Olav den Heliges seglats i Upplands-Bros farvatten

De månghundraåriga försöken att bestämma platsen för de forntida kungarna Olavs och Agnes besök Mälarområdet med hjälp av texternas väderstreck ersätts nu med 
geologiska och hydrologiska resonemang
samt tidigare obeaktade 800-åriga texter



Ett forskningsprojekt  under utveckling
tillägg görs successivt
oktober 2016, maj 2017
Till hemsidan ukforsk.se
/nya/stocksunden.htm/


Begreppet "Stocksunden"

En grundläggande iakttagelse är att de isländska texterna använder pluralformen  Stocksunden. Forkare i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ändrade på väderstrecken eftersom man trodde den isländska textförfattaren blandat i hop väster och öster. Men den genartionen visade dock i skrift man ändrat på väderstrecken:
 "för så vidt uppgiften om  väderstrecken icke tages alldels efter orden."


När grundforskningen kring de aktuella isländska texterna gjordes i senare hälften av 1900-talet utgick man från den regel som Lauritz Weibull utvecklat. Det betydde att förekommande väderstreck hade vridits upp till 90 grader för att de skulle stämma med verkligheten.
      I den tolkning som jag gjort - och gör sedan mer än 30 år tillbaka - ändrar jag inte på väderstrecken, vilket betyder att den geografiska framställningen i Olav Haraldson text är den som gällde före den Weibullska eran. (se förklaring nedan)
     I berättelsen om Olav den heliges besök i mälarområdet har därmed begreppet Svitjod återfått sin rätta utsträckning såsom varande landet norr om Mälaren och på bägge sidorna om nuvarande mälarfjärden Skarven.

Här följer nu först ett par exempel, där de två tolkningsmodellerna ställs mot varandra. Vi ser då att den Weibullska doktrinen placerar Svitjod på bägge sidorna om Mälaren, varvid forskarna tvingas manipulera väderstrecken.

1. Legendariska sagan och Heimskringla ger följande resultat:
 "Olav seglade österut framför Svitjod tills han kom till ett vattendrag som heter Skarven."

2. Stockholms historia i 2 band: 1981:
"Olav seglade vidare längs Svitjods östkust och gick in i Lagen = Mälaren "
Obs. Olav gick i själva verket in i havsviken 'mälaren' via Södertälje
Obs  Lagen/Mälaren är vid denna tid en del av havet!
Obs. Karl G. Johansson. Fabel band 2, missar att Mälaren då var en del av havet, fotnot s.349
Lade du märke till att man ändrade 180 graderl  Problemet löstes med att han  påstås ha seglat längs Svitjods östkust. i stället för framför Svitjaod-

Kommentar: 
Erik G. Geijer framhåller - bokstavligen med eftertryck - att Svitjod  endast omfattar landet norr om Mälaren vid denna tidpunkt. Se: Svearikets häfder s.242-244.
Till yttermera visso får jag ett starkt intryck av att svensk forskning  vid utgivningen 1966 av Bonniers "Den svenska historien" indirekt tagit avstånd från Weibulls vridna väderstreck - utan namns nämnande. Man citerar nämligen på framträdande plats, sid. 5 i band 1, ett utdrag ur Geijers ovan nämnda bokverk  Här återges endast  följande mening: "Ty det Svithjod, öfver hvilket Ynglingaätten regerade, synes ej egentligen ha omfattat Götaland, utan landet nordanskogs, ja, i sin aldraäldsta  bemärkelse blott de så kallade Folkländerna."

Begreppet  'Stocksund' / 'Stocksunden'

I min framställning gäller också 1800-talets uppfattning, att begreppet 'stocksund' skall användas i den pluralform det har i de äldre tolkningarna i såväl Ynglingasagan som Olavssagan.
Med den tillämpningen utesluts automatiskt den i vissa kretsar ännu idag hävdade åsikten, att både kung Agne (Ynglingasagan.) och norska kungen Olav (Snorre Sturlason) varit förknippade med platsen för det blivande Stockholm.
Båda berättelserna om Agne och Olav är knutna till Stocksunden vid nuvarande Almarestäket. Se nedan!

Forskargruppen
som 2016 utgivit boken Stockholm före Stockholm menar att både Olav och Agne är knutna till Stockholms historia - det framgick tydligt av reportaget i Vetenskapsradion vid  presentationen av boken våren 2016..

Ursprungliga texten i Ynglingasagans berättelse om Agne lyder:
"På vägen österifrån lade han till vid Stocksunden och slog upp tälten på näset som då var skogbevuxet". (Hildebrand 1869 sid. 26) 
Platsen är näset vid de båda sunden Stora och Lilla Stäket, noga räknat näset mellan Stäksön och Kungsängenlandet. Tältplatsen är på en av de två villatomterna på näset.


Ursprungliga texten i "Den store saga om Olav den hellige" i Kungl, Biblioteket i Stockholm. Oscar Albert Johnsen og Jon Helgeson
lyder:
Då for kung Olav ut till Stocksunden och kom där ej ut.
Det mindre sundet var vid denna tid troligen segelbart endast vid extra kraftig vårflod.

Väl att märka
I det senaste större historieverket, Norstedts "Sveriges Historia" i 8 band (2010), finns ingen som helst koppling mellan Stockholms historia och Olav den Heliges resa i Mälartrakten. Jag uppfattar det som att författaren är medveten om att Olav aldrig varit på platsen för Stockholm. Olav den helige är naturligtvis omnämnd i andra sammanhang i historieverket.

Det förefaller som om den akademiska forskningen hittills inte uppfattat att det också funnits - och finns! - ett mindre sund vid Stäket. I historisk tid kunde det endast användas vid högvatten - och då i första hand för att minska vattenmängden vid det stora sundet. Ända in på 1700-talet var det mindre sundet vattenförande. Kartorna visar att det fanns en bro över vattendraget. Aschaneus - första riksantikvarien - skriver på ett ställe i sina skrifter "Lille Steke, ther som fordom vindbro varit haver". I senare tid fick "kanalen" namnet Ryssgraven.

      
                

                         Foto Ulf Björkdahl                                             Foto Börje Sandén

Vi vet att nivåskillnaden var 1,2 meter år 1839. När den första ångbåten med propeller skulle ta sig in Skarven måste den vänta i 4 dagar innan den orkade ta sig uppför strömmen. På 1700-talet var isgången så svår att färjan slet sig och drev långt ut på Görväln. (några av lokalforskningens exempel i saken).
 
Läs Ulf Björkdahls fullständiga artikel om Ryssgraven
.
Läs hans forskning om kommunen på hans hemsida

Vårflod vid det större sundet år 2013
Stark ström norr om landsvägsbron vid Stäket 2013-04-20.
Vattennivån nästan upp till bryggan,
Förtöjd segelbåt har vräkts omkull.

Strömdraget något över vanlig gånghastighet.



 
Argument för berättelsens lokalisering till  Stäketsundet

Topografin, geografin, kartorna och inte minst de två sagatexterna själva torde med önskvärd tydlighet visa att platsen för Stocksunden inte är vid nuvarande Gamla stan.
Norska forskare är har inte haft anledning att prioritera en särskild plats

Så  här står det i några tolkningar:
"Konung Olav  lät då alla skeppen lägga styrena ur lag och hissa seglen i topp, det var blåsande vind. De styrde med årorna och skeppen gingo med fart ut över grundet och komma alla hela i havet."
     Vad är ovanstående - om inte en beskrivning på den naturliga situationen vid det mindre av sunden? Observera också de båda binamnen till Lilla Stäket - Hinderstäket och Bakstäket! En företeelse som detta med tre cirkulerande namn talar för att platsen har varit vida känd.
     Om det varit hög vårflod skulle den svenska kungen naturligtvis placerat större bevakning på platsen. Vid den aktuella tiden var troligen sträckan mindre än hundra meter.

Se Hildebrands fotnot  på sid 7 i hans utgåva av Konungaboken del 2 år 1869.
Där kan vi läsa följande:

"Man torde kunna med visshet antaga, att Stocksund är en förväxling med Steksund och att såldes hela tilldragelsen passerat vid det norra Stäket, där utloppet är smalt, vårfloden ännu besvärlig och där för övrigt finnes vid sidan av den nuvarande farleden en annan kortare igenvallad. Det synes som om Agnefit skulle hava legat där uppe och icke på det nuvarande Stockholms plats. Det nordligare läget har ock största sannolikheten för sig. Det är bibliotekarien Styffe som först fästat uppmärksamhet vid detta."

"Forskningens dåvarande ståndpunkt".
Sagan om Olav den Heliges besök i Mälarområdet fick en framträdande plats redan när jag arbetade med hembygdsboken "Det hände i Upplands-Bro" (1984). Den professor jag kontaktade hade följt forskningens "dåvarande ståndpunkt" och utnyttjat möjligheten att ändra på väderstrecken till förmån för Stockholmsalternativet.
Se exemplet i början av denna artikel.

Ända sedan jag läste Weibulls artikel, och såg vilka argument han använde som bevis för nödvändigheten av att ändra på väderstrecken, har jag förstått svagheten i hans bevisföring. (du kan hitta hela hans artikel ur Skandia 1928  på UKF:s hemsida) Mina studier i ämnet finns i ett antal artiklar på UKF:s hemsida, som Forskningsinstitut använder som kommunikationsmedel.

Det finns några mycket gamla ortnamn i Upplands-Bro kommun.
Vi kan alla konstatera att några av de äldsta ortnamnen i vårt land också finns i kommunen och att den äldsta skrivna historien därför också är vår lokalhistoria. Vi kan också konstatera att den historiska forskningen tidigt kommit fram till att händelserna vid Stocksunden (= 'Stocksund' !) skulle ha äg rum i Stockholm, men att forskningen numera tycks vara öppen för en text-trogen tolkning. Vi kan nu med intresse följa den kommande utvecklingen med hopp om en deklaration om vilken ståndpunkt aktuell forskning i Sverige nu intar i frågan om det Weibullska  inflytandet i det speciella fallet med väderstrecken.

Sagan finns i några olika versioner kopierade efter isländska handskrifter. En av dem - den äldre - berättar om Stocksunden vid Skarvens utlopp till havet. Namnet Skarven används än i dag på vattendraget norr om de båda sunden vid dagens Almare-Stäket. Det större sundet kallas Stora Stäket och det mindre benämns Lilla Stäket eller Bakstäket - även Hinderstäket nämns ibland.
     Det är det mindre sundet som Olav utnyttjade vid flykten ut från Skarven, där han blivit instängd. Den versionen nämner också två väderstreck, som passar väl in på de geografiska förhållandena vid Stäket, men inte vid Stockholm.

Forskningen har traditionellt placerat sagornas 'Stocksunden' - ändrat till 'Stocksund' - vid Stockholm.
Det var nämligen där vattnet forsade ut i havet, när sagan först blev känd i Sverige på 1600-talet. Observera att den ursprungliga texten använder pluralformen för sund.
     Vad man inte visste på 1600-talet var att Mälaren på Olav Haraldssons tid var en havsvik som således var en del av nuvarande Stockholms skärgård. För tusen år sedan kunde man båtledes ta sig via minst fem olika sund i skärgården fram till Stocksunden. Därifrån sträckte sig havet ursprungligen ända upp till orterna Valsgärde och Vendel norr om Uppsala.


Stora mängder vatten skall ut genom Stocksunden
Fyrisåns överskottsvatten vid vårfloden och allt vattnet från fjärdarna och deras tillflöden skall till slut ut genom Stocksunden vid nuvarande Stäket. Detta gäller också Örsundaån som rinner upp i trakten av Sala. Även vattnet från Sävja och Almunge når till slut Stäket. Dessutom avvattnas till Stäket de relativt stora sjöarna Fysingen och Vallentunasjön med sina tillflöden. Varje vår uppstår mer eller mindre starka strömdrag vid Stäket helt beroende på vårflodens storlek

Så har det varit ända sedan Uppland steg upp ur havet. Ännu på 1500-talet åskådligörs detta på Barents karta där både Stockholm och Uppsala ligger i samma skärgård.
      Med den ovan nämnda omständliga återgivningen av vattenflödena i Uppland vill jag fästa uppmärksamheten på att det verkligen är stora vattenmängder som skall passera de två stocksunden




Islänningarna var väl underrättade om seglationsförhållandena i Svitjod
En tredjedel  av hela textmassan om Olavs besök används för att beskriva geografiska, geologiska och hydrografiska förhållanden i ett för dem avlägset land. Sagan använder 11 tryckta bokrader av de 35 rader som hela händelseförloppet omfattar.

Följande står i de 11 raderna.
Det föll den tiden  mycket regn. I hela Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Skarven och från denna går ut till havet allenast en mynning, som är så smal, att mången å är bredare. Då det regnar mycket och töar, faller vattnet så häftigt, att det är fors i sundet och Skarven stiger så mycket upp på landen, att det är stor översvämning. .

Varför?
Vad kan ha varit anledningen till denna utförliga beskrivning i ett så långt bort liggande land?  Jag tror att det måste ha en praktisk betydelse för kommunikationerna med vårt land. De sjöfarande skulle veta att vid vårfloden - och endast då - kunde det vara svårt att komma fram till Svitjods bebyggda trakter den vägen.  
     Vid högvatten var det enklare att använda den urgamla vägen via Draget i Kalmarviken. Där kunde fredliga handelsmän få hjälp av ortsbefolkningen. Att den möjligheten fanns, har vår första riksantikvarie Aschaneus dokumenterat i sina skrifter på 1600.talet. Han säger att befolkningen i Kalmarsandstrakten fått ett öknamn som syftar på denna hjälp: "Kalmarboo kånkare, de är Dragare eller förare"


Fyrisåns överskottsvatten från de många tillflödena både från väster och öster måste alltså passera genom Stocksunden på sin väg ut mot det "vida havet". Detta har verkligen den isländska texten själv framhållit när den talar om häftigt forsfall och stor översvämning.

Observera! 
Med den Weibullska tolkningen blir det havsviken Mälaren som svämmar över!  En orimlighet. Världshavet svämmar inte över för ett överskott av vatten i Uppland. Och - en översvämning sker naturligtvis ovanför forsfallet. Det var Skarven som svämmade över på Olavs tid och det är fortfarande vid Skarvens utlopp som det blir forsfall, mer eller mindre varje år.

I vår tid kan
emellertid Mälaren verkligen svämma över eftersom den nu är en insjö. Det är inte många år sedan det var nära att Mälarens vatten skulle rinna in i tunnelbanesystemet vid Gamla stan trots att alla slussar var öppna.

Ett språkligt uttryck behöver förklaras
När Olav lyckades ta sig ut vid Lilla Stäket säger texten tydligt att han kom ut på havet.
Men han var ju redan från början på havet!
Hur går detta ihop?

Man skulle kunna säga att han vid Stocksunden kommit ut på det "vida havet". När han vid ankomsten året innan passerat Stocksunden - det stora -  gick han i praktiken in i ett inre slutet system av vattendrag, som hade sitt enda utlopp vid Stocksunden.
     Så här stod det ju i sagatexten: "Inne i Svitjod finns ett övermåttan stort vatten som heter Skarven. Det är en smal fjärd utåt, men kretsformigt [kringlut] inåt landet och där ligga bebyggda trakter på alla sidor invid vattnet".
     Vid Stocksunden finns emellertid bottentrösklar mellan strändernas berg. De stoppar upp vattenflödet under begränsad tid. Detta inre system av fjärdar och tillflöden har dock under större delen av året gemensam vattennivå med övriga Mälaren resptive havet.


Tillförlitligheten för Legendariska sagan

Min första kontakt i ärendet med en historisk institution på universitetsnivå gällde den ovan lämnade beskrivningen av Skarven i den Legendariska sagan. Jag uppfattade saken som att man ansåg att sagan inte kunde anses som pålitlig eftersom den säger att "Skarven ligger inne i Svitjod och är ett övermåttan stort vatten med en smal fjärd utåt och kretsformigt inåt landet". Skarven är ju ett litet vatten!  Inte stort! - sa man.
     För mig säger sagan det motsatta. Det "övermåttan stora vattnet" skapar i praktiken en åskådlig bild av något som skulle kunna kallas "Upplands skärgård". Bakom uttrycket det "kretsformiga" kan ligga det faktum, att när man tagit sig in via Skarven så kommer man så småningom ut igen på samma ställe. För tusen år sedan, och dessförinnan, fanns det många fler fjärdar och sund än i dag. Jag anser att verkligheten för tusen år sedan i högsta grad
motsvarar textens ord - ett övermåttan stort vatten.
     Som jag ser saken kom alltså Olav ut på det "vida havet" när han lämnade det inre slutna systemet av sammanhängande fjärdar, som var helt avskilda från det övriga havet.
Är detta månne något unikt? 
     Vi får vända oss till Sveriges Geologiska Undersökning i nästa steg i vårt forskningsprojekt.

Tillägg  oktober 2016
Efter ett möte med Geofysiska institutionen vid Stockholms universitet formulerade jag mig på nedanstående sätt, sedan jag uppmärksammat institutionen om att de tidigare nämnda sjöarna Fysingen och Vallentunasjön öster om Upplands-Bro också ingick i vattensystemet som avvattnades till Mälaren via Stocksunden = Stäketsunden. Vid snösmältningen blev det så högt vattenstånd vid Stäket att dåtidens sjöfarare uppfattade forsen vid Stäket som ett utlopp i havet.

"Här i Uppland är den topografiska utformningen, dvs landskapets geografiska
beskaffenhet unik på ett speciellt sätt. Vid landhöjningen ”växte” de många öarna samman och undervattenströsklar uppstod på ett så finurligt sätt att de råkade skapa två skilda system av fjärdar som fått ett gemensamt utlopp vid Almarestäket, dvs Stocksunden."

Den nu beskrivna situationen demonstrerades utförligare vid ett föredrag 13 nov. i  kommunens Kulturhus i Kungsängen.

Tillägg i maj 2017
Förhoppning om ett slut på ett flerhundraårigt spekulerade  kring platsen för Olavs besök vid Stocksunden - både det stora och de lilla - ökar nu kraftigt när det går att blanda in naturvetenskapen i debatten. Det bör nu vara slut på prestigefyllda uttalanden hit och dit om var det strömmande vattnet fanns vid platsen där Olav den heliges flotta tog sig ut på havet. De hydro-geologiska egenskaperna vid nuvarande Stäketsundet är märkliga. Vid normal snösmältning och regn är det inga problem at med motorbåtar tas sig upp genom sundet. Men vid onormala vattenflöden kan det bli mer en meterhöga vattennivåer ovanför och nedför Stäket. Detta
kan visa oss var det ständigt - oberoende av landhöjningen - kommer att finnas forsande vatten.

Läs om detta i den här länken:
Naturvetenskapen förklarar plötsligt obeaktade historiska sammanhang.

         
Det i texterna nämnda trånga sundet och de höga bergen på bägge sidorna orsakar varje år större eller mindre höga vattennivåer, trots att man regelbundet muddrar vid den grunda tröskeln vid Almare-Stäket. Landhöjningen har inget med den här saken att göra. Landhöjningen gör att Norrström får några millimeter högre fallhöjd varje år. På min barndoms kartor låg Mälaren 0,3 m högre än Östersjöns nivå. Nu står det 0,7 m på kartorna.

Slutomdöme
När jag jämför verklighetens yttringar med de isländska texterna anser jag att Olav aldrig varit på platsen för Stockholm.


Varför var isländska textförfattare så
angelägna att beskriva geografin i Svitjod?

Beskrivning av svårigheterna att ta sig förbi den kraftiga strömmen under vårfloden har givit mig anledning att tänka till en extra gång - för att inte säga flera.
     Författarna på Island har, som vi märkt, ägnat stort utrymme i sina berättelser åt svårigheten att på våren båtledes kunna ta sig in till Svitjods bebyggda trakter.
De flesta sjöfararna var inte ute på plundringståg, utan kom som handelsmän, som möjligen kunde tänkas vänta tills nivåskillnaden
upphört mellan det nämnda slutna sjösystemet och det vida havet. Därefter kunde man använda åror och segel vid passagen vid nuvarande Almare-Stäket.
     Man kunde naturligtvis göra som man gjorde vid sina Rysslandsfärder - nämligen fråga ortsborna om hur vattenläget var för tillfället. Det hade
kanske varit bättre att utnyttja Draget vid Kalmarsandsviken i stället.
     Att man verkligen ville ha kontakter med de bebodda trakterna i Svitjod förstår vi av det faktum att islänningarna själva så utförligt beskrivit de geografiska och hydrografiska förhållandena i det avlägsna Svitjod.
     Det var naturligtvis inte bara handelskontakter som var viktiga. I relationerna mellan länder behövs snabba kontakter i diplomatiska och politiska sammanhang. Här vid Svitjods södra strand fanns det därför behov av en angöringsplats, varifrån man landvägen kunde ta sig till Sigtuna, Fornsigtuna och Uppsala. Man måste hitta en plats där det gick bra att ankra upp i det strömmande vattnet. 
     Jag minns så väl hur försiktigt ångbåtskaptenen agerade, när han skulle släppa av oss vid bryggan nedströms broarna efter vår båtresa "runt" kommun. Någon åtog sig att hoppa av båten när vi gled förbi den öppnade bron för att varsko bussförarna att de kanske skulle bli tvungna att hämta oss vid nästa brygga i Kallhäll. Vattnet flöt emellertid lugnare på eftermiddagen jämfört med förmiddagen då vi gick uppströms och vi kunde ilandsätta en fullsatt ångbåts alla passagerare och musiker så som det var tänkt.

Ett vägbygge
Vid det mindre av Stocksunden var det alltför branta stränder för att där anlägga en väg in mot Svitjod. Att man dock funnit en lämplig plats vittnar namnet Bro om!  I vikingatidens språk var ordet bro detsamma som anlagd väg. De första landsvägarna var rid- och gångvägar. Det uppstod av sig självt, men på vissa ställen måste man förstärka marken med kavelbroar eller vägbankar över sankmarker. Man måste också röja längs vägen när den gick genom de många skogarna. Vår äldsta stadga bestämde inte bara bredden på vägen, utan också höjden så att den ridande snabbt kunde tas sig genom skogarna.
     När det på runstenen vid Bro kyrka står att en bro anlades här var det alltså inte en bro över Brobäcken. Där löste men problemet med att vräka i stenar så att hästar och fotgängare kunde vada över bäcken. Bäcken avvattnar i stort sett endast Stormossen  norr om motorvägen. Den har inte ingått i någon lokal vattenförbindelse.
     I Runverkets beskrivning av Sveriges runstenar beskrivs Assurstenen nära Bro kyrka som en av "Mälardalens två ståtligaste runristningar". Den restes av hans hustru Ginnlög, och till minne av honom lät hon
bygga "denna bro" dvs en väg genom skogen på  häradsallmänningen  rakt norr om Bro kyrka. Denna vägförbindelse är närmare beskriven  i nedanstående tillägg, som efter ytterligare bearbetning kommer att ingå i denna text.

Läs detta viktiga tillägg i november 2017

Att Bro var en viktig plats förstår man när runstenen berättar att Assur var "landvärnare mot vikingar", vilket kan tolkas som att han var ledare för Bro Hundares 100 värnpliktiga, som med kort varsel skulle kunna ställa upp till bygdens försvar. Lägg märke till att huvudorterna inte låg vid havskusten, där de lätt skulle kunna bli offer för sjörövare.

Tidig samhällsbildning
När kristendomen infördes byggdes kyrkorna vanligtvis vid ortens vanliga samlingsplats - "mitt i byn". Här fanns en stor husby, en äldre beteckning på byar där kungen kunde få husrum på sina färder genom riket. Det finns flera "husbykyrkor" i Uppland. Någon forskare har framhållit att kyrkor gärna fått namn efter traktens husby.
     Här har det märkliga inträffat att ett "vägbygge" fått ge namn åt både en kyrklig och världslig samhällsorganisation nämligen Bro socken och Bro hundrare. Det senare omfattade socknarna Bro, Låssa, Näs (Kungsängen) och (Västra) Ryd samt de stora öarna ute i havet, från Dävensö i norr ända ner till och med Lovön i söder.
Denna samhällsbildning gick i början under namnet Bro hundare och var till ytan nästan dubbelt så stor som nuvarande Upplands-Bro kommun.
     Bryggan nere vid Bro Hof låg ungefär mitt i hundaret, på gränsen mellan havet och Upplands fastland. Vi har inga skriftliga redogörelser om kommunikationer mellan hav och fastland. På den rekonstruerade kartan längre fram i texten finns ortnamn hämtade från äldre källor. I norra delen av Svartsjölandet finner man ett nog så  talande ortnamn "Vänteholmen". Det var från den intilliggande borgen Svartsjö som Sten Sture övervakade rivandet av Ärkebiskopsborgen för snart 500 år sedan.

En spekulation
När jag närmare begrundar omständigheterna kring bryggan vid Svitjods sydkust ut mot havet, ser jag en parallell till det som hände i Stockholm, när landhöjning gjorde att insjön Mälaren uppstod och endast sundet vid Norrström återstod.  Fartyg från främmande länder måste lämna av sin last på den holme som skulle bli Gamla stan för att sedan transporteras vidare med mindre båtar. Nu - flera hundra år efter vikingatiden hade orden bro och brygga fått
likvärdig betydelse och sedan dess talar vi om "skeppsbron" som platsen där havsgående båtar lägger till. Tänk på orden farstubro, skeppsbro och skeppsbrygga.

Jag känner inte till om det finns berättelser härom kopplade till en "skeppsbro" i Bro.

Teoretiskt har saken studerats i tre avhandlingar av Michael Schneider.
Den senaste i Fornvännen 2012, är väl värd att studera. Jag har den på fil med 617 kB, som går att sända via mail  ukf@ukforsk.se

Här följer en länk till en äldre självständig fortsättning av texten.
Den kommer senare att bearbetas för att
bättre ansluta till den här filens innehåll


Bro Hundare
Kartan ursprungligen från Atlas över det medeltida Sverige 1967
Publicerad  av Historiska  Media i boken Det medeltida Uppland.
Johan Anund & Linda Qviström



http://www.ukforsk.se/lokalhistoria/Brohalvahundare.jpg