilla Stäket eller Bakstäket, hade med tiden blivit segelbar endast vid högvatten vid vårfloden (Observera att detta säger sagan själv!)  Olav passerade aldrig  platsen för Stockholm, åtminstone inte vid ankomsten.

Att Olav tagit sig fram till Svitjod denna väg framgår också av det som står skrivet omedelbart före ”hans äventyr i våra farvatten”. Således före den citerade meningen här ovan: ”Den hösten slog Olav sitt första slag vid Soteskär, som ligger i Sveaskären ....".  Nils Ahnlund är den forskare som tydligast insett att Olav använt infarten vid Telge. Han frågar sig vad som kan anses vara historiskt av allt som sagts om Olav och Stockholm. "Det enda man med någon grad av säkerhet vågar säga är att Olavs vikingafärd synbarligen berört Södertörns kuster".
 (s.66 i Stockholms historia före Gustav Vasa, 1953)

De äldre forskare som jag funnit vara de kunnigaste i den här historien är Erik Gustaf Geijer och Hans Hildebrand. Likaså Lagerbring som på 1700-talet är den första som inser det omöjliga i den påstådda utgrävningen vid Söderström. Nils Ahnlund från 1900-talet samt de två först nämnda framhåller att Olavs besök är kopplat till ett Stocksund vid Almarestäket. Det gör även Ahnlund med sitt diplomatiska uttryck "ett av de mindre osannolika" förslagen, dvs "ett av de mer sannolika" (s. 66). Våra i saken forskande historiker har sedan 1980-talets slut avhållit sig från att dra in Olav Haraldson i historiken om Stockholm.
     I kapitlet om Stockolm i Norstedts  8-bandsverk sägs inte ord om att Olav skulle ha varit i Stockholm
(s 351).

En vanlig karta över Skandinavien visar att den norska vikingen bör ha seglat norrut längs svenska östkusten för att sedan gå in i Mälaren som i sagatexterna kallas Lagen eller Lögen
      I själva verket befann sig Olav fortfarande kvar på havet. Men han hade inte gått ända upp till Stockholm. Han hade i stället gått in i ett sund mellan fastlandet och Södertörn. Han befann sig således fortfarande på havet sedan han passerat Södertälje. Både den aktuella författaren och andra som tolkat texten tycks emellertid inte ha tänkt på att den gamla färdvägen till Svitjod gick via sundet vid Telge.Adam av Bremen beskriver Telge.sundet på 1000-talet

Den romerska historieskrivaren Tacitus har berättat för världen om den gamla färdvägen redan tusen år innan kung Olav var här. Folket som bodde på öarna i den norra oceanen kallades svioner enligt Tacitus

Kartan – med skärgården - är ritad ca 500 år efter Olavs besök. Kartritaren på den tiden har lyssnat på europeiska handelsmäns berättelser och tecknat en bild av landskapet där Uppsala ligger vid havet.
     Mälaren var i århundraden en vik av havet som sträckte sig ända till nuvarande trakten av Arboga, men där fanns ingen större bebyggelse att plundra. Viken blev inte insjö förrän 250-300 år efter Olavs besök.                                                      

                                                                           

Olaus Magnus karta från 1500-talet visar direkt i kartbilden att huvudinfarten är Södertälje, öarna mitt i sundet markerar att här var ett dragställe. Det mycket smala sundet vid Stockholm visar att det inte var huvudled. Den ledde till ryska riket. Eftersom landhöjningen var okänd trodde Adam av Bremen i sin skrift från samma tidsperiod att Birkaborna hade blockerat infarten med stenar
markerat medöarna i sundet.

Den gamla segelleden från Södertälje upp mot Gamla Uppsala och Vendel gick rakt mot  norr förbi det som varit Birka. Vid Draget i Kalmarviken hade man på Olavs tid varit tvungen att dra och bära båtar och varor över landbryggan.
     Varit tvungen? Vid vår- och höstfloden då allt rinnande vatten skulle ut på havet vid Svitjods enda - och smala - utlopp vid Stocksunda,  var det så stark ström  att det var betydligt enklare att dra båtar och last  vid Draget, där de dessutom kunde få hjälp av ortsbefolkningen.
     Om denna hjälp har vårt lands första Riksantikvarie, Martin Aschaneus, berättat. Han bodde som ung i Aske intill Fornsigtuna och har berättat i sina efterlämnade skrifter att befolkningen vid Draget hade fått öknamnet "Kalmare kånkare, de är Dragare eller förare".
     Så gick det också till i Ryssland, när svenskar i österled måste tas sig  uppför och nedför floden Msta för att komma över till Volga för den fortsatta färden.
Obs. det hade varit en lång omväg via Stockholm.




Men Olav skulle till Fornsigtuna och Sigtuna. Därför vek han av mot öster vid Dävensö, som ligger
ungefär mitt i Mälaren, och precis så som det står i texten seglade längs Upplands-Bros södra strand tills han kom till Stäket, dvs Stoccsunda, där han "lade in i Skarven - eller Lagen -", som det står i en del skrifter. Lagen är - enkelt uttryckt - ett farvatten, en lagun eller strandsjö .Lägg märke till att längre in i viken ligger Lagunda härad.
      Med den tolkning av texten som jag här lyfter fram borde man kunna se ett samband mellan det vikingatida  begreppet Lagen och nutidens samhällsbildning Lagunda, som är den inre delen av Skarven.
 
Svitjod – vad är det egentligen?
Författaren och tolkaren av den tidigare nämnda Stockholmsboken använder troligen Svitjod som en slags allmänt poetisk beteckning på vårt land, när han låter såväl södra delen av Sverige som landområdena kring Mälaren ingå i begreppet Svitjod. Det är så den officiella forskningen ofta  har tolkat begreppet Svitjod. Men den överensstämmer inte med den text jag i detta fall hänvisar till, nämligen densamma som författaren av Stockholmshistorien 1981 använder, således ordalydelsen i Heimskringla.
     Det kanske finns ytterligare någon gammal "pergamentskrift" som jag inte känner till, förutom den  högst tvivelaktiga Historia Norwegie som jag utelämnar i min argumentering eftersom Birger Nerman påstått att upplysningen om Stockholm och händelserna kring Agnefit skulle ha stått att läsa där, men inte finns med  den bevarade 1400-tals skriften. Hans fotnot i Fornvännen 1919 lyder: Uppgiften saknas visserligen i den från 1400-talet härrörande skotska handskrift, vari Historia Norwegiae föreligger. Emellertid vet man, att uppgiften förekommit i den ursprungliga avfattningen av arbetet. Historia Norwegiae har under medeltiden varit bekant i Sverige. Sic!
                                                                                      
Enligt sagatexten färdades Olav på havet ända till deställe där han vek av mot öster vid Dävensö, norr om den stora ön Svartsjölandet.

Huvudleden till Svitjods centrala delar kring Gamla Uppsala var etablerad redan 1000 år före Olavs seglats i våra farvatten.

Det fanns då många tänkbara vägar mellan öarna. Sunden på bägge sidorna av Dävensö är än idag båttrafikens förbindelseled mellan västra och östra mälarfjärdarna

Ön låg så centralt att två riksmöten ägde rum på ön senare under medeltiden, troligen vid Skeppsbacka krog på sydspetsen.

Söder om  Svitjod, dvs Bro hundares kust längs  havet,  fanns under medeltiden ett ortnamn på norra Svartsjölandet med namnet Vänteholmen! Ja g ser det som en erinran om organiserad  trafik även på medeltiden.

Se även sista kartan i artikeln.
 

Enligt sagatexten färdades Olav på havet ända till det ställe där han vek av mot öster vid Dävensö, norr om den stora ön Svartsjölandet.

Farledsspärrar eller fiskeverk.
I vår tid har vi tekniska möjligheter att bestämma när pålvirke i farledsspärrar har lagts på plats. Det finns dateringar av stockar i Norrström från Olavs tid, vilket skulle kunna betyda att här kunde fartyg stoppas. Eftersom det fanns minst 5 öppna sund på Olavs tid, så måste det i så fall finnas lika många pålspärrar från samma tid. Det har jag inte hört något om. Det är samma sak med försvarsverk. De måste finnas vid varje öppet sund. Det har aldrig arkeologerna påvisat.
      Men pålar i vattendrag har använts också i annat syfte än att spärra vägen för fartyg. Det är välkänt att pålar använts - och ibland ännu används - vid "fiskeverk" då stora risknippen hålls på plats av nedslagna pålar. Under sådana  risvålar skapades utmärkta lekplatser för fiskarna.  Den badplats jag använt mest heter Vållsvik. Ett långgrunt ställe väl lämpat för en eller flera vålar.

Utvidgat perspektiv på innebörden i ortnamnet Bro

Om vi strikt begränsar Svitjods utbredning till det område som texten beskriver för oss, så har vi med hjälp av de ursprungliga väderstrecken inte bara fått en rikare historia. De geografiska, och framför allt de hydrografiska egenskaperna hos vår bygd under forntiden, hjälper oss nämligen att se - och att förstå - ett annat historiskt sammanhang, som mig veterligt inte uppmärksammats tidigare: Vi får ett utvidgat  perspektiv på ortnamnet Bros betydelse som "anlagd väg".
     Det jag då särskilt har uppmärksammat i den kortare berättelsen om kung Olavs äventyr i våra farvatten är att en oproportionerligt stor procentandel av texten ägnas åt översvämningar och stort forsfall vid Stäket, särskilt vid vårfloden, samt påpekandet att här fanns det enda utloppet till havet för allt regn som föll över ”hela Svitjod”, dvs en viss del av Uppland. Till yttermera visso poängterar vårt pergamentblad att ”utloppet är smalare än mången å”.

Det  märkliga är:  Hela avsnittet om Olavs äventyr omfattar 23 tryckta bokrader i mitt exemplar av sagan, sju (7) av dem berättar om vattenföring och terrängförhållanden. Att en tredjedel av texten om denna välkända händelse ägnas åt naturförhållandena i ett avlägset och av islänningar sällan besökt land måste betyda något särskilt: De som skulle ta sig till Svitjods huvudbygder skulle hållas underrättade om seglationsproblemen. vid högt vattenstånd i Skarven. Alternativet är dragstället vid Draget.
     Här har vi dessutom ett typiskt exempel på det som framhålls om arbetsmetoden inom modern källkritik. Den säger nämligen att historikernas uppgift ofta består i att lösa problem. Det räcker inte heller med att bara tolka innebörden i de enskilda orden i en text, man måste också ta hänsyn till den situation i vilken formuleringen av texten har tillkommit.
     Jag ser den nu aktuella textens ordval som att det var allmänt känt att det var svårt att ta sig in i Svitjod under vårfloden. Följande citat skall jämföras med mina beskrivningar av vattenföringen vid Stäket under kommande århundraden.

Så här lyder de 7 raderna i den isländska texten:   ”Det föll den tiden mycket regn. I hela Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lagen = Skarven och från denna går ut till havet allenast en mynning, som är så smal, att mången å är bredare. Då det regnar mycket och töar, faller vattnet så häftigt, att det är fors i Stocksund  (Stäketsundet) och vattnet stiger så mycket upp på landen, att det är stor översvämning”. 
     Observera att detta gäller forntiden. Varför har man varit så väl underrättad om en så synnerligen lokal  företeelse som vattenföringen i ett avlägset beläget land?  Varför var denna kunskap så viktig för islänningarna? Jag ser saken i nuläget som att Svitjod för tusen år sedan var ett ställe som man ville upprätthålla kontakten med. Eftersom vattenföring försvårade snabba kontakter med vårt lands huvudorter så har svearna under ledning av Assur, chefen för ledungen, anlagt en längre landväg för denna kommunikation från fartygens tilläggsplats vid Svitjods havsstrand till huvudorter som Fornsigtuna, Sigtuna och Uppsala.

Exempel på översvämningar i senare tid
En fackmannamässig uppmätning av strand-nivåer ovanför och nedanför Stäket gjordes år 1839 av den blivande chefen för det som blev föregångaren till "Väg och Vatten". Han fann en nivåskillnad på 1,2 meter.
      Den första ångbåten med propeller orkade inte forcera strömmen vid Stäket förrän den efter 4 dygn avtagit något.
      I mars 1780 var det så starkt strömdrag och isgång att färjan slets loss och drev ända bort till "Carlhäll" enligt en notis i Inrikes Tidningar.
      En forskare vid SGU - Sveriges Geologiska Undersökning - har vid föredrag i Bro förklarat att starkt strömdrag uppstår varje vår vid Stäket eftersom sundet är enda utloppet vid regn och vårflod från en stor del av Uppland.
     År 2014 var strömdraget så starkt att en mindre segelbåt, som förankrats vid ett träd intill gamla landsvägsbron, vräkts omkull och låg med masten under vattnet. Vattenståndets nivå låg någon decimeter under marinans bryggor norr om gamla landsvägbron och det var stark ström i sundet. Efter 4-5 dagar var det betydligt lugnare strömdrag.
     De geologiska omständigheterna har inte ändrats på grund av landhöjning. Både land och vatten höjs lika mycket, för närvarande med ca 4 mm varje år. Detta skapar i fortsättningen allt högre forsfall i Norrström. Dagens Mälaren ligger nu 0,7 m ovanför havsnivån enligt aktuella kartor. På min barndoms kartor var det 0,3 m.
De läsare som följt UKF:s forskningsverksamhet vet att ordet ’bro’ betydde ’anlagd väg ’ när runstenen restes. Runverket beskriver stenen som ”ett av Mälardalens två ståtligaste runmonument”. Texten har historia att berätta. Det finns bara en runsten till i landet som använder ordet ”vikingar”. Vi får också veta att Assur var ledare för försvaret av bygden. Tolkningen av händelsen med kung Olav berättar för oss att sydligaste delen av Svitjod också är den sydliga delen av Upplands-Bro.
      När den isländska texten vältaligt har berättat om svåra seglationsbesvär vid den ständigt återkommande vårfloden och när naturen genom århundradena bekräftat detta förhållande, måste vi inse att någonstans längs Svitjods sydkust måste det ha funnits möjlighet att lägga till vid någon brygga varifrån man landvägen kunde ta sig till Svitjods huvudbygder vid Fornsigtuna, Sigtuna, gamla och nya Uppsala.
     Handelsmännen med sin last av varor kunde invänta bättre framkomstmöjligheter i forsen, men enskilda personer och utländska dignitärer av olika slag behövde en landförbindelse till de bebyggda trakterna längre in i Svitjod. Det fanns verkligen ett behov av en anlagd vägförbindelse. Ingenstans i litteraturen har jag funnit att dessa tankar har framförts i fallet Upplands-Bro.
     Strömförhållandena var så besvärliga vid Stäket att det måste ha varit svårt att ens finna en brygga att lägga till vid. En plats utan strömdrag är stranden nedanför Brogård - nu Bro Hof. Mitt resonemang leder fram till slutsatsen att den forntida bryggan hade blivit så viktig att hela bygden inklusive kyrkan fått namn efter detta vägbygge.
     Bro var i själva verket ett stort område. Det omfattade ca hälften av nuvarande Upplands-Bro jämte de stora öarna i havet från Dävensö i norr ner till Lovö i söder. Det hade fått namnet Bro Hundare  vid  tidpunkten för en begynnande samhällsorganisation. Hundare är ett äldre ord för härad.

Nu tillbaka till betydelsen av själva ordet "bro". Det finns bl.a. i begreppet 'förstugu-bro' (farstubro), dvs. yttertrappan till en byggnad. Ordlistor över gamla ord säger att 'brygga' är en variant av ordet 'bro'. Begreppet "överbrygga" innebär att man bildlikt slår en bro mellan olika idéer och uppfattningar. Använder vi den betydelsen i ordet får vårt Bro ytterligare en intressant betydelse.
     Det vanligaste är emellertid att vi använder ordet brygga, när det handlar om tilläggsplats för båtar. I Stockholm är ordet Skeppsbron (skeppsbryggan) ett synnerligen levande exempel på detta. Eftersom Svitjod låg vid havs-stranden så har vår ”Skeppsbro” varit en föregångare till det välkända begreppet Skeppsbron i Gamla Stan, som ännu idag är ankringsplats för havsgående fartyg.    
     Förhoppningsvis kan den här studien bana väg för uppfattningen att havet på vikingatiden sträckte sig fram till kommunens södra strand och att Almare-Stäket har fått sitt förnamn av det faktum att det låg vid havet - "al mare". 

Det är inte hembygdsforskaren utan den isländska texten som berättar om ett Svitjod norr om Mälaren.
Börje Sandén  2016-04-17