UKF:s startsida    Fornsigtuna 1    Fornsigtuna 2
Signhildsberg/Fornsigtuna - kronologiska data

Fornsigtuna levde kvar som namn på en kronoby ända till slutet av 1600-talet. Namnet ändrades till Signhildsberg i samband med att Åke Rålamb byggde den nuvarande herrgården (1670-talet). Han valde namnet efter den fornnordiska sagan om prins Habor och prinsessan Signhild; en saga som sedan 1559 varit förknippad med Fornsigtuna. Då hade nämligen Laurentius Petri, den kände ärkebiskopen från Gustav Vasas tid, publicerat sin "Svenska krönikan", i vilken Fornsigtuna för första gången lanserades som skådeplatsen för Habors och Signhilds död.       När Rålamb bestämde sig för namnet, hade frågan om den verkliga platsen för deras kärlekshistoria diskuterats i tvåhundra år bland lärde män i Danmark och Sverige. Danskarna hävdade ihärdigt att händelsen hade ägt rum i Danmark.  Argumenten för Fornsigtuna som den rätta platsen fick näring bl a när Johannes Messenius år 1611 skrev sitt stora drama om Signill. Det uppfördes på Stockholms slott 1612,och Messenius förlade platsen till Fornsigtuna. Samma år antydde också Martin Aschaneus i sin Sigtunabeskrivning att sagan var förknippad med Fornsigtuna

Josef Wilhelm Wallander, 1861 - Signhild bränner sig i buren inne

Idag kan ingen med säkerhet peka ut den rätta platsen. Det är i alla fall en storslagen saga, som ligger till grund för namnsättningen av Signhildsberg.
     Historien om hur sagan, och sedermera folkvisan, om Habor och Signhild spritts över hela Norden och varit levande för människor i över tusen år är sagolik i sig själv. Habors och Signhilds kärlekssaga är omnämnd bland norska och isländska skalder från 800-talet till 1200-talet. Den blev emellertid aldrig satt på pränt av de isländska prosaförfattarna. När de fornnordiska skalderna för sagan på tal, sker det endast parentetiskt; det var en historia som alla kände till och den behövde ingen närmare utredning. Det blev i stället den danske krönikören Saxo Grammaticus som skulle komma att återge händelsen i sin Danmarkshistoria, som tillkom omkring år 1200.

Sagans innehåll i korthet enligt Saxo 
Ett entydigt händelseförlopp kan man knappast åstadkomma. Sagan och folkvisan har ändrats under århundradens gång. Här skalljag försöka göra ett kort sammandrag av det som Saxo återger i sin sjunde bok. Originalhandskrifter från medeltiden finns endast kvar i fragment. Den aktuella texten är känd från 1514, då Saxos krönika, Gesta Danorum, gavs ut. Till grund för min framställning har jag två danska översättningar från den latinska texten: F. Winkel Horn (1898) och Jörgen Olrik (1911).

Habor (Hagbard) och Signhild var barn till småkonungarna Haamund och Sigar. En gång var Habor med sina bröder på vikingafärd och kom då i strid med Signhilds bröder. Striden blev oavgjord och de slöt fred. Habor följde därefter Signhilds bröder en tid och fick tillfälle att utan deras vetskap träffa Signhild. I hemlighet lovade hon honom sin kärlek. I själva verket var hon mer intresserad av Habors namnkunnige bror Hake. Ungefär samtidigt friade en tysk ädling till henne. Hon gjorde då sådana uttalanden att omgivningen förstod att hon hellre ville ha Habor. Den försmådde friaren lyckades då skapa split och osämja mellan Habors och Signhilds bröder. Det blev en strid i vilken Habors bröder dödades. Habor kände sig då tvingad att hämnas sina bröders död. Det gjorde han genom att i sin tur överfalla och döda Signhilds bröder. Samtidigt oskadliggjorde han den tyske ädlingen, som friat till Signhild och varit upphovet till striden mellan brödragrupperna.

För att kunna träffa Signhild klädde Habor sig i kvinnokläder och utgav sig för att vara sin broder Hakes sköldmö. Denne hade inte varit inblandad i striderna med Signhilds bröder, och det var ju egentligen Hake som Signhild hade velat gifta sig med. Habor litade helt på Signhilds ord och fruktade intet för sin egen del. När han skulle sova erbjöds han sängplats hos Signhilds tärnor. Då de tvättade och torkade hans fötter undrade de varför hans ben var så ludna och hans händer så hårda. Han gav då en övertygande förklaring på vers till sin märkliga skepnad. Signhild, som naturligtvis genomskådat Habors list att komma till henne, besannade hans påståenden.
     På natten utväxlade de löften om evig trohet; även dessa är återgivna på vers av Saxo: "De orden fyllde Habor med sådan styrka, att han fröjdades långt mer över hennes löfte än han fruktade de faror som skulle vänta honom när han efter mötet skulle gå från Signhild".
     Habor förråddes av tärnorna och kung Sigars män grep honom. Han försvarade sig modigt och fällde många av kungens män. Han blev dock övermannad och förd till tinget, där folkets meningar var delade; många sa att han borde straffas med döden, andra att det vore bättre att göra bruk av hans tapperhet. Den meningen segrade som framhöll att kungen verkligen hade stor hämnd att utkräva, dels för sina söners död, dels för skymfen att hans dotter förförts.

En galge restes, medan drottningen gav Habor en dryck att stilla sin törst med, samtidigt som hon diktade en nidvisa till honom. På känt vikingamanér svarade Habor med ett skaldestycke medan han lyfte bägaren, som han erbjudits att tömma "på livets sista dag".

"En sista skål vill jag frejdigt smaka, dödens horn med samma hand jag tar, som till Hel skickade dina tvenne söner. Utan hämnd skall jag dock ej hädan fara, dådlös ej till dödens skuggor vandra". 
På så vis hånade han henne och kastade dryckeshornet i huvudet på henne så att mjödet rann i strömmar över hennes ansikte.

Det han hänsyftade med sin sista hämnd var naturligtvis vissheten om att även hennes dotter skulle komma att dö, när han avrättades. Under tiden satt Signhild bland sina gråtande tärnor. Hon frågade om de var villiga att följa henne i vad hon än månde företa sig. Gråtande bekände hon att hon ville i döden följa den ende man hon famnat i livet. Därför bad hon dem sätta eld på jungfruburen, så snart väktaren gav tecken om Habors död. De lovade alla att gå i döden tillsammans med henne.
     Habor fördes ut till en höjd, som är uppkallad efter honom, för att hängas där. För att pröva sin fästmös trohet bad han nu bödelsdrängarna att först hänga upp hans kappa. Det skulle glädja honom, sa han, att se hur hans "förestående död skulle ta sig ut.
     De gjorde som han sa, och vakten i utsiktstornet, som trodde att det var Habor han såg i galgen, gav tecknet till de i borgen kring Signhild församlade tärnorna. Dessa satte strax eld på huset och hängde sig sedan i lågorna.

Då Habor såg kungaborgen omslukad av lågor och jungfruburen bränd, sa han att han kände större glädje över sin älskades troskap än sorg över att han snart skulle dö och framförde så ett långt skaldestycke, bland annat:
"Grip mig nu svenner, och häv mig hastigt upp i galgen. Glad jag med fröjdefull håg följer i döden min brud. Eld ser jag blossa ur jungfruburen och gården står i lysande lågor. Trofast min älskade mö mindes den ed vi svor, ej har du svikit ditt ord. Jag tager med glädje mot den skål som skänkes mig; ty så stark är kärleks makt att inte ens döden förmår bryta dess band och slita de älskande ur varandras famn.
Knappt hade han sagt dessa ord förrän bödlarna hängde honom i repet.

Saxo avslutar berättelsen, som här endast återgivits i brottstycken, med följande intressanta tillägg:
Och för att ingen skall tro, att alla forntidens spår är helt utsuddade, bekräftas trovärdigheten av det som nyss blivit berättat, ännu den dag som idag är med kännemärken, som knyter Habor och Signhild till vissa platser. En landsby har fått namn efter Habor, och på en plats i närheten av Sigerstad höjer sig en kulle något över den omgivande marken och avslöjar att där har varit en gård. En man har också berättat för Absalom, att han hade sett en bjälke, som hittats på platsen och som en bonde hade plöjt upp ur marken.

Bjälken skulle syfta på den galgstock som använts vid hängningen av Habor. Den danske översättaren hävdar i en fotnot att Saxo gjort en språkligt oriktig tolkning av platsen Havbyrd vid Ringsted.

Habor och Signhild i svensk tappning 
Redan de första danska uttolkarna av Saxos krönika anser att uttrycket "Sigari oppidum" skulle hänsyfta på Sigerstad i Halland, mellan Halmstad och Falkenberg. Där finns ännu i dag flera minnesmärken kring sagan, bl a Habors galge, Habors stenar, Sigers berg, Signhilds bur, Signhilds källa, Habors hög. Alla dessa är omtalade i Tuneld, Geografie Ofver Konungariket Swerige, 1793.

En annan dansk skriver 1779 att den troliga platsen ligger i Blekinge, där man återfinner Habors Ek och Signhilds bur. Även i Närke finns en plats utpekad, liksom platser i Norge.

Den förste som i svensk litteratur tar upp Habor och Signhild-motivet är Laurentius Petri. År 1559 ger han ut "Svenska Krönikan" där han bl a skriver:
"... Men hos oss här i Sverige gå också andra sagor om thenne Habardh och Signill, såsom man af gambla svenska vijsor hördt hafver, nervliga at han icke skall hafva varit Svensk uthan Norrsk, och at Signill skall hafva varit Konungens dotter i Sverige, och at Habardh, som skulle vara Konungens son i Norige, vart hängdh i Uplandh, icke långt ifrån Sigtuna, på en plats, som ännu i dagh kallas Habardhs slätt, belägen tvertöfver sjöön emoot een by i Håtuna socken."

Några år tidigare hade Johannes Magnus tagit upp temat i sin i Rom författade historia om svearna och götarna.

Johannes Messenius, en känd svensk historieskrivare, tar flera gånger upp frågan om platsen för Habors och Signhilds kärlekssaga. Han stöder sig helt på Laurentius Petri och formulerar sig på följande sätt i Sveopentaprotopolis 1611:
"... then wäl kunnoga Habors Slätth, som ligger hardt widh Sigtuna .. widh en Byyh öfwer Siön, i Håtuna Sokn, som kallas Föresigtuna, ther fordom Konungzgården legat hafwer" ... Huru kan tå wara Sanningen lijkt at Habor hafwer bött sin Elskogh i Danmark? ... Ja, migh är nyys aff troowärdige Menniskjor berättat, at en Bonde för fåå åhr, på samma Slätth, som ligger wth medh Mäleren, hafwer vpgrafwit aff Jordenne en Galge stock, på hwilken Habor, widh wår Saligheets åhr 222, bleff vphängder, och honom mångenom wijsat. Och gifwer thet icke lijten troo til min Meening, och aldeles gijnt emoot förbenämnde Slätth hafwer warit Konungzgården, ther Habor blef förrådd, gripin, och dömd til döda, twärt öfwer Aån til att vphängias. - Och hafwer man til itt klaart och vppenbara tingz förswar, thesse wittnesbörd om Habors Slätth, och Håtuna Konungsggård, aff Sigtuna Stadz lägenheet indrag welat ..."

I ett senare verk, Scondia illustrata, återtar Messenius sitt ovanstående påstående och säger:"... den meningen är sannast, att Signe varit danska och Habor norrman."När han skrev dramat Signil 1612 var han emellertid övertygad om att platsen var Fornsigtuna.

Tesen om att händelserna skulle ha ägt rum vid Fornsigtuna får ett kraftigt mothåll av dansken Ole Wormi Danicorum monoumentorum libri sex, 1693; således efter Åke Rålambs namngivning av Signhildsberg omkring 1678. Intresset för Habor och Signhild i den lärda diskussionen fortsätter oförminskat. Här följer en katalog med skribenter och deras åsikter:

Göran Wallin i Sigtuna stans et cadens, 1729, förespråkar Uppland, stödjande sig på den s k Hjalmars saga. Sagan visade sig enligt K G Nordin 1774 vara en förfalskning.

Olof von Dahlin i Svea Rikes Historia. 1, 1747:"Detta Sorgespel är på åtskilligt sätt berättadt och med Wisor besungit; man har ock sagt, at det skieft i Dannemark; men det må wara händt på hwad sätt eller ställe man wil .... dessutom finns wid Sigtuna olika mycket flera gamla tekn och bewis af denna händelse, än i Dannemark".

Eric Tuneld i Geografie öfver Konungariket Swerige, 1785. "Signilsberg, Habors-Slått (! ) och Tärne-Sund vid forna Kongsgården Håtuna, hvarest de tvenne såta vänner, Habor en Norrsk Konunga-Son, och Svea Konungen Sigurds Dotter, Signild, af kärlek til hvarannan, hafva sit lif tilsatt, i sjette Århundradet, då Habor blef i galge uphängd; hvarföre Signhild med sina Tärnor, stack eld på Buren, och sig innebrände." 

W Hornberg återger i Fornsigtuna jemte stadens nyare öden, 1858, Tunelds uppfattning och "För att lemna våra läsare ett riktigt begrepp om denna tilldragelse vilja vi meddela en folkvisa, som om denna händelse blifvit författad och som fortlefvat hos folket i så många århundraden, om Habor och stolts Signild". Därefter återges den 62 verser långa folkvisan.

Sagan är också omnämnd av följande författare: 
Peter Petreus, Een kort och nyttigh Chrönica Om alla Swerikes och Göthis Konungar, 1614. (Där nämnes Håtuna Socken, "der nu Forsichtuna står")
Johannes Magnus, Gothorum sveonumque historia, övers. till svenska, 1620
Laurentius Oaulinus Gothus, Historia arctoae libri tres, 1636
Wexionius, Epitome descriptionis sueciae cet, 1650
Johannes Terserus, Sacra chronologica, 1657 Schefferus, Memorablia sueticae gentis, 1671 Loccenius, Historiae svecanae libri novem, 1676
Lars Salvius, Beskrifning öfver Sveriget, 1741 
J Floraeus, Flores antiquiates scanicae, 1743 

Folkvisan om Habor och Signhild
Sagan om Habor och Signhild har mycket tidigt omvandlats till en populär folkvisa, som sjungits i århundraden i hela Norden. Den har varit föremål för vetenskapliga analyser på många sätt. Man har bl a hävdat, att sagan redan på 1200-talet skulle ha fått folkvisans form. Den finns i en mängd versioner, alltifrån handskrivna visböcker från början av 1600-talet till, enbart i Sverige, aderton skillingtryck under perioden 16381839. Under 1600-talet tycks den ha varit den populäraste av alla svenska folkvisor och den omnämnes redan på 1500-talet. I Danmark och Norge finns också en mängd uppteckningar av visan. Den första samman- ställningen av svenska folkvisor gjordes av Geijer-Afzelius, Svenska Folkvisor, 1814, där visan upptar stort utrymme, inte bara bokstavligt på grund av sin längd (62 verser) utan också kommentarmässigt. Sven Grundtvig har grundligt analyserat sagan och visan i Danmarks gamle folkeviser, 1853.

Sverker Ek har i Norsk kämpavisa i östnordisk tradition, 1921, kommit fram till att visan ursprungligen har varit norsk. Beträffande den svenska visan säger han, att den har drag som kan vara både äldre och yngre än den danska versionen.

1959 kom Gun Widmark med en språklig ana
lys av vårt motiv i Folkvisan Hagbard och Signe i Tidskrift för Nordisk Folkminnesforskning. 

Att folkvisan ännu lever fick vi bevis på för några år sedan, när Rune Pär Olofsson använde visan i en av sina romaner, Argan List, 1973. Han låter en piga sjunga några verser medan hon silar lutendrank.

Motivet finns också i målarkonsten. Nationalmuseum har en historisk målning av Josef Wilhelm Wallander, Signe bränner sig i buren inne, 1861, som visar Habors kappa hängande i galgen. Man ser också hur Signhild släpper en brinnande fackla för att på så vis sätta eld på jungfruburen. Motivet skall inte förväxlas med en drottning Signe som brände sig inne med sin hatade make kung Siggeir. Den historien finns i Völsungasagan.