UKF:s startsida         Register över artiklar          Ämnesområden               Tibble-dokumentet
Dalfolkets arbetsvandringar                                 Demonstrationsmarschen 1743              
Prof. Alf Åbergs artikel i SvD                             Offentlighetsprincipen 1743
Representativ demokrati                                     Förändrad syn på 1743 års demonstration

Överbefälhavarens förslag hotar arméns existens och därmed även våra läns eget regemente.
Vi värnar om ett folkförankrat värnpliktsförsvar och Dalregementets fortlevnad

Med start sönd. 27 juni kl 11 från Stora Torget i Falun förs en budkavle till Stockholm och Regeringskansliet. Den skall överlämnas på fredag kl 12.00.
Marschvägen är den gamla "Dalavägen" till Stockholm från herrarbetenas tid.

UKF har engagerats för rekognoscering av de gamla landsvägarna.
Man kan ännu idag följa bevarade vägsträckningar från Grans f d gästgivargård via Tibble f d gästgivargård i Kungsängen till Dalkarlsbacken. Här går nämligen de gamla vägarna till stor del vid sidan av de moderna vägarna. 

Marschvägen Grans gård - Dalkarlsbacken
En 7 km lång gång- och cykelväg finns således från Grans gård till numera nedlagada järnvägsbommarna vid Thoresta. På Bålstasidan kom den "Gamla Enköpingsvägen" uppe på Åsen försvinna rakt ut i luften när motorvägen byggdes. Men en parallellväg leder fram till det stora grustaget, och därifrån går en väg ner under motorvägen och ansluter på nytt till den gamla 1700-talsvägen. Efter några mindre kringelkrokar vid Dragets industriområde kommer du återigen upp på 1700-talsvägen, som löper fram genom Håbo häradsallmänning. 

Nya järnvägssträckningen har tvingat fram en ny gångstig till Rövargrottan eller Fridegårdsgrottan, som den också kallas.Se kartskiss.

Från Tätorps skola kan du gå på gamla vägar fram till Bro samhälle, där den gamla vägen mestadels ligger under asfalten på huvudvägen genom samhället. Men naturligtvis kan du begagna den gamla stenvalvbron alldeles intill asfaltvägen, just som du passerat den första bensinmacken i Bro.

Mellan Bro och Kungsängen finns särskild gång och cykelväg. Vid busshållplatsen för villaområdet Sylta bör du gå upp på den gamla grusvägen som leder fram till Tibble gård, dvs den månghundraåriga gästvivargården. Strax innan den kan du förse dig med en broschyr som berättar om det som ligger längs vägen, milstolpe, postgård, gästgivargård, hållstall, väghållningssten.

Tibble gästgivargård - offentlighetsprincip - representativ demokrati 
Några ord om vad som hänt vid gästgivargården kan vara på sin plats. Vid två tillfällen har Tibble gästgivargård varit centrum för storpolitiska händelser. 1743 var den under något dygn högkvarter vid  det största - och framförallt - farligaste demonstrationståget mot en svensk regering någonsin. Vår egen  kronofogde rapporterade till landshövdningen att sammanlagt 15000 demonstranter var på väg mot Stockholm. Vid gästgivargården sammanställde man de viktigaste punkterna i den långa klagolista man redan något år tidigare officiellt burit fram till riksdag och regering, men som man inte fått något klart svar på. Två av punkterna lyfter fram frågor som är högaktuella ännu i dagens politik - och som då var nya inom praktisk europeisk politik. Nämligen: offentlighetsprincipen och principen för representativ demokrati.

Kan lokalhistorisk forskning lyfta fram en annan sida av traditionell historia?
Läs mer här

Över hundra demonstranter dödas av militären 1743
Bägge frågorna var alltför ömtåliga för en lyftas fram i ljuset, varför det politiska etablissemanget inte lade hinder i vägen när militären gick till aktion mot flera tusen demonstrater som samlats på nuvarande Gustav Adolfs torg. Av "riksdagens talman" hade man fått löfte om en hedersam  behandling av de frågor som diskuterats. Redan innan överläggningarna avslutats gick militären till aktion och det som sedan hände fick inte en adekvat beskrivning förrän 1993  vid det "Historiska året" 250 år efter 1743. Historiska museet beskrev det som hände som en parallell till Peking 1989. Sammanlagt 140 demonstranter dödades. 

Tibble gästgivargård - högkvarter för revolutionsarmé 1809.
Vid denna tidpunkt stod Napoleon på höjden av sin makt. Av Europas stater var det egentligen bara Storbritanien och Sverige som ännu inte gett vika för honom. Ryktet från hemliga förhandlingar berättade att Sverige skulle utplånas från kartan. Ryssland skulle få Sverige ovanför Motala ström och resten skulle tas om hand av Danmark-Norge. 

Motståndet mot Napoleon kom från den enväldige kungen Gustav IV Adolf. Några bestämde sig för att avsätta kungen. Ledare var befälhavaren för den västra armén, Georg Adlersparre, som befann sig i Värmland för att möta ett befarat anfall från Norge. Han samlade ca 3000 frivilliga soldater som tågade mot Stockholm för att tvinga kungen att ändra sin politik eller avgå. När Adlersparre kom till Tibble hade kungen vidtagit sådana motåtgärder att ett inbördeskrig var hotande nära. I det läget hade några militärer i Stockholm på eget bevåg tagit sig in på slottet och arresterat kungen.

Initiativet till denna revolution hade således glidit över från Adlersparre till konkurerande revolutionärer och här stod nu Adlersparre i Kungsängen med en revolutionsarmé som inte behövdes! På gästgivargården författade han under några dagars bryderi en skrift vari han motiverade sitt beslut att trots allt fortsätta till Stockholm med sin armé. Den kunde behövas som påtryckning på riksdagen som skulle godkänna arresteringen av kungen. 

Som bekant blev kungen avsatt och skickad utomlands. Man kunde knappast tydligare följa Napoleons vilja när riksdagen till tronföljare valde Napoleons vapenbroder Bernadotte, sedermera Carl XIV Johan.

Revolution - eller demonstration?
Händelsen 1809 kan verkligen beskrivas som en revolution. då man i akt och mening hade för avsikt att ändra på styrelseskicket i vårt land. Vilket såldes gjordes med våld, låt vara utan blodsutgjutelse. 

En förändrad syn på Dalupproret börjar växa fram.
Vanligtvis brukar även händelsenra 1743 kallas revolution. Men frågan är verkligen om det är en sann beskrivning av vad som hände. Förvisso fanns det enskilda deltagare som "ville runka perukerna på herrarna" och som var beredda att bruka våld. Men sådana tendenser stoppades av ledning ända tills militären gick till aktion mot demonstranterna medan ännu ledningen satt i förhandlingar. Det var således inte allmogen som tog initiativ till striderna på Gustav Adolfs torg. 

Att avsikten från början endast varit att med eftertryck få komma till tals med regeringen framgår med önskvärd tydlighet av sista punkten i Tibble-dokumentet, där man uttrycker en önskan att få träffa kungen för att "muntligen få betyga sin undersåtliga vördnad" innan man vänder åter hem.

Ingenting i ett års skriftlig korrespondens mellan allmogen och regeringen kan tolkas som revolutionstendenser. Inte ens det som allmogen alltid beskyllts för ända sedan 1743, nämligen dess krav att välja danska kronprinsen till tronföljare i Sverige. Han var ju bara en kandidat av många, vilken riksdagen faktiskt accepterat men förhalat verkställigheten av. Inte i någon historiebok för allmänheten kan man läsa att allmogen vid förhandlingarna samma dag som massakern ägde rum hade accepterat den ryska kandidaten till tronföljarposten i Sverige. 

Eftervärldens syn på händelserna 1743
Allmogens utgångskrav vid förhandlingarna var endast att riksdagen skulle verkställa ett redan fattat principbeslut. Detta principbeslut, omnämnt i Tibble-dokumentets första punkt, togs påpassligt bort av regeringen när man i en omfattande "vitbok" redogjorde inför samtiden - och för eftervärlden!! - vad som hände under de dramatiska dagarna; ett klassiskt exempel på att segraren skriver historien.
Den vetenskapligt använda beteckningen för demonstrationen är "Dalupproret 1743". I populärlitteratur och skolböcker  har den ända sedan 1700-talet haft den förklenande beteckningen "Stora daldansen", ett tydligt uttryck för exemplets makt över tanken. Regeringen ville få demonstrationen att framstå som något ofarligt, när den i själva verket var en av de allvarligaste inrikespolitiska kriser som Sverige varit med om, bevittnad av ledande europeiska stater som sänt ambassader till Stockholm inför det viktiga tronföljarvalet.

Armborstet - Dalregementets kamratförenings årsbok
Med tanke på bakgrunden till den här artikeln, Dalregementets demonstrationsmarsch till Stockholm 1999, vill jag lyfta fram vad Dalregementets kamratförening skrev i sin årsbok Armborstet 1958 om synen på marschen 1743. Skribenten har naturligtvis tagit intryck av den traditionella historieskrivningen och får till det på följande sätt vid beskrivningen av två uppmärksammade händelser vid Tuna och Tuna bro för mycket länge sedan, nämligen Gustav Vasas räfst- och rättarting och marschen till Stockholm 1743: 
 

Vad säger Nationalencyklopedin?
Att en förändrad syn på demonstrationsmarschen 1743 börjat växa framgår med önskvärd tydlighet i Nationalencyklopedin. Artikeln om daluppror skrevs år 1990. Min bok från 1993 avslutade jag med följande ord:
 

Vad står då i nationalencyklopedin när verket kommit fram till bokstaven "S" år 1995?
 

Jag tänker inte här närmare gå in vad Nationalencyklopedin ytterligare säger i artikeln. Men några randanmärkningar kan jag inte undanhålla den som läst så här långt av min artikel.

Nationalencyklopedin nämner nedanstående klagomål från allmogen
* de först framhållna orsakerna till upproret (sic!) är missväxt och ekonomisk misär
* missnöje med regeringens misslyckade krig mot Ryssland
* upprorsmännen krävde att kungamakten skulle förstärkas
* de för krigsnederlaget ansvariga skulle straffas
* att danske kronprinsen skulle väljas till tronföljare

Kommentar till ovanstående
* inte ett ord nämns om att allmogen ville få veta hur kriget uppkommit
   - förhandlingarna gav ett visst löfte om tillgång till riksdagens protokoll inom 8 dagar
* inget sägs om riksdagsmännens ansvar inför sina väljare
   - framhållet i såväl memorial som i Tibbledokumentet

Observera
* man påstår att 4500 dalkarlar deltog i marschen
   - kronofogen i Bro härad rapporterde att ca 15000 var på marsch
   - kungens adjutant Axel von Fersen uppskattade antalet till 10000 utanför nortull
   - NE säger ingenting om att västmanlänningar och upplänningar deltog i förhandlingarna
* man påstår att upprorsmännen vägrade att lämna huvudstaden
   - i själva verket hade man samlats på torget för att ta emot erbjuden matsäck för återtåget
   - militären gick till attack flera timmar före den utsatt fristen
* resningen spreds snabbt i Dalarna
   - inget nämns om att många andra landskap också deltog i protestmarschen, men inte hann fram
* allmogeupproret medförde en del oroligheter på andra håll i landet
   - militär trupp fick ett par gånger sändas till Dalarna för att hålla befolkningen i schack

En ovanlig uppgift, som jag inte sett förut
* allmogen utsätts för beskjutning
   - vanligtvis heter det att allmogen började skjutandet, vilket den de facto gjorde

Börje Sandén, juni 1999

UKF:s startsida         Register över artiklar          Ämnesområden               Tibble-dokumentet
Dalfolkets arbetsvandringar                                 Demonstrationsmarschen 1743              
Prof. Alf Åbergs artikel i SvD                             Offentlighetsprincipen 1743
Representativ demokrati                                     Förändrad syn på 1743 års demonstration