Rosaring Hembygdsboken 1984

Rösaring - en mångtusenårig kultplats
Berättelsen är ursprungligen skriven för
kommunens hembygdsbok Det hände i Upplands-Bro 1984,
författad av Börje Sandén,
Här med många uppdateringar och tillägg

( Kompletterande artiklar)

Exkursion - Kulturarvsdagen 2017 - med bilder
           Text med anledning av informations-skyltarna
           Tacitus och fruktbarhetsgudinnan Nerthus
           Artikel om Rösaring i Viking Heritage Magazine
           Härnevi och Ullevi - fruktbarhetsgudarna Härn och Ull
           Fullmånen skiner in i processionsvägen 2006
           Månen och Rösaring - nya synpunkter 1997
           Rösaringsartiklar i stora ämnesregistret *
                                       hembygd/rosa1.htm

Huvudarartikel

Grundläggande allmän beskrivning från hembygdsboken 1984

Här med nya bilder, kommentarer - och ett flertal tillägg

UKF:s startsida

Så här säger ett par forskare som inventerat landets fornminnesplatser:

Ytterst få områden i landet har ett så rikt uppbåd av fornminnen, när det gäller antal och variation.

Märkligt att Rösaringskomplexet inte prioriteras av Riksantikvarieämbetet. Det har ju mycket mer än Birka

Inledning - översikt
Upplands-Bro är väl försett med såväl historiska som förhistoriska minnesmärken i form av fasta fornlämningar ute i markerna. Rösaring i Låssa är en av kommunens mer uppmärksammade fornminnes- platser. Enligt riksantikvarieämbetets årsbok för 1982 är Rösaring den enda av det årets arkeologiskt undersökta platser, "som sägs vara av särskilt intresse". Den är det i kraft av ett flertal fornlämningar, som tillsammans utgör en synnerligen intressant kultur miljö, som spänner över långa tidsrymder.
Hela området kring Rösaring och Ekeby nedanför åsen har flera hundra registrerade gravar. I närområdet är det bara Birka som har fler gravar. Nedanför åsen finns boplatser från bronsåldern med skörbrända stenar som bl.a. använts för uppvärmning av vatten i träkärl och i kokgropar. Tidigt rapporterades det om rester av en bronsålderssmedja. Mer längre fram.

En labyrint av den äldsta typen - en s.k. Trojeborg - finns innanför stängslet.
Utsikt över Norra Björkfjärden där
Veckholmslandet med Upplands största bestånd av hällristningar skymtar i bakgrunden.
Mer om Trojeborgen längre fram i texten.

I området finns också en tusenårig processionsväg, som upptäcktes först i slutet av 1970-talet av en Brofamilj på vandring genom skogen. Även bortsett från alla kultur- historiska inslag är Rösaringsområdet en sevärdhet med sin härliga natur och storslagna utsikt från den höga åsen, och med sin vackra och promenad- vänliga skog, och sina geologiska sevärd- heter bl.a. en stor dödisgrop formad som en grekisk amfiteater. I det här kapitlet skall vi främst studera de spår, som människorna under lång tid lämnat efter sig här i området. Eftersom de är förhistoriska, finns det inga skrivna dokument som i klartext kan berätta om lämningarna. Man får lita till sådana slutsatser som kan dras med hänsyn till forskningens nuvarande ståndpunkt och genom att göra jämförelser med andra företeelser och platser. Det som kan sägas idag kan mycket väl ändras, när forskningen kommit längre. Lägg märke till att även jämförelsematerialet oftast är förhistoriskt, och att man fått kunskapen på omvägar genom indirekta slutsatser. Det finns mycket lite forskningsmaterial i frågor som direkt berör Rösaring. Det är endast rapporterna från två hittills gjorda utgrävningar av processions- vägen samt en tidigare kartläggning och studie av labyrinten. Arkeologerna har egentligen hittills bara beskrivit vad man funnit, inte dragit några bestämda slutsatser. Man väntar på att det skall ges möjligheter till en större undersökning av framförallt den platta högen på bilden här ovan.i södra delen av en 540 m lång processionsväg. Vi vill veta om det är en tingshög eller möjligen en "avplattad" grav. Gravarna söder om kullen är typiska bronsåldersgravar.	Bilden visar Processionsvägen mot söder. Bakom tallen syns den plana ceremonikullen. Midvintersolståndet 1995-12-22 kl. 12.13 Det blev uppståndelse i samband med att vägen anmäldes till myndig- heterna. Den som skriver detta nu, Börje Sandén, var då riksantikvariens ombud och visste att det fanns något spännande att rapportera inför årets kartläggning av fornminnesplatser. En extra anställd inventerare hörde dock inte av sig , varför jag tog direktkontakt med chefsinventeraren. Under mellantiden hade familjen blottlagt mer av de stenrader som kantade vägen. Den var väl synlig när min kollega i Upplands Väsby springande i regnet fick se stenraderna, som han rapporterade till länsantikvarien, som i sin tur anmält fyndet dagen före min anmälan. Det är familjen Per-Olov Jernström som står som ursprunglig upptäckare av processionsvägen Refererad litteratur 1984
Det följande är ett försök att sammanfatta vad man hittills kan säga om Rösaring. I den mån det inte framgår av texten vilka källor jag stöder mig på, kan du se det i bokens litteraturförteckningen. Det är nu en lekmans uppdrag att försiktigt handskas med materialet. Mycket mera torde komma att skrivas om Rösaring, detta är bara en ringa början. En viktig sak mår bra av att diskuteras och ventileras ur så många synvinklar som möjligt. Först då kan man hoppas finna en något så när objektiv sanning. Rösaring är känt som fornminne sedan den första fornminnesinventeringen gjordes på 1600-talet. Namnet var då Röra Backe (rör = stenröse). På 1700-talet gick platsen under namnet Röraring. Området har på grund av sin speciella karaktär lockat människor till sig i årtusenden. Människor har kommit av olika anledningar. Det framgår av de olika typerna av fornminnen. Man har samlats till begravning redan i tidig bronsålder, vilket fem gravrösen vittnar om. Men här har också varit lek, fest och ceremonier. Det kan den ringformade labyrinten berätta för oss. Här har förekommit högtidliga processioner med musik och dans, med praktfulla vagnar och människor i rituella handlingar, och stora åskådarmassor. Då är det den nyligen upptäckta processionsvägen jag i första hand tänker på. Rösaring har, som du förstår, ständigt varit föremål för människornas intresse av olika skäl. Vi skall därför försöka rekonstruera tänkbara mänskliga aktiviteter på denna kulturminnesplats, från äldsta tider till nu.	Vi skall hålla i minnet att platsen var den högst belägna i en skärgård som mest bestod av renspolade berghällar för många tusen år sedan. En sådan plats, någon meter högre än Rösaring finns utan någon fin utsikt borta i Håtunas skogar. Infartsleden till Svitjod gick i gamla tider genom sundet vid Södertälje. Mälaren var en del av havet ända in på medeltiden. Det var en allmän regel att man undvek öppna havet. Man seglade efter land- märken - man hade inte kompasser. Ända in på 1600-talet använde man kartans segelled trots att det blvit dragställe vid Kalmarsand. Vid Stäket var det alltid strömmande vatten. På våren så starkt att inte ens de första ångbåtarna alltid kunde ta sig in den vägen.
Stenålderstid När vi idag blickar ut över åskanten så har vi en storslagen utsikt över Mälaren, närmare bestämt Norra Björkfjärden. Så har det troligen också varit i ett par tusen år, för skogen har aldrig kunnat växa sig hög och tät på sydvästsluttningen av åsen. Jordlagret är synnerligen magert. Skogen växer mycket långsamt, och skulle något träd nere i sluttningen sticka upp över de andra, blir det snart offer för någon stormvind. Inga träd kan i alla fall ha skymt utsikten 1672, för då fanns det en väderkvarn här uppe, och den skulle inte ha uppförts om skogen stått tät vid åskanten. Enligt Salvius upplandsbeskrivning från 1741 kunde man i klart väder kan se tre till fyra mil åt både öster och väster. Troligen har här alltid varit en fri utsikt, som imponerat på människor och lockat dem hit. Rösaring ligger drygt 60 meter ovanför Mälarens yta. Det är den högsta punkten på Uppsalaåsens södra del. Rösaringsåsen var också det första större landområdet i vår kommun som kom upp ur havet för ca 6000 år sedan. Åstoppen var en ö långt ute i skärgården, kanske då och då besökt av stenåldersmänniskor i sina ekstockar, om de nu verkligen vågade sig så långt ut på havet. De bosatte sig inte här, men visst kan vi tänka oss att en eller annan stenåldersflicka eller stenålderspojke tog sig ett dopp i strandkanten strax nedanför nuvarande åsplatån.	Skogen växer här mycket långsamt. När jag nu år 2017 kompletterar texten är det 65 år sedan jag första gången betraktade utsikten över Norra Björkfjärden så kan jag konstatera att tallarna bakom ryggen inte tycks ha växt något alls. Till skillnad mot den nyplanterade tallskogen nedanför åsen där man just då verkställt en nyplantering som snart är mogen för avverkning. Detta har en naturlig förklaring.
Bronsålderstid Tittar du uppmärksamt på åssluttningen finner du ett antal *fornstrandlinjer* i form av väldiga trappsteg. Vid det nedersta trappsteget badade på sin tid bronsåldersbarnen. Då låg strand linjen ca 20 meter över havet, och de bodde med sina föräldrar vid nuvarande åkerkanten nedanför åsen. Det var inte förrän längre fram i tiden, under järnåldern, som man begravde sina döda i närheten av boplatsen. De ca 300 gravarna nedanför åsen är alltså mycket yngre än de uppe vid Rösaring. Det anses numera fastslaget att bronsåldersfolket begravde sina döda uppe på höga berg och höjder. På höjderna hade man också andra religiösa ceremonier. Vid den här tiden var soldyrkan som mest intensiv. Solen dyrkades bl.a. genom att man skred fram i procession och blåste i bronslurar. Vi måste tänka oss att så skedde också här vid Rösaring	När Rösaring för 6000 år sedan kom upp ur havet spolades all jord och sand som låg på havsbottnen ner från åsen. Närmsta gården nedanför åsen heter därför Sanda. Leran som kunde flyta längre bort hamnade vid torpen Leran. Analysen av platsens pollen tolkas som att åsen tycks ha haft samma växtlighet ända sedan den kom upp ur havet.
Kanske förde människorna fram vagnar med solhjul eller solskivor i procession, så som man känner till det från utgrävda bronsåldersplatser i Danmark. På andra sidan Norra Björkfjärden ligger Veckholmslandet. Där har man funnit många hällristningar från bronsåldern, och de visar ofta ceremonier av det slag jag nyss nämnt. Bronsåldersmänniskorna, som levde i nära samband med naturen, insåg solens utomordentligt stora betydelse för dem. Inget liv utan sol. Här i Norden, där solen under vintern lyser mycket svagare än under sommaren, kan man särskilt tydligt märka solgudens betydelse. Man firade därför solens återkomst på våren. Man kunde ju tydligt märka att solen gav växtligheten nytt liv efter vinterns dvala. Dess livgivande kraft måste lockas fram med allehanda ceremonier och offergåvor. Det skulle bli stor katastrof, om solens värme uteblev. Solen var den enda gudomen på den tiden, anser många religionsforskare. Bronsåldern var en lång period i vår historia. Sederna och gudsuppfattningen ändrades. Ett mångguderi utvecklades så småningom med särskilda gudar för olika sidor av människans världsuppfattning. Man fick bl.a. speciella fruktbarhetsgudar och kulten kring dessa antog nya former. Sålunda visar hällristningarna runt om i vårt land inte så sällan sexuella handlingar och beteenden hos människor och djur. Kanske var det lättare att åskådliggöra de svårförklarliga växtkrafterna i naturen med bilder ur en mer näraliggande erfarenhet, nämligen människornas och djurens beteende. Man tror att bilderna och kulthandlingarna har använts för att stimulera fruktbarheten på olika sätt.	Processionsvagn funnen på 1880-talet i en mosse vid Dejbjerg i Danmark ********* Sedan boken trycktes har ett antal arkeologiska undersökningar gjorts nedanför åsen. Då fann man rester av en mycket stor bosättning vid dagens Stora Ekeby. Det mest uppmärksammade är lämningar efter bronssmedjor. Det är bara i stadsbildningar som Birka, Sigtuna och Lund som man tidigare funnit rester av smedjor. Det är inte bronsföremål man funnit. Det är obearbetet råmaterial och klumpar av bronssmältor som vittnar om att här funnits en stormannagård. Se bilder av detta längst ner på denna sida.
Labyrinten Ett annat, och mer påtagligt argument för att fruktbarhetskult utövats vid Rösaring, finner vi, om vi närmare studerar labyrinten och allt som kan förknippas med denna typ av fornminne. Labyrinten är uppbyggd av stenar som lagts i ringformiga strängar (ring i Rösaring), så att en sammanhängande väg går genom hela labyrinten ända in till centrum. Man kan alltså inte gå vilse i den, som man vanligen föreställer sig att man kan göra i en labyrint. I stället tvingas man passera genom samtliga vindlingar, innan man når målet. Och vad är då målet? Vad skall man in i centrum att göra? För att få svar på den frågan måste vi gå till tiden före vår tidräknings början. Labyrinter var mycket vanliga i den äldre grekiska historien. Forskningen kring labyrinterna har inte förrän på senare tid satt riktig fart, och det finns ett stort antal teorier och förslag till lösningar på problemen. Eftersom labyrinterna har funnits och använts i flera tusen år, kan vi också tänka oss att de kan ha använts på olika sätt i skilda tider.	Bild ur årsboken Uppland 1956 Vår layrint här i Lossa har särskilt uppmärksammats som ett exempel på en äldre typ. Av vårt lands ca 300 labyrinter är det bara ett 25-tal som är riktigt gamla. Den är en av få svenska fornminnesplatser som är kända ute i världen. En gång hade en forskargarrupp i Sverige bjudit in två schamaner från Peru. De genomförde sin ceremoni just i labyrinten. De hade ett TV-team med sig. Mindre grupper från Brasilien,, USA, Sydkorea och Australien har blivit guidade här.
Beträffande labyrinten vid Rösaring vet vi, att den begagnats av ungdomen för dans och lek. Det har en son till prästen i Bro berättat i en avhandling från år 1717. Labyrinter av det här slaget kallas för övrigt också jungfrudanser, vilket en del ortnamn ännu vittnar om. Särskilt i Finland används den benämningen, och där finns till och med en avbildning med en kvinna i centrum. Man har hävdat, att våra ringlekar skulle vara besläktade med labyrinterna. "Jungfrun hon går i dansen". Där används namnet "Jungfrudans" också som namn på denna typ av labyrinter. Någon forskare vill tolka våra ringdanser som rester av mera allvarligt menade rituella danser, där en kvinna skulle befrias ur ett fängelse, liksom när fruktbarheten, d.v.s. växtkrafterna måste frigöras efter vinterns långa dvala Men det finns andra fantasieggande fakta kring dessa labyrinter. I Sverige är det särskilt John Kraft som intresserat sig för de nordiska labyrinterna, och han har redovisat olika förslag till tolkningar av deras gåtfulla betydelse.	Bild på väggen i Sibbo kyrka i Finland. Man talar om två typer av labyrinter. Forskaren Christer Westerdahl har särskilt ägnat sig åt s.k. Kust- labyrinter och funnit att dessa har tilkommit under medeltiden.
Det finns ett mycket intressant samband mellan just vår labyrint och bilden intill. Där står nämligen ordet TROJA och labyrinten är av samma typ När Sverige fick sin fornminneslag 1666 blev det bestämt i en kunglig stadga att allmänheten skulle uppmanas att söka efter fornminnen och rapportera dem när fornminnesinventeraren kom till bygden. I de berömda Rannsakningarna efter fornminnen finner vi att det då fanns en "Trojeborg" uppe på åsen i Låssa: "mykit Monumenterligit". Bilden här ovan har man funnit på en romersk vinkanna. Labyrinten är av samma typ som den vid Rösaring, med en ringlande väg in till centrum. Rösaringslabyrinten hör till den äldsta och största sorten med inte mindre än 32 stenvallar tvärs över. Det finns labyrinter också med 24 stenvallar av samma slag. Den minsta typen har 8 stenvallar. En sådan är bilden här ovan. Skulle verkligen det klassiska Troja ha något att göra med vår labyrint? Är bygden på något sätt knuten till Sköna Helena, som enligt romerska historieskrivaren Homeros befriades ur sin fångenskap av Priamos? I sagors värld kan naturligtvis vad som helst inträffa. Enligt en av de allra äldsta berättelser vi har om vår historia, Ynglingasagan, - i sin ursprungliga form kallad Ynglingatal - så var det från Troja i Tyrkland (dagens Turkiet), som Oden/Odin tog sitt folk med sig och vandrade genom Europa. Odin var 20:e generationen av trojanska kungar efter Priamos. Slutligen slog det vandrande folket ner sig i det land som i sagan heter Svitjod. Där blev han blev kung i landet och "byggde sig en borgstad där som det nu kallas Fornsigtuna." Uppenbarligen är vår bygd knuten till skriftliga forntida berättelser. ................................................ Labyrinter av samma slag om vid Rösaring finns avbildade mer än tusen år före vår tidräknings början. "Här bor Minotaurus" står det bilden" Mycket intressant är, att det på en avbildning av en labyrint av vår typ särskilt poängteras att Minotaurus finns i labyrinten. De mytiska berättelserna om Minotaurus kan nämligen kopplas samman med vissa teorier man har om den ursprungliga användningen av den här typen av labyrinter. Äldsta avbildningen är från 1200-talet före vår tidräknng Labyrinternas ursprung får man söka i medelhavsländerna, men det är med få undantag endast i Norden, som sådana finns bevarade ute i naturen. Den äldsta kända avbildningen finns på en lertavla från 1200-talet f. Kr., funnen i Grekland.	Keramikvas från Tragliatella i Italien ca 600 f Kr I labyrinten finner man namnet TROJA Har du tänkt på att Asaguden Odin kom från Asien, det som i skolböc- kerna förr kallades Mindre Asien. Troja i Turkiet brukar pekas ut som det historiska Tröja. Du kanske vet att Odin byggde det första Sigtuna på mark som nu ligger i Upplands-Bro Fornsigtuna - Klicka Ligger i Svitjod Signhildsberg Upplands-Bro På en vägg i Pompeji. "Här bor Minotauros" "Hic habitat minotauros" Lertavla från Pylos Grekland ca 1200 f Kr
Vi har faktiskt anledning att känna en viss vördnad när vi står vid labyrinten vid Rösaring. Den är nämligen den enda av hög ålder som finns bevarad i Uppland, och den är en av de få som har 32 stenrader tvärs över, d.v.s. 2 x 16 vallar. Vanligast är 8 eller 12 vallar från centrum och ut. Tyvärr har vår labyrint blivit skadad, stenar har plockats bort. Det har säkerligen skett, därför att man inte sett anläggningen. Eftersom labyrinten är så gammal, har stenarna i stor utsträckning blivit övertorvade. Den var dessutom en lång tid bortglömd och återupptäcktes på 1930-talet. Men för 300 år sedan var den tydligen imponerande, för i "Rannsakningar efter antikviteter" sägs i samband med trojeborgen: "Mycket monumenterligt" Kultplatsen Rösaring är internationellt uppmärksammad. År 2006 besöktes Rösaring av en organisation med anknytning till The Four Wind Society. Man hade bjudit in två schamaner från Peru. Ett TV-team från TV4 var med. Vid processionsvägen drog jag min version grundad på Tacitus, förklarade att groparna inte var stolphål. Mindre grupper bl.a. från Sydkorea, Australien, USA, Indien, Brasilien har jag guidat på plats vid Rösaring. Det torde inte vara särskilt många andra svenska forntidsminnen som har uppmärksammats på detta sätt. Så här säger ett par forskare som inventerat landets fornminnesplatser: Ytterst få områden i landet har ett så rikt uppbåd av fornminnen, när det gäller antal och variation. Märkligt att Rösaringskomplexet inte prioriteras av Riksantikvarieämbetet. Det har ju mycket mer än Birka	Labyrinterna var en så stor angelägenhet i den kretensiska världen att man avbildade dem på sina mynt. Labyrintforskningen har konstaterat att den romerska världen inte brydde sig om labyrint- kulten. Därför menar man att labyrint-idén kan ha kommit till vårt land före romarrikets utbredning i Europa Intrernationellt intresse för Rösaring Uttalande om Rösaring av två erfarna inventerare av fornminnen.
Fruktbarhetskult Finns det något samband mellan våra nordiska labyrinter och medelhavsländernas sagohistoria? Vi får nog ta för givet, att det inte är vi i Norden som lärt medelhavsfolken att göra labyrinter. Idén har kommit söderifrån. Men vad är det som förmått oss att bygga likadana konstruktioner? Det måste naturligtvis vara användningen, som lockat till efterföljd. Trojeborgarnas användning är som vi förstått gåtfull. Man kan alltid gissa på någon form av religiös utövning med kultiska riter. De skulle i så fall inte ursprungligen byggts för lek och dans, utan haft en mer djupgående avsikt. Vilka religiösa strömningar har i forntiden varit vanliga och spritts från land till land? Gemensamt för alla kulturer tycks vara, att de någon tid idkat fruktbarhetskult, som tagit sig uttryck i olika former av sexuella handlingar. Sålunda visar vinkannan med sin bild av trojeborgen två mänskliga samlagspar i omedelbar anslutning till labyrinten, vilket skulle kunna tolkas som att den har samband med fruktbarhetskult. Till saken hör, att religion mycket ofta utövas genom kulthandlingar av skilda slag.	Under en kortare tid ca 400 år före vår tidräkning användes labyrinter som en slags logotype på mynten på Kreta
Bilden finns på en keramikvas från Tragliatella i Italien Från ca 600 f Kr I labyrinten finner man namnet TROJA Fruktbarhetsgudarna Ull och Härn - Ullevi och Härnevi Att det verkligen förekommit fruktbarhetsdyrkan i våra bygder framgår av två ortnamn: Härnevi och Ullevi. Bägge namnen finns på den äldsta kartan vi har över Bro-området. Den är från 1600-talet, men namnen finns med redan i medeltidens jordeböcker. Härn och Ull var två mycket gamla fruktbarhets- gudar, en kvinnlig och en manlig. Slutledet -vi i namnen betyder offerplats eller offerlund. Dessa två gudanamn, eller varianter av dem, uppträder parvis på fyra ställen norr om Mälaren och på åtskilliga andra ställen i landet. Tre av dessa par ligger inom några få kilometers avstånd från en trojeborg. Förutom Rösaring gäller det Enköping och Badelunda utanför Västerås. Trojeborgarna ligger i alla fallen på en rullstensås, som korsar Mälaren. Gudinnan Härn är kopplad till s.k. skålgropar i berghällar. På Veckholmslandet mittemot rösaring ligger skålgroparna på högre höjd än i Härnevi. Detta förklarar antagligen att det bara finns tre Härnevi/Järnevi kvar i sinnevärlden. Dyrkan av Härn hade levt sig krav tills vi började att beskriva vår omvärld i böcker. Man menar att gropen är sinnebilden för Härn. Det blir lättare att förstå om vi betänker att egypterna hieroglyf för kvinna är bilden av en grop sedd från sidan, ungefär som bokstaven 'U'. Vi ser att fruktbarhetsdyrkan inte är något främmande i vårt kulturmönster. Den levde faktiskt kvar ända in i den kristna tiden, då missionärerna beskrev den. Teorin om fruktbarhetskult vid Rösaring fick på ett oväntat sätt aktualitet genom den sensationella upptäckten av en kultväg eller processionsväg i direkt anslutning till de övriga fornminnena.	Berghäll i Bro vintertid Snön är bortsopad, Mer finns att läsa Härndast kvar i groparna
Processionsvägen Rösaring kan sedan 1981-82 visa upp ett ovanligt fornminne. (Se spalten till höger) Det är troligen en processionsväg av något slag. Ingen annanstans i Europa, enligt vad som hittills är känt i varje fall, finns det en så lång väganläggning i anslutning till en begravnings- plats eller kultplats. Det är uteslutet, att det skulle röra sig om en vanlig väg. Här finns inga åkrar och fält att transportera saker till eller från. Det är naturligtvis svårigheten att föreställa sig en väg här uppe på åsen, som gjort att man inte upptäckt den tidigare, fastän arkeologer och fornforskare arbetat med området i mer än 300 år. Man kan troligen inte avgöra till vad, och hur, vägen använts förrän hela fornminnesområdet blivit grundligt undersökt. Somrarna 1981 och 1982 gjordes mindre undersökningar för att man ville finna ut vägens konstruktion och ålder. Om någon till äventyrs skulle ha tvivlat på att det var en anlagd väg så är tvivlen helt undanröjda efter undersökningen. Vägen är 540 meter lång och går nästan i nord-sydlig riktning. Detta kan leda tanken till en astronomisk innebörd. Mer om det längre fram. I söder går vägen in i en ännu inte undersökt platt jordhög. Texterna på två generationer informationsskyltar som kommunen låtit olika privata företag tillverka under ca tjugo år säger oss, att man tolkat den platta högen som en grav och att det stått en byggnad i vägens nordliga ände som skulle kunnat vara ett 'dödshus' eller ett 'vi' (kulthus). Man har hittat två 'tvivelaktiva stolphål' enligt arkeologernas rapport. Längs vägen finns ca 100 grunda gropar med ett djup omkring 1,5 decimeter och en knapp meters bredd. Trots att de är grundligt underökta och befunnits inte vara stolphål, så har vi nu i ca 20 år fått veta att det funnits hundra 4 m höga stolpar längs vägen. Vi vet vad arkeologerna har sagt. Det har naturligtvis spekulerats om vad de funnit. Men de har inte i bild åskådligjort sina idéer. Den tillfälliga besökaren kanske nöjer sig med bilden och bär sedan den med sig efter besöket. Vad säger då "vetenskapen" om detta. År 2017 utgavs boken "Tempel och kulthus i det forna Skandinavien. Myter och arkeologiska fakta" av Anders Kalif - Julia Mattes vid Uppsala universitet. Processionvägen vid Rösaring har varit känd sedan 1981-82. Jag hittar dock inget om Rösaring i den nämnda boken. Efter mer än 30 år har platsen inte anammats av forskningen när det gäller kulthus - ett tydligt språk. Varför har Riksanikvariämbetet aldrig skapat ett eget forskningsprojekt kring Rösaring? Läs här intill vad erfarna chefter för fornminnesinventeringen säger om Rösaring. När det här tillägget skrivs i december 2018 revideras texten samtidigt som en artikel i tidningen Populär Arkeologi lyfter fram problememet med skyltatarna, som"många gånger produceras av privata firmor som tävlar i upphandling". Den kol-14-datering som gjordes på platsen där vägen påstås gå in i högen (se bilden) säger oss att vägen belades med stampad lera pål 800-talet e.Kr. Provet togs under.det stampade lerlagret under högra benet på mannen klädd i gult. Lermanteln är upp till ca 1 dm tjock. Det har riktats starkt kritik från utomstående arkeologer mot att en mycket typisk bronsåldersmiljö med ett enda kol-14-prov skulle omdatera hela miljön till vikingatid. En ändring på mer än 1000 år. Jag menar provet visar att det var kring 800-talet e.kr. som en redan sedan länge använd väg fick en "slitbana" av stampad lera. Det är nämligen allmänt känt att man använde vagnar vid religiösa ceremonier redan på bronsåldern. Jag vill erinra om att det var just bronsåldersfolket som begravde sina döda på höjder och genomförde processioner med gudasymboler i vagnar. Vid Rösaring skulle det egentligen inte behövas någon särskilt anlagd väg. Se på de många gångvägarna som går kors och tvärs uppe på åsen. Det går t.o.m. att åka bil på dem. Och - de har inte vuxit igen under de 65 år jag besökt platsen !! Det som hände på på 800-talet - början av vikingatiden - var att man lade på lermanteln på en väg som redan funnits i kanske "tusen" år. Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Den visade vara en tingshög. Samma grupp amatörarkeologer hade efter fem somrars undersökningar gått "till botten" med platta högen som visade sit inte var en begravning av människor. Gravar brukar inte heller vara platta. Det finns en orsak till de många oklarheterna Det har aldrig funnits något samlat Rösaringsprojekt När det blev akut med undersökning inbjöds medlemmar i Sveriges Hembygdsförbund till en liten kurs i arkeologi. De fick sedan var med även andra året. 16 år senare var en forskare intresserad av platsen nedanför Rösarings- åsen och samma grupp gjorde rätt omfattande undersökningar. De många rent historiska synpunkterna har tillkommit på enskilda initiativ. UKF:s hemsida har råkat bli ett forum för Rösarings-komplexet som av erfarna projektledare inom Riksanrikvarieämbetet formulerat följande	År 2013 fann man ett stort antal stolphål vid en vägomläggningen i Gamla Uppsala, troligen efter en slags processionsväg. Där finns två kraftiga stolprader. Till skillnad från Rösaring är det verkliga stolphål med i vissa fall en mycket kraftig rest av stolpen. Man framhåller att det kan ha varit en markering av en helig plats. Upplands-lagen från 1200- talet förbjuder dyrkandet av heliga platser s.k. stavgårdar. De hundratalet grunda groparna längs vår väg är definitivt inte några stolphål. De skyltar som satts upp visar i bild väldiga stolpar. Undersökning av minst 6-7 gropar visar att de endast är grunda skålformade försänkningar i marken. Skyltens teckning visar tydligt att man tänkt sig l00 ca 4 meter höga "stolpar"! Med kännedom om den exakta kunskap som forntidsfolk hade om solens gång över himlavalvet så torde avvikelsen vara avsiktlig som ett led i en annan variant av fruktbarhetsdyrkan. Newgrange på Irland och Abu Simbel i Egypten är byggda många tusen år före vår väg. I dessa länder byggde man stentempel där solen vid en viss tidpunkt kunde lysa upp en kammare mitt inne i templet vid exempelvis vintersol- ståndet. Så här säger ett par forskare som inventerat landets fornminnesplatser: Ytterst få områden i landet har ett så rikt uppbåd av fornminnen, när det gäller antal och variation. ...................................................... Märkligt att Rösarings- komplexet inte prioriteras av Riksantikvarieämbetet. Det har ju mycket mer än Birka att bjuda på. ......................... Ett mycket omdiskuterat kol-14-prov har tagits under den vägbana av stampad lera som ses under arkeologens högra ben. Man menar att hela vägen haft en jämn slitbana. Provet bör alltså ha hittats under arkeologens vänstra ben. Det är under dennes högra ben som lermanteln finns kvar. Mer än tusen års regn har gjort att själva högens ytlager glidit ner och lagt sig över väg- banans stampade lera. Se längst till vänster hur högens ytlager ligger högre än den utgrävda delen Leran i sig själv består av ytterst små partiklar i paritet med finmalet mjöl. Efterföljande regn har inte bara dragit med sig vägbanans lera. De vattenkrävande växternas pollen i leran visar att det verkligen funnits en lerstampad vägbana. Arkeologernas listor över funna pollen säger: "Samtliga dessa träd tillhör inte åsens naturliga vegetation. Pollenen kan där betraktas som lång- transporterade."
Spekulationer Innan en grundlig undersökningen gjorts av den platta högen kan vi endast spekulera över alla tre möjligheterna. Vi antar först att jordhögen, som vi talat om, är en gravhög. Processionsvägen och byggnadsanläggningen i norr - om det nu är en byggnad - kan då ha använts på så vis, att den döde en tid legat i den norra anläggningen i väntan på att gravplatsen gjorts i ordning, och medan alla arrangemang kring begravningsceremonin förberetts. Vid en stor högtidlighet har sedan den döde förts till sista vilan. Vi vet inte om kroppen bränts, eller om det varit fråga om en jordbegravning. Vi vet inte ens om det verkligen är någon begravd i högen. När vi några år senare fick till stånd en arkeologisk undersökning i fornsigtuna dvs Signhildsbergsparken, visade det sig att den platta högen där inte var en gravhög. Den bör ha varit en tingshög av något slag. Högen vid Rösaring kan mycket väl vara platsen för forntida ceremonier. Vägen har i andra sammanhang också kallats ceremoniväg . Den romerska historieskrivaren Tacitus har beskrivit återkommande fruktbarhetsceremonier hos bl.a folkgruppen svioner som bodde på öar i den norra oceanen, dvs Östersjön.. Han beskriver svionernas båtar som inte har segel, att man har paddlar i stället för åror och att för och akter är lika utformade. Det kan knappast ha varit någon hövding på orten, som av den lokala befolkningen beståtts med den unika vägen. Det stora arbetet att bygga vägen och den särskilda anläggningen i norr bör ha varit en angelägenhet för ett mycket större område. Det borde ha varit en kung minst, som blivit begravd här. Men mig förefaller då själva högen vara i minsta laget. Det finns högar i kommunen som är större. Vi kan också anta att det inte handlar om en gravhög. När arkeologernas rapport nämner ordet "dödshus" är det ett högst spekulativt begrepp som inte är belagt vid någon tidigare arkeologisk undersökning. Rapporten säger "dödshus eller hägnad". Man har bara hittat två gropar som "möjligen" skulle kunna vara stolphål. Rapporten säger att man saknar sådant som visar att det funnits tak på anläggningen. Endast en av groparna tolkas som stolphål. Samma arkeologigrupp grävde två år senare ut en ännu större platt hög vid Fornsigtuna i tron att det var grav. Man gick ända ner till botten och det visade sig att den platta högen inte alls var en gravhög. Det var troligen en tingshög. Vi kan inte börja tala om begravningar i samband med processionsvägen förrän vi vet om någon är begravd i högen. Det där med dödshus är en mycket spekulativ idé. För detta talar det faktum att högen är helt plan upptill. I kombination med processionsvägen är det då lätt att tolka hela anläggningen som avsedd för upprepade ceremonier av för oss ännu okänt slag. S.k fosfatkartering talar för upprepad användning under lång tid. Vid byggnaden i norr kan exempelvis en gudabild ha gjorts klar för att sedan i en procession tillsammans med prästerskapet föras till kultplatsen vid den avplanade högen. Sådana ceremonier är ju kända från många håll i världen och historien. Vid Bredhöj i Danmark finns exempelvis en avplanad hög, som tolkats som en scen för kultiska handlingar, och i den fornnordiska litteraturen finns åtskilliga beskrivningar av sådana handlingar.	Det finns en orsak till de många oklarheterna i grävningsrapporterna. Det har aldrig funnits något samlat Rösarings.projekt.
Vi kommer nu till några omständigheter, som kan vara värda att tänka på när man funderar över processions- vägen. I våra nordiska grannländer har man gjort fynd, som förknippas med processioner som den jag nyss beskrivit; någon processionsväg liknande den vid Rösaring har man dock aldrig funnit. Tillsammans borde emellertid dessa fynd kunna säga oss någonting. Vid utgrävningen av vikingaskeppet vid Oseberg i Norge har man t.ex. funnit en bildvävnad, som var så väl bevarad, att man kunnat rekonstruera den. Bildinnehållet har också kunnat tolkas: man ser en procession av gående och ridande människor och vagnar dragna av hästar. På den ena sitter två personer; möjligen kan de vara bilder av gudar. Vagnar spelade under vikingatiden och dessförinnan ingen som helst praktisk roll. Det fanns ju inga vägar. De användes i kulten, och de var rikt smyckade. Sådana kultvagnar har man funnit både i Norge och Danmark. Med tanke på vad som tidigare sagts om fruktbarhetskult vid Rösaring, är det med stort intresse man konstaterar att just fruktbarhetsgudar är "vagngudar". Om processionsvägen använts för kulten av någon gud, borde således denna ha varit en fruktbarhetsgud.	Processionsvagn från Osebergsskeppet i Norge
Att man anlagt en väg med en slitbana av hårdstampad lera talar för att vägen just varit avsedd för vagnar. I så fall bör den också ha varit tänkt att användas flera gånger vid återkommande kultiska ceremonier. Om det gällt en enstaka begravningsprocession borde den döde kunnat föras till graven på en släde, liksom man gjorde med Egyptens faraoner, även långt efter det att man i Egypten lärt sig använda vagnar. När den romerske historieskrivaren Tacitus redogör för germanernas religion, framhåller han särskilt att germanerna inte anlägger tempel som romarna. De dyrkar sina gudar i lundar och heliga skogar, säger han; "det överensstämmer inte med himmelska väsens storhet att vara inspärrade inom väggar". Han påpekar, att gemensamt för alla de nordliga folken är, att de dyrkar Moder Jord (Nerthus), d.v.s. den urgamla fruktbarhetsgudinnan Njord (Njärd), som färdas omkring bland alla folken i en övertäckt vagn. Den beskrivning som Tacitus givit oss passar förvånansvärt väl in på Rösaring. “Endast sällan besöka fartyg från våra väderstreck den omätliga, bortom Germanien befintliga oceanen – liggande snarast i motsatt del av världen. (Alltså Östersjön – En karta från år 1598 visar hela Skandinavien en stor skärgård i Viking Heritge Magazine) “På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker när gudinnan är närvarande i sitt allra heligast, och som med djup vördnad ledsagar henne när hon kommer åkande, dragen av kor.” (Osebergs-skeppets bild-väv) “Det står inte i överensstämmelse med de i himlen boendes höghet vare sig att hålla gudarna instängda bakom väggar eller låta dem antaga likhet med något som helst mänskligt anletsdrag. Lundar och skogsdungar inviga de till heligt bruk”. “Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka. Man börjar ej krig, man uppträder icke beväpnad, allt järnverktyg hålles undanlåst, fred och ro känner man. Man älskar då, men blott till dess samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med de dödliga”. “Vagnen och klädet och - om man vill tro det - själva kultbilden tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och from ovisshet om det väsens natur, som blott de till döden vigda får skåda.” Slavarna var således de enda utom prästen som visste vad som fanns i vagnen Om det finns ett astronomiskt samband, talar detta också för, att det kan ha rört sig om återkommande ceremonier och processioner här vid Rösaring, troligtvis med visst bestämt intervall. Ännu många fler spekulationer kring Rösaring skulle man kunna göra genom att hänvisa till allt som skrivits om nordisk gudadyrkan. Det kan du roa dig med själv.	Läs Tacitus Läs teorin som astro- nomer lagt fram
Strategiskt läge Det är ett faktum att Rösaring låg mycket centralt vid tiden för den begynnande samhällsbildningen i samband med tillkomsten av begreppet Svitjod som enligt tillgängliga skrifter var området på bägge sidorna av nuvarande Mälarfjärden Skarven, vilken redan omkring år 1000 hade detta namn. De äldsta kända ortnamnen - förutom Skarven är Fornsigtuna och de viktiga Stocksunden, som nu benämns Stäketsunden. Sjövägen mellan orterna gick på den tiden utanför Rösaring. Den skulle komma att gå där mycket länge eftersom det under vissa delar av året var starka forsar vid nuvarande Almarestäket. Detta är utförligt redogjorts för i de isländska texterna. Ännu på 1600-talet beskriver vår första riksantikvarien Aschaneus att folket vid Kalmarsand hjälpte till att föra varor landvägen till Ullfjärden där resan sedan fortsatte mot gamla Uppsala, Valgärde och Vendel. Denna färdväg via Draget är angiven som öppen farled på Olaus Magnus karta från år 1539 och i ännu högre grad i kartan i hans bok om De nordiska folkens historia. Hans karta var i själva verket en kommunikationskarta, och den kallade den Carta Marina, eftersom de långa och viktiga kommunikationerna på den tiden gick längs sjövägarna. Genom att rita ett öppet sund vid Draget ville han markera, att man fortfarande färdades här på hans tid. Han har tänkt likadant vid många andra platser på kartan. På grund av det har han emellertid beskyllts för att sakna alla begrepp om vattensystemen i Norden.
Rösaringsområdet Det har sedan länge varit känt att bygden även nedanför Rösaringsåsen haft en framträdande roll långt tillbaks i tiden. Om det vittnar förekomsten av tre storhögar liggande på rad. Den mellersta är platt och kan ha varit en slags tingshög. År 1979 gjordes ytterligare en upptäckt i området. Ett tidigare känt gravfält nedanför Rösaring, invid Sanda, visade sig vara en boplats av bronsålderskaraktär. Ett 15-tal s.k. skärvstensanläggningar anträffades. Skärvstenar är bl.a. skörbrända och spräckta stenar, som användes vid matlagningen innan man hade metallkärl, som kunde sättas direkt över elden. Man hettade upp stenar i den öppna elden. Därefter lades de i en kokgrop tillsammans med exempelvis kött, väl inlagt i stora blad. Över alltsammans lades sedan jord. Efter några timmar var köttet färdigt. I åkerkanterna strax utanför de många gravfälten nedanför Rösaring hittades på 1960-talet ett 50-tal "eldgropar" med svartbrända stenar och kolrester. Groparna talar för att boplatserna flyttat längre och längre ner, allteftersom strandlinjen förskjutits nedåt. Det var när man började använda starkare jordbruksmaskiner efter världskriget och därför kunde plöja djupare, som groparna upptäcktes. Skörbrända stenar fick man också, när man kokade maten i exempelvis träkärl med hjälp av upphettade stenar, som med tiden blev sköra och kastades i avskrädeshögar. Det är sådana högar som idag kan berätta för oss om forntida boplatser. Antalet kokgropar och avfallshögar med skörbrända stenar är väl så intressanta som gravfält. Tillsammans med antalet gravar nedanför åsen har vi en måttstock på hur stor bebyggelsen varit. Det totala antalet gravar överträffas i närområdet bara av vikingastaden Birka. Bronsgjuteriverksamhet - enda platsen utanför Sigtuna, Birka, Lund Vid nya arkeologiska undersökningarna åren 1996-98 bekräftades över hövan betydelsen av bronsålderstida lämningar i Rösaringsområdet. Man hittade sådant som utan tvekan hörde till smedjor för bronsgjuteri. Färdiga bronsföremål är i det fallet ointressanta, men här hittades såväl obearbetad brons, s.k. barrar, som bronssmältor som blivit kvar i smedjans lergolv. oooooooooooooo Citat ur rapporten från 1996-98: Fyndet av ett vikingatida bronsgjuteri på boplatsen Sanda är ovanligt eftersom sådana sällan har påträffats utanför tidiga stadsmiljöer såsom Birka, Lund och Sigtuna. Att denna typ av verksamhet återfinns just vid Sanda styrker tolkningen av platsen som ett betydande maktcentrum i Mälardalen.. Fyndet visar också att tillverkningen av bronsföremål även förekommit på stormannagårdar och inte bara i de av kungamakten kontrollerade vikinga- städerna. UKF:s startsida Tacitus och fruktbarhetsgudinnan Nerthus Ämnesområden Börje Sandén, ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro, 1984. Med fortlöpande revideringar	Storhögar på rad är inte så vanligt. Mest kända plats är Uppsala högar. Begreppet "skörbrända stenar" Att koka sin soppa i träkärl med hjälp av heta stenar som alltid fanns till hands i den ständigt brinnande eldstaden. Bronsålderssmedjor var före 1998 endast kända i Sigtuna, Lund och Birka. De 4 bronsbitarna till vänster är råmaterialet. De andra är smältor som blivit kvar i smedjans golv Citat: "Tolkningen av Sanda som en stormannagård grundas på monumentala gravar på rad och ett vikingatida bronsgjuteri. Det var inte bara kungamakten som hade sådana resurser". Rösaring låg mycket centralt i forntidens kommunikations- system. Sjöleden in till Svitjod gick via ett sund vid dagens Södertälje. Landhöjningen hade gjort passagen in till forntidens Svitjod svårare, vilket var till fördel. Birka kunde inte lika lätt plundras av kringseglande "sjörövare". Man fick tid på sig att samla ihop det "värnpliktiga" försvar som organiserats inom Bro hundare, benämnt Bro härad Rösaring Rapport 2000:11 Sanda och Stora Ekeby Lossa socken Upplands-Bro kommun