Offentlighetsprincip,
representativ demokrati
och "Stora daldansen"
Av Börje
Sandén
med anledning av föredraget
23 september 1998
(dalupp98.htm)
UKF:s första sida
Register över artiklar
Andra ämnesområden
Kan
lokalhistorisk
forskning ge en ny syn på "gamla sanningar"?
Ett debatt inlägg -
motsatta tolkningar
Både i UKF:s
skrifter
och vid en rad anföranden inom och utanför UKF har jag
åtskilliga
gånger berättat om Dalupproret 1743, den s.k. "Stora
daldansen".
Det som främst intresserat mig är innehållet i den
skrivelse
som ledningen för den stora allmogedemonstrationen författade
vid sitt uppehåll på Tibble gästgivargård i
Kungsängen.
På riksledningens uppmaning nedtecknade man de viktigaste
frågorna,
som man ville diskutera med de styrande när man väl kommit
fram
till Stockholm. Det blev sex punkter. När man startade marschen i
Dalarna hade man en lista med 22 punkter.
Det var
således det allra viktigaste som sattes på pränt i
Tibble.
Det är något vi måste hålla i minnet inför
den fortsatta framställningen av det som hände. Vi har
anledning
att antaga att det verkligen var de viktigaste skälen som här
kom till uttryck. Det fanns nämligen inte tid att formulera sig
taktiskt
inför de förväntade förhandlingarna, dels var det
mycket
bråttom att komma fram till Stockholm senast nästa dag, dels
hade man en beväpnad militärstyrka framför sig på
andra sidan Stäketsundet. Och naturligtvis fanns det inte tid att
formulera sig taktiskt inför framtidens bedömning av
protestmarschens
avsikter. Det bevarade dokumentet från Tibble är ett i hast
tillkommet aktstycke, undertecknat av de dalasocknar som för
tillfället
fanns representerade vid gästgivargården. I den pressade
situationen
har man kortfattat skrivit ner sitt hjärtas mening utan
några
biavsikter.
Mycket
betydelsefullt för bedömningen av det som sedan hände
är
också det protokoll som upprättades över
förhandlingarna
i Stockholm. Protokollet finns både som minnesanteckning och i
renskrift.
Ett aldrig renskrivet protokoll från Stockholms magistrat är
också betydelsefullt i sammanhanget.
Tibble-dokumentet
- i
historiens ljus.
Nu är vi framme
vid
det märkliga i saken.
Under 250 år
har historikerna
haft en närmast oomtvistad förklaring till varför
"Fem tusen man från dalorten sprang". När man
jämför Tibble-dokumentets
ordalydelse med historieböckernas finner man egentligen inte
någon
som helst överensstämmelse. Hur kan det komma sig? Är
förklaringen
lika enkel som den kända iakttagelsen att "segraren skriver
historien".
Att 1743 års regering gett sin egen förklaring är inget
att säga om. Dess handlande hade varit alltför generande
för
att det skulle tillåtas komma i offentlighetens ljus. Vilket
skulle
visa sig, när väl offentlighetsprincipen blivit lagfäst
1766.
Men varför
står samma regerings förklaring fortfarande som den sanna?
Varför
sätter man inte tilltro till demonstranternas egna ord?
Varför
har inte senare tiders historiker analyserat innebörden i
Tibble-dokumentet?
Det har dock publicerats (i den segrande regeringens version!) i
Handlingar
rörande Skandinaviens historia så tidigt som 1816. Observera
att man där inte går till källdokumentet utan
återger
den censurerade version, som offentliggjordes av regeringen redan 17
dagar
efter militärens attack mot den svenska allmoge, som var samlad
på
nuvarande Gustav Adolfs torg.
Massakern
på Gustav
Adolfs torg
Efter
framgångsrika
förhandlingar med representanter för regering och riksdag
hade
man samlats på torget för att få utlovad färdkost
före marschen tillbaka till respektive hembygder. Det som
därefter
hände har jämförts med massakern på Himmelska
Fridens
torg 1989. 1743 dödades faktiskt fler människor än vid
Stockholms
blodbad. Historieböckerna använder inte heller "klartext"
när
de i undantagsfall ger sig på att förklara varför
regeringen
i 9 månader efter "Stora daldansen" skyddades av 12 000 ryska
soldater
förlagda norr och söder om Stockholm.
"Stora
daldansen" - ett seriöst folkligt inhopp i rikspolitiken
Om du inte läst
3:e
delen av UKF:s bokserie Vad hände egentligen? eller hört mina
utläggningar, förstår jag att du ställer dig
frågande
inför mina påståenden. Läs boken! Den
försöker
besvara många frågor och innehåller dessutom ett
50-tal
historiska dokument, med vilkas hjälp du själv kan
avgöra
"vad som är sant". Du kan också läsa åtskilligt
på
UKF:s Internetsida, bl a professor Alf
Åbergs
mycket positiva recension i SvD, där han menar att
händelserna
nu kan tolkas på ett nytt sätt.
Vid föredraget 23 september kommer jag att koncentrera mig
på
två framträdande principiella drag bakom allmogens aktion.
Det
ena är "Stora daldansen" som ett tidigt exempel på ett
folkligt krav att riksdagens protokoll skulle ges offentlighet. Det
andra
är att samma allmoge för till torgs den tanken att de valda
riksdagsmännen
med sitt agerande i riksdagen skall vara bundna av sina väljares
önskemål
i olika frågor.
Den
representativa demokratins födelse
Man skulle kunna
säga
att den representativa demokratien har sin utgångspunkt i den s.k.
principalatsläran. Dvs den hemmavarande befolkningen ses som
riksdagsmännens
uppdragsgivare, principaler. Idag tycker vi det är helt naturligt
att våra riksdagsmän skall föra sin hemmaopinions
talan.
Men 1743 var det något alldeles nytt för Europa,
åtminstone
om vi skall tro den brittiske historieprofessorn Michael Roberts. Han
har
skrivit en synnerligen intressant bok om svenskt 1700-tal. Den finns
sedan
några år i svensk översättning. Jag fick inte
boken
i min hand, förrän vår egen bok redan blivit tryckt.
Roberts
tycker att det är märkligt att upplysningstidens närmast
filosofiska idéer och tankegångar så till den grad
slagit
rot hos en bildad svensk allmoge att den kommer till uttryck i Sverige
redan 1742-43. Han motsäger därmed svenska historiker som
menar
att liknande tankegångar först skulle ha lanserats i
England.
Michael
Roberts uppfattning, att det inte var England som stod för kravet
att parlamentsledamöterna skulle ha kontakt med sina väljare,
utan i stället den svenska allmogen, gavs en glädjande tyngd
i svensk debatt, när professorn i journalistik Stig Hadenius i
början
av detta år talade vid Riksarkivets presentation av den nya
beståndsöversikten,
som gäller riksdagens många handlingar. I UKF:s bok
återger
vi de promemorior som allmogen lämnade till riksdagen under
det dramatiska året 1743.
Länk
till Utförligare beskrivning
Tibble-dokumentet
- offentlighetsprincipen och den representativa demokratien
De bägge
frågorna
i rubriken skall vi behandla med utgångspunkt från
formuleringarna
i Tibble-dokumentet och protokollet från de därav
följande
förhandlingarna. Vi skall analysera innehållet
i
dem och jämföra det med den traditionella beskrivningen av
orsakerna
till den största demonstration som en svensk regering varit utsatt
för. Jag vill beskriva den seriösa avsikt, som allmogen hade,
och om möjligt rehabilitera ett oförskyllt dåligt rykte
som vederfarits just dalallmogen, alltsedan Olof von Dalin på
1700-talet
diktade:
"Fyra tusen
mörka gastar
liksom obegravna lik
Med gevär av
påkar,
kvastar, klubbor, liar, knivar, spik
Under spel av
djävladansen
… ville ge vårt rike lag.
Så sent som
1993 -
till 250-årsminnet - publicerar Dalarnas forskningsråd i
Dalarnas
hembygdsförbunds årsbok en beskrivning av Dalupproret med en
i min mening nedlåtande titel "Fem tusen man från dalorten
sprang".
Titeln är
hämtad
ur en visa vars första strof lyder:
"Femtusen man
från
dalorten sprang
med spikbelagda skor
och
klubbor i hand
till att
försvara landom,
och somliga gick och
somliga
sprang,
somliga tröttna
innan
de kom fram
och somliga tappa
skorna".
Diametralt
motsatta slutsatser
Forskningsrådet framhåller i inledningen, att talet om
att det skulle föreligga ett samband mellan dåtidens
storpolitik
och dalupproret grundar sig på några kända
1800-tals
historikers omedvetna påverkan av den skandinavistiska
idéströmningen.
Jag kan bara konstatera att samtliga punkter i
Tibble-dokumentet
berör "storpolitik":
1. valet av tronföljare, 2. de "Commenderande Generalers
Wederbörliga afstraffande",
3. undersökning om hur
krigsförklaring
gått till, 4. bestraffning av dem som handlat
landsförrädiskt
under kriget, 5. att allmogen vill följa med ända till
Stockholm,
för att deras fullmäktige vid förhandlingarna
lättare
skall kunna rådpläga med allmogen (representativ demokrati).
6. Att man innan
återtåget
måtte få möta sin konung och visa honom sin
underdåniga vördnad.
Den traditionella förklaringen till upproret
är att finna inom området kverulans över höga
skatter,
missväxt och den av regeringen förbjudna gränshandeln
med
Norge. Som synes finns inte ett ord i Tibble-dokumentet om de orsaker
som
pådyvlats allmogen ända från första början.
Tilläggas skall att ansvaret för upproret traditionellt
läggs
på dalkarlarna, trots att minst ett halvdussin landsändar
var
på marsch mot Stockholm. Ingen modern historiebok nämner
heller
något om förhandlingarna, som skedde med representanter
även
för Västmanland och Uppland.
Demonstrationen var i grunden så allvarligt
berättigad att den måste ges andra förtecken för
att
man skulle kunna motivera det blodiga angreppet på en
demonstrerande
allmoge. Benämningen "daldansen" var en medvetet
nedsättande
och förlöjligande beteckning som kommit väl till pass
för
att förringa allvaret bakom allmogens aktion.
Var Dalupproret 1743 verkligen ett
uppror?
Ett uppror är per definition en handling, då man vill
störta
en regim.
I Tibble-dokumentet säger man i den sista
(6:e) punkten att man hoppas få tillfälle att möta
sin konung innan man vänder åter till sin hembygd. Jag tror
inte att man skulle uttryckt sig så om man haft
revolutionära
tankar. De övriga punkterna innehåller liknande
tongångar.
Man vill veta varför vissa saker hänt, eller inte hänt.
Man säger helt klart, att man vill med sitt massiva tåg till
Stockholm vara ett stöd för sina fullmäktige, som skall
förhandla med statsledningen. Man har bara ett egentligt krav: att
de som handlat landsförrädiskt i kriget mot Ryssland skall
dömas
efter lagen.
Den för statsledningen känsligaste saken var
allmogens begäran,
att få en undersökning till stånd om hur kriget mot
Ryssland
uppkommit, utan att Ryssland hotat vårt land. Ett svar på
den
frågan skulle avslöja de märkligaste utrikespolitiska
turer,
som jag tror Sverige någonsin invecklat sig i. Bland dessa fanns
det faktum att svenska folket i hemliga utskott (utan insyn
från
den svenska allmogen) i riksdagen startat kriget mot Ryssland.
Ett
krig som vi förlorat, såsom vi aldrig förlorat
något
krig varken förr eller senare, med en fullständig
kapitulation,
och med hela Finland invaderat av ryska trupper.
När allmogens fullmäktige från
Dalarna,
Västmanland och Uppland förhandlat sig till löftet att
få
läsa riksdagens protokoll, gick den svenska armén till
anfall
mot den väntande allmogen och det skedde före den avtalade
tidpunkten
för allmogens tillbakadragande. Anfallet skedde för
övrigt
innan förhandlarna ens hunnit lämna
förhandlingslokalen.
UKF:s första sida
Register över artiklar
Andra ämnesområden
|