Runstenar i Upplands-Bro
- text - historik - kommentarer
huvudsakligen hämtade ur Sveriges Runinskrifter
Av Börje Sandén, 1984, uppdatering 1997, 2003, 2008, 2013, 2016
runsten2.htm  rev 2008-10-11; 2013-08 2016 )

Till inledande avsnitt om runstenar       Karta med runstenarna
UKF:s startsida           Ämnesområden         Rapporter


Kungsängen (f.d. Stockholms-Näs socken) 


U 604. Almare-Stäkets trädgård
"...(
huli) lät hugga stenen och ... efter Krok, sin broder …"

Rannsakningarna 1670-talet: ... Straxt wedh Broo Engen och FärgeKarls Kiellan...
Hadorphs resa 1684: Anno 1684 den 7 oct. begaf  iag mig på resan till Broo häradt. 1, läät iag afrijta en Runesten på Stäkes ön afslagen wid nya wägen.
Celsius 1728: "Nääs Sochn vid Nya landsvägen mitt emot Broäng, Stäket tillhörig - vid pass ½ fierding väg ifrån Stäkesfärjan en afbruten sten".
Dybeck:
stenen flyttad till herrgårdens trädgård. "En dal sträcker sig norrut från den vik af Görväln, vid hvilken gården Stäke ligger. Runstenen har stått i vestra dalsluttningen invid landsvägen, som löper snedt öfver dalen, men är nu i Stäkes trädgård." Bilaren (skogfällaren) Öberg hade sett det felande stycket men hade inte kunnat återfinna det.

Namnet huli är f.ö. okänt

Till kartan



U 605. Försvunnen runristning i berg vid Ryssgraven
"Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv.
Hon ville fara österut och ut till Jerusalem. Fot ristade runorna."

U 605Endast i Aschaneus avskrift: vidh lilla Hinderstäk, Nordan för almänna bron. Wästan frå Almarastäk
Rannsakningarna 1670-talet: Saknas 
Hadorph 1684: "sökte iag med flijt efter Runeberget vid Lilla Stäket, men fann dhet intet." 

Peringskiöld: "...Almarsteket och Lilla Hindersteket, öfver hwilke stora Landswägen ifrån Stockholm åt Enekiöping och Wästerås samt Dalarne och flere orther framlöper / samt Siöwägen till Upsala och Sigtuna, der hoos beqwämlig til at förhindra och tilsluta sjöfarten för de fiendtlige Siöröfware eller Krigdsmachter som i forne tijder med skepp och båtar wille vpfara til Sweriges gambla hufwudstäder, Upsala och Sigtuna....
     Förbemelte Almarstek hafver ifrån långliga tijder warit ett namnkunnigt godzhwilket de Catoliske Erchiebiskoparna låthit upbyggia ett Slott.
     Till Lilla Stäket går landzwägen uthföre en brandter backe, nu kallad Dalekarlsbacken, wid hwilken en märkvärdig Runeritning uthi en Skiöldz form af 2. Alnars högd och 1 1/2 alns bredd är uthhuggen uthi hellebärget Nordan för Allmanna broon, och wästan från Almarastäk beläget, wändandes Skrifften emot Söderen, men af wägrödiare wid wägens uphögning nu aldeles med iord och rijss betäckt, så att man den nu mehre inthet see kan, warandes fördenskull lyckeligit att wij hafva i behåll den afritning, som framledne Antiquarien Hr Mårten Aschaneus på Bårgby för en 50 åhr sedan uthaf sielfva bärget med sin penna aftagit hafver, til anseende och Skrifft som efterföllier."

Liljegren: "stenen skall vid vägläggning blifvit bortglömd"
Dybeck 1857: "män i trakten försäkra att han under de sidsta tjugo åren är bortsprängd"

Johan Elers Historia om de svenska vägarna.
"Vid den så kallade Ryssgrafwen i Näs Socken är en del av stora landsvägen, som löper mellan Tibble och Barkarby gästgivargårdar, fram åt Stockholm, för längre tid tillbaka igenlagd och till höger om nämnda Ryssgrav en ny väg upptagen som numera fått namnet Dalkarlsbacken vid vars fot eller början till vänster ännu finnas synbara tecken, varest den gamla vägen gått uppför en tvärbrant ås emellan bergshällar och stenar.  Mer om Ryssgraven och Dalkarlsbacken

Aschaneus: i en kommentar kallar han ristningen en "Steen Crönica Svenska Herrars vtresande till Jerusalem".
"...Nota att dätt så korteligen författat är i runor är därföre att man icke mykit Vti bärg och stenar vthugga kan! Men vtan tuifuell vti Pergamen, då vidlöfteligare skrifuit hafua: Ty både hafuer varit i brukning, och är dätta sannorlig ett bland de förnämsta Monument, om suänska herrars orientaliska Vanderskap, och en kortfattad steen Crönica"

Jerusalem stängdes för de kristna genom seldsjukernas framträngande på 1070-talet. Resan bör ha gjorts före denna tid, den gick genom Ryssland. Hon trodde nog inte hon skulle komma tillbaka och ville genom ristningen sörja för sitt eftermäle.

Pilgrimsfärder finns bara omnämnda på två ristningar överhuvudtaget. Den andra är U 136 i Täby; den är rest av hustrun Estrid till minne av "Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland". (Ann-Sophie Gräslund, Populär Arkeologi 1997:2)

Litt:
Sven B F Jansson: Runinskrifter i Sverige, 1984, sid 76, AWE / GEBERS.
Göran Strömbäck: Herr Mårten i Borgby eller Martinus Laurentii Aschaneus, 1993. sid 700 ff. UKF/Upplands Väsby hembygdsförening.
Ann-Sophie Gräslund: Runstenarnas kvinnor. Populär Arkeologi 1997:2.

Till kartan


Västra Ryd


U 606. Numera försvunnen.
"... och Östen ofeg (efter) Gudfast, (sin) fader, och Asgärd (efter) sin man."

Peringskiöld. Ry kyrkodörr
Dybeck: de runstenar som förr funnits äro förkomne.


U 607. Numera förkommet fragment (V Ryds kyrka)
"… lät göra…"


U 608. Vid Västra Ryds kyrka sedan 1943
"Igulbjörn Kvigulv, alla dessa bröder läto uppresa stenarna, Sigrids söner ..."

Bureus: uti Rydhz Prestegård
Aschaneus: tidigare hade den varit inmurad i ugnsmuren i prästgården
Dybeck: sökte den förgäves

1908: anmäldes en större sten inlagd i en vägbro nära kyrkan
1941: framtogs den - i tre delar
1943: hopfogades och upprestes

Till kartan


U 609. Numera förkommet fragment. . V.Ryds prästgård
del av ord - ej tolkat


U 610. Numera försvunnet fragment - Granhammar
"... reste stenen efter Åsgöt, sin son, en ung man …"

Monumenta: Granhammars forstugu dörr.


U 611. Tibble - Mjölnarstugan - Hammarbacken
"Björn och Stenfrid läto resa stenen efter Gisla.
Han föll utomlands i Frögers följe"

50 m norr om Mjölnarstugan
Rannsakningarna: första gången nämnd.
Dybeck: "Jag hade föresatt mig att icke spara någon möda för att få reda på den märklige Tiblestenen, Bautil 269, Liljegr 324, om hvilken ingen hade sig något bekant.
     Icke en bland hundrade kände ens hvar något ställe med namnet Tible låg eller legat. En gammal man hänviste mig omsider till Hammarbacken... där jag och flera letades förgäves. Omsider uppdagades stenen bland lummiga löfbuskar helt nära en åker. Egaren af marken, innehafvaren af Granhammar, borde anmanas, ja, enligt min oförgripliga tanke, åläggas att omhägna och särskilt vårda stenen. Några famnar från honom fann jag en liggande vacker sten med ett prydligt kors å undre sidan. Han restes. ..."

På ursprunglig plats. Restes 1946.

Till kartan


U 612. Tibble - Mjölnarstugan - Hammarbacken

Saknar inskrift - ett likarmat kors
Står c:a 50 m V om 611,
Hadorphs resejournal 1684.



U 613. Torsätra - Nu Historiska Museet
"Una lät resa denna sten efter sin son Östen, som dog i dopkläder.
Gud hjälpe hans själ"

Intressant: dopkläder tolkades tidigare som en plats.
Flyttades till Historiska museet i samband med Svea livgardes etablering i området 1970
LittSven B F Jansson: Runinskrifter i Sverige, sid 118, AWE / GEBERS


U 614. Torsätra - Nu Historiska Museet
"Skule och Folke låta resa denna sten efter sin broder Husbjörn.
Han blev sjuk ute, då de togo gäld på Gotland".

Gäld. En slags brandskatt. Skule och Folke återvände hem, troligen med en ansenlig förmögenhet. Idag skulle vi närmast se dem som utpressare som sysslade med olaglig indrivning. (Enoksen 2003)
Intressant: tidigare översättning : "... dräpte sju gutar, då de togo gäld på Gotland "
Kanske en medveten tvetydighet. Sändebuden hade säkerligen ålagts att uppträda hovsamt. Ett eventuellt massdråp hade kanske måst tystas ned av politiska skäl, men en så stor bedrift som 7 dödade av en person ville säkerligen vederbörande befästa minnet av på något sätt. Därav den tvetydiga texten. Ett exempel på hur tolkningar av texten har ändrats genom åren

Tid. 1000-talets senare hälft
Runristare. Stenen är huggen av Visäte.
Flyttades till Historiska museet i samband med Svea livgardes etablering i området 1970.
LittSven B F Jansson: Runinskrifter i Sverige, sid 92, AWE / GEBERS. Lars Magnar Enoksen: Vikingarnas egna ord. Historiska media 2003. Fem sidor lång kommentar.


U 615. Tranbygge kvarn - saknas
"Sigvid lät resa denna sten efter Bruse, sin fader.
Gud hjälpe hans ande"

Rannsakningarna - Hadorph - Peringskiöld: wedh Tranbyggie Owarn
Dybeck: saknas.
Förgäves efterforskats 1941 och 1946


U 616. Tång
"fir - - riui lät resa kumlet efter sin fader Bose och (sin) broder kuru -.
Gud hjälpe ... kuru föll utomlands i England"

Dybeck ca 1860: Runstenen hittades för nära 20 år sedan liggande i en åker. Den lades till trappsten i byn. Nyligen rest bland lövbuskar på gårdstomten vid Garpeboda (Geologiska kartblad)

Återfanns 1941, restes 1945
Flyttad till ny plats på andra sidan vägen 1979. (enl. Åke Cronebäck i Vi skriver i Upplands-Bro)
Ursprunglig plats ej känd

Till kartan


Bro socken



U 617. Assurs sten - vid vägen nära Bro kyrka
"Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl.
Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ."

U 617Bro-stenen var tidigt uppmärksammad, redan i Bureus runtavla 1599.
Dybeck inledde sitt stora verk Sverikes Runurkunder med Bro-stenen 1860. "1. Bro kyrka, (Bautil 267, Liljegrens Runurkunder 312) Denne runsten är inmurad i yttre sidan af väggen till kyrkans vapenhus nära marken. Ristningens högra sida ligger nedåt; yttersta slingan häråt till hälften dold i jorden. Nästan hela fotstycket är i dagen." ....   "en stor och vida synbar ättehög är söder om Bro kyrka, på Husby egor, hvilken i slutet af 1600-talet kallades Assurs hög (Palmsköld). Namnet är nu förgätet. Runstenen har först stått antingen jämte 4. och 5. vid Skälsta bro, eller sannolikare vid den bro öfver samma å, som är mellan kyrkan och Hernevi."

Dybecks reseberättelse 1865: "Den märkvärdiga Runstenen i Kyrkans södra vägg utantill borde frigöras och resas. Men som han saknar tillräckligt fotstycke, blir det nog svårt"

Följande år restes den, väl synlig intill vägen, strax norr om kyrkan.
Dybecks reseberättelse 1866: "... uttogs ur Bro kyrkas södra mur den märkvärdiga Assurstenen och restes på en fri och lämplig plats vid vägen mellan kyrkan och prestgården."

Börje Sandén 1997 / 2003
Assurstenen står vid en gammal väg som ledde till kyrkan från vägkorset vid Skällsta (Gamla E 18). Vägen finns på det tidiga 1700-talets karta. Man kan följa vägsträckningen några 100 m norrut från runstenen. Den passerar över ån på det enda ställe där strandbrinkarna är låga på bägge sidorna. Det är också enda stället längs denna naturliga bäckfåra, där det ligger stenar i botten på ån. De vittnar om en förstärkning av lerbottnen på platsen, ditlagda så att gående och ryttare lättare kunde ta sig över till andra sidan. Senare byggdes en mindre träbro på platsen. Rester fanns ännu kvar på 1910-talet. Bröderna Nilsson på Önsta använde den bron, när de skulle gå till kyrkan. Ännu finns två trästockar från bron kvar. Se bilden. Stockarna är avbrutna på mitten, men bägge ändarna sitter fast i strandbrinkarna mitt emot varandra.
     Stenarna i strandbrinkarna har rasat ner i vattnet så att du kan använda dem som vadstenar över vattenströmmen. Stenarna på bottnen kan i själva verket ha lagts dit redan när man började använda platsen som vadställe. Ordet "bro" som används på Assurstenen är det fornnordiska ordet för anlagd väg. I den betydelsen lever det kvar i ordet "brostenar", som är ett ord för det vi numera vanligen kallar väghållningsstenar, dvs resta stenar längs gamla landsvägar som visar vilken markägare som hade underhållskyldighet för ett visst vägstycke. Ordet 'bro' således använt i betydelsen anlagd väg.
     Vi har många "brostenar" mellan Bro och Kungsängen. En person uppvuxen i Estland, där det gamla svenska språkbruket levat kvar, har berättat att på våren var man tvungen att gå ut och "broa" vägarna, dvs reparera dem efter vinterns tjälskador.
     Den bro som är omtalad på stenen kan således i själv verket vara förbättrade vägbankar som lett fram till vadstället. 

Broläget
 Foto. Bro hembygdsförening, Roland Schade.

Börje Sandén 2008.
I kommunens framtidsvision av Bro samhälle räknar man med en kraftig utbyggnad av bostäder.  År 2008 pågår förtätning av Rättarboda. Vatten och avloppsförbindelse med Bro är klar. Man planerar att ta vara på miljön längs den västra av Bro-åns armar. Runstenen står nu längs en vägbank - anlagd väg - som leder fram till övergången av ån. På Rickard Dybecks förslag på 1860-talet togs den bort från sin plats i vapenhusets yttermur och placerades på en framträdande platsen invid vägen fram till kyrkan.  För dem som vill studera den praktfulla stenen är platsen olyckligt vald, just vid krönet av backen, där det heller inte finns någon parkeringsmöjlighet. Ställ bilen på kyrkans parkeringsplats och gå de drygt 100 meterna. Nu finns sittplats vid stenen.

Förhoppningsvis kommer hela Bro-ån att bli parkmark och en gångbro vid sidan av övergångsstället rekommenderas. Platsen har ju del i ursprunget till namnet Bro och bör lyftas fram såsom en bärare av samhällets själ.

Börje Sandén 2013;  2016;
Sedan några år finns det en gång- och cykelväg från stationen till Bro kyrka. Kyrkor byggdes som bekant "mitt i byn". En historik över ärkestiftet från 1990-talet förtäljer att de flesta kyrkorna byggdes av bondemenigheterna på den vanliga samlingsplatsen i en bygd, ofta benämnd som "häradsplatsen". Namnet Bro finns i de äldsta beskrivningarna av vår bygd i det, som blivit kallat Bro Hundare, vilket  är en äldre benämning på Bro Härad.
     Begreppet uppstod när en bygd kunde ställa upp med hundra "värnpliktiga" försvarare. Runstenen bidrar verkligen med historia när den säger att Assur var "landvärnare mot vikingar", dvs. ledare för dessa försvarare av bygden. Det lär finnas bara en runsten till i landet, som använder ordet 'vikingar'.
     Före den medeltida indelningen i härader användes således begreppet Bro hundare. I det ingick dagens Bro härad med sina socknar Bro, Låssa, Näs (Kungsängen) och Ryd (Västra Ryd). Hundaret omfattade emellertid även de stora öarna söder om Bro-Låssa, dvs  Dävensö, Svartsjölandet, norra delen av Ekerö (Munsö) samt Lovö. Dessa öar låg då ute i havet eftersom landhöjningen ännu inte skapat insjön Mälaren. Det skedde inte förrän i mitten av 1200-talet.
     Bro låg verkligen centralt i landet med Birka, Sigtuna och Uppsala som närmsta större grannar. Det återupptäckta Fornsigtuna ligger i kommunen några km väster om  Sigtuna.
     Hundaret fick senare så många innevånare att det delades i två tingslag. Fastlandsdelen kom under en övergångstid att heta 'Bro halva hundare' och öarna ute i havet blev 'Färingö Tingslag',  men de hade  gemensam "häradsplats /samlingsplats" vid Bro kyrka.
     Det finns ytterligare en intressant synpunkt i samband med begreppet "hundare". De hundra försvararna skulle bemanna 4 fartyg med 2 x 12 roddare i varje båt plus rorsman som betitlades "fjärdingsman".  Det namnet fanns kvar ända in i vår tid som benämning på lagens yttersta hand gentemot befolkningen.
     Innan namnet Uppland skapades i samband med Upplandslagens tillkomst år 1296 fanns här tre folkland: Tiundaland, Attundaland, Fjädrundaland med tio, åtta resp. fyra hundare.



Bro Hundare

Kartan ursprungligen från Atlas över det medeltida Sverige 1967
Publicerad  av Historiska  Media i boken Det medeltida Uppland.
Johan Anund & Linda Qviström

........................................................

"Skeppsbro"

Det finns andra språkliga värderingar av gamla ord att fundera över när det gäller innebörden av själva ordet 'bro'. Först ett förtydligande: Nuvarande seriös forskning - om de under 1900-talet påstådda  felaktiga väderstrecken i isländska texter - har tagit avstånd från doktrinen att väderstrecken måste ändras för att stämma med verkligheten. Man visar detta genom att inte längre nämna historien om Olav Haraldson i samband med Stockholms historia. Med hänvisning till sagan hade man på 1600-talet av naturliga skäl förlagt händelsen kring Haraldsons flykt ut på havet till Stockholm, eftersom havet då började där.
    Alternativet inom forskningen har hela tiden varit att händelsen skulle ha ägt rum vid Almarestäket - "al mare" = vid havet. Men starka krafter ville vid Stockholms 700-årsjubileum på 1950-talet ge den lilla stadsholmen - "Gamla stan" - en aktningsvärd ålder. Det var den i sagan omnämnda kastalen, en mindre försvarsanläggning, som skulle kunnat ses som en föregångare till slottet Tre kronor. Arkeologiska undersökningar avvisar all bebyggelse på den kommande stadsholmen vid tidpunkten för Haraldssons besök i början av 1000-talet.

Nu till betydelsen av ordet "bro". Ordet finns bl.a. i begreppet 'förstugu-bro' (farstubro), dvs. yttertrappan till en byggnad. Ordlistor över gamla ord säger att 'brygga' är en variant av ordet 'bro'. Använder vi den betydelsen i ordet får vårt Bro ytterligare en intressant betydelse. Begreppet "överbrygga" innebär att man bildlikt slår en bro mellan olika uppfattningar.
     Det vanligaste är emellertid att vi använder ordet brygga, när det handlar om tilläggsplatser för båtar. I Stockholm är ordet Skeppsbron (skeppsbryggan) ett synnerligen levande exempel på detta.
     Den ännu pågående landhöjningen hade efterhand alltmer förminskat den mycket stora skärgård, som ursprungligen sträckt sig ända till Uppsala och Arboga. Den är omnämnd av den romerska historieskrivaren Tacitus för två tusen år sedan. Han berättar om ett folk med namnet svioner, som bodde på öar i den norra oceanen, dvs Östersjön.
     Landhöjningen hade till slut - i mitten av 1200-talet - raderat ut alla sund som ledde in till havsviken "Mälaren" utom sunden Norrström och Söderström. Gamla stan blev då naturlig tilläggsplats för handelsfartygen från Europa. Det är på det viset som ordet Skeppsbron uppstått.


'bro' =  anlagd väg
Eftersom ordet Bro i sin ursprungliga betydelse är "anlagd väg" ger ovanstående resonemang anledning till ytterligare spekulationer kring det faktum, att en hel befolkningsregion, Bro hundare/härad, tycks ha fått namn efter en anlagd väg. Vägen måste ha haft stor betydelse eftersom den har skapat begreppet Bro hundare.


Forskare har upptäckt att tidiga samhällsbildningar har uppstått när människor bott i en övärld. Sjöförbindelser var snabbare och framförallt säkrare än att ta sig landvägen genom skogsområden där rövare höll till. De stora skogsområdena mellan Götaland och Svealand gjorde att det tog längre tid att skapa samhällsbildningen Sverige jämfört med Danmark som ju består av öar och en halvö..


Varför anlades en väg i Bro på 1000-talet?

Runstenen vid Bro kyrka, rest på 1000-talet, berättar alltså om en bro dvs. ett vägbygge. Detta vägbygge är en central del i nedanstående resonemang.

     De äldsta skriftliga upplysningarna om vår bygd säger:
I hela Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lagen (ordet skall ses som  släkt med lagun, strandsjö) och från denna går ut till havet allenast en mynning, som är så smal, att mången å är bredare. Då det regnar mycket och töar, faller vattnet så häftigt, att det är fors i Stocksund (dagens Stäksund)  och Lagen stiger så mycket upp på landen att det är stor översvämning. (enligt en äldre text är Lagen samma vatten som Skarven, fjärden norr om Stäksund tillika infartsväg till Svitjod)
    
Den ovanstående tusenåriga beskrivning av vårfloden gäller fortfarande. En fackmannamässig uppmätning  av vatten-nivåer ovanför och nedanför Stäket gjordes år 1839 av den blivande chefen  för det som blev föregångaren till "Väg och Vatten". Han fann en nivåskillnad på 1,2 meter
     Den första ångbåten med propeller orkade inte forcera strömmen vid Stäket förrän den efter 4 dygn avtagit något.  I mars 1780 var det så starkt strömdrag och isgång att färjan slets loss och drev ända bort till "Carlhäll" enligt en notis i Inrikes Tidningar. 
     En forskare vid SGU - Sveriges Geologiska Undersökning - har  vid  föredrag i Bro förklarat att starkt strömdrag  uppstår varje vår vid Stäket, eftersom sundet där är enda utloppet vid regn och vårflod
     År 2014 var strömdraget så starkt att en mindre segelbåt, som förankrats vid ett träd intill gamla landsvägsbron, vräkts omkull och låg med masten under vattnet. Vattenståndets nivå låg någon decimeter under marinans bryggor norr om gamla landsvägbron och det var stark ström i sundet.
      När vi en gång arrangerade en ångbåtstur med historia längs kommunens långa strand från Kalmarsand i väster vid Bålsta till Håtuna i öster vid Uppsalaleden, var det inte självklart att vi skulle kunna släppa av deltagarna vid de väntande bussarna vid Stäket. Vi måste ha en reservplats i Järfälla för den händelse att strömmen i Stäketsundet var alltför stark. Dagen för färden hade vårfloden upphört så att den välfyllda ångbåten Mariefred kunde lägga till vid Stäket.

De geologiska omständigheterna har inte ändrats på grund av landhöjning. Både land och vatten höjs lika mycket, för närvarande med ca 4 mm varje år. Detta skapar i fortsättningen allt högre forsfall i Norrström. Dagens Mälaren ligger nu 0,7 m ovanför havsnivån enligt aktuella kartor. På min barndoms kartor var det 0,3 m.

Ovanstående försök till beskrivning av de geologiska fenomenen längs vår kommun ställs här i relation till det faktum att kommunen var Svitjods sydligaste fastland enligt den isländska texten som berättar om norska kungen Olav som i början av 1000-talet for plundrande fram längs kommunens östra strand , vilket kan förklara behovet av en landväg för att slippa de årliga besvärligheterna vid Stäket.


Här bör tilläggas att Bro-ån aldrig haft någon storslagen brokonstruktion som skulle motsvara den monumentalitet som i runverket tillskrivs Assurstenen, där det talas om ett av Mälardalens två ståligaste runmonument. Bro-ån har nämligen aldrig avvattnat någon sjö, endast träskmarkerna vid nuvarande Finska kärret norr om motorvägen. Under en kortare vårflod har det varit tillräckligt med av stenar förstärkt botten i ån. Den praktfulla Assurs sten har således inte berättat om en mindre bro vid Bro-ån, den berättar om en lång anlagd färdväg.


Svar på  frågan i föregående rubrik
En landväg - ridväg - från kusten till centralbygderna kring Gamla Uppsala bör ha varit en angelägenhet under vikingatid och tidig medeltid. Obs. Det har vid denna tid aldrig varit tal om körvägar med vagnar.
_ Handelsfartyg behövde vattenleden för att kunna frakta sina varor så långt som möjligt in i Svitjod.
_ Resenärer med privat ärende och framförallt utländska dignitärer behövde en snabbare väg för att ta sig till Svitjods kärnområden kring Fornsigtuna, Sigtuna, Uppsala, Valgärde och Vendel.

Nuvarande Brogårds brygga. var dåtidens "skeppsbro", dit man kunde segla under årets isfria tid. Vi måste hålla i minnet att Bros brygga låg vid havet och att strömförhållandena vid Stäket inte bara gjorde det svårt att forcera strömmen, det var svårt att ens lägga till vid en brygga där.

Den presenterade synen på fartygstrafiken i Mälaren och en Skeppsbro vid Brogård har jag inte funnit beskriven i litteraturen. Jag misstänker att det kan vara hembygdsforskarens privilegium att berika rikshistorien med lokalt erfaren kunskap om vattenföringen vid kommunens stränder.

Nuvarande bryggan vid Fiskartorpet i ägs inte av Bro Hof även om man ännu en tid måste ta sig dit över golfbanans mark. Enligt presenterade utbyggnadsplaner kommer en bil- (och  buss?) väg att gå dit mellan Rättarboda och Bro Hof.

I den här artikeln har ordet Svitjod - den gamla benämningen på vårt land, nämnts flera gånger. Även historieskrivningen kring detta namn har fått en ny dimension, när nu de månghundra-åriga idéerna om de felaktiga väderstrecken i de isländska sagorna förhoppningsvis är ur världen.

Den minst sagt spekulativa presentationen här ovan kommer under våren 2016 att diskuteras och motiveras i Forskningsinstitutets hemsida.  


'****************************************************************


Sjölederna mot Svitjods centrala delar före Mälarens tillkomst
Här följer ett utförligare försök till förklaring av de många märkliga turerna kring väderstreck och segelleder som förbryllat både forskare och de för saken intresserade läsarna alltsedan Olof Rudbeck i mitten av 1600 fick Olav Haraldson berättelser i sin hand och tolkade dess innehåll ovetande om den svenska landhöjningen.
     Här är det nu hög tid att utreda vilken väg handelsfartygen använde mellan de många öarna i den stora skärgården innan insjön Mälaren var en realitet i mitten av 1200-talet. Infarten till den stora havsviken låg vid Södertälje. Den är omvittnad i både  isländsk och latinsk text. bägge  från början av 1000-talet. 
     Den isländska texten som är aktuell i detta sammanhang handlar, som tidigare sagts om den norska vikingakungen Olof Haraldson. Han besökte vår bygd för att med våld lösa vissa familjetvister med den svenska kungen Olof Skötkonung. Berättelsen börjar när han passerat Telge och det förstörda Birka och fortsatt norrut tills han befann sig i höjd med de stora öarna inne i Bro hundare, som redogjorts för tidigare i denna artikel. Den ursprungliga färdvägen mot Uppsala gick norrut via Draget. Olof valde att vid Dävensö använda den väg som beskrivs i originaltexten. Han seglade  "österut framför Svitjod", således genom sundet mellan Dävensö och de två långa öarna Svartsjölandet = Färingö, och Munsö.

Den långdragna tvistefrågan om hur väderstrecken skall tolkas  i Norden
År 1928 fastslog en mycket inflytelserik svensk historiker - tillika medeltiskännare av hög rang - att väderstrecken i isländska texter ovillkorligen måste vridas ca 45 grader för att stämma med verkligheten. Detta vridande har sedan ökats till 90 grader av vissa efterföljare ännu på 1980-talet.
     Sedan slutet av 1980-talet nämns inte längre den gamla felaktiga uppfattningen av seriösa historiker. Den är dock inte helt skjuten i sank. Så sent som 2013 fick nämligen Ortnamnssällskapets medlemmar i själva ortnamnsarkivet lyssna på ett föredrag om Stockholms namnsättning att det var i Stockholm som kung Olav tog sig ut på havet.  Det som har påståtts i 400 år rubbar man inte på så lätt.

Vad säger egentligen orden i den isländska texten
Så här står det i tolkning från 1860-talet:
"Konung Olof  höll sedan österut framför Svitjod".
Den vanliga tolkningen är:
"Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust". (Stockholms historia i 2 band 1981).


Att färdas norrut längs Sveriges östkust tills man kommer till Svitjod kan ju inte vara fel om vi tittar på en karta, så avvikelsen från originaltexten borde kunna accepteras. Samtidigt ansåg vissa forskare att man ända in på 1980-talet fick ändra på väderstrecken i isländska och latinska texter. Detta var forskningens ståndpunkt ända in på slutet av 1980-talet har jag fått veta av den aktuella forskaren. Dessutom kan det ha blivit fel vid uppteckningen av den muntligt traderade texten. Därför borde man kunna acceptera ändringen gentemot originalet tycks man mena.


Vi kan emellertid konstatera att ursprungstexten fullt ut stämmer med verkligheten som den såg ut för lite över tusen år sedan.


"Konung Olof  höll sedan österut framför Svitjod". Så lyder originaltexten enligt den äldre generationens forskare, som har läst den transkriberade tolkningen bokstav för bokstav. Där finns inte plats för något tyckande. Berättelsen börjar när Olav viker av från den traditionella färdväg som gick mot Uppsala via nuvarande Södertälje och vidare norrut via Draget. Vid detta tillfälle viker han av mot öster vid sundet mellan den stora ön Svartsjölandet och Dävensö. "Konung Olof höll (färdades) sedan österut framför Svitjod".

     Han seglade som vi ser längs kommunens södra strand tills han kom till Almarestäket. Där gick sjövägen via Skarven upp mot Sigtuna och Uppsala. Namnet Skarven används för tusen år sedan i en äldre isländsk version av händelseförloppet.


Vi har här studerat några vanliga problemställningar inom den humanistiska forskningen. Det gäller att så riktigt det är möjligt lösa problem som skildrar sådant som inte göras om. Det går inte spela upp historien för att analysera ett händelseförlopp på nytt.


Hela historien om Olav Haraldsons seglats i våra farvatten finns i längre och kortare versioner på hemsidan.

             **********************************************************************

Assurs hög
Palmsköld: "En stor och vida synbar ättehög är söder om Bro kyrka, på Husby egor, hvilken hög i slutet av 1600-talet kallades Assurs hög. Namnet är nu förgätet."
Enköpingsposten 1864-08-12: "Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien hemställer och Kungl. Maj:t beslutar ett vite av 75 Rdr för den som förändrar, rubbar, borttager och förövar åverkan på fornminnen. Gäller: 1. Vid Brogård två stora ättehögar söder om och i närheten av Bro kyrka."
Den största högen, en s.k. kungshög = 30 m diameter, förstördes delvis när kyrkogården utvidgades på 1880-talet.
     En vägliknande anläggning grävdes fram 1978, när ekonomibyggnaderna söder om kyrkan skulle uppföras. Kanske en förlängning av den nyss nämnda vägen. Den ledde rakt mot den förstörda forngraven (troligen den verkliga Assurs hög) Jmf. liknande väg i Barkarby.(Anm. Börje Sandén)

Assurstenens ristningen är synnerligen väl planlagd. Avståndet mellan runorna är lika stort. Skiljetecken (ett x) mellan orden. Texten är lång - och - den har något att berätta. (inte bara att någon reste stenen till minne av någon annan)
* brobygge = vägbygge (fornsvenska = anlagd väg)
   - se nedanstående jämförelse med svägerskans brobygge vid Sundbyholm (Ramsundsristningen)
* bygdens försvar - "landvärnare mot vikingar" - "vikingars vakt" enligt Rune Palm år 2004
   - OBS. ordet vikingar som benämning på dem som kom bortifrån
   - enda helt bevarade ristningen i mellansverige som berättar om vikingar på detta sätt.
* Assurs roll som "landvärnare mot vikingar" 

 Till kartan

I Upplands Runinskrifter jämförs Bro-stenen med den berömda Ramsundsristningen (Sundbyholm, mellan Torshälla och Strängnäs). De två ristningarna beskrivs där som ett par av Mälardalens ståtligaste runmonument. I ett avseende är de varandras motsatser: Bro-stenen är ej ornamenterad / inga krusiduller - förutom ett kors. Ramsundsristningen pryds av utförliga bilder till sagan om Sigurd Fafnesbane.

Samband mellan ristningarna:
* Kvinnor har låtit göra ristningarna
* Båda kvinnorna är änkor efter berömda makar
* Båda kvinnorna byggde broar / vägar
* Kvinnorna är svägerskor - dotter resp. sonhustru till Holmger
* Personer ur samma släkt är nämnda på ristningarna
* Bägge släkterna är rika - påkostade ristningar
* "ett par av Mälardalens främsta ätter på 1000-talet har varit befryndade med varandra"

Holmgers dotter Ginlög var sålunda gift med Håkan jarls son Assur.
Håkan jarl kan ha varit en historisk person. I olika tider har man haft olika uppfattning om vem denne Håkan var:
* en jarl som avancerade till kung - Håkan Röde - 1067 - 1080
* kanske den norske Håkan jarl, som gick i landsflykt
* en svensk jarl med namnet Håkan (troligast)

Assur: var landvärnare mot vikingar, dvs ledare för kustförsvaret, han kan ha dödats i striden mot Sven Tveskägg
Jarl: befälhavare över ledungsflottan, kungens högsta ämbetsman. (jmf Birger jarl)
Läs mer om Assur här.

Något om Ramsundsristningen
Sagan om Sigurd Fafnesbane är den fornnordiska motsvarigheten till S:t Göran och draken.
Den återfinnes också i Wagners operor.

               Ramsundsristningen
                                     Ramsundristningen i Södermanland - Eskilstuna

Sigurd Fafnesbane-. "den germanska hjältediktningens främsta gestalt".
* huvudperson i ett flertal av Eddans hjältesånger 
* Siegfried: i Nibelungssagan 
* Fafne: drake som ruvade på en stor guldskatt 
* Regin: dvärg/smed som gjorde svärdet åt Sigurd 
* Regin halshuggs efter ett svek 
* Sigurd bränner sig på tungan när han prövar stekningen av  Fafnes hjärta 
* Grane: Sigurds häst 
* Gram: Sigurds svärd 
 En sju sidor lång analys av runristningen finns i  boken Vingarnas spår av Rune Palm, 2004, s.227-234.
 
Ramsund-Dybeck

Forntida brokonstruktioner:
När man studerar topografin på de bägge platserna gör man en intressant iakttagelse. I Bro är strandbrinkarna låga vid broläget och man har troligen förstärkt botten så att hästar och folk kunnat vada över vattendraget. Det har troligen aldrig varit särskilt djupt vatten här. 
     I Ramsund finns ett kraftigt brofäste precis mitt för ristningen. Det ligger idag ett 30-tal meter från vattendraget. Sundet har varit mycket bredare än Broån. Vi kan av dessa två omstän- digheter förmoda att det funnits en brokonstruktion av något slag. Om det varit en hängbro eller en bro på träpålar vet vi inte.

Ramsunds  brofästet

Bron vid Ramsund (Sundbyholm) mellan Torshälla - Strängnäs. I förgrunden syns brofästet. Diket i bakgrunden är den nuvarande vattenleden. Bilden tagen från den praktfulla runristningen, som inte kunnat undgå den som passerat över bron. Foto Börje Sandén

Litt:
Sven B F Jansson: Runinskrifter i Sverige, sid 96, Assurs sten, AWE / GEBERS
Sven B F Jansson: Runinskrifter i Sverige, sid 96, 152, Ramsundsristningen, AWE / GEBERS
Göran Strömbäck: Herr Mårten i Borgby eller Martinus Laurentii Aschaneus, 1993. sid 700 ff. UKF/Upplands Väsby  hembygdsförening.
Rune Palm. Vikingarna språk. Norstedts 2004. Med aktuell litteraturförteckning

Till kartan


U 618. Bro kyrkas vapenhus
"Ingrid och Gyrid läto resa stenen efter Klemet, sin fader, och Ingegärd(?) efter sin man"

Rannsakningarna: ...låg stenen i kyrkogången
Dybeck: stenen låg fortfarande kvar i gången 1860
1666 togs den upp
Stenen är hårt sliten särskilt ornamentiken
Klemet - helgonnamn - endast här belagt i runskrift.


U 619. Bro kyrka - Två fragment av en runsten

a. "Röd högg"
b. "dessa märken efter"
Förmodligen upptagen ur golvet 1866 - liksom 618.
Rannsakningarna. "neder på golfwet"


U 620. Finsta
"Gunnar och Igul läto .. sin broder minnesmärke.
Gud hjälpe hans ande och Guds moder ..."

Dybeck: säges vara nyfunnen, ligger i ett dike inte långt från byvägen.
Sannolikt funnen i åkern, uppgrävd och flyttad till diket.
Ovisst när den restes.
På 1970-talet flyttad till "Finnsta Park", mittför Råbyskolans fotbollsplan (sandplanen).

Till kartan


U 621. Härnevi - Skälsta bro - endast en del - något flyttad på 1970-talet
"Asbjörn och Sigbjörn och Gunnhild läto resa denna sten efter sin fader och hon efter sin man Assur"

Flyttad några meter i samband med busshållplatsens tillkomst.

Bureus: Wid Skällestadh Bro i Bro sokn"
Rannsakningarna:Herrnewij ägorna östan för Skielstadh broon 2 Runesteenar.
Och straxt der hoos några Jettegreffter Wästan för broon"
Dybeck: "... Man känner hvarken när stenen blev störtad och sprängd eller hvar det nu felande finnes"
Dybeck i brev 1860: I Härnevi... är en Runsten lagd till spishäll och sedermera täckt med tegel och murbruk.
Han bör väl uttagas. Den bautilska eller Liljegrenska halfvan finnes.


U 622. Härnevi - Bro Prästgård
"Gunnhild... efter sin son Horsämne (?)
och Vithövde, Gud hjälp(e) (?) ..."

Rannsakningarna: - Hadorph - Peringskiöld. "Hernevij ägor wid Landzwägen"
Dybeck: fann stenen liggande vid Skälsta bro, nära 621.

På begäran av kyrkoherde Elg och godsägare Johan Sparre flyttades stenen 1913 till prästgården.
Intressant: Gunnhild finns på bägge stenarna
hors = häst, jfr eng. horse

Till kartan


U 623. Jursta. - Ursprunglig plats
"Gyrid och Sigvid och Sigfast reste stenen efter Vifast, sin fader"

Rannsakningarna: icke upptagen
Hadorph 1684: "Wid stora wägen uthi wreten finnes 1 Runesten som ock uprättades"
Dybeck: "En nyligen åter rest runsten i en nyodlad lågländ gärdesmark invid och på norra sidan om landsvägen"


U 624. Ullevi - Spånga - Höglunda
"Sven och Björn och Igulfast läto resa stenen efter Igul, sin fader"

Rannsakningarna: Vthi Vlwy gierdet straxt wedh byn
Dybeck: Runstenen står på den östligaste av högarna och är törhända ditflyttad från Ullevi gärde, der han, enligt Bautil. förr varit".
Således flyttad före 1860~talet

Till kartan


Låssa socken


U 625. Säbyholmsskolan - (f.d. Sunnerdahls Praktiska Ungdomsskola, nu Naturbruksgymnasium)
"... och Gudlev och Björn ... läto resa .... sin ..."

Flyttad från torpet Hagalund (Välla tå) 1914.

Rannsakningarna: "I Spånga Engh och Weela Tädh"
Dybeck: har ej kunnat finna stenen

1914 omtalas den 50 m V om boningshuset Hagalund
Den har stått efter en gammal väg mellan Tätorp (i Bro socken) och Låssa
Skadorna funnos i ungefär samma utsträckning redan på 1600-talet.

Till kartan


Håbo-Tibble socken


U 626. Bälby. - fragment
"... och Gyrid läto resa denna sten efter ... sin broder ... sin fader.
Dessa män voro fader och sönerna"

Bureus: sönderslagen redan i början av 1600-talet.
Hadoph/Peringskiöld.
Aschaneus: förmodligen i en spiselmur i Bälby, men blivit framtagen
Dybeck: omnämnes ej

Har suttit inmurad i en potatiskällare på Bälby
Togs ut 1947
Rannsakningarna:  I samband med Bälbystenen berättas om det mycket vackra fornminnesområdet i en björkhage snett emot Alby. "Vthi Ahlby Gierde finnes åtskillige Opresta steenar som mehnas wara förnempt folk begrafne..."

Här finns resta stenar, runda och fyrkantiga stensättningar, en markant stensträng. Några hundra meter västerut nära vägkorset finns en mycket tydligt bevarad treudd.

gravfält Alby

Teckning av Ernst Wiman 1846 (ej hela originalbilden)

Till Kartan


U 627. Jädra - försvunnen sedan slutet av 1600-talet
"Anund, Göt och Nyse reste denna sten efter Asbjörn, sin fader.
Herren Gud hjälpe hans ande."


U 628. Jädra - försvunnen sedan slutet av 1600-talet
"Torbjörn och Orm och Hjälmfast... och Knak(?) och Torsten reste stenen efter Holmsten, sin fader"



U 629U 629. Grynnsta backe, Svarsta 
"Illuge och Fulluge de läto resa denna sten efter sin fader Arngisl.
Gud hjälpe hans ande. Torfast ristade runorna." 

Står vid vägen ned till det gamla färjestället. Stått på samma plats så länge den varit känd. 
Ristningen är omsorgsfullt utförd och tydlig. 

Aschaneus: "ståtlig uthuggen med 2 drakar, medh hvar sitt barn i sine klor och en Hök mitt millan dem" 
Celsius: "I denne Sommar eller förleden Våhrtid hafva tvenne gemene personer och fulle / rest der fram och med en sten bortslagit ett stycke af stenen ... Stycket låg der ännu kvar, och jag tog det med mig till Upsala

Den enda stenen i Upplands-Bro med människomotiv. 

Till Kartan

U 630. Väst-Tibble - Alby hage
"Fröbjörn lät resa denna sten efter Gunndjärv.
sin fader"

Bureus anteckningsbok: Widh Skråmstadh kyrkiostijgh
Peringskiöld: "Wester Tibbla Biörkhage"
Till Kartan


Håtuna socken


U 655. Håtuna kyrka - i norra kyrkogårdsmuren
"... -ger lät göra dessa märken, och Sigfus, efter... sin broder,"

Bureus: "i Håtuna Kyrkiodörr".
Dybeck: Runstenen i Håtuna kyrka är mycket utplånad och förtjänar knapt upptagas.

1874 upptagen och rest på sin nuvarande plats.

Till Kartan


U 656 Bjursta - på Markeby ägor
"Rodälv lät göra dessa märken efter Agmund, sin son"

Bureus:"Vidh Biursta i Håtuna Sokn"
Dybeck: samma uppgift
Lindal 1875: "Stenen ... har i senare tid blifvit söndersprängd i 9 bitar, men har förut haft en höjd af något öfver 4 alnar"

1950-talet: Enligt uppgift skall styckena senare ha blivit inlagda i grunden till en statarbyggnad 200 m N om Markeby. Byggnaden står ännu kvar.

1953: Stenen återfanns detta år. Sven B. F. Jansson ("Run-Janne") hade fått rapport om den sönderslagna stenen av en student. Den ursprungliga platsen kunde återfinnas eftersom söndersprängda delar av rotändan fanns kvar. Stenen är dock rest några hundra meter därifrån på Bjursta gamla bytomt och invid en gammal väg.
     Utförligare beskrivning av Sven B.F. Jansson i Fornvännen 1954.

Till Kartan


U 657. Nu vid Nyborg - tidigare Kålsta
"houtian och Assur de läto resa dessa märken efter Ulv, sin fader"

Peringskiöld: "Kålstad nidan wägen i Håtuna sochn"
Dybeck: På 1700~talet slogs den sönder och lades i grunden till Nyborg. Byggnaden revs och stenen skall resas på en höjd.

1871: ligger vid sjöstranden nära Nyborg
1935 (omkr): flyttad och rest på gårdsplanen


U 658. 4 fragment – nu vid Håtuna kyrka
"... Östen reste denna sten efter ... sin fader."

Rannsakningarna: "...på Öfwernibele Tompten"
Dybeck: finns icke medtagen - förkommen

1927: anmäldes att 4 fragment blivit funna i en spiselgrund i den nedrivna byn Övernibble. Ännu ett stycke påträffades senare, Fragmenten lades på en gravkulle Ö om Kålsta, men flyttades 1928 till Håtuna kyrkogård.

Till Kartan


U 659. Nibble - står i skogen
"Gerbjörn och Gyller och Joger och.... resa stenen efter Germund bonde"

1927: Hittades vid timmerhuggning
Låg med ristningen uppåt toppen avslagen


U 660. Nu Håtuna kyrka - Norränge
"Andvätt och aikir och Vighjälm och Kala reste stenen efter Gerfast, sin fader"

Låg i åkern 32 m norr om vägen från Norränge till Ängstorpet. alldeles intill bäcken.
Sprängdes 1931 från ovansidan/baksidan. Har antagligen stått där vägen mot Fornsigtuna/Trundboda gått. Hade rests i en sankmark.

Röd färg fanns kvar - delvis mycket tydlig i 25 - 26 runor. Färgen hade skyddats av blåleran - färgen var svagare redan efter ett par dagar, när färganalys skulle göras. Tekniska Högskolan fann ingen organisk substans i provet. Färgen bestod av järnoxid och rödfärgad fältspat.

Betecknas som "utomordentligt skickligt utförd ristning". (Fot eller hans krets)

ATA: Riksantikvarien ville ställa upp stenen på museum eftersom den hade färgen bevarad. Dessutom kunde den inte ställas upp på ursprunglig plats. Men kyrkorådet (Edvin Hedin :) ville inte lämna den ifrån sig, (korrespondensen mellan Riksantikvarien och Hedin är mycket intressant - UKF:s arkiv)

Stenen restes efter hopfogning i vapenhuset och målades upp i svart färg, vilket ändrades till röd 1963.

Till Kartan


U 661. Råby - Ingvarsten - Långbacken - ursprunglig plats
"Gervi och Gulla reste denna sten efter Anund, sin fader.
Han blev död österut med Ingvar. Gud hjälpe Anunds ande."

Vackert gravfält med bautastenar utbreder sig söder om stenen.
Står på ursprunglig plats.

Aschaneus: "Opå Rååby ägor, i Norregärdet gent mot Håtuna kyrkio, dän märkeliga och sköna de dödes, äldsta huijlowald"
Senare: "på den Almennelige stora grafbackan"
Rannsakningarna: "Wijdh een by Hether Råby"
Dybeck: "Denna trakts största samling af forngrafvar är å Långbacken på Råby och Skälsta ägor .... Grafvarna ära många och olikartade.

Sannolikt ristad av samme man som utfört de båda Ingvarstenarna i trakten U 644 och U 654 (Håbo härad)

Ingvar den Vittfarne.

"1000-talets viktigaste händelse / nyhet" Vår siste kände vikingahövding.
Den fornisländska berättelsen "Ingvar den vittfarnes saga" finns återgiven i ny översättning i Lundaforskaren Mats G. Larssons bok Ett ödesdigert vikingatåg. Atlantis 1990. Ingvars resa till Särkland i trakten av Kaspiska havet är det enda vikingatåg som finns omnämnt i historiska källor. Förutom i den isländska sagan beskrivs vikingarnas (rusernas) göranden och låtanden i den georgiska krönikan.
     Resan slutade i katastrof och endast ett fåtal kom tillbaka och kunde berätta om bl a den epidemiska sjukdom som drabbat nordborna efter en lyckligt genomförd krigsinsats på den ena sidan i en lokal maktkamp. De drygt 30 s.k. Ingvarstenar som finns i Mälarområdet anses vara minnesmärken över befälhavare på fartyg som ingått i Ingvars expedition. Resan ägde rum mellan åren 1036 - 1041.

Särkland: Sidenvägen från Kina gick genom området. Man har velat förklara namnet med hänsyftning på de fina tyger som kom till Europa genom detta land; särk = sidenskjorta.

Resor i vikingars kölvatten.
Vid resor i Sovjetunionen 1974 och i Georgien 1985 fotograferade Börje Sandén vikingatida miljöer i Novgorod, Kiev, Georgien och Kaspiska havet.
I artikeln Upplands-Bro och vikingatiden - några synpunkter.   redogörs för sägnerna om Sigtunas förstöring 1187, Sigtunaporten i Novgorod och Nyckelstenen vid Mälarstranden söder om Sigtuna, liksom det som hände Andrej Amalrik när han på 1960-talet fortsatte att forska kring Nestorkrönikan trots förbud från Moskvas universitetet.

Till Kartan


U 662 Signhildsberg - nära Signhildshög
"sik och Holmfast läto resa stenen efter Vigbjörn och Ulv och Björn"

Aschaneus: "Vthi Långeteed, på Daleby ägor, vnder Aske, dänna förrnötta steen af vatuströmande etc. vidh Sandebroo och heug, och Håtuna sampt Tiijbbelle sochns vatuvtlöpe till siös" (Dalby är ett sedan slutet av 1600-talet avhyst hemman).

Rannsakningarna: (kyrkoherden  Niurenius 1667 i Håtuna) Widh en by Heter Forsichtuna een 4~dels mill ifrån Sichtuna ståår wijdh wägen uti een bäck, vthmedh een Kiella, een Vprättat Steen, om 6 eller 7 quarter Högd. medh linier och bookstäffuer, och säies det Konungs Sonen Habor skall deer wara begrafwen.
     2. Wijdh samma by, säies, dedh Singnelin skall i sin Buur hafwa sigh förbränt, der och dee gambla wåningar wijd samma plas ähn nu synas"
    Länsmannen i Håbo härad 1672: I Trunbodathä står een stoor steen som seyes att Habar skulle wara begrafwen med bokstäffwar oppå och der straxt breda wedh en Jordehögh (jmf heug).

Peringskiöld: Träsnittet har påskriften "Forsigtuna tääll. Och över sidan står: "Fornsigtuna. Forsigtuna wid Habors wreten, uthi Täät som löper til Sigtuna".
Dybeck: När Dybeck besökte platsen 1859 var stenen flyttad till parken. Ristningen är starkt nött, som det förefaller genom trampning, Kanske stenen någon tid legat som vägfyllnad i tät, med ristningen uppåt.

Till Kartan


U 663. Signhildsberg - vid alléns början
"Åsgunn lät resa stenen efter sin son Torgisl"

Ursprunglig plats helt okänd.

Dybeck(1857): "funnen mellan 1840 -1850 någonstans vid segelleden mellan Stockholm och Upsala. Uppställd och skyddad i Herr Kralls gård, hörnet af Vaxala- och Dragarebrunnsgatorna."
Dybeck(1863): "Under förlidna året rest vid Arnö Sätesgård i Grans socken och Håbo härad".

På 1870-talet kom den (liksom U 650) från Arnö till Signhildsberg. H.H. von Essen var mycket fornminnesintresserad. köpte stenen av sotarmästare Krall, som i sin tur hade förvärvat stenen av en skutskeppare, som forslade grus till Uppsala. Stenen skulle ha rasat ner i grustaget och han hade tagit den med sig.

Till Kartan


U 650. Nu Signhildsberg - Övergran nära Kumla
"Ulvger och Halvdan de läto resa stenen efter Sigrev, sin fader.
Gud hjälpa hans ande."

Rannsakningarna: icke nämnd
Hadophs resa: nämnd
Peringskiöld: träsnittet av Johan Leitz
Dybeck: 1861 finns den ännu i Övergran.

Någon tid därefter har den av frih. Hans Henrik von Essen blivit flyttad till Arnö park (Biskops-Arnö) och därifrån sedermera till det 1870 av honom inköpta Signhildsberg. Den var 1875 liggande, men står numera rest 150 m väster om huvudbyggnaden.

Jan Fridegård i tidningen Vi 1938 nr 9 (Blå dragonen: Där stenarna talar fornnordiskt språk. 1971)
Fridegård ondgör sig över de "falska" fornminnen som H.H. von Essen låtit uppföra på Biskops-Arnö. Han tänker inte på att det låg i tidens anda att pryda sina herrgårdar med "romantiska fornminnen". Vi har flera exempel på detta i Upplands-Bros herrgårdsparker.
     Fridegårds berättelse innehåller en händelse som länge intresserat runstensforskare, inte minst "Run-Janne", bl a riksantikvarie, och som fick sin upplösning 1991-06-29 och återges därför här.

"En friherre som för ett femtiotal år sedan arrenderade Biskops-Arnö, där medeltidens ärkebiskopar bodde, lät vid avflyttningen från ön lasta en pråm med runstenar och bautastenar för att ta dem med sig till sitt nya gods. Pråmen sjönk emellertid strax utanför vassen vid Arnö, enligt de gamlas mening borrad i sank av det övriga gårdsbefälet, som inte kunde förstå varför man skall kosta frakt och arbete på en last onyttiga stenar.

Nu är den sjunkna runstenslasten nästan glömd. Om den kommer på tal, avfärdas den oftast som grundlöst prat. Jag minns emellertid när pråmens stäv syntes ovan vattnet. för ungefär trettio år sedan. Abborrarna nappade bra bland runstenarna.
     Då ingenjörstrupperna för några år sedan byggde bro till ön, gick ett par man ned och kunde konstatera, att pråmen låg där med sin last.

I stället för de fornminnen, den egendomliga friherren berövade Arnö, lät han tillverka nya. Man påträffade formsköna domarringar, som bara har det felet, att man ser märken efter borrhål i sittstenarna. I parken har han låtit bygga vackra skeppssättningar. Om avsikten var att lura framtida forskare, så slår det nog fel. Han räknade inte med sådana saker som landhöjningen m.m. Skeppssättningarna ligger bara någon meter över vattnets nuvarande yta. Numera har både intresset för, och aktsamheten om fornminnena ökat hos allmänheten".

Till Kartan

I början av 1990-talet hade intresset ökat kring den sjunkna runstenslasten. Undersökningar i såväl arkiv som i vattnet med hjälp av dykare kunde bekräfta att en båt med stenar låg i vassen utanför Arnö på den plats Fridegård pekat ut. Undersökningen visade också att Run-Janne själv dykt och sett båtvraket. Vintern 1990-91 kunde man med upptagna hål i isen exakt lokalisera vraket. Under mediapådrag med bl a direktsändning i Upplands Radio under 2 timmar och i närvaro TV:s Vetenskapens värld och representanter för antikvariska myndigheter lyftes så stenarna upp den 29 juni 1991. De var ganska runstensliknande men visade sig vara grindstolpar, kanske avsedda för de många grindarna längs våra landsvägar för 100 år sedan. Vi hade fått det definitiva svaret på den spektakulära frågan. (Börje Sandén)

Upp

Tillbaka till inledande avsnitt om runstenar
UKF:s startsida     Ämnesområden    Rapporter