Har de verkliga orsakerna till en av de största protestmarscherna i vårt land förtigits?
Om så är fallet - varför?
Läs om den spännande händelsen.

Vad hände egentligen i Kungsängen 19 juni1743?
Läs dokumenten som avslöjar upprorsmännens egna ord om orsaken.
Och du förstår varför saken måste tystas ned.

Artikel i ämnet

Bok som utförligt behandlar ämnet:
Vad hände egentligen?
Dalupproret 1743 - "stora daldansen"
Del 3 i Forskningsinstitutets skriftserie Vad hände egentligen?  Pris 100:-
telefon 08-582 413 55. Upplysningar E-post till Börje Sandén

Dalupproret 1743 i ny belysning
Beträffande del 3, Dalupproret 1743- "Stora daldansen", bör det framhållas att framställningen inte skildras ur ett lokalt perspektiv, så som det görs i den av Dalarnas hembygdsförbund samtidigt utgivna boken "Fem tusen man från dalorten sprang". Vår bok är en omfattande skildring av händelsen, stödjande sig på ett 50-tal historiska handlingar. Dessa återges i moderniserad språkform med avsikten att läsaren själv skall kunna bedöma om detta daluppror verkligen har skildrats på ett rättvisande sätt. Se detaljerad innehållsförteckning .

Prof. Alf Åberg menar (rec i SvD "under strecket") att boken kastar nytt ljus över händelsen. Det är just demonstranternas skriftliga förklaring i Kungsängen om avsikten med marschen mot Stockholm, som visar att de viktigaste skälen inte skulle vara de som historiker ännu 1993 normalt brukar framhålla. "Tibble-dokumentet" innehåller således inte ett ord om klagomål över höga skatter eller missväxt och hungersnöd, såsom alltid brukar framhållas som främsta skäl, så även i den allra senaste historieboken av Herman Lindqvist. Det är faktiskt enbart storpolitiska krav man prioriterar vid detta tillfälle. Vid de protokollförda förhandlingarna med regeringen intar de också de tre första punkterna. 

Offentlighetsprincipen
Två av de viktigaste frågeställningarna, som demonstranterna lyfter fram i första hand, är synnerligen aktuella i våra dagar. Allmogen ville 1743 få tillgång till riksdagens protokoll. Just under den s.k. Frihetstiden, var bondeståndet utestängt från alla viktiga beslut i riksdagen. Nu ville man åtminstone få läsa protokollen. Där stod dock så generande saker för regering och riksdag, att kraven inte kunde tillgodoses. När den folkliga politiska processen åter kom igång 20 årefter massakern på Gustav Adolfs torg kom mycket riktigt Europas liberalaste tryckfrihetsförordning till stånd, intimt förknippad med offentlighetsprincipen. 

Riksdagsmännens ansvar inför sina väljare - Representativ demokrati
Storheten i de folkliga tankegångar som kommer till uttryck i en av Tibble-dokumentets punkter hade jag ännu inte klart för mig, när boken skrevs 1993. Idén om att bönders och borgares riksdagsmän skulle vara ansvariga inför sin hemmaopinion har framställts som en lära uppkommen i England. Men 1995 kom en översättning till svenska av den brittiska historieprofessorn Michael Roberts bok "Sverige under Frihetstiden". Där menar han att idén uppkommit under 1740-talet hos den svenska allmogen. I Tibble-dokumentet motsätter man sig regeringens krav att stanna vid Stäket av den anledningen att deras förhandlare i Stockholm skulle ha mycket närmare väg för att rådslå med allmogen om man fortsatte ända till stadsgränsen: "så att berörda fullmäktige hava så mycket kortare väg och bättre lägenhet, att med allmogen rådpläga". Man skulle bra gärna vilja veta vem eller vilka allmogeledare det var, som vid gästgivargården i Tibble var så påverkade av upplysningstidens anda, att de formulerade sig så klart i en fråga, som nyss lämnat filosofernas penna. När allmogedemonstrationen slagits ned förklarade riksdagen att allmogens idé var alldeles befängd. Om riksdagsmännen skulle vara tvungna att ta hänsyn till vad deras valmän ("principaler") begärde skulle ju riksdagsmännen förlora sin suveränitet. 

.......................................................
Sedan detta skrevs har mycket hänt i forskningen
Två nya förord har skrivits efter en doktorsavhandling i början av 2000-talet
Norstedts bok 2011 säger ingenting alls om den folkliga demonstrationsmarschen i bokens historiska avdelningen. Den placeras i kapitlet Brott och Straff (!) ett par hundra sidor längre fram i boken.
Författaren har helt missat allmogens förhandlingar med de regeringsrepresentanter som vågat stanna kvar i Stockholm. Protokollen visade sig vara okända av författaren.