UKF:s  första sida               Register över artiklar                  Andra ämnesområden

Ett debatt inlägg - motsatta tolkningar
Både i UKF:s skrifter och vid en rad anföranden inom och utanför UKF har jag åtskilliga gånger berättat om Dalupproret 1743, den s.k. "Stora daldansen".  Det som främst intresserat mig är innehållet i den skrivelse som ledningen för den stora allmogedemonstrationen författade vid sitt uppehåll på Tibble gästgivargård i Kungsängen. På riksledningens uppmaning nedtecknade man de viktigaste frågorna, som man ville diskutera med de styrande när man väl kommit fram till Stockholm. Det blev sex punkter. När man startade marschen i Dalarna hade man en lista med 22 punkter. 
    Det var således det allra viktigaste som sattes på pränt i Tibble. Det är något vi måste hålla i minnet inför den fortsatta framställningen av det som hände. Vi har anledning att antaga att det verkligen var de viktigaste skälen som här kom till uttryck. Det fanns nämligen inte tid att formulera sig taktiskt inför de förväntade förhandlingarna, dels var det mycket bråttom att komma fram till Stockholm senast nästa dag, dels hade man en beväpnad militärstyrka framför sig på andra sidan Stäketsundet. Och naturligtvis fanns det inte tid att formulera sig taktiskt  inför framtidens bedömning av protestmarschens avsikter. Det bevarade dokumentet från Tibble är ett i hast tillkommet aktstycke, undertecknat av de dalasocknar som för tillfället fanns representerade vid gästgivargården. I den pressade situationen har man kortfattat skrivit ner sitt hjärtas mening utan några biavsikter.
    Mycket betydelsefullt för bedömningen av det som sedan hände är också det protokoll som upprättades över förhandlingarna i Stockholm. Protokollet finns både som minnesanteckning och i renskrift. Ett aldrig renskrivet protokoll från Stockholms magistrat är också betydelsefullt i sammanhanget.

Tibble-dokumentet - i historiens ljus.
Nu är vi framme vid det märkliga i saken. 
Under 250 år har historikerna haft en närmast oomtvistad  förklaring till varför "Fem tusen man från dalorten sprang".  När man jämför Tibble-dokumentets ordalydelse med historieböckernas finner man egentligen inte någon som helst överensstämmelse. Hur kan det komma sig? Är förklaringen lika enkel som den kända iakttagelsen att "segraren skriver historien". Att 1743 års regering gett sin egen förklaring är inget att säga om. Dess handlande hade varit alltför generande för att det skulle tillåtas komma i offentlighetens ljus. Vilket skulle visa sig, när väl offentlighetsprincipen blivit lagfäst 1766. 
    Men varför står samma regerings förklaring fortfarande som den sanna? Varför sätter man inte tilltro till demonstranternas egna ord? Varför har inte senare tiders historiker analyserat  innebörden i Tibble-dokumentet?  Det har dock publicerats (i den segrande regeringens version!) i Handlingar rörande Skandinaviens historia så tidigt som 1816. Observera att man där inte går till källdokumentet utan återger den censurerade version, som offentliggjordes av regeringen redan 17 dagar efter militärens attack mot den svenska allmoge, som var samlad på nuvarande Gustav Adolfs torg. 

Massakern på Gustav Adolfs torg
Efter framgångsrika förhandlingar med representanter för regering och riksdag hade man samlats på torget för att få utlovad färdkost före marschen tillbaka till respektive hembygder. Det som därefter hände har jämförts med massakern på Himmelska Fridens torg 1989. 1743 dödades faktiskt fler människor än vid Stockholms blodbad. Historieböckerna använder inte heller "klartext" när de i undantagsfall ger sig på att förklara varför regeringen i 9 månader efter "Stora daldansen" skyddades av 12 000 ryska soldater förlagda norr och söder om Stockholm.

"Stora daldansen" - ett seriöst folkligt inhopp i rikspolitiken
Om du inte läst 3:e delen av UKF:s bokserie Vad hände egentligen? eller hört mina utläggningar, förstår jag att du ställer dig frågande inför mina påståenden. Läs boken! Den försöker besvara många frågor och innehåller dessutom ett 50-tal historiska dokument, med vilkas hjälp du själv kan avgöra "vad som är sant". Du kan också läsa åtskilligt på UKF:s Internetsida, bl a professor Alf Åbergs mycket positiva recension i SvD, där han menar att händelserna nu kan tolkas på ett nytt sätt.
      Vid föredraget 23 september kommer jag att koncentrera mig på två framträdande principiella drag bakom allmogens aktion. Det ena är  "Stora daldansen" som ett tidigt exempel på ett folkligt krav att riksdagens protokoll skulle ges offentlighet. Det andra är att samma allmoge för till torgs den tanken att de valda riksdagsmännen med sitt agerande i riksdagen skall vara bundna av sina väljares önskemål i olika frågor.

Den representativa demokratins födelse    
Man skulle kunna säga att den representativa demokratien har sin utgångspunkt i den s.k. principalatsläran. Dvs den hemmavarande befolkningen ses som riksdagsmännens uppdragsgivare, principaler. Idag tycker vi det är helt naturligt att våra riksdagsmän skall föra sin hemmaopinions talan. Men 1743 var det något alldeles nytt för Europa, åtminstone om vi skall tro den brittiske historieprofessorn Michael Roberts. Han har skrivit en synnerligen intressant bok om svenskt 1700-tal. Den finns sedan några år i svensk översättning. Jag fick inte boken i min hand, förrän vår egen bok redan blivit tryckt. Roberts tycker att det är märkligt att upplysningstidens närmast filosofiska idéer och tankegångar så till den grad slagit rot hos en bildad svensk allmoge att den kommer till uttryck i Sverige redan 1742-43. Han motsäger därmed svenska historiker som menar att liknande tankegångar först skulle ha lanserats i England. 
    Michael Roberts uppfattning, att det inte var England som stod för kravet att parlamentsledamöterna skulle ha kontakt med sina väljare, utan i stället den svenska allmogen, gavs en glädjande tyngd i svensk debatt, när professorn i journalistik Stig Hadenius i början av detta år talade vid Riksarkivets presentation av den nya beståndsöversikten, som gäller riksdagens många handlingar. I UKF:s bok återger vi de promemorior som allmogen lämnade till  riksdagen under det dramatiska året 1743.
     Länk till  Utförligare beskrivning

Tibble-dokumentet - offentlighetsprincipen och den representativa demokratien
De bägge frågorna i rubriken skall vi behandla med utgångspunkt från formuleringarna i Tibble-dokumentet och protokollet från de därav följande förhandlingarna. Vi skall analysera innehållet i dem och jämföra det med den traditionella beskrivningen av orsakerna till den största demonstration som en svensk regering varit utsatt för. Jag vill beskriva den seriösa avsikt, som allmogen hade, och om möjligt rehabilitera ett oförskyllt dåligt rykte som vederfarits just dalallmogen, alltsedan Olof von Dalin på 1700-talet diktade:

"Fyra tusen mörka gastar liksom obegravna lik
Med gevär av påkar, kvastar, klubbor, liar, knivar, spik
Under spel av djävladansen … ville ge vårt rike lag.

Så sent som 1993 - till 250-årsminnet - publicerar Dalarnas forskningsråd i Dalarnas hembygdsförbunds årsbok en beskrivning av Dalupproret med en i min mening nedlåtande titel "Fem tusen man från dalorten sprang".
Titeln är hämtad ur en visa vars första strof lyder:

"Femtusen man från dalorten sprang
med spikbelagda skor och klubbor i hand
till att försvara landom,
och somliga gick och somliga sprang, 
somliga tröttna innan de kom fram 
och somliga tappa skorna".

Diametralt motsatta slutsatser 
Forskningsrådet framhåller i inledningen, att talet om att det skulle föreligga ett samband mellan dåtidens storpolitik och dalupproret  grundar sig på några kända 1800-tals historikers omedvetna påverkan av den skandinavistiska idéströmningen. 
    Jag kan bara konstatera att samtliga punkter i Tibble-dokumentet berör "storpolitik": 
1. valet av tronföljare,  2. de "Commenderande Generalers Wederbörliga afstraffande",
3. undersökning om hur krigsförklaring gått till,  4. bestraffning av dem som handlat landsförrädiskt under kriget, 5. att allmogen vill följa med ända till Stockholm, för att deras fullmäktige vid förhandlingarna lättare skall kunna rådpläga med allmogen (representativ demokrati).
6. Att man innan återtåget  måtte få möta sin konung och visa honom sin underdåniga vördnad. 
    Den traditionella förklaringen till upproret är att finna inom området kverulans över höga skatter,  missväxt och den av regeringen förbjudna gränshandeln med Norge. Som synes finns inte ett ord i Tibble-dokumentet om de orsaker som pådyvlats allmogen ända från första början. Tilläggas skall att ansvaret för upproret traditionellt läggs på dalkarlarna, trots att minst ett halvdussin landsändar var på marsch mot Stockholm. Ingen modern historiebok nämner heller något om förhandlingarna, som skedde med representanter även för Västmanland och Uppland. 
    Demonstrationen var i grunden så allvarligt berättigad att den måste ges andra förtecken för att man skulle kunna motivera det blodiga angreppet på en demonstrerande allmoge.  Benämningen "daldansen" var en medvetet nedsättande och förlöjligande beteckning som kommit väl till pass för att förringa allvaret bakom allmogens aktion. 

Var Dalupproret 1743 verkligen ett uppror? 
Ett uppror är per definition en handling, då man vill störta en regim. 
I Tibble-dokumentet säger man i den sista (6:e) punkten att man hoppas få tillfälle att möta sin konung innan man vänder åter till sin hembygd. Jag tror inte att man skulle uttryckt sig så om man haft revolutionära tankar. De övriga punkterna innehåller liknande tongångar. Man vill veta varför vissa saker hänt, eller inte hänt. Man säger helt klart, att man vill med sitt massiva tåg till Stockholm vara ett stöd för sina fullmäktige, som skall förhandla med statsledningen. Man har bara ett egentligt krav: att de som handlat landsförrädiskt i kriget mot Ryssland skall dömas efter lagen. 

Den för statsledningen känsligaste saken var allmogens begäran, att få en undersökning till stånd om hur kriget mot Ryssland uppkommit, utan att Ryssland hotat vårt land. Ett svar på den frågan skulle avslöja de märkligaste utrikespolitiska turer, som jag tror Sverige någonsin invecklat sig i. Bland dessa fanns det faktum att svenska folket i hemliga utskott (utan insyn från den svenska allmogen) i riksdagen startat kriget mot Ryssland.  Ett krig som vi förlorat, såsom vi aldrig förlorat något krig varken förr eller senare, med en fullständig kapitulation, och med hela Finland invaderat av ryska trupper. 
    När allmogens fullmäktige från Dalarna, Västmanland och Uppland förhandlat sig till löftet att få läsa riksdagens protokoll, gick den svenska armén till anfall mot den väntande allmogen och det skedde före den avtalade tidpunkten för allmogens tillbakadragande. Anfallet skedde för övrigt innan förhandlarna ens hunnit lämna förhandlingslokalen. 

UKF:s  första sida               Register över artiklar                  Andra ämnesområden