UKF:s Startsida                           Register över artiklar           Ämnesområden
Till bok 3 - Dalupproret 1743      UKF:s bokutgivning 

FÖR MER ÄN 60 ÅR SEDAN skrev Bjarne Beckman en grundläggande avhandling om dalupproret 1743. Sedan dess har en hel del nytt material kommit fram, och man hälsar med glädje den nya sammanställning som publicerats av Börje Sandén vid Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut - Vadhände egentligen? Dalupproret 1743. "Stora Daldansen". 
     Det är populärhistoria i gammal god mening, där författaren själv gjort undersökningar i arkiven och ställer självständiga och intressanta frågor till materialet. Mycket värdefullt är det stora aktmaterial som han publicerar och som ger läsaren möjlighet till egna studier. 
      Sandén har dessutom haft hjälp av specialister: Lars Ericson behandlar militärens deltagande och Pär Frohnert skriver om vissa ämbetsmäns roll under dessa dramatiska dagar. Dessutom ger hembygdsforskaren Stefan Nordin intressanta uppgifter om hur dalallmogen lyckades ta sig över Stäketsundet på så kort tid. 
Så skriver Alf Åberg med anledning av UKF:s bok som utom i slutet av 1993

Nytt ljus över Daldansens blodbad
Rec. i SvD 1994-07-17 (Under strecket)

I början av juni 1743 utgick från Mora ett stort antal bönder och soldater i protest mot det pågående kriget med Ryssland. I Stockholm inleddes förhandlingar med regeringen. Dessa urartade dock i strider, under loppet av vilka fler människor dog än vid Stockholms blodbad. Om "Den stora daldansen", som vårt sista stora folkuppbåd kallats, har på senare nytt material kommit fram. Av detta framgår att uppbådet inte var någon sammansvärjning mot staten utan syftade till att återge böndernas deras bestämmanderätt på riksdagen.
Av ALF ÅBERG

Stora daldansen har blivit ett begrepp i svensk historia. Det har blivit det halvt förklenande namnet på det folkuppbåd som utgick från Mora i början av juni 1743 och hade Stockholm som mål. Bakom det låg ett kokande missnöje med de stora manskapsförlusterna under det pågående kriget med Ryssland. Bönderna ville ha fred på rimliga villkor och räfst och rättarting med de "herrar" och generaler som bar skuld till krigsförklaringen och den nesliga kapitulationen i Helsingfors. 

Samtidigt hade ett tronföljdsval blivit aktuellt i Sverige efter den barnlösa drottningen Ulrika Eleonoras död. Eftersom ingen svensk tronpretendent fanns till hands, samlade sig dalmasarna kring kronprins Fredrik av Danmark. De ansåg det vara den bästa lösningen. Med Norge hade de goda handelsförbindelser, och en nordisk union skulle kanske kunna förhindra nya krig. 

Inför hotet om att nya rekryter skulle skickas bort från Dalarna reste man uppbådet. Budkavlar skickades runt till socknarna med kallelse om man ur huse. En stor del av Dalregementets soldater och korpraler - minst 600 man - följde med sina rotebönder på vägen till huvudstaden. Medan kronofogden höll sig undan, var det många länsmän som frivilligt gick med. Landshövdingen och landssekreteraren tvangs att följa med: de hade ordet i sin makt och kunde förklara vad dalallmogen önskade. Mellan 4 000 och 5 000 bönder tågade med i huvudtruppen. 

UPPBÅDET VAR VÄL ORGANISERAT. Majoren Wrangel som red i spetsen för Falu stads kavalleri hade gjort upp regler för hur de marscherande dalkarlarna skulle uppföra sig och hur försörjningen skulle fungera under marschen. Mat hade man hela vägen att tillgå, och truppen förde sig väl. Den medföljande regementsfältskären Johan Herman skötte om illa medfarna fötter på deltagarna, och prosten Wallman i Gagnef hade hand om själavården och förrättade morgonbönen under färden. Marschen gick från Falun över Hedemora till Sala. Här skildrade dem ett ögonvittne: "15 juni klockan 10 om morgonen började dalallmogen i god ordning med raka led och jämna steg, med fanor och klingande spel samt försedda med gevär av alla sorter jämte bagage efter var trupp tåga in i staden. Detta pågick till eftermiddagen ungefär klockan 2."

Den 19 juni var de framme i Tibble, och på gästgivargården skrev de ner de "besvär" som de ville förhandla om. Verkligt farligt för hattregeringen var deras krav på en undersökning av vilka som bar ansvaret för att kriget påbörjades och genomfördes. Beslutet om kriget hade genomdrivits i riksdagens sekreta utskott, där bondeståndet inte var representerat. Deras krav på en redovisning av utskottsprotokollen kunde få många hattpolitiker att blekna. De tog sig över sundet. På krogen i Stäket mötte dem en stor delegation från Stockholms stad. Stockholmarna hade med sig mat och dryck men bad dem samtidigt stanna utanför staden. Samma önskemål framförde också Fredrik I som i egen person mötte dem vid Norrtull. Så snart han lämnat dem, fortsatte de sockenvis sin marsch på Drottninggatan fram till nuvarande Gustav Adolfs torg, där de slog läger. De var redan bekanta med staden som de besökt under sina arbetsvandringar, och sedan de satt ut sina vakter, sökte de kvarter hos borgerskapet, som tog emot dem vänskapligt och gav dem husrum, pengar och mat. 

FÖR MER ÄN 60 ÅR SEDAN skrev Bjarne Beckman en grundläggande avhandling om dalupproret 1743. Sedan dess har en hel del nytt material kommit fram, och man hälsar med glädje den nya sammanställning som publicerats av Börje Sandén vid Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut - Vadhände egentligen? Dalupproret 1743. "Stora Daldansen". Det är populärhistoria i gammal god mening, där författaren själv gjort undersökningar i arkiven och ställer självständiga och intressanta frågor till materialet. Mycket värdefullt är det stora aktmaterial som han publicerar och som ger läsaren möjlighet till egna studier. 

Sandén har dessutom haft hjälp av specialister: Lars Ericson behandlar militärens deltagande och Pär Frohnert skriver om vissa ämbetsmäns roll under dessa dramatiska dagar. Dessutom ger hembygdsforskaren Stefan Nordin intressanta uppgifter om hur dalallmogen lyckades ta sig över Stäketsundet på så kort tid. 

Det som stockholmarna särskilt fäste sig vid var dalkarlarnas besynnerliga beväpning. Större delen av dem bar spikklubbor, avbrutna liar på långa skaft och störar med långa järnpikar på ändan. Olof von Dalin skrev om dem i en försmädlig dikt: "Fyra tusen mörka gastar liksom obegravna lik, med gevär av påkar, kvastar, klubbor, liar, knivar, spik." 

Varför styrde dalkarlarna ut sig på detta ålderdomliga sätt? De hade ju ändå möjlighet att utrusta sig med moderna vapen på Dalregementet som var i deras händer. Min tro är att de levde i det förgångnas traditioner, i minnena av Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa, då de så ofta hade ingripit i landets öden. De var vana att gå i spetsen för Sveriges bönder, och nu ville de på nytt vara ett "rop ur historien" för dem. Samtidigt markerade de med denna klena beväpning att de inte var ute efter något militärt uppror eller inbördeskrig. Med sitt uppbåd ville de demonstrera sin styrka och tala allvar med "herrarna". 

UNDER TVÅ DAGAR FÖRHANDLADE dalaböndernas representanter med regeringen. Egentligen fanns det inte så mycket att förhandla om. När dalkarlarna stod vid Norrtull, kom budet om fred till Stockholm. I fredsvillkoren hade den ryska kejsarinnan begärt att Sverige till tronföljare skulle välja furstbiskopen i Lybeck Adolf Fredrik, och valet av honom godkändes också av bondeståndet. Två ledande generaler Lewenhaupt och Buddenbrock lät hattpartiet offra som syndabockar. De dömdes till döden och bönderna inbjöds att åskåda deras avrättning. Under tiden började regeringen diskutera möjligheten att med våld driva ut dalkarlarna ur staden. Trupper fanns tillgängliga bland de regementen som deltog i de årliga fältövningarna på Ladugårdsgärde, och från Finland anlände den svenska skärgårdsflottan och ankrade på Strömmen. Den 22 juni lägrade sig trupperna mitt emot bönderna på torget. Dalkarlarna fick ett ultimatum att före klockan fem lämna staden. De gjorde sig redo att avtåga, men redan vid ettiden började man avväpna grupper av dalkarlar på olika ställen i staden. Stämningen var uppjagad, och klockan tre började uppgörelsen på torget. Ingen av böndernas ledare var närvarande, och Sandén betraktar utbrottet av striden som ett rent olycksfall i arbetet. Märkligt nog vägrade flera regementen, bland dem Västmanlands, att skjuta på "föräldrar, bröder och släktingar", och livregementet till häst red i samlad trupp bort från torget. Förbanden från södra Sverige var mera stridsvilliga liksom livgardet, där dock några soldater vägrade att skjuta på landsmän. Lars Ericson, som skildrar striden, anser att situationen var katastrofal för Sverige och att sönderfallet i frihetstidens armé hade gått längre än vad många forskare ansett. 

STRIDEN PÅ GUSTAV ADOLFSTORG blev en tragedi, där fler människor dog än vid Stockholms blodbad. Bönderna flydde åt alla håll. Flera kastade sig i Strömmen och drunknade. 140 dalkarlar stupade och över 3 000 bönder och 600 soldater togs till fånga. De spärrades in på Arsenalsgården och på olika kyrkogårdar. Här satt de fångna i två månaders tid. En epidemi härjade och dödade en tredjedel av dem. Resten fick marschera hem "med hatten under armen" under kavallerieskort. Sex bönder avrättades, bland dem deras ledare Schedin. 

Alla deltagarna hann inte fram i tid utan hejdades på vägen. Vid Stocksund stoppades Roslagsbönderna. Kapten Carl Tersmeden berättar att han överraskade många Västerdalsbönder vid Eldgarnsön vid norra Svartsjölandet. I norra Björkfjärden hejdade han drygt 30 båtar fullpackade med 1500 demonstranter. Var de kom ifrån visste han inte och de f'örsvann bort mot samma okända adress. Sin värsta nesa upplevde den svenska regeringen på hösten 1743. Då måste den ta emot 1200 ryska soldater som till "den svenska frihetens skydd" blev förlagda i nio månader i städerna runt Stockholm. I regeringens officiella berättelse framställdes Stora daldansen som en sammangaddning och ett uppror. Mycket "gement och löst folk" hade sällat sig till denna beväpnade allmoge som löpte runt överallt i staden. Allmogen hade satt sig upp mot regeringens ultimatum att utrymma staden och i stället låtit larmtrumman gå. Soldaterna hade då fått order att slå ner upproret. 50 bönder hade stupat. Resten lade ner sina vapen. Därmed hade faran undanröjts på randen till rikets undergång. 

(partsinlaga)
Denna partsinlaga har använts i historieskrivningen fram till vår tid, men själva historien är långt mer komplicerad. Dalaböndernas missnöje hade djupa rötter och var sedan länge känt av regeringen. Uppbådet var inte någon sammansvärjning mot staten utan syftade till att återge bönderna deras bestämmanderätt på riksdagen. De blev besegrade men missnöjet skulle leva kvar bland dem och myndigheterna skulle tvingas att ta hänsyn till det. 

Alf Åberg är professor och f d krigsarkivarie. 

UKF:s Startsida                           Register över artiklar           Ämnesområden
Till bok 3 - Dalupproret 1743      UKF:s bokutgivning 

Upplysningar E-post till Börje Sandén