Hålvägar - gamla ridvägar . De största i Mälardalen Under sommaren 1988 undersöktes ett tidigare ej uppmärksammat hålvägssystem nära gränsen mellan Upplands-Bro och Håbo kommuner. Hålvägarna ligger numera i Håbo kommun, men låg före gränsjusteringen för något tiotal år sedan i Bro socken. Området återfinns nordväst om Lillsjöns norra strand, drygt 1 km norr om Kalmarsands nedlagda campingplats.  Efter anmälan till berörda myndigheter studerades vägsystemet av Leif Gren från Riksantikvarieämbetet 1988-08-31. Han kunde omedelbart konstatera att vägarna är av riksintresse. De jämförs med de hittills största hålvägarna i Redvägs härad i Västergötland. I mellansverige finns inget lika imponerande vägsystem. I  Sveriges Nationalatlas - delen Kulturminnen och kulturmiljövård - som utkom 1994 placeras Draget som nummer 1 av 133 utvalda Märkliga äldre vägmiljöer. Även nr 2: Dalkarlsbacken och 3: Ceremonivägen vid Rösaring finns i Upplands-Bro.

I väster, där de nyfunna hålvägarna finns, är det andra orsaker som gett oss kommunikationshistoria. Här har den gamla landsvägen gått genom lösa sandbemängda jordarter. På sådana ställen uppkommer med tiden s k hålvägar. Ridande, gående och så småningom även i vagn åkande resenärer och hästanspända foror har nött på marken, så att det uppkommit stora diken. Marken är mestadels torr och lutningen är inte så stor. I århundraden behövde ingen väg anläggas; det var bara att välja en ny sträckning strax intill den gamla, när nötningen gått så långt att man kommit ned i fuktiga lager. 

Två hålvägssystem och dragställe för båtar
Det är mycket vanligt att hålvägar ligger i grupper bredvid varandra. Här i väster, i trakten av det s k Draget finns två hålvägssystem. Det äldsta finns beskrivet i hembygdsboken. Att det är äldst förklaras av det faktum att hålvägarna leder till den högsta punkten på näset; den första hålvägen gick till vadstället, som uppkom när landhöjningen någon gång före vår tidräknings början nått så långt att sundet snördes av. Sjötrafiken från havet - "Östersjön/Mälaren" - mot Uppsalaområdet hade som ett alternativ sträckan Södertälje - Birka - Kalmarsand - Uppsala, en nästan rak linje. Namnet Draget talar om för oss man trots hindret fortsatte med sjötrafiken i mer än tusen år. Man drog båtarna över det uppkomna näset. 
Upp
Beskrivning av det större hålvägssystemet
Även i det nu funna hålvägssystemet finns en mycket gammal hålväg. Det är den djupaste. Den är V-formad och nästan 5 m från bottnen upp till den normala markytan. V-formen visar att man aldrig åkt med vagn i den. Parallellt med denna finns ytterligare ett tiotal ganska djupa hålvägar. Några av dem har en bredare botten, vilket visar att de använts av kärror och vagnar, eller kanske primitiva släpor, ev med ett hjulpar längst fram (se bild sidan 000). 

Dessa hålvägar har - möjligen med undantag för den sydligaste - inte använts sedan en landsväg anlades tvärs över dem på 1700-talet. Vägbanken som då byggdes är så hög att det inte gått att bekvämt komma ned i hålvägarna. Den nyss nämnda sydligaste vägen kan emellertid ha använts långt senare. Den ligger vid sidan av 1700-talsvägen och är ganska bred. Längst ner fortsätter den på en liten vägbank över strandsluttningen som leder ner mot Lillsjön. Norr om 1700-tals vägen är marken i det närmaste plan, men man kan ändå skönja några grunda hålvägar, som ännu inte mäts in på kartan. 

Karta över hålvägarna - se vinjettbilden Egentligen var det meningen att UKF under sommaren skulle göra en noggrann uppmätning av de tidigare kända hålvägarna. Kartan över dessa gjordes med måttband och stegning. Ingrid Ask, medlem i UKF och lantmätare i Upplands-Bro, hade åtagit sig att med modern mätutrustning göra en karta som tillfredsställde professionella krav. När det nya vägsystemet upptäcktes var det angelägnare att få det uppmätt i stället. Upp Kommunikationshistoria Det drygt 2 km breda näset mellan Mälarvikarna Lilla Ullfjärden och Kalmarviken visar upp en hel provkarta på kommunikationsvägar koncentrerade till ett litet område. Möjligheterna att färdas över näset är i verkligheten än mer begränsade eftersom det i dalgångens botten finns en sjö, Lillsjön, och flera kärr. Dessutom är detta näs den enda landfasta förbindelsen längs norra Mälarstranden och därför har all landtrafik genom tiderna koncentrerats hit. Närmaste möjlighet att färdas i väst-östlig riktning finns först uppe vid Flottsund söder om Uppsala. Och där finner man helt följdriktigt nästa hålvägssystem.  Här vid Draget/Lillsjön har alltså under lång tid en avsevärd trafik ägt rum. Sedan Stockholm tillkom har trafikmängden ständigt ökat. Det är naturligt att den lämnat spår efter sig. Vi finner både nu utnyttjade vägar och äldre, ända tillbaka till forntiden. Att området även har lämningar efter sjötrafiken och vårdkaskedjan som skulle varna den innanför liggande bygden skall jag återkomma till längre ned.  Hålvägar vid Draget, ca 50 m söder om ingången till fornborgen. Fornminne nr 108, Håtuna socken. Uppmätt med måttband och stegning 21-22 juli 1978. Börje Sandén Upp

De tidigare kända hålvägarna vid fornborgen nära Draget

Tidigare kända färdvägar I hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro (1984) har jag förut berättat ganska utförligt om vägar och kommunikationer i det här området. En sammanfattning kan nu vara på plats.  de allra äldsta hålvägarna nära fornborgen vid Lilla Ullfjärden  1600-talslandsvägen med Hälledagshällarna invid Kalmarviken  1700-talslandsvägen intill de senast upptäckta hålvägarna  1800-talslandsvägen - gamla E18 - med sin bankutfyllnad i Mälaren  1876 års järnväg, anlagd på en bank tvärs över Lillsjön häradsvägen mellan Håtuna och Kalmar/Yttergran  1900-talets motorväg över kärrmarkerna  vårdkaskedjan med sina signaleldar  sjövägen - då man drog båtarna över näset - Draget/dragrännan  Kartorna berättar Ingen av de nu funna hålvägarna finns antydd på 16- och 1700-talskartorna. 1788 och 1807 års kartor namnger både "Gamla landsvägen" vid Kalmarsand och "Nya landsvägen" uppe i häradsallmänningsskogen intill och tvärs över de nu funna vägarna. Hålvägarna är tydligen oanvända och uppfattas inte ens som gamla vägar. På en karta från 1699 finns ett torp Draget placerat i åkerkanten just där hålvägarna kommer ut ur skogen. En annan karta från 1696 benämner detta torp som "ödestorp". På dagens kartor finns 1700-talsvägen kvar. Den är avstängd för biltrafik men en utmärkt cykelväg. Den finns i sin ursprungliga sträckning från järnvägsbommarna vid Toresta fram till motorvägspåfarten vid Draget. En aktuell översiktskarta över de gamla vägarna finns i hembygdsboken liksom en kartskiss över de då kända hålvägarna vid fornborgen nära Lilla Ullfjärden.

Olaus Magnus' Carta Marina från 1539

Olaus Magnus' s.k. "Carta Marina"  från 1539 En  "sjöväg med dragställe över land" finns också bekräftad på en av de äldsta kartorna! Bilden ovan visar Olaus Magnus karta från 1539 - av eftervärlden oriktigt benämnd "Carta Marina". Den visar ett öppet sund som leder  fram till Uppsala trots att landhöjningen på 1500-talet här skapat Upplands-Bros enda landförbindelse med övriga Sverige. Dragstället ligger vid bokstaven 'V' i VPSALA. Det "obefintliga sundet" visas också på nästa två kartor. Så är det även på Mercators karta över Suecia och Norvegia från 1595. Metoden att på dessa gamla kartor rita vattenvägar, där det inte fanns öppna vatten, skall tolkas så att kartritaren anger de färdvägar = vattenleder som man i praktiken färdades på. Att dra båtar över hindrande näs känner vi ju alla till från de svenska vikingafärderna längs Rysslands floder. (Se kommentar längre fram i denna artikel).  Vid vårt Draget måste man ha dragit båtar i mer än 1500 år. Sundet har nämligen stängts av före vår tidräknings början; och vi har skriftliga belägg för att Kalmarsandsborna hjäpte till att dra båtar på 1500-talet då Olaus Magnus karta ritades och rester av dragrännan fanns kvar på 1920-talet!

Ur National Geographics  "historiska Europakarta"

Som en kuriositet visas en karta hämtad ur National Geographic Magazine dec.1983. Den illustrerar "History of Europe - the Major Turning points". Kartritaren markerar liksom Olaus Magnus två vattenvägar (färdleder) till Uppsala, fastän det är över 2000 år sedan en öppen farled verkligen gick väster om Upplands-Bro. På motsvarande fysiska kartan är "ön Upplands-Bro med Skokloster" ännu tydligare markerad.

Olaus Magnus karta i boken om de nordiska folkens historia

Hålvägarna vid Lillsjön
Hur kan det komma sig att ett så stort och tydligt hålvägssystem inte uppmärksammats förrän 1988? Jag är själv förvånad över att jag inte sett det tidigare. Jag har åtskilliga gånger tidigare gått bara några få meter ifrån hålvägarna utan att se dem. Dessutom har jag länge haft uppmärksamheten riktad mot hålvägar i allmänhet och studerat de mer kända både norr och söder om Uppsala, liksom de allra djupaste i landet nere i Redvägs härad en mil norr om Ulricehamn. De nu funna vägarna ligger dessutom där de borde ligga, nära den högsta delen av näset. Kanske var det vetskapen om "Nya landsvägen" tvärs över dem som förblindade tanken. 
Upp

Det var när vi denna dag gick en ovanligare väg från Kalmarsand, där vi parkerat bilen, som vi plötsligt kunde se ned längs den sydligaste av hålvägarna. Jag såg genast vad det var frågan om. Jag bad Gudrun leta efter nästa hålväg som måste finnas, medan jag gick nerför den funna ett stycke. Den var inte V-formad, snarare med U-fom, och måste ha använts även av vagnar. Trots att det var snösmältning var det mycket lite vatten i den. Men den såg ju ut att gå rakt ner mot Lillsjön. Kunde det trots allt vara något avvattningsdike? Jag hann inte fundera mycket över det förrän min fru ropade att hon funnit nästa väg. Inom några minuter hade vi tappat räkningen på antalet hålvägar. Vi måste ta det från början, och då kunde vi se att det var minst 10 större hålvägar förutom ett antal små. 

Grönskan döljer vägarna
Tack vare att grönskan ännu inte kommit var det möjligt att se hålvägarna. Vi fann att den nordligaste måste vara den äldsta. Den var djupast med V-formad profil, en typisk rid- och gångväg. Bottnen är således spetsig med plats bara för en smal gångstig; ridande kan inte ens mötas. På djupaste stället var slänten upp nära sex meter. I nedersta delen hade nötningen gått så långt, att man någon gång långt senare anlagt en vägbank av nästan två meters höjd tvärs över hålvägen för att bekvämt kunna ta sig över "diket". Nu korsar en körväg hela nedre delen av hålvägssystemet, mindre än tio meter från den nyss nämnda lilla vägbanken. 

När man i sommargrönskan går på körvägen ser man inte hålvägarna. De syns inte heller från den ovanförliggande 1700-talsvägen. Hela vägsystemet ligger i spetsen av den triangel som uppkommer mellan de två vägarna. Det kan vara förklaringen till att få människor finner anledning att passaera genom själva hålvägsområdet; det är ju så bekvämt att gå på vägarna vid sidan om. 

Det är troligt att hålvägarna varit okända länge även för antikvariskt intresserade personer. När jag talade med folk i trakten var upplysningarna om dessa hålvägar nya. Inte ens den som hade haft nära kontakt med framlidne Erik Hermansson, riksantikvarieämbetets ombud på sin tid och kännare av dragrännan och det andra hålvägssystemet, kunde erinra sig att denne berättat om de "nya" hålvägarna. 
Upp

Antikvariska myndigheter underrättas
Den enda jag träffat som kände till dem var Ivar Hansson, skogvaktare på häradsallmänningen, och han hade mycket riktigt uppfattat dem som "några gamla hålvägar". Nu är det inte så underligt om kännedomen om hålvägar inte är så utbredd; ja, de flesta tror inte att det ens är fråga om fornlämningar. Den första renodlade undersökningen kring sådana vägar presenterades inte heller förrän 1985. Det är alltså först på allra senaste tid som man börjat intressera sig för denna typ av fornminnen. 

En kontroll hos länsantikvarien i Uppsala län visade att man inte hade någon rapport om dessa hålvägar. Riksantikvarieämbetet sände 1988-08-31 sin främsta kännare på hålvägar, Leif Gren, till området för inspektion. Samma vecka som han kom hade UKF fått fram den datorritade kartan. Med den i handen kunde vi besiktiga området. På stående fot kunde han bekräfta att hålvägarna var av riksintresse; inte på någon annan plats i Stockholmsområdet finns så väl utbildade hålvägar. Här är ett skolexempel på hur hålvägar uppstått just på denna plats, såsom jag tidigare berättat.

Geotronics Scandinavia AB ställde upp med en totalstation, Geodimeter 440, att utföra mätjobbet med. Kordab AB erbjöd sig att utföra databearbetningen och framställa kartan. Med en totalstation och automatisk databehandling behöver man i fält inte skriva några mätvärden, utan dessa samlas i en liten "låda", som sedan ansluts till datorn för automatisk överföring.

Fältarbetet
Vi började med att lägga in ett "slutet polygonnät" runt om och genom området som skulle mätas in. Därmed hade vi ca 12 stationspunkter från vilka vi sedan kunde mäta. För att lägga in "vårt" system i rikets koordinatsystem mätte vi in två av stationspunkterna från två polygonpunkter i kommunens polygonnät. 

Mätningen gick sedan till så att en av oss gick med en stakkäpp med reflektor, den andre stod vid instrumentet och riktade in det för vinkel- och avståndsmätning mot varje punkt reflektorbäraren stannade på. Avståndsmätningen sker mycket snabbt med hjälp av ljus, och reflektorn är höj- och sänkbar. Därför gick det bra att mäta så länge man bara kunde se varandra för skogen. Vi fick naturligtvis röja en del, bara för att ta oss fram. 

Vi mätte i linjer längs släntfot (U-formade vägar) eller vägmitt (V-formade ridvägar) samt övre släntkanten. Fältarbetet tog 4 hela dagar, och vi mätte in ca 650 punkter. Därefter spenderade vi ungefär en dag på kontoret med att "snygga till" kartan, och sedan rita ut det hela med hjälp av en s.k. plotter. 

Kartan visar vägsystemets utseende och bredden på vägarna. Det är den övre bredden som visas och därför visar kartan på sätt och vis också djupet på "diket". För alla punkter finns också höjden angiven. Vi gjorde inte någon "digital terrängmodell" av området, för det ändamålet hade det erfordrats fler punkter, främst från den mellanliggande terrängen. 

Ingrid Ask och Göran Arrhén