Olav den heliges ”besök” på Medeltidsdagen vid Kungsängens kyrka 2010.
Börje Sandén  spelar rollen av Olav Haraldson iklädd vikingadräkt
/lokalhistforsk/Forskning/medeltidsdag2010.htm
Här nedan kommer Börjes manus.
UKF:s Startsida
Vad hände egentligen när Olav Haraldson besökte
vår kommun för tusen år sedan?
.

Här nedan berättar han själv om sitt besök.

Att jag befinner mig här beror på att er lokala hembygdsforskare blivit ombedd att berätta något om kyrkans och socknens äldre historia här på Medeltidsdagen. vid Kungsängen kyrka, som från början hette Näs kyrka. Han ville då berätta historien ända från början – just när namnet Näs uppkom som benämning på såväl socken som kyrka. Intressanta upplysningar om det hade han funnit i två gamla isländska sagor. Men de var inte helt samstämmiga.
 
Eftersom sagorna handlar om mig, den norska kungen Olav Haraldson, så ville er forskare att jag själv skulle komma och berätta om vad som egentligen hände. För jag var ju med i det händelseförlopp som berättar om det näs, som blev min stora räddning, när kung Olov Skötkonung blockerat utfarten till havet med hela sin flotta.
 
Han som bad mig komma, bär det gamla fornnordiska namnet Birger, fast nu använder ni visst namnformen Börje - eller något liknande. Jag har förstått genom mina kommunikationskanaler med eftervärlden att det har uppstått problem med tolkning av vad som hände här - i det som ni nu kallar Kungsängen. 
 
Kommunikationskanaler? 
Ja, jag blev ju helgon på noll-tid efter min död. och man kallade mig ”Olav den Helige” för snart 1000 år sedan.. När det då gäller kontaktmöjligheter har helgon förvisso andliga gåvor, som inte vanliga dödliga har. Vi får ”uppenbarelser”. Ett meddelande kommer någonstans ifrån - och så plötsligt vet vi saker och ting.

Men - under senare år har vi fått konkurrens. Det är inte längre bara helgonen som kan ge varandra uppenbarelser, för nu finns det många jordelevande varelser, som också är med oss där uppe i cyberrymden. Det måste ha varit med ett sådant meddelande som er Birger inbjöd mig att komma hit idag. Budskapet bara ”uppenbarades” för mig precis som i den gamla goda tiden.
 
Eftersom jag gärna vill rätta till en del felaktigheter som sagts om mej, tog jag honom på orden.  
Och här är jag nu. Jag måste ärligen säga att jag blev väldigt förvånad, när jag så snabbt efter min död fick veta att jag blivit helgon. Jag var inte alls någon from munk. Jag var ju en av de allra mest krigiska och brutala vikingakungarna på min tid. Med våld tvingade jag norrmännen att bli kristna.
 
Men till slut insåg jag att våld inte är någon bra metod att använda i politik. Norrmännen drev mig nämligen ut ur landet. Och när jag kom med en krigshär för att ta tillbaka makten så stupade jag vid Stiklastad 1030 - på en ö i Trondheimsfjorden
 
Inom ett år började rykten gå att jag inte var död;  min själ levde vidare, sades det;
Sjuka blev botade, blinda och döva fick syn och hörsel tillbaka. Bara genom att besöka min grav i Nidaros och bedja böner fick man goda skördar och framgång i sina företag. Det som komplicerat historien om mig är att min gode levnadstecknare Snorre Sturlason skrev två berättelser om mina äventyr.
Den första var betydligt längre än den senare. Det finns alltså fler detaljer i den första.
 
I sak är bägge förvånansvärt riktiga efter att gått från mun till mun i 200 år innan de blev satta på pränt.
Sagorna har emellertid fått olika namn på det vattendrag som jag seglade in i, när jag lämnade havet för att ta mig in i Svitjod och hämnas de oförrätter, som min familj utsatts för av den svenske Olov Skottkonungs familj. Hans mor (Sigrid Storråda) hade ju bränt inne min fader, när han varit i Svitjod för att fria till henne. Det var skäl nog för mig att komma hit för att hämnas.
 
Nu till det, som verkligen hände här i Näs. Jag hoppas att min berättelse skall bidraga till att era vetenskapsmän kan enas om hur det gick till, när jag, efter att grundligt plundrat Svitjod, tog mig ut på havet och for hem.  
Kung Olov Svenske, den där Skottkonung eller Skötkonung som ni kallar honom, lade sig med hela sin flotta och täppte till det större av de två Stocksunden, som ni nu kallar Stora Stäksundet. Det mindre sundet, Lilla Stäket eller Bak-Stäket, var inte segelbart hela året, bara vid vårfloden.
 
Jag hade alltså blivit instängd med mina 3 skepp i Skarven över vintern. Det är samma vattendrag som i en annan av sagorna kallas Lagen. Viken här bakom mig heter Skarven fortfarande - har jag just fått veta. Det blev en gruvligt kall och snörik vinter. För att inte mina skepp skulle skruvas sönder av isen lät jag hugga ner så mycket skog, att vi kunde hålla eldar brinnande runt fartygen, och på så sätt göra isen mjukare.
 
När våren kom hade Olov Svenske på nytt samlat sitt krigsfolk på stränderna längs det större av sunden och blockerat vattendraget med sin flotta. Vi skulle aldrig kunna ta os ut på havet den vägen.  Ja, vi var verkligen illa utsatta. Men jag hade en plan som borde kunna rädda oss.  
Det var som sagt mycket kallt och mycket snö i Svitjod denna vinter. Och det är allmänt bekant att alla rinnande vatten i Svitjod rinner ut i havet genom Skarven, också kallad Lagen. 
Jag hade fått veta att det kunde bli väldiga översvämningar i Lagen, när allt vatten skulle ut till havet genom det smala sundet. Det var ”så smalt att många åar är bredare” säger den skrift som ni har läst.
 
Med en så snörik och kall vinter som 1007- 08, förstod jag att vattnet kanske skulle stiga så högt upp på stränderna så att vi lätt skulle kunna dra båtarna den korta sträckan över näset vid Lilla Stäket. Men vattnet steg inte så högt hög som jag hoppats. Och nu var goda råd dyra.  Mina spejare hade hade emellertid märkt att näset inte var särskilt starkt bevakat av svenskarna.
De väntade sig tydligen att vi skulle försöka slå oss ut förbi fartygen i det större sundet..
Där hade man också slagit ner pålar för att försvåra framkomsten och där fanns en mannahär på stranden och en kastal – fästning - som skyddade inloppet till sjön Lagen, där vi befann oss.
 
Jag bidade tiden och inväntade förlig vind och den kom från rätt väderstreck - från norr.
Mina fartygskaptener kände inte till min plan. Jag befallde dem att bara göra så, som jag skulle visa dem.
Först föll jag på knä och åkallade gudarna, sedan befallde jag att seglen skulle hissas, och med stark medvind seglade vi rakt mot näset. Och det är nu, som sagan inte säger hur det var på riktigt. Den påstår att ett mirakel skedde, att näset sprack sönder, att svearna på stranden drunknade, och att jag seglade till havs ”på en mycket frejdad färd”, som det blev skrivet i sagan.
 
Så var det inte. Men - min list hade lyckats. Svenskarna hade inte samlat någon stor mannahär vid näset, och trots den stora översvämningen var det inte öppet vatten hela vägen ut till havet. Men vattnet hade stigit så mycket att näset inte var bredare än så där 10 skeppslängder. Du vet ju att det tillhör vardagen för oss vikingar att dra våra båtar över landhinder, ibland flera mil vid långa dragställen. Här var det mycket snabbt gjort att dra båtarna över näset. Det var så vi undkom Olof Svenske.
 
Men - varför står det i sagan att näset brast sönder? Min gode levnadsskildrare Snorre Sturlason hade skrivit sina två berättelser om mig 200 år efter att jag varit här. Och jag vet, att innan Snorre skrev den kortare berättelsen hade han rest till Sverige för att höra vad svearna kände till om mitt besök här.
Men Snorre kom aldrig ända fram till Svitjod. I Västergötland träffade han lagmannen där, som berättade vad han visste. Svearna hade sagt att det var ett under att Olav hade undkommit!
 
Så här tror jag det var:  
Svearna måste ha tyckt det vara väldigt försmädligt, att jag så lätt kommit undan. Olov Svenske hade ju sagt att jag absolut inte skulle kunna komma undan, att det bara var att ta mig om jag försökte.  Detta katastrofala misslyckande ville svearna aldrig erkänna. Därför hittade man på, att något övernaturligt skett. Som ni ser: redan på den tiden ville de, som bestämde historiens gång, inte skriva sådant som var ofördelaktigt. Ja, så kom det sig, att det som hände här vid Näs blev mitt första mirakel, för den här resan var mitt första härnadståg. Och jag var ju nyss bliven tonåring
 
Jag hoppas ni har lagt märke till, att jag talat om ert Näs flera gånger. Det är således jag – eller rättare sagt, sagan om mig - som gett er namnet på den kyrka som uppfördes på närmast möjliga plats, där det gick att bygga en kyrka. Näset ligger ju precis på andra sidan berget bakom mig.
     Men historien om Näs är inte slut på länge än. Sagan om mig blev känd i Sverige, först 600 år efter min död. Och då började nya sagor att florera, nu på svenska, och nu på så kallad vetenskaplig grund.  Er stora historiker Olof Rudbeck var en av de första som hade tillgång till äkta isländska handskrifter. Hur det gick till, när ni kom över dem, är en annan förvisso intressant historia 
      Rudbeck konstaterade snabbt att platsen för händelsen låg där HAVET började. Inför er vill jag verkligen ursäkta Rudbecks feltolkning av sagan. På 1600-talet började nämligen havet just vid Stockholm. Han kände ju inte till att ert land här i Kungsängen höjer sig med nästan en halvmeter för varje århundrade Det ni kallar Mälaren var på min tid en havsvik - och skulle så förbli i 300 år efter att jag var här.
 
Vad jag inte förstår är, att era vetenskapsmän, som sysslar med att översätta de isländska sagorna inte tycks ha tänkt på att landhöjning ändrat på de geografiska förhållandena.  Det gör dock de vetenskapsmän som sysslar med geologi och arkeologi. De säger att havet gick ända fram till Stocksund på min tid. Era vetenskapliga skrifter skrevs på den tiden på latin och då blev det "Stocksund al mare"
På svenska blev det Almarestäket.
 
Men - sådant som en gång blivit kallat ”sanning” är det mycket svårt att ändra på. Och många, som forskat och skrivit om er huvudstads historia, har bestämt sig för att det var  i Stockholm, som jag skulle ha grävt mig ut, så att ett nytt sund -  Söderström -  uppkommit efter mitt besök. Jag misstänker att det kan av varit sagoförfattaren Snorre, som – 200 år senare – själv hittat på att jag skulle ha grävt mig ut.

För resten: era arkeologer vet nu med bestämdhet, att både Söderström och Norrström var breda vattendrag för 1000 år sedan. Stockholm var bara en liten ö långt ut i skärgården! - bebodda av fiskare. 
    Det har dock funnits forskare som redan i 1800-talets mitt räknat ut att Olav den Heliges färd i Svitjod verkligen slutade vid Almarestäket och att det var där, som han kom ut på havet. Men det har många historieskrivare inte velat tro på.
 
Jag har velat tala om för er, att det var här vid näset, som jag tog mig ut, genom att bekämpa den svaga bevakningen och hastigt dra båtarna över näset. Vi var dock tre fulla skeppslaster med folk.
     Vill ni veta mer om, hur era vetenskapsmän resonerar hit och dit i saken, kan sådan kunskap numera ”uppenbaras” även för er. Ni behöver bara trycka på några tangenter så kan ni läsa om det hemma i era tittskåp.
 
Och – det där med ”Olav den Helige”  – hur var det egentligen med min helighet?
Jag har redan antytt att jag själv aldrig upplevde mig som helig – tvärtom. Men jag var allvarligt intresserad av att föra in den kristna kulturen i mitt land. Jag hade nämligen blivit övertygad om - sedan jag i många år vistats i Frankrike, England, Spanien, och där sett vilka stora stads- och statsbildningar som den kristna kulturen åstadkommit. Därför har jag med våld velat föra mitt land in i kretsen av kristna stater.

Jag är glad att jag fått vara med här på er Medeltidsdag och fått möjlighet rätta till felaktiga uppfattningar om mitt besök i Kungsängen åren 1007- 08 - enligt er tidräkning.
Jag önskar er lycka till i er strävan att göra ert samhälle ännu bättre att leva i.
….
Börje avslutar
Ja, vi tackar dig ”Olav Haraldsson” för besöket. Innan du återgår till din himmel vill jag att du lyssnar på något som du kommer att känna igen. Vi vill erinra dig om sådant som du hört vid dina besök i Kristna kyrkor. Något som framförts där – och fortfarande framförs - både i de ca 200 S:t Olovs-kyrkorna som finns runt om i världen, och i andra kyrkor.
 
Vi gör det med en sång, som var gammal, redan på din tid. I den katolska världen är den ett stående inslag i en synnerligen vanlig gudstjänstform, som kallas Vesper. I den Lutherska kyrkan användes den också ibland i Aftonsången   Det är en ”magnifik sång” - skulle jag villa säga - som levt vidare ända sedan den allra första kristna tiden. Det är Jungfru Marias lovsång jag talar om. Hon sjunger i den om sina känslor,  när hon fick veta att hon skulle föda Världens Frälsare.

Det är en sång, som i konstmusiken också heter Magnificat. Sången finns med i en bevarad St Olavs-mässa skapad av ärkebiskopen i Nidaros (Trondheim) på 1170-talet.
Men det är inte den första Olavs-mässan. Den allra äldsta kända mässan till St Olavs ära är från mitten av 1000-talet. Den finns bevarad i England. Du dog 1030 och var faktiskt redan efter ca 25 år så ”legendarisk” att man gjort åminnelsegudstjänster till din ära.

När jag nu i min pipa blåser en ”gammalkyrklig ton” så kommer något oväntat att hända.
Dock inte något mirakel. Den version av Magnificat du och vi andra får höra är i grunden densamma som på din tid Olav den Helige. Varannan vers sjungs enstämmigt som på din tid och varannan i en flerstämmig version från medeltiden.
 
Magnificat
Manskvartetten Bro d´River Boys sjunger den i en gammalkyrklig tonart

Karta från 1701 som visar Lilla Stäket med en bro vid Ryssgraven.
Det var troligen bara vid högvatten som det rann vatten under bron.
I dag har utfyllningar för järnväg och landsväg helt ändrat topografin.