Fornsigtuna del 2. Ur Det hände i Upplands-Bro 1984  av Börje Sandén
                                        Nu med kommentarer av författaren                                
/nya/fornsi2.htm                       (Öppna artikelns länkar i Nytt fönster - Högerklicka!)

UKF:s startsida     Ämnesområden Rapporter    Fornsigtuna del 1

Vad säger historien om Fornsigtuna?
Texten här nedan grundar sig på den kunskap man hade innan arkeologiska undersökningar påbörjades 1984, samma år som boken blev färdig.
Läs om utgrävningarna och tolkningarna i högerspalten

Hur är det nu med sanningshalten i denna storslagna historia som knutits till Signhildsberg? Som tidigare nämnts har mycket skrivits i saken. Men eftersom händelserna, som gett upphov till både sagan och historien om Fornsigtuna skedde före skrivkonstens införande i vårt land, så har vi inga inhemska tillförlitliga bevis att stödja oss på. Inga arkeologiska undersökningar har heller gjorts, och det är märkligt med hänsyn till platsens tillmätta betydelse och centrala belägenhet. 
     Nu har det emellertid inte saknats initiativ till undersökningar, och inte heller pengar - på 1920-talet. Av olika skäl, delvis dunkla, avslog riksantikvarien en begäran från en privatperson om att med sakkunnig hjälp få göra en utgrävning. En karta över området utarbetades dock och likaså trycktes den tidigare omnämnda beskrivningen av Fornsigtuna eller För- Sigtuna, som det ibland heter.
 
 

Nya kommentarer sedan boken Det hände i Upplands-Bro trycktes  1984. Omfattande arkeologiska undersökningar gjordes under sex kortare och längre grävsäsonger åren 1984--88
 
   
  
Läs om grävningarna och bakgrunden till att de sent om sider kom till stånd. )
Att Signhildsberg tidigare hetat Fornsigtuna är det inga tvivel om. Namnet finns både på gamla kartor och i 1600- talets jordeböcker. Under 1920- och 30-talen pågick en intensiv Sigtunaforskning och det tycks vara just detta förhållande som varit till nackdel för forskningen kring Signhildsberg, eftersom ledande Sigtunaforskare då hävdade att det aldrig funnits en stadsliknande föregångare till Sigtuna vid Signhildsberg, och därför varit ointresserade av denna plats. 
Se vidstående kommentar



     Nu har forskarna delvis återgått till den gamla uppfattningen och säger lite försiktigt att Fornsigtuna varit en kortlivad handelsplats efter att Birka på Björkö i Mälaren förstörts i slutet av 900-talet och det kristna Sigtuna börjat byggas under Olof Skötkonungs tid. 
    Utgrävningarna i såväl Birka som Sigtuna har visat att staden Sigtuna troligen anlades tidigare än vad man förut trott, redan under Erik Segersälls tid (Olof Skötkonungs fader).¨		 På en handritad karta från mitten av 1600-talet står namnet Fornsigtuna, senare satt inom parentes och ersatt med Signilsberg.
De arkeologiska undersökningarna visade att Fornsigtuna varit i bruk under mycket lång tid.
Den stora platta högen närmast herrgården var varken gravhög eller fundament till Signhilds Bur. Den är en tingshög med anläggningstid vid vår tidräknings början.  

Fornsigtuna fanns i själva verket flera hundra år före det ovanligt kortlivade Birka, som faktiskt inte ens  finns omnämnt i de isländska sagorna.
Namnet Sigtuna är naturligtvis förknippat med Forn- eller Försigtuna. Därom är alla ense, och man har förklarat att det troligen funnits en kungsgård med namnet Sigtuna, vars marker sträckt sig vida omkring. På dem byggdes den nya staden, som således efter kungsgården fick namnet Sigtuna. 
     Det har gjorts stor affär kring de berömda sigtunamynten, våra första mynt, präglade på Olov Skötkonungs tid, d.v.s. i början av 1000-talet. Det var naturligtvis något alldeles särskilt när man började använda 'stämplat' silver i stället för att väga det varje gång man skulle betala för en vara. 
     Tillverkningen av mynten måste naturligtvis ske under stark kontroll och skydd. Det var troligen bara kungen som klarade den uppgiften. Eftersom kungsgården låg vid Signhildsberg, och staden Sigtuna hade ett dåligt naturligt försvar mot inträngande sjöfarare har det ibland hävdats att denna myntverkstad borde kunna sökas vid Signhildsberg.
    
 

Vid grävningar i Sigtuna har man nu funnit bevis för myntslagning i staden i form av avtryck i bly från det verktyg man använder för att slå in denbild som man vill ha på myntet.

När man betänker dessa omständigheter, samt det faktum att det aldrig hittats några sigtunamynt i Sigtunas jord, trots ganska många utgrävningar, så kan man förstå att det finns ett intresse för undersökningar vid Signhildsberg. Även om inga mynt eller myntstämplar skulle hittas, borde en utgrävning i alla fall ge klarhet i, om resterna i marken är från medeltid eller forntid. Det skulle vara ett nog så värdefullt konstaterande.
     På tal om huruvida kungsgården legat vid Signhildsberg eller inte vill jag i detta sammanhang påpeka ett faktum. Kung Birger - den olycksalige i Håtunaleken 1306 - undertecknade år 1299 ett donationsbrev från en plats som han kallade Sigtonia Antiqua. Detta är naturligtvis inget annat än Fornsigtuna - dessutom i Håtuna socken, där det som bekant fanns en kungsgård, vid vilken Håtunaleken ägde rum.		    

Vid utgrävningarna hoppades jag länge att den husgrund som vi sist undersökte skulle vara från medeltiden. men den visade sig vara forntida liksom alla andra husgrunder vid Signhildsberg.

Senare studier  har givit mig övertygande argument för att det bara funnits EN kungsgård i Håtuna.   Läs mer

Om det funnits någon större bebyggelse vid Signhildsberg före medeltidens kungsgård, så måste vi nog räkna med att aldrig få full visshet om vad det varit. Snorre Sturlasons tal om Odens bosättning på platsen är och förblir en sägen, som dock ger oss information om att det måste ha varit en vacker trakt, som Snorre beskrev i början av 1200-talet. 
     I själva verket finns det också andra påståenden om ett samband mellan Oden och Sigtuna. Fram till mitten av 1700-talet omnämns Odens grav som en hög vid Sigtuna. Och enda stället i Sigtunaområdet med en större gravhög är just Signhildsberg! Det är emellertid fåfängt att spekulera över denne store hövdings gravplats. Under lång tid efter 1750-talet trodde man exempelvis att en av de stora Uppsalahögarna var Odens grav, men man övergav den tanken sedan utgrävningar gjorts. Nu försöker man aldrig att utpeka hans gravplats.
Utgrävningarna 1984-88 framvisade ett aktningsvärt antal byggnadsanläggningar i form av husgrunder, terrasser, vägar, bryggor och ett par då helt unika underlag för två stora hallbyggnader.

Snorre Sturlason var själv aldrig i Mälarområdet. Han vistades främst i Västergötland, där han fick Svealand beskrivet för sig.

Vad säger historien om Habor och Signhild?
Vi har tidigare sett att berättelsen om Habor och Signhild går långt tillbaka i tiden, och att visan om deras kärlek blev mycket känd och spridd i hela norden, inte minst i Sverige. 
     Det är lätt att förstå, att frågan om platsen, där detta hände också blev livligt diskuterad. En så populär visas innehåll ville man helst förknippa med en ort som man kände något för. Eftersom visan sjöngs i Sverige, Danmark och Norge utpekas platser för händelsen följaktligen i alla tre länderna, och inte bara på ett ställe i varje land utan på många: sex i Sverige, tre i Danmark och fem platser i Norge! 
     Förutom Snorre och Saxo, ursprungskällorna till berättelsen, har Habor och Signhilds historia behandlats av ytterligare minst 22 historiker och författare före 1900-talet. Den senaste analysen av sagan och omständigheterna kring den är från 1959 så vitt jag känner till.
Sammandrag av Saxos version av sagan

      


Fortsatta studier har ännu  mer övertygat mig om att Habor och Signhild aldrig haft något med Fornsigtuna att göra.  De levde i Danmark i "sjätte århundradet".   Det skulle dröja flera hundra år innan svenskar började uppföra borgar i sten och tegel.

Signhildsberg såsom 'rätta platsen' för händelsen tycks ha fått stöd av flertalet skribenter, men många menar - helt riktigt - att den frågan inte är den viktigaste, och att den för övrigt aldrig går att helt besvara. Men det måste ha varit ett känsloladdat kapitel 'i historien' om man ser till en del av de argument som kommit till användning i debatten. 
     Vår främsta historiker på 1600-talet, Johannes Messenius, säger att Saxo, den berömde danske krönikören, "stulit detta dyrbara blad ur den svenska historien för att pryda sitt fädernelands historia". Han får svar på tal av en kollega i Danmark som kallar Messenius en "oförskämd och ovetande människa" och han underkänner Messenius' bevisföring på en viktig punkt. Denne påstod nämligen att "en bonde för få år sedan hade funnit i jorden vid Habor Slätt den galgstock i vilken Habor blivit hängd år 222". Ja, hur skulle det varit möjligt för Messenius att verkligen bevisa sitt påstående, allra helst som han aldrig talat med denne bonde, utan helt löst säger att "mig är nyss av trovärdiga människor berättat att en bonde" o s v.		 De slottsruiner som Aschaneus talar om kan vara de första Sigtunabiskoparnas säte. Kanske rent av den "borgstad Sigtuna" som Oden lät bygga enligt Ynglinga sagan. (Dahlbäck 2015).
 Arkeologerna som under senare år gjort undersökningar i Sigtuna har aldrig hittat vare sig biskopsgård eller kungsgård i Sigtuna stad.

Idén med en befäst biskopsgård fick jag när jag fann att påven Alexander III  på 1170-talet i sitt kända brev vädjat om att kyrkan skall få tillbaka Fornsigtuna.
Sedan ungefär tio år tillbaka hade vi fått en ärkebiskop med säte i Gamla Uppsala!
     Det är i alla fall en roande läsning för oss sentida Upplands-Brobor att se med vilken energi man diskuterade frågan, och vilka argument man tog till i denna 'vetenskapliga' tvist om en för de flesta av oss okänd herrgård i kommunens utkant.
     Ett avgörande skäl till att man gjorde Fornsigtuna till platsen för sagan var det faktum att där fanns ruiner efter en stor borganläggning. För enligt sagan var ju Signhild en kungadotter, och som sådan måste hon ha bott i ett slott.  På de andra platserna fanns inte lika tydliga lämningar efter något sådant.
     Det finns emellertid andra minnen runt om i Norden som är förbundna med den gamla sagan. Förutom ett flertal "Signhilds bur" kan folktraditionen peka ut "Habors ek, Habors sten, Habors klippa, Habors höjd, Habors röse, Signhilds Sal, Signhilds källa" m.fl. Sådana benämningar finns på platser inom Sverige i Blekinge, Halland, Bohuslän, Västergötland och Närke. 
     På tidiga 1700-talskartor finns vid vårt Signhildsberg både Signhilds bur och Habors källa förutom det tidigare nämnda Habors slätt, där Habor enligt traditionen blev hängd. Habors slätt ligger på andra sidan sundet närmare Sigtuna.		 Varför ville kyrkan få tillbaka Fornsigtuna och varför ingrep påven?
Mitt svar: Vid den här tiden hade landhöjningen givit sig tillkänna. Havet sträckte sig inte längre  till GamlaUppsla Det gick inte att bekvämt komma dit med båt 
     Vi vet också att dom- kapitlet år 1215 hade  fått tillstånd att flytta tillbaka till Sigtuna! Flera flyttningar har  diskuterats enl. Stiftshistoriska  Sällskapets skrifter.

Den tidigare biskopsgården  i Fornsigtuna skulle kunna återanvändas, men den kan  under tiden ha blivit  kungsgård. Först 1311 såldes Fornsigtuna till kyrkan.
 
   Som en kuriositet vill jag tala om att Messenius, han som stred så tappert för sagans koppling till Fornsigtuna, gjorde ett teaterstycke av historien. Det framfördes av hans studenter vid ett furstligt bröllop på Stockholms slott 1612. Skådespelet ingick i en stort planerad serie med dramatiseringar av den svenska historien. Tyvärr blev bara fyra dramer skrivna. Det skulle ha varit intressant att se vilka andra händelser ur vårt förflutna, som man då tillmätte stor betydelse.

Signill.
Thet är lustigh och sanfärdigh Tragoedia/ om then
högborne mycket berömde och manhafftige
Hertigh Habor/ Konung Amunds
Son aff Norigie
Och den högborne/ sköne och Trofaste
Fröken Signill/
Then Stormächtige Herres/ H. Sigars / Sweriges
Konungs endeste Dotter. Nämligh hwad Kärligheets
trofastheet the hwar annan in till döden under'
ligen bewijste.

Then Höghborne Herre/ Her Johan/ Swerigis
Rijkis Arffurste/ Hertigh til Östergöthland
Såsom och H. J. R Elskelige käre Brudh
Höghborne Furstinna/ Maria Elisabeth/ boren
Konungsdotter i Swerige/ och Furstinna til
Östergöthland/
Til ära och underdånigt behagh på theras J. Rders
lyckelige och högtijdelige Bröllops högtijdh
Aff
JOHANNE MESSENIO beskrifwen och
hållen på Stockholms Slott/ siätte Dagen uthi
höghb. Bröllop/ som war then 4. Novemb.
***************
Tryckt i Stockholm hoos Anund Oluffsons
efterlåtne enka/ Anno 1612

Sagan spreds på ytterligare ett sätt. Så sent som 1830, i slutet av skillingtryckens tid, användes motivet i en dramatisk dikt i två avdelningar. Intresset för den gamla sagan har verkligen hållit i sig, ända in i vår tid som vi sett. 		Till saken hör också påvens ambitioner när det gällde att få det sista hedniska landet kristet.
Vid sitt tillträde deklarerade han detta.  Biskopsgården i Fornsigtuna kan ha byggts med pengar och arbetskraft från "Europa".  Att det inte finns något antecknat i Vatikanen beror  på att Alexander III var den första påven som konkurrerade med Rom. Han styrde sitt område från Sens i Frankrike.

År 2016 diskuteras i UKF på nytt frågan om markradar undersökningar vid Signhildsberg.

 Signhildsbergs herrgård
I senare hälften av 1600-talet kom byn Fornsigtuna med sina fyra bönder i släkten Rålambs ägo. Åke Rålamb gjorde på 1670-talet gården till sätesgård, d.v.s. han bosatte sig där och byggde sig en 'ståndsmässig' bostad, en herrgård. Han tog bort resterna av den gamla borgruinen och anlade parken. En kulle i den blev kvar under namnet Signhilds bur, och hela anläggningen döpte han om till Signhildsberg, och som vi sett hade han verkligen 'vetenskapen' bakom sig när han hittade på det nya namnet år 1678. Vid en renovering av herrgården för en del år sedan kunde man konstatera att den nuvarande byggnaden härstammar från Åke Rålambs tid.
     Denna ganska långa redogörelse för historien bakom namnet Signhildsberg har jag tagit med för att markera att namnsättningen av 'vårt' Signhildsberg inte enbart varit en lokal angelägenhet, utan en fråga av riksintresse.
Läs mer om Signhildsbergs ägare
Året 1667  var det tre olika ägare till  Fornsigtuna.  Detta faktum behöver få en förklaring - ett stort ämne. <>Kan den borttagna borgruinen ha varit biskopens bostad under den tid Sigtuna var biskopssäte?

En kort tid hade han kallat sin "sommarbostad" för Åkeshov och Åkesudd.  John Frödin: Uppländska betes- och slåttermarker. 1954. sid 48 och 110.
Till en gårds historia hör naturligtvis också de människor som bott och verkat på gården. Inom ramen för denna bok finns det emellertid inte plats för utförligare beskrivningar av våra många herrgårdar. Är du intresserad av en gårds historia hänvisar jag i stället till litteraturförteckningen i slutet av boken. 
     Herrgårdarna i Mälardalen och Stockholms närhet har spelat en alldeles särskild roll under de senaste 300 åren, en roll som jag närmare försöker beskriva i kapitlen om Lennartsnäs och Oscar Sjölander. Även för Signhildsberg gäller att herrar i rikets tjänst riktat sina blickar på den vackra platsen, när de sökt efter jordagods i huvudstadens närhet. Eftersom dessa herrar många gånger spelat en betydande roll i rikspolitiken, d.v.s. historien, så kan det ibland vara intressant för oss att se lite närmare på deras hemmiljö. 
     Signhildsberg utgör således inget undantag när det gäller herrarnas intresse. Dessutom verkar det som om gården närmast vore 'förföljd' av historia och kulturhistoria, när ödet för en tid placerade släkten Rålamb på Signhildsberg. Det var riksrådet, landshövdingen och överståthållaren i Stockholm Clas Rålamb som köpte Fornsigtuna, och det var sonen och författaren Åke som döpte om gården till Signhildsberg. Av den långa raden Rålambar som funnits sedan 1500-talet är det endast dessa två ägare till Signhildsberg som vunnit en plats i moderna uppslagsböcker. 		 Sedan vidstående text skrivs 1984 har resultatet av de arkeologiska undersök- ningarna 1984-1988 tryckts i boken Fornsigtuna - en kungsgårds historia. Finns att låna på biblioteken i Upplands-Bro.
Claes Rålamb
Vad har de då gjort? Varför har de gått till historien? Ja, det är inte de ovan uppräknade titlarna, som motiverar en beskrivning i denna bok. Titlarna var bara en följd av stor duglighet på olika områden. 
     Om Claes Rålamb är att säga att han var en av stormaktstidens märkligaste kulturpersonligheter. Han blev en av sin tids främsta kännare i lagkunskap och skrev uppmärksammade böcker i juridiska ämnen. För detta ändamål hade han med tiden försett sig med ett imponerade bibliotek, som omfattade det mesta av historiska skrifter och dokument. Som ett resultat av sitt motstånd till det kungliga enväldet kom han i onåd och drabbades ekonomiskt mycket hårt av Karl XI:s reduktion, och han blev tvungen att lämna ifrån sig den förnämliga boksamlingen till kungen. Genom att denne senare skänkte böckerna till Uppsala Universitet, har Rålambs värdefulla boksamling kommit i forskningens tjänst. Den finns fortfarande på Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva under beteckningen den Rålambska samlingen.
 
 
 
 

 
     En episod i hans långa växlingsrika liv är ganska nöjsam för oss att ta del av och begrunda i samband med Signhildsberg. Han är nämligen den första svensk, som har beskrivit kaffedrickandets konst. Han drack denna dryck i sin ungdom när han var i Turkiet, ditskickad av kungen för att förhandla med storvisiren om gemensam politik mot Ryssland. I en omfattande dagbok, som inte blev tryckt förrän 1963 berättar han, hur han fick lära sig att dricka kaffe utan att bränna sig: 'Cafe är en kokad drick af bönor, som de dricka hett i stället för brännevijn, och om man icke småningom sopplar det in, så bränner man sig illa däraf, varför han också varnade mig, att jag skulle se på honom och dricka som han. Det är eljest illa smakande, lika som vore det lagat av stekte ärter'.      

Claes Rålamb Diarium under resa till Konstantinopel 1657-1658. Kungl. samfundet för utgivande av handskrifter rörande skandinaviens historia genom Christian Callmer. 1963
     Med sig hem förde Rålamb en serie målningar föreställande sultanens hovstat tågande i procession genom Konstantinopels gator. Det är inte känt om dessa tavlor någonsin funnits på Signhildsberg, men de fanns på en annan herrgård i Upplands-Bro, som så småningom kom i den Rålambska släktens ägo, nämligen Granhammar, varifrån tavlorna 1939 fördes till Nordiska Museet.
     Under Signhildsbergstiden blev Clas på grund av sina förtjänster upphöjd i högadligt stånd och blev stamfar för den friherrliga ätten. I tre äktenskap hade han flera söner, varav två gjort sig kända för betydande kulturhistoriska insatser.
Målningarna deponerades 1939 till Nordiska museet. Beskrivning.
     Den yngste sonen, Gustaf Rålamb, som inte har annat gemensamt med Signhildsberg än att han föddes medan fadern ännu ägde gården, blev faderns jämlike i lärdom, men hans överman när det gällde att samla böcker och dokument. Detta nya Rålambska bibliotek, som till stor del ingår i den Rålambska samlingen på Kunglig Biblioteket omfattade nära nog alla på svenska tryckta böcker jämte tusentals handskrifter och vetenskapliga handlingar. 
     Det var ur detta privata bibliotek som den unge informatorn Johan Olof Dahlin, senare den "svenska historieskrivningens fader", hämtade sin kunskap och inspiration innan de värdefullaste böckerna för ca hundra år sedan deponerades på KB. De övriga utgjorde Granhammars förnämliga bibliotek tills boksamlingen i sen tid skingrades. 		 Denna bok- och handskrift- samling donerades till Kungl. Biblioteket 1878 resp. 1886 av de släktingar som bodde på Sundby och Granhammar. Du kan läsa en närmare utredning av samlingens öden och omständigheterna kring donationen gjorde av Börje Sandén 1998. 

Katalog över samlingen i Handlingar till Skandinaviens Historia del 8. UKF och Svenngårdska samlingen.
     Som tidigare nämnts var det Åke Rålamb, äldste sonen, som gjorde om gården Forn-sigtuna till säteriet Signhildsberg. Men hans kulturhistoriska insats var vida större än att döpa om gården efter den gamla sagan om Signhild. Han inte bara samlade på kunskap, som brodern, utan publicerade den också i något som har kallats 'vårt första uppslagsverk'. Sex stora band utkom under åren 1690-94, således medan han ägde Signhildsberg. Han kallade verket "Adelig Öfning" och det innehöll kapitel med matematik, lantmäteri, ekonomi, stenografi, skeppsbyggnadskonst, byggnadskonst och jordbruksskötsel m.m. 
     Det var avsett att utgöra en handbok i tidens vetenskaper och vara en lärobok för unga adelsmän, som skulle fostras till ansvarsfulla poster i rikets tjänst. Verket var förnämligt illustrerat med kopparstick. Delar av det utkom i nya upplagor ända till mitten av 1800-talet. Vid studiet av de nämnda vetenskapernas historia möter man en påtaglig respekt för hans författarverksamhet. Denne Rålambs efterlämnade papper finns nu på Riksarkivet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En del finns i den Rålambska samlingen i Kungl. biblioteket. Se ovan.
Om namnet Rålamb förefaller dig bekant från något annat sammanhang så har du alldeles rätt. Clas Rålamb var bland mycket annat överståthållare i Stockholm och familjen hade en bostad vid Rålambshov invid Västerbron, i nuvarande Riksarkivets omedelbara grannskap.
     När man befinner sig på Signhildsberg kan man, som du förstår, inte undgå att känna 'historiens fläkt' svepa in mellan fornminnena i parken. Men då skall du veta, att de för ögat mest uppenbara fornminnena, nämligen runstenarna, inte har stått där från början. De har flyttats hit från annat håll, antagligen för att ge platsen en ny historisk ram som ersättning för de borttagna resterna av 'slottet'. Redan innan den fornminnes- intresserade släkten von Essen kom till Signhildsberg för drygt hundra år sedan, hade någon, okänt vem, flyttat dit den största runstenen från "Haborsvreten", en knapp kilometer SO om gården.  
 
 
 
 
 

Runstenarna i Upplands-Bro
De andra stenarna har på märkliga vägar kommit till parken. När Hans Henrik von Essen år 1870 köpte Signhildsberg förde han med sig en runsten från Biskops-Arnö, en annan köpte han i Uppsala, liksom han även gjort med den dopfunt som står uppställd i parken. Hur det verkligen förhöll sig med historien om pråmen, som lastad med runstenar skulle ha sjunkit på väg till Signhildsberg, har mig veterligt aldrig blivit på allvar undersökt. Jan Fridegård har dock på fullaste allvar skrivit om händelsen. Kanske att omnämnandet av episoden kan ge impuls till en undersökning, eftersom pråmens plats en gång har utpekats.
     Mera om runstenarna finns att läsa på annan plats. Det är emellertid ingen runsten som du ser i allén, som leder fram till Signhildsberg, även om du kan skönja en ormslinga med runliknande tecken i. Det är ett minnesmärke över H.H. von Essen såsom vägbyggare.

Sagan om Habor och Signhild i Saxo Grammatikus' version
 
 

Sommaren 1991 hade man lokaliserat pråmen och inför stor mediabevakning lyftes några stenar upp. Det visade sig var ämnen till grindstolpar.