Till aktuell plats grundtexten: använd programmets BACK-funktion. 
Till början av grundtexten

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Utdrag ur en kommande artikel på UKF:s hemsida
Artikeln kommer att bli rikligt försedd med kommentarer

Tacitus’ beskrivning av fruktbarhetsdyrkan i Norden 
Vi är nu framme vid huvudtemat för vår berättelse om fruktbarhetsdyrkan vid Rösaring. Vi skall som utgångspunkt för resonemanget använda oss av den romerska historieskrivaren Tacitus’ berättelse om germanerna. En bok som han skrev år 98 e.Kr. och som ofta använts för att ge en allmän bild av forntida förhållandena i Skandinavien, trots att större delen av boken beskriver folken i Mellaneuropa. 
     Här skall vi närmast ta fasta på hur han skildrar germanernas gudstro. Det är emellertid mycket viktigt för nutidens uttolkare av hans texter att de har i minnet de reservationer beträffande tillförlitligheten i detaljerna som han själv lämnar oss redan i början av sin bok. “Endast sällan besöka fartyg från våra väderstreck den omätliga, bortom Germanien liggande och snarast i motsatt del av världen befintliga oceanen.” Den del av Germanien han då talar om är den norra delen som inbegriper de skandinaviska öarna.

Dessutom skall vi betänka att Tacitus själv aldrig besökte Germanien. Hans uppgifter om förhållandena grundar sig på upplysningar i andra, tredje, fjärde hand - och säkert ännu längre tillbaka i tiden. Således en i själva verket ytlig kunskap, som romarna förvärvat under århundraden, men samtidigt försett med en mängd detaljer. Vi bör därför aldrig ta alla uppgifter alltför bokstavligt.

Tacitus’ text  här nedan återges i Alf Önnerfors tolkning (1960)
Germanernas gudstro
När han först nämner religionen framhåller han att deras gudom är osynlig. “Det står inte i överensstämmelse med de i himlen boendes höghet vare sig att hålla gudarna instängda bakom väggar eller låta dem antaga likhet med något som helst mänskligt anletsdrag, Lundar och skogsdungar inviga de till heligt bruk, och med gudanamn benämner de det hemlighetsfulla väsende, som blott deras vördnad låter dem se”.
     Bakom det senare uttalandet ligger vetskapen om att det inte är alla förunnat att skåda sin gud, men genom tiderna finns det många exempel på att guden uppenbarat sig på ett eller annat sätt för den troende.
     Omedelbart före berättelsen om Moder jord, Nerthus, som Tacitus kallar henne,  berättar han att  “alla samlas  i en skog som hålles helig. Den är nämligen invigd av förfäderna och fruktad sedan urminnes tider. Med ett människooffer i samhällets namn firar de där den hemska inledningen till sin barbariska gudstjänst.”

Denna beskrivning överensstämmer väl med den äldsta skildringen av gudstjänsten vid Uppsala bara några mil från Rösaring och tusen år senare.
“Också på annat sätt visar man lunden vördnad: ingen går in i den utan att vara bunden av en boja, tecknet på att man är gudomen undergiven. ... Hela deras vidskepliga tro grundar sig på föreställningen att stammen leder sitt ursprung från platsen, att guden, som härskar över allting, finns där och att allt är lagt under honom”.

Fruktbarhetsgudinnan Nerthus
Efter att ha berättat om en stor mängd folkstammar i Germanien har Tacitus kommit till dem som bor i trakten av Östersjön, där man dyrkar fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Östersjön beskrivs som det hav som “ligger bortom Germanien, snarast i motsatt del av världen” och i vilket finns “vidsträckta halvöar och oerhört stora öar”. Han nämner sju folk som inte nämnvärt skiljer sig från de tidigare beskrivna folkstammarna: 
“frånsett att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder jorden. De tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk.”

“På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är närvarande i sitt allra heligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne när hon kommer åkande, dragen av kor.”

“Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka. Man börjar ej krig, man uppträder icke beväpnad, allt järnverktyg hålles undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med de dödliga.”

“Vagnen och klädet och - om man vill tro det - själva kultbilden tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och from ovisshet om det väsens natur, som blott de till döden vigda får skåda.”

Till aktuell plats grundtexten: använd programmets BACK-funktion. 
Till början av grundtexten