|
Rösaring
- kultplats -
labyrint och processionsväg
Rösaring – kultplats med unik processionsväg och berömd historisk labyrint.   Rösa + -ring "Ytterst få områden i landet
har ett så rikt uppbåd av fornminnen,
när det gäller antal och variation." "Märkligt att Rösaringskomplexet inte prioriteras av Riksantikvarieämbetet. Det har ju mycket mer än Birka." .
Sagt av två ledare för fornminnesregistret med stor erfarenhet landet runt. I en snart 2000 år gammal berättelse får vi veta att gudinnan Nerthus, hon kallas även Moder Jord, dyrkades i Skandinavien vid återkommande högtidligheter. Hon kom till sitt folk åkandes i en vagn och fördes i procession till festplatsen. Det är ingen mindre än den berömda romerska historieskrivaren Tacitus som berättar om detta i sin bok om Germanerna, som han skrev år 98 e.Kr. I boken berättar han att folket som dyrkade gudinnan ”bodde på öar i den ocean som låg på andra sidan Germanien, närmast i motsatt del av världen”. Man har sedan 1700-talet försökt finna en plats som kunde passa in på Tacitus’ ganska detaljerade topografiska beskrivning. Att platsen skulle vara de danska öarna har inte riktigt övertygat forskarna, även om man hittat både en processionsvagn och en platt kulle som kunde ha varit scen för ceremonierna. I början på 1900-talet använde forskningen namn på orter innehållande gudanamn för att finna platser för den forntida kulten. I en akademisk avhandling 1912 kopplas vagn-gudinnan. Nerthus till Härnevi i Bro. ”Härn” var namnet på en fruktbarhetsgudinna som dyrkas i Norden före vikingatiden. Man menar rent allmänt att ordledet ”vi” betyder gudaplats eller offerlund. Från min balkong kan jag blicka ut mot Härnevi hage där fruktbarhetssymboler finns inhuggna i berghällarna. Några kilometer längre bort vid Rösaring bortom Låssa kyrka finner vi platsen där arkeologiska undersökningar på 1980-talet uppvisade en Här har vi visserligen inte hittat någon processionsvagn, men en anlagd processionsväg med ett slitbana av stampad lera har varit spännande nog vid försöken att tolka en flertusenårig kult. Lägg därtill att det vid vårt lands första fornminnesinventering på 1660-talet fanns en levande tradition om att just på denna plats hade ”fordom varit mycket offrande till avgudarna”. Labyrinten hade vid detta tillfälle benämningen Trojeborg. Det finns ett 25-tal "trojeborgar", dvs mycket gamla labyrinter med en slingrande väg fram till centrum. Den i särklass mest uppmärksammade trojeborgen är den vid Rösaring. Här måste påpekas att trojeborgar inte är labyrinter som man kan gå vilse i. Den här typen fanns i medelhavsområdet för 3000 år sedan. Detta och mycket, mycket mera finns att säga, betrakta och begrunda vid den märkliga kultplatsen på den Kulturarvsdagen
2017 - Hela "komplexet Rösaring"
Facktidningen Populär Arkeologi besökte Rösaring 2006 Riksantikvarieämbetets enkät om Rösaringsvisning 2006
Tillägg i
juli 2016
med anledning av de nya informationsskyltarna vid Rösaring År 2013 stod det klart för arkeologerna att man nu funnit ytterligare en processionsväg i landet . Denna gång nära de välkända Gamla Uppsala Högar. Där finns en lång rad av stolphål efter stora stolpar. Redan år 2006 hade emellertid vår välkända fornminnesplats vid Rösaring försetts med skyltar som visade en lång rad av stolpar på platsen för de bortåt hundratalet grunda groparna längs processionsvägen. Beträffande dess gropar kunde arkeologerna vid närmare undersökning endast konstatera att groparna inte var rester av stolphål. Eftersom dessa gropar inte var rester av stolphål klagade UKF omedelbart om felet inför länsmuseet, som var ansvarigt för innehållet på skyltarna. Man skyllde på det företag som gjort skyltar åt museet. Sedan hände inget förrän skyltarna blivit nästan oläsliga av väder och vind. När nya skyltar efter tio år beställdes var kommunen ansvarig för skyltningen av våra fornminnen. Trots flera uppmaningar till den ansvariga kommunala förvaltningen, att se till att de cirka hundra grunda groparna längs vägen inte får beskrivas som stolphål, så visar den nya skylten fortfarande stolpar i bilden av processionsvägen. Börje Sandén, tidigare riksantikvarieämbetets lokalombud, deltog som amatörarkeolog vid de första undersökningarna 1981-82. Han föreslog att vi här kunde ha stött på en stavgård, dvs en hednisk kultplats. Upplands-lagen från slutet av 1200-talet förbjöd dyrkandet av sådana i fortsättningen. I grävningsrapporterna från 1981-82 påstår man sig inte kunna säga mer om groparna än att de inte är rester efter stolphål. Börjes förslag var att groparna kunde markera platser, där man exempelvis ställt fyrfat med eldar. Den idén förstärktes när vi på 1990-talet grävde ut en ännu äldre kultplats vid Draget, där det fanns rester av ceremoniella eldar vid huvudingången till den omgärdade kultplatsen. Ett försök att klaga på de nya felaktiga skyltarna, som också visar annat som går stick i stäv mot grävrapporterna, avspisas med orden: "Det unika med Rösaring uttrycker vi på vårt sätt". Vi konstaterar nu att sakkunniga instanser anser att ca 100 trästatyer i dubbel manshöjd inte har lämnat mer spår efter sig än några decimeter-djupa försänkningar i sandåsen. Saken blir ännu mer intressant, när vi närmare studerar skyltarnas texter och bilder. Värdefullt är att man kopplar samman själva Rösaringsplatsen med boplatsen vid Sanda nedanför åsen. Tyvärr missar man då ett annat unikt sammanhang. Här - på Sanda! - har man nämligen funnit en eller flera smedjor för framställning av bronsföremål genom att systematiskt undersöka 27 provytor på ca 1 x1 m. Här finns också tre storhögar - ovanligt - en av dem är platt som en tingshög. Sådana högar var en vanlig begravningsform för gräddan i detta stora samhälle som, när det gäller antalet gravar i Mälarområdet bara överträffas av Birka rakt söder om Rösaring. På skyltarna berättas att man funnit "skärvig avfallssten". Samma sak står på två av de tre skyltarna - utan annan förklaring än att sådana är typiska för bronsålder. Att arkeologerna funnit rester av obearbetad brons och smältor av brons, som fallit ner i smedjans golv nämns inte. Dessa fynd visar att platsen varit ett maktcentrum. De jämförs i grävningsrapporten med tidigare fyndplatser i stadsliknande bosättningar som Birka, Sigtuna och Lund. I skrivande stund konstaterar vi enligt de nyuppsatta skyltarna: _ Rösaring beskrivs inte som en "kultplats" på skyltarna uppe på åsen. Endast nere vid parkeringsplatsen _ Kultplatsen är internationellt välkänd. För att endast ta ett exempel; sommaren 2006 besöktes Rösaring av en studiegrupp som hade tagit med sig två schamaner från Peru, vilket genomförde sin typ av fruktbarhetskult förevigat av TV 4. _ Man har tagit fasta på ordet "dödshus, likbod", ursprungligen ett arbetsnamn på en svårtolkad anläggning: arkeologerna säger "hus eller hägnad"; inga tecken på tak-konstruktion finns; endast två "möjliga" stolphål. Ingen liknande anläggning är känd, därför skulle ett hus här vara unikt. _ Om man diskuterar alternativet "dödshus" fordras att någon är begravd i den platta kullen - inte i bronsåldergravarna söder om den platta kullen. Kullen är emellertid inte utgrävd. _ Man har bara gått in i den någon halvmeter vid processionsvägen anknytning till den platta kullen. Där fanns vägens lerbeläggning kvar. Man bör betänka att materialet i kullen under mer än tusen års regn har glidit ner från kullen och därmed täckt över den lermantel som låg på vägen. _ Det var under denna lermantel som vägen med hjälp av kol-14-metoden kunde dateras till ca 800-talet. Man framhåller tydligt att det bara finns denna enda kol-14-datering. När annars i arkeologins historia har ett enstaka prov förvandlat bronsålderstid till vikingatid? _ Vad provet i själva verket visar kan vara att man just på 800-talet lade en lermantel på en processionsväg som funnits sedan bronsåldern, då det är känt att man använde vagnar i processioner. Det finns ett stort antal mycket jämna gångvägar uppe på åsen som aldrig anlagts utan skapats av sig självt genom flitig användning. _ Det finns ett mycket svagt stöd för påståendet att platta kullen skulle vara en gravhög. Några svagt skönjda stenar skulle kunna kopplas till en udda teori om "att gå på dödsbron". Enligt rapporten bara ett exempel på förslaget att kullen skulle kunna vara en grav.. _ Det är ännu för tidigt att med säkerhet påstå att någon är begravd i högen. _ Fosfathöjning i vägbanan tyder på upprepad användning av vägen, vilket indikerar återkommande processioner. _ Det finns ett parallellfall i kommunen med en platt hög i samma storlek i Fornsigtuna. Man trodde att det var en grav som "skändats" genom att planats av för att bli plats för ett lusthus som bevisligen funnits där. Kullen grävdes ut ända ned i botten och man fann inga gravar. Man anser att den kan ha varit tingshög. Det som står i utgrävningsrapportens avslutande kapitel med rubriken Diskussion måste tas med i försöken att finna vad som kan ha förekommit på platsen. Men viktigt är också att väga in alla efterföljande studier av personer med olika kunskaper i angränsande ämnen. I det sammanhanget kan den platta kullen tolkas som centrum för mer eller mindre spektakulära ceremonier. Det finns en pollenanalys som säger att man under vägen funnit pollen från al, vitmossa, ormbunke, således växter som kräver fuktig miljö. I rapporten står det att pollenet torde härstamma från den lera som hämtats upp på åsen från fuktiga områden när man gav vägen en slitbana av stampad lera.. Texten på den nya skylten tar fasta på pollenanalysens värden och förser kommunens högst belägna rullstensås med lövträd och ängsmark för betande kor. Men den lera som låg på havsbottnen, när den började stiga upp ur havet spolades omedelbart bort och hamnade vid torpet Leran söder om åsen. Sanden gled nerför åsen och stanna omedelbart nedan för den, där nu den stora byn Sanda ligger. Informationsskyltarna ger ett alltför snävt begränsat perspektiv på fornminnesplatsen. Författarens beskrivningen av labyrinten gäller således endast de s.k. kust-labyrinterna, trots att man på skylten får veta att Rösaringslabyrinten vid 1600-talets stora inventering av fornminnen beskrivs som gammal. Av landets ca 300 labyrinter är det bara ca 25 som har lång historisk bakgrund. Om du klickar på nedanstående länk till mer kunskap om Rösaring kommer du få se bilder som visar att Trojeborgar är sådana labyrinter som enligt mer än tusenåriga avbildningar är knutna till just den typ av labyrint som vi har vid Rösaring. Bara det är ett av skälen till att Rösaring är internationellt uppmärksammad. På skylten vid parkeringen en (1) kilometer från kultplatsen berättas om "religiösa ceremonier". Detta borde ha framhållits på platsen för dessa. Där står att det i Sverige finns labyrinter från tiden före medeltiden - inte att det finns just en sådan labyrint vid Rösaring. _ Redan för 2000 år sedan visste en romersk historieskrivare att svionerna, det folk som bodde på öar i den norra oceanen (Östersjön) gemensamt dyrkade en frukbarhetsgudinna som kom farande i en täckt vagn till ett "veckolångt" firande som utförligt beskrivits. Det finns dessutom en nordisk text som har samma infallsvinkel (historien om Gunnar Helming). _ Det finns teorier om månens roll. För att inte tala om arkeo-astronomiska aspekter som man velat koppla samman med Rösaring. _ Den historiska labyrinten, just här med det urgamla namnet Trojeborg, sägs inget om. Denna labyrint-typ är välkänd från gammalgrekisk tid och den finns avbildad på en vinkanna från Italien. Bilden på kannan visar en labyrint av samma typ. I den labyrinten står skrivet namnet Troja! _ Samma typ av labyrint finns på alla åsarna i området: Stockholm, Uppsala-åsen (Rösaring) Enköping och Västerås (Badelunda) Om allt detta finns det mycket skrivet på UKF:s hemsida. Se länkar längst upp och nedan. Vägbeskrivning Kommer du till Bro längs E18 skall du lämna motorvägen vid ”Trafikplats Bro” följa väg 269 mot söder, när du passerat viadukten över järnvägen börjar officiell vägskyltning mot Lindormsnäs. Följ skyltarna med namnet Lindormsnäs vid flera vägkorsningar tills du kommer till vägvisaren Låssa kyrka. Åk mot Låssa kyrka. Fortsätt ytterligare Börje Sandén (2016) |