UKF:s startsida     Hembygdsstudier-Börje, utförligare beskrivning     
                             Mer biografiska upplysningar 
                             Officiell uppmärksamhet      Att upptäcka sin hembygd  (större PDF-fil)
                             Hembygdsforskning före UKF

I augusti 1952 fick jag och min hustru Gudrun en ny hembygd, som vi varit trogna allt sedan dess och i vilken vi förmodligen kommer att sluta våra dagar. Vad gjorde att ett par främlingar uppvuxna i stora tätorter kom att fastna i en avsides liggande landsortsbygd med det oförklarliga namnet Låssa i utkanten av den samma år bildade storkommunen Upplands-Bro. Kanske var det den vackra och oförstörda naturen. Men det kan inte vara det enda skälet. Den vardagliga miljön med intressanta och meningsfulla arbetsuppgifter inom och utanför vår lärartjänstgöring har nog varit det som gjort att vi blivit kvar i kommunen. Vi flyttade nämligen till stationssamhället Bro, när Säbyholms folkskola lagts ned 1964.

Gudrun och jag blev i vår yrkesverksamhet årsbarn med storkommunen Upplands-Bro, som 1952 hade ca 3500 invånare fördelade på sex kyrksocknar. Den kommunala aktiviteten leddes nästan uteslutande av ideellt arbetande kommunalpolitiker. Den största gruppen avlönade tjänstemän var lärare och präster, men de stod utanför den kommunala budgeten. Det kommunala arbetet leddes av en halvtidsanställd kommunalkamrer och en kommunalingenjör. I styrelser och nämnder satt enbart förtroendevalda personer, där ordföranden kunde ha ett mycket blygsamt årsarvode. Reseersättningar och sammanträdesarvoden existerade inte. Allt förutsattes ske på ideell grund. 

Tillfälligheter gjorde att vi bägge kom med i kommunalpolitiken i mitten av 50-talet på olika poster i nämnder och styrelser, Gudrun t.o.m. som landets troligen yngsta kvinnliga kommunfullmäktigeledamot. Detta gjorde att vi lärde känna bygden även från detta håll. I vår lärarroll ingick att undervisa i hembygdskunskap. Man kan säga att det var på den vägen som sökandet efter bygdens historia började. Så småningom kom jag att bli engagerad i de tre hembygdsföreningarna som ledare för exkursioner i deras närområden och därmed utvidgades min kunskap om kommunen. För min del fick det växande hembygdsintresset sin inriktning på hela kommunen.

Hela kommunen som arbetsfält                                                                                          Upp
Hela kommunen blev naturligtvis mitt arbetsområde när jag 1968 utnämndes till Riksantikvarieämbetets lokalombud och senare samma år blev den nybildade kulturnämndens ordförande. Det var i den positionen som jag fick närmare kontakt med Herman Svenngård i Kungsängen, som i decennier samlat kunskap i form av böcker och historiska dokument. Med några få års avbrott vidarebefordrade han under 25 år sin kunskap i Stockholms-Näs hembygdsföreningens Medlemsblad. Efter förhandlingar med kulturnämnden donerade han 1970 sin hembygdssamling till kommunen. I väntan på en permanent placering i Kungsängen kom samlingen, 75-80 hyllmeter, att i åtskilliga år stå i biblioteket i Bro centrum. Där blev den en ovärderlig inspirationskälla för mina studier i bygdens historia. 

Musiksällskapet - Lär känna din bygd - Musik i det gröna
Även på annat sätt kom jag att få hela kommunen som arbetsfält, nämligen inom Upplands-Bro Musiksällskapet, där jag var verksam i ett 20-tal år, varav ca tio som ordförande. Vi fann snart att publiken strömmade till när vi kopplade ihop musikframföranden under teman som Lär känna din bygd och Musik i det gröna. Vi ordnade även konserter i våra herrgårdar, slott och kyrkor. Vi tog musiker och sångare med till de stora fornminnesplatserna. Vi gjorde fem ångbåtsturer, såväl runt kommunen som till andra platser i Mälaren. Då hade vi med oss blåsorkester, hembygdskör, sång- och instrumentgrupper. Min fond av historia kring platserna ökade ständigt.

Bandade intervjuer och guidade rundturer                                                                     Upp
Exkursioner i de tre hembygdsföreningarnas regi liksom ett stort antal bandade intervjuer med ortsbor ökade än mer min kunskap. När invånarantalet snabbt växte under 70-talet uppstod behov hos de många nya lärarna att för sin undervisning få kunskap om sin nya hembygd. Jag måste mer systematiskt ta itu med studiet av bygdens historia, vilket resulterade i en lärarhandledning. Skolan och så småningom också andra kommunala förvaltningar anordnade bussrundturer. Föredrag, cykelturer, vandringar och utfärder med olika organisationer gör att jag både håller kunskapen vid liv och ökar den.
Ortsbor berättar 

Hembygdsprojektet   Sammanfattning av Hembygdsprojektet 1977-79
                                                                                                                                              
Hembygdsprojektet 1977-79/80 blev en viktig milstolpe i profileringen av kommunens historia. För statliga pengar drevs det 3-åriga projektet tillsammans med Historiska museet och Socialstyrelsen. Den senare kom med i sammanhanget eftersom en ledstjärna var att man ville ge de många inflyttade till kommunen en ny hembygd. Jag fick en slags konsulterande uppgift att tillsammans med ett par anställda kulturarbetare förmedla kunskap om bygden till de nya Upplands-Broborna. I den av Historiska museet publicerade skriften "Historiska Nyheter" skrev jag drygt hälften av artiklarna, de flesta såsom tänkt reporter vid spännande händelser och platser i kommunen. Skriften var i kvällstidningsformat och gjordes i två upplagor på sammanlagt i 20 000  ex som delades ut i alla hushåll och till alla som successivt flyttade till kommunen under flera år.. Mycket framgångsrik var mina s.k. pendeltågsskrifter som vid tre tillfällen delades ut till samtliga resenärer förmiddag och eftermiddag. 

Intresset för kommunens historia var i topp, när en Upplands-Bro-dag ordnades på Historiska museet 1977. Upplands-Brobor tog sig dit på egen hand och i abonnerade bussar i ett för museet då rekordstort antal. Mitt föredrag i hörsalen måste dubbleras. Föredraget gavs i repris när kommunens samtliga lärare gjorde studiebesök på museet. Även kommuninvånarna aktiverades att skriftligt bidraga till kommunens historia. Varje vecka under det tredje året gav kulturnämnden ut de stencilerade häftena "Vi skriver i Upplands-Bro" med uppsatser av skilda slag.  UKF stod för skriftligt sammandrag av bandade intervjuer
Vi skriver  Uplands-Bro     (431 sidor)
Ortsbor berättar - sammanfattning av ca 140 intervjuer  (439 sidor)

"Turistkartan" 1982       ("Fritidiskartan" 1998 ) 
     -  lyfter fram kulturhistorien i särskild typografi                                                                       Upp
Gudrun och jag lärde känna kommunen på ett annorlunda sätt när vi under de första åren på 80-talet letade efter gamla vägsträckningar och rester av torp, kvarnar, tegelbruk och ångbåtsbryggor. Vi hade åtagit oss uppdraget att lägga till kulturhistorisk intressanta platser till en högst preliminär turistkarta. Till grund för detta använde vi de ca 300 färgdiabilder av lantmäterikartor med tillhörande register som vi under ett par sommarveckor fotograferade vid kartverket i Gävle och på länsstyrelsen i Stockholm. För att finna runstenar, fornborgar och forngravar skaffade vi de drygt 20 ekonomiska kartblad som behövs för att täcka den stora kommunen. Resultatet blev det kulturhistoriska inslaget i kommunens Turistkarta 1982 med mer än 50-talet lokaliserade och namngivna torpgrunder, dussinet ödebyar, 10-talet tegelbruk och över 20 ångbåtsbryggor. På kartan ritades in geologiska formationer  och biologiskt intressanta områden. Till det som var gammalt och fornt användes en särskild färg. Kartan ansågs vara den första i sitt slag. Den kortfattade beskrivande texten blev ett förarbete till den kommande hembygdsboken. Gudrun och jag har nog vandrat och cyklat på de flesta mindre vägar och större gångstigar och strövat i stora delar av de flesta  skogsområdena i kommunen. Bägge upplagorna har givit Upplands-Broborna rika möjlihgeter att "turista" i sin egen hembygd.  Tyvärr går det inte så bra i den senaste upplagan 2012. Fråga efter den i kommunhusets  reception.

"Natursköna & Historiska sevärdheter i Upplands-Bro" - UKF:s karta 1994
Under ca 10 år mellan de två ovan nämnda kartorna fanns ingen kommunal karta att köpa samtidigt som befolkningen ökades. På mittuppslaget i UKF:s tidskrift  Kultur & Historia 1994 lade vi in en karta med kortfattade beskrivningar av kommunen. Tidningen var i stort tabloidformat (större än A3). Den finns på  UKF:s hemsida.

Turist- och fritidskartan 2012
Kan närmast ses som en karta för fritidsaktiviteter och de "Adresskartor" över tätorterna som Kartbolaget  i Sverige AB givit ut under många år och som kommunen länge hänvisat till när det gäller information om bygden. Man påstår sig vilja locka hit turister och man markerar väldigt många historiskt intressanta platser med symboler, men utan att ange namn eller förklaring. Ytterst få får en kort beskrivning i texten. ibland på en närmast undangömd plats. Kartan är av ringa värde för de Upplands-brobor som vill veta detaljer i bygdens rika kultur och historia.
      Att kartan överhuvud taget nämns i detta sammanhang beror på att den i praktiken raderar merparten av den information om bygdens kultur som varit så uppmärksammad. När den första kartan kom ut 1982 var den unik i Sverige.
      

En hembygdsbok öppnade vägen till datorvärlden                                                                  
Efter flera års diskussioner i kulturnämnd och kommunstyrelse blev det år 1982 bestämt att jag skulle ta itu med en länge efterfrågad hembygdsbok. Jag erbjöds av fullmäktige en termins ledighet från skolan med bibehållen lön. I och med detta kommer datorn in i mitt liv. Det enda jag kände till om datorer var att man kunde radera och ändra text innan den skrevs ut på papper. Det var vid denna tid som Microsoft i samarbete med IBM lanserade den första PC:n - persondatorn. Men det fanns ännu inga bra program, så jag tillråddes att köpa en microdator, s.k. hemdator med ett ordbehandlingsprogram och en skrivare. Den investeringen, gott och väl en halv årslön, har jag aldrig ångrat. Den ledde mig in i en värld, där jag med hjälp av ett datorspråk samlar historiska fakta i databaser, där jag med ett annat språk visar mycket av vår historia på forskningsinstitutets internetsidor.

Hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro                                                                   Upp
Hembygdsboken fick namnet "Det hände i Upplands-Bro". Den kom ut på hösten 1984 i en upplaga på ca 4000 ex. Från början hade kulturnämnden för avsikt att dessutom låta experter inom olika områden skriva den stora vetenskapliga boken om kommunen. Den försämrade ekonomiska utvecklingen i kommunen omintetgjorde emellertid detta. Hembygdsboken blev en stor framgång och var efter några år slutsåld. En ny och reviderad upplaga har ännu inte kommit till stånd. Mycket nytt material har kommit till och jag hoppas kunna ta itu med revideringen, när jag är klar med pågående dokumentations- och forskningsprojekt.

Vår metod att göra böcker utan anlitande av tryckeri.
Erfarenheterna har också gjort det möjligt för institutet att ge ut ett 20-tal trådbundna böcker med hårda pärmar i upplagor om några hundra i stället för tryckeriernas krav på mer en tusen exemplar för att dra igång tryckpressen.  Första boken "Kuskens pojke" gjorde vi i flera tryckningar. Böckerna har således aldrig gått vägen via ett tryckeri. Våra fyra första böcker gjordes emellertid traditionellt i ett ex. som tryckeriet sedan kunde mångfaldiga (i alldeles för stor upplaga!). Med vår, som det skulle visa unika metod, gick det att skriva ut önskat antal exemplar av böckerna hemma i bostaden. Det jag kommit på visade sig vara ett "utskjutningsprogram" som placerade sidorna i sådan ordning att de kunde trådbindas på ett bokbinderi.
     När skrivartillverkaren HP fick se Kuskens pojke köpte de 20 ex att användas i deras marknadsföring för utgivning av böcker i mindre upplagor på standardskrivare och vanlig dator. Vi erbjöds lansera den unika metoden i HP:s monter på datormässorna i Sollentuna tre gånger i början av 2000-talet.  HP försåg oss 1998 med sin stora professionella färglaserskrivare. Jag gjorde sedan böcker även försedda med färgbilder till överkomliga priser. Det var möjligt eftersom själva arbetet var oavlönat. Vi var sedan två pensionärer som stod för de ca 20 produktionerna. HP hade nämligen försett oss med ytterligare en färg- och svartvit skrivare. I några år var vi ensamma om att göra böcker på detta vis.
     Nu kan även tryckerier göra böcker i mindre upplagor och billigare än vi. Vi gör för närvarande endast böcker och häftade skrifter på upp till 60 sidor för vårt interna behov och för placering på kommunens bibliotek.                                  Historik om vårt projekt "Book on Demand"
    

Krönikespelet om Almarestäket
Samma år som hembygdsboken kom ut beställde studieförbundet Vuxenskolan manus till ett krönikespel om händelserna kring Stäket. Det uppfördes med stor framgång våren 1987. Manuset spände över hela det aktuella händelseförloppet, men föreställningen reducerades till den sista fasen, den mest kända med anknytningen till Stockholms Blodbad. Även om inte allt mitt material kom till användning hade arbetet med det gett mig anledning att ta del av omfattande litteratur och historiska handlingar. Detta berikade i högsta grad min kunskap och det insamlade materialet kunde jag använda i forskningsinstitutets första bok Vad hände egentligen? - Almarestäket och Stockholms blodbad (1990) 

Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut - UKF                                            Upp
Tillkomsten av forskningsinstitutet 1987 gav Gudrun och mig, likaväl som andra medlemmar, en kraftfull plattform att arbeta från. Idén till ett forskningsinstitut föddes vid köksbordet hemma på Målarvägen i Bro efter att Curt Dahlgren hört mig tala om de arkeologiska undersökningarna vid Fornsigtuna. Han menade att det framgångsrika samarbete, som under många år skett mellan amatörarkeologer och antikvariska myndigheter också borde kunna utvecklas mellan hembygdsforskare och historiker. En annan tanke med institutet var att visa att datorn med fördel borde kunna användas i den humanistiska forskningens tjänst. Dittills hade den mest kommit till användning inom naturvetenskapen. 1991 var vi första gången inbjudna till historiska institutionen vid Stockholms universitet för att visa våra databaser. Universitetet hade inget liknande då. Även länsmuseet fick ta del av vår datorkompetens på ett tidigt stadium

Datorn har blivit mitt minne
Här ges inte plats att redogöra för institutets verksamhet i allmänhet. Den har under de nu gångna 28 åren (2014) framgått av nyhetsbrev, verksamhetsberättelser, skrifter, böcker och hemsida. Jag ger endast några exempel på hur tillkomsten av UKF hjälpt Gudrun och mig att upptäcka mer av vår hembygd. Samarbetet med Ortnamnsarkivet i Uppsala gav oss tillgång till samtliga ortnamnskort gällande Upplands-Bro (ca 6000), Gudrun överförde den handskrivna texten till datorfil. Jag gjorde sedan en databas av den med många olika sök- och utskriftsmöjligheter. Innehållet i omkring 200 bandade intervjuer med ortsbor finns i sökbar form i våra datorer. På samma sätt har vi bearbetat ca 2000 artiklar ur det som brukar kallas vårt lands första ekonomisk tidskrift, Journal uti Hushållningen 1776-1813. Där finns upplysningar även om förhållanden i vår bygd. Likaså har jordeboksuppgifter och register över kartor, orter och litteratur tillkommit.  (När detta skrivs 2014 arbetar vi med ta fram en digital utgåva av Hushållningsjournalen.
     Kanske allra värdefullast är ett gemensamt sökprogram för 30-talet deldatabaser med fakta och anteckningar som jag samlat genom åren. En deldatabas är UKF:s diarium med nära nog dagliga anteckningar. Sekundsnabbt får jag tillgång till innehållet i flera tiotusental databasposter och textfiler. Inte så sällan sådant som totalt fallit mig ur minnet. Åskådligt exempel  är när jag i mail lovat att ta reda på vissa sakuppgifter men att det kunde dröja innan jag fick tid till detta. När jag skulle ta itu med saken hade jag glömt personens namn och vad ärendet egentligen handlade om. Det enda jag mindes var att jag  i svarsmail skrivit  "hör av dig om du inte hört något inom rimlig tid". Eftersom jag brukar kopiera viktiga mail i diariet, både in- och utgående, behövde jag bara skriva "hör av dig" så  hade jag sekundsnabbt namnet på personen.

Fornminnesplatser - ett urval byggs på efterhand

Fornborgen - en kultplats från stenåldern                                                                      Upp
Söker man en bygds rötter blir arkeologin en viktig utgångspunkt. Från min ungdomstid i Spånga hade jag med mig intresset för fornborgar och gamla vägar. Det blev också främst inom dessa fornminnesobjekt som jag kom att ge ett bidrag till forskningen. För ca 20 år sedan fann jag något ovanligt vid den stora fornborgen vid Draget invid gränsen till Bålsta. Nedanför borgberget syntes en lång jordvall och utanför den ett dike. Dessa fanns inte med i någon fornminnesinventering. Det skulle dröja många år innan jag kunde intressera rätt forskare för detta fenomen. Inför fakta blev det omedelbart arkeologiska undersökningar.  För den här typen av undersökningar finns inga anslagna pengar, men då ställer amatörarkeologerna upp. I "min grop" besannades mina misstankar. Utanför anläggningen och nedanför berget hade det funnits en träpalissad. När laboratoriet daterat den, fick Upplands-Bro den äldsta och största vallanläggningen i Mälardalen. Borgen var i sitt första skede en 4000 år gammal kultplats, enligt vad man för närvarande anser. Här hittades också keramik och enklare redskap från stenåldern. Mina ord i hembygdsboken om att de mycket få stenåldersfynden i kommunen tappats i havet stämmer alltså inte längre.
Läs om de arkeologiskaundersökningarna

Hålvägar - största fornvägsområdet i Mellansverige                                                Upp
Den mansdjupa ridväg ("hålväg") som finns vid Dragets fornborg ledde Gudrun och mig till semesterresor till platser i runt om i landet för att studera hålvägars lägen och uppbyggnad. Vi hade svårt att tro våra ögon när vi 1988 hittade ett av landets allra största ridvägssystem i vår bygd. Det dussintal 3-5 m djupa ridvägar i åssluttningen ner mot Lillsjön var till dess "okända för forskningen".
Gammalt vägsystem vid Kalmarsand

Fornsigtuna - en kungsgård i Upplands-Bro
Professionella arkeologer tvingas mestadels arbete i områden som skall bebyggas i något avseende. Amatörer får arbeta med sådant som forskarna vill undersöka, men inte har pengar till. Fornsigtuna hade jag hittat i skriftliga källor långt innan de första arkeologiska undersökningarna gjordes på 1980-talet. Så småningom hade tiden blivit mogen för grävning i marken och då fick jag äran att bidraga med mina grävningsresultat från arkiven. I själva verket fick riksantikvarieämbetet min artikel om Fornsigtuna i den kommande hembygdsboken mer än ett år innan boken trycktes
Läs vad hembydsboken säger om Fornsigtuna.
Läs om det som sedan hände

Rösaring  -  unik kultplats med landets bäst bevarade processionsväg
För lokalhistoriska forskare utan någon myndighet bakom sig gäller det att skynda långsamt, att inte framfusigt tala om vad forskare bör göra. Efter försiktiga framstötar vid möten helt apropå har det gett resultat efter några år. Bl. a gäller det återupptagandet av Rösaringsundersökningarna 1996, fjorton år efter de sensationella utgrävningarna 1981-82.
Läs om det som sedan hände

Geologi  -  förutsättningen för bygdens historia                                                  Upp
Man känner inte sin bygds bakgrund om man inte har tagit till sig dess geologi. Geologiska kartor med utförliga beskrivningar är lätt att förvärva. Sedan blir det många intressanta iakttagelser när man hittar objekten, de må vara rullstensåsar, bergsformationer, moränkullar, ishavslera (tegelbruken) eller jättegrytor.

Att upptäcka sin bygd tar lång tid. 
Efter snart 60 års studier av vår bygd hittar Gudrun och jag ständigt mer att lära.