UKF:s startsida      Hembygdsstudier-utförligare beskrivning

I augusti 1952 fick jag och min hustru Gudrun en ny hembygd, som vi varit trogna allt sedan dess och i vilken vi förmodligen kommer att sluta våra dagar. Vad gjorde att ett par främlingar uppvuxna i stora tätorter kom att fastna i en avsides liggande landsortsbygd med det oförklarliga namnet Låssa i utkanten av den samma år bildade storkommunen Upplands-Bro. Kanske var det den vackra och oförstörda naturen. Men det kan inte vara det enda skälet. Den vardagliga miljön med intressanta och meningsfulla arbetsuppgifter inom och utanför vår lärartjänstgöring har nog varit det som gjort att vi blivit kvar i kommunen. Vi flyttade nämligen till stationssamhället Bro, när Säbyholms folkskola lagts ned 1964.

Med tanke på vårt engagemang i bygdens historia och de omständigheter som gjort det möjligt för oss att sprida och publicera våra studier kan det kanske vara på sin plats att närmare redogöra för de händelser som lett fram till dagens situation, som tagit form av ett forskningsinstitut, som inte bara utger egna och andras böcker, utan även trycker dem med en egen, unik metod.

Gudrun och jag blev i vår yrkesverksamhet årsbarn med storkommunen Upplands-Bro, som 1952 hade ca 3500 invånare fördelade på sex kyrksocknar. Den kommunala aktiviteten leddes nästan uteslutande av ideellt arbetande kommunalpolitiker. Den största gruppen avlönade tjänstemän var lärare och präster, men de stod utanför den kommunala budgeten. Det kommunala arbetet leddes av en halvtidsanställd kommunalkamrer och en kommunalingenjör. I styrelser och nämnder satt enbart förtroendevalda personer, där ordföranden kunde ha ett mycket blygsamt årsarvode. Resersättningar och sammanträdesarvoden existerade inte. Allt förutsattes ske på ideell grund. 

Tillfälligheter gjorde att vi bägge kom med i kommunalpolitiken i mitten av 50-talet på olika poster i nämnder och styrelser, Gudrun t.o.m. som landets troligen yngsta kvinnliga kommunfullmäktigeledamot. Detta gjorde att vi lärde känna bygden även från detta håll. I vår lärarroll ingick att undervisa i hembygdskunskap. Man kan säga att det var på den vägen som sökandet efter bygdens historia började. Så småningom kom jag att bli engagerad i de tre hembygdsföreningarna som ledare för exkursioner i deras närområden och därmed utvidgades min kunskap om kommunen. För min del fick det växande hembygdsintresset sin inriktning på hela kommunen.

Hela kommunen som arbetsfält
Hela kommunen blev naturligtvis mitt arbetsområde när jag 1968 utnämndes till Riksantikvarieämbetets lokalombud och senare samma år blev den nybildade kulturnämndens ordförande. Det var i den positionen som jag fick närmare kontakt med Herman Svenngård i Kungsängen, som i decennier samlat kunskap i form av böcker och historiska dokument. Med några få års avbrott vidarebefordrade han under 25 år sin kunskap i hembygdsföreningens Medlemsblad. Efter förhandlingar med kulturnämnden donerade han 1970 sin hembygdssamling till kommunen. I väntan på en permanent placering i Kungsängen kom samlingen, 75-80 hyllmeter, att i åtskilliga år stå i biblioteket i Bro centrum. Där blev den en ovärderlig inspirationskälla för mina studier i bygdens historia. 

Med hela kommunen som bas för verksamheten fann jag att viktiga delar av den svenska rikshistorien kunde speglas utifrån ett lokalhistoriskt perspektiv. På grund av kommunens geografiska placering låg den mycket centralt under forntiden och medeltiden med två viktiga sjötrafikleder på bägge sidorna av kommunen och omgiven av mälardalens första samhällsbildningar Birka, Sigtuna och Uppsala. När tyngdpunkten senare försköts till Stockholm kom även de viktiga landsvägarna och vintervägarna mellan Bergslagen och huvudstaden att skapa rikshistoria i vårt område. 

Musiksällskapet - Lär känna din bygd - Musik i det gröna
Även på annat sätt kom jag att få hela kommunen som arbetsfält, nämligen inom Upplands-Bro Musiksällskapet, där jag var verksam i ett 20-tal år, varav tio som ordförande. Vi fann snart att publiken strömmade till när vi kopplade ihop musikframföranden under teman som Lär känna din bygd och Musik i det gröna. Vi ordnade konserter i våra herrgårdar, slott och kyrkor. Vi tog musiker och sångare med till de stora fornminnesplatserna. Vi gjorde fem ångbåtsturer, såväl runt kommunen som till andra platser i Mälaren. Då hade vi med oss blåsorkester, hembygdskör, sång- och instrumentgrupper. Min fond av historia kring platserna ökade ständigt.

Bandade intervjuer och guidade rundturer
Exkursioner i de tre hembygdsföreningarnas regi liksom ett stort antal bandade intervjuer med ortsbor ökade än mer min kunskap. När invånarantalet snabbt växte under 70-talet uppstod behov hos de många nya lärarna att för sin undervisning få kunskap om sin nya hembygd. Jag måste mer systematiskt ta itu med studiet av bygdens historia, vilket resulterade i en lärarhandledning. Skolan och så småningom också andra kommunala förvaltningar anordnade bussrundturer. Föredrag, cykelturer, vandringar och utfärder med olika organisationer gör att jag både håller kunskapen vid liv och ökar den.

Hembygdsprojektet
Hembygdsprojektet 1977-79 blev en viktig milstolpe i profileringen av kommunens historia. För statliga pengar drevs det 3-åriga projektet tillsammans med Historiska museet och Socialstyrelsen. Den senare kom med i sammanhanget eftersom en ledstjärna var att man ville ge de många inflyttade till kommunen en ny hembygd. Jag fick en slags konsulterande uppgift att tillsammans med ett par anställda kulturarbetare förmedla kunskap om bygden till de nya Upplands-Broborna. I den av Historiska museet publicerade skriften "Historiska Nyheter" skrev jag drygt hälften av artiklarna, de flesta såsom tänkt reporter vid spännande händelser och platser i kommunen. Skriften var i kvällstidningsformat och gjordes sammanlagt i 20 000  ex som delades ut i alla hushåll och till alla som successivt flyttade till kommunen. Mycket framgångsrik var några s.k. pendeltågsskrifter som  delades ut till samtliga resenärer vissa dagar. 

Intresset för kommunens historia var i topp, när en Upplands-Brodag ordnades på Historiska museet 1977. Upplands-Brobor tog sig dit på egen hand och i abonnerade bussar i ett för museet då rekordstort antal. Mitt föredrag i hörsalen måste dubbleras. Föredraget gavs i repris när kommunens samtliga lärare gjorde studiebesök på museet. Även kommuninvånarna aktiverades att skriftligt bidraga till kommunens historia. Varje vecka under det tredje året gav kulturnämnden ut de stencilerade häftena "Vi skriver i Upplands-Bro" med uppsatser av skilda slag.

Turistkartan
Gudrun och jag lärde känna kommunen på ett annorlunda sätt när vi under de första åren på 80-talet letade efter gamla vägsträckningar och rester av torp, kvarnar, tegelbruk och ångbåtsbryggor. Till grund för sökandet använde vi de ca 300 färgdiabilder av lantmäterikartor med tillhörande register som vi under ett par sommarveckor fotograferade vid kartverket i Gävle och på länsstyrelsen i Stockholm. För att finna runstenar, fornborgar och forngravar skaffade vi de drygt 20 ekonomiska kartblad som behövs för att täcka den stora kommunen. Resultatet blev det kulturhistoriska inslaget i kommunens turistkarta 1982 med mer än 50-talet lokaliserade och namngivna torpgrunder, dussinet ödebyar, 10-talet tegelbruk och över 20 ångbåtsbryggor. På kartan ritades in geologiska formationer  och biologiskt intressanta områden. Till det som var gammalt och fornt användes en särskild färg. Kartan ansågs var den första i sitt slag. En kortfattad beskrivande text blev ett förarbete till den kommande hembygdsboken. År 1998 år kom kartan ut i en utförligare upplaga. Gudrun och jag har nog vandrat och cyklat på alla mindre vägar och större gångstigar och strövat igenom de flesta  skogsområdena i kommunen. 

Hembygdsboken öppnar vägen till datorvärlden
Efter flera års diskussioner i kulturnämnd och kommunstyrelse blev det år 1982 bestämt att jag skulle ta itu med en länge efterfrågad hembygdsbok. Jag erbjöds av fullmäktige en termins ledighet från skolan med bibehållen lön. I och med detta kommer datorn in i mitt liv. Det enda jag kände till om datorer var att man kunde radera och ändra text innan den skrevs ut på papper. Det var vid denna tid som Microsoft i samarbete med IBM lanserade den första PC:n - persondatorn. Men det fanns ännu inga bra program, så jag tillråddes att köpa en mikrodator, s.k. hemdator med ett ordbehandlingsprogram och en skrivare. Den investeringen, gott och väl en halv årslön, har jag aldrig ångrat. Den ledde mig in i en värld, där jag med hjälp av ett datorspråk samlar historiska fakta i databaser, där jag med ett annat språk visar mycket av vår historia på forskningsinstitutets internetsidor. Erfarenheterna har också gjort det möjligt för institutet att trycka trådbundna böcker med hårda pärmar i upplagor om några hundra i stället för tryckeriernas krav på mer en tusen exemplar för att dra igång tryckpressen. Vi gör nu böcker även försedda med färgbilder till överkomliga priser.

Det hände i Upplands-Bro
Hembygdsboken fick namnet Det hände i Upplands-Bro. Den kom ut på hösten 1984 i en upplaga på ca 4000 ex. Från början hade kulturnämnden för avsikt att dessutom låta experter inom olika områden skriva den stora vetenskapliga boken om kommunen. Den försämrade ekonomiska utvecklingen i kommunen omintetgjorde emellertid detta. Hembygdsboken blev en stor framgång och var efter några år slutsåld. En ny och reviderad upplaga har ännu inte kommit till stånd. Mycket nytt material har kommit till och jag hoppas kunna ta itu med revideringen, när jag är klar med pågående bokprojekt.

Krönikespelet om Almarestäket
Samma år som hembygdsboken kom ut beställde studieförbundet Vuxenskolan manus till ett krönikespel om händelserna kring Stäket. Det uppfördes med stor framgång våren 1987. Manuset spände över hela det aktuella händelseförloppet, men föreställningen reducerades till den sista fasen, den mest kända med anknytningen till Stockholms Blodbad. Även om inte allt mitt material kom till användning hade arbetet med det gett mig anledning att ta del av omfattande litteratur och historiska handlingar. Detta berikade i högsta grad min kunskap och det insamlade materialet kunde jag använda i forskningsinstitutets första bok Vad hände egentligen? - Almarestäket och Stockholms blodbad (1990) 

Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut - UKF
Tillkomsten av forskningsinstitutet 1987 gav Gudrun och mig, likaväl som andra medlemmar, en kraftfull plattform att arbeta från. Idén till ett forskningsinstitut föddes vid köksbordet hemma på Målarvägen i Bro efter att Curt Dahlgren hört mig tala om de arkeologiska undersökningarna vid Fornsigtuna. Han menade att det framgångsrika samarbete, som under många år skett mellan amatörarkeologer och antikvariska myndigheter också borde kunna utvecklas mellan hembygdsforskare och historiker. En annan tanke med institutet var att visa att datorn med fördel borde kunna användas i den humanistiska forskningens tjänst. Dittills hade den mest kommit till användning inom naturvetenskapen. 1991 var vi första gången inbjudna till historiska institutionen vid Stockholms universitet för att visa våra databaser. Även länsmuseet fick ta del av vår datorkompetens på ett tidigt stadium.

Datorn har blivit mitt minne
Här ges inte plats att redogöra för institutets verksamhet i allmänhet. Den har under de gångna 14 åren  framgått av nyhetsbrev, verksamhetsberättelser, skrifter, böcker och hemsida. Jag ger endast några exempel på hur tillkomsten av UKF hjälpt Gudrun och mig att upptäcka mer av vår hembygd. Samarbetet med Ortnamnsarkivet i Uppsala gav oss tillgång till samtliga ortnamnskort gällande Upplands-Bro (ca 6000), Gudrun överförde den handskrivna texten till datorfil. Jag gjorde sedan en databas av den med många olika sök- och utskriftsmöjligheter. Innehållet i omkring 150 bandade intervjuer med ortsbor finns i sökbar form i våra datorer. På samma sätt har vi bearbetat ca 2000 artiklar ur det som brukar kallas vårt lands första ekonomisk tidskrift, Journal uti Hushållningen 1776-1813. Där finns upplysningar även om förhållanden i vår bygd. Likaså har jordeboksuppgifter och register över kartor, orter och litteratur tillkommit. Kanske allra värdefullast är ett gemensamt sökprogram för alla fakta och anteckningar som jag samlat genom åren. Sekundsnabbt får jag tillgång till innehållet i flera tiotusental databasposter och textfiler. Inte så sällan sådant som totalt fallit mig ur minnet. 

Fornborgen - en kultplats från stenåldern
Söker man en bygds rötter blir arkeologien en viktig utgångspunkt. Från min ungdomstid i Spånga hade jag med mig intresset för fornborgar och gamla vägar. Det blev också främst inom dessa fornminnesobjekt som jag kom att ge ett bidrag till forskningen. För ca 20 år sedan fann jag något ovanligt vid den stora fornborgen vid Draget invid gränsen till Bålsta. Nedanför borgberget syntes en lång jordvall och utanför den ett dike. Dessa fanns inte med i någon fornminnesinventering. Det skulle dröja många år innan jag kunde intressera rätt forskare för detta fenomen. Inför fakta blev det omedelbart arkeologiska undersökningar.  För den här typen av undersökningar finns inga anslagna pengar, men då ställer amatörarkeologerna upp. I "min grop" besannades mina misstankar. Utanför anläggningen och nedanför berget hade det funnits en träpalissad. När laboratoriet daterat den, fick Upplands-Bro den äldsta och största vallanläggningen i Mälardalen. Borgen var i sitt första skede en 4000 år gammal kultplats, enligt vad man för närvarande anser. Här hittades också keramik och enklare redskap från stenåldern. Mina ord i hembygdsboken om att de mycket få stenåldersfynden i kommunen tappats i havet stämmer alltså inte längre. 

Hålvägar
Den mansdjupa ridväg ("hålväg") som finns vid Dragets fornborg ledde Gudrun och mig till semesterresor till platser i runt om i landet för att studera hålvägars lägen och uppbyggnad. Vi hade svårt att tro våra ögon när vi 1988 hittade ett av landets allra största ridvägssystem i vår bygd. Det dussintal 3-5 m djupa ridvägar i åssluttningen ner mot Lillsjön var till dess "okända för forskningen".

Fornsigtuna
Professionella arkeologer tvingas mestadels arbete i områden som skall bebyggas i något avseende. Amatörer får arbeta med sådant som forskarna vill undersöka, men inte har pengar till. Fornsigtuna hade jag hittat i skriftliga källor långt innan de första arkeologiska undersökningarna gjordes på 1980-talet. Så småningom hade tiden blivit mogen för grävning i marken och då fick jag äran att bidraga med mina grävningsresultat från arkiven. I själva verket fick riksantikvarieämbetet min artikel om Fornsigtuna i den kommande hembygdsboken mer än ett år innan boken trycktes.

Rösaring
För lokalhistoriska forskare utan någon myndighet bakom sig gäller det att skynda långsamt, att inte framfusigt tala om vad forskare bör göra. Efter försiktiga framstötar vid möten helt apropå har det gett resultat efter några år. Bl. a gäller det återupptagandet av Rösaringsundersökningarna 1996, fjorton år efter de sensationella utgrävningarna 1981-82.

Geologi
Man känner inte sin bygds bakgrund om man inte har tagit till sig dess geologi. Geologiska kartor med utförliga beskrivningar är lätt att förvärva. Sedan blir det många intressanta iakttagelser när man hittar objekten, de må vara rullstensåsar, bergsformationer, moränkullar, ishavslera (tegelbruken) eller jättegrytor.

Att upptäcka sin bygd tar lång tid. 
Efter 40 års studier av vår bygd hittar Gudrun och jag ständigt mer att lära.