|
Runstenar i Upplands-Bro
Till inledande
avsnitt om
runstenar Karta med runstenarna
Kungsängen (f.d. Stockholms-Näs
socken) U 604. Almare-Stäkets
trädgård Rannsakningarna 1670-talet: ... Straxt wedh Broo Engen och FärgeKarls
Kiellan... Namnet huli är f.ö. okänt
Peringskiöld: "...Almarsteket och
Lilla Hindersteket, öfver hwilke stora Landswägen
ifrån Stockholm åt Enekiöping
och Wästerås samt Dalarne och flere orther
framlöper / samt Siöwägen till Upsala
och Sigtuna, der hoos beqwämlig
til at förhindra och tilsluta sjöfarten för de fiendtlige Siöröfware
eller Krigdsmachter som i forne tijder med skepp och båtar wille vpfara til Sweriges gambla hufwudstäder,
Upsala och Sigtuna.... Liljegren: "stenen skall vid vägläggning
blifvit bortglömd" Johan Elers Historia om de
svenska vägarna. Aschaneus: i en kommentar kallar han ristningen en
"Steen Crönica Svenska Herrars vtresande till Jerusalem". Jerusalem stängdes för de kristna genom seldsjukernas framträngande på 1070-talet. Resan bör ha gjorts före denna tid, den gick genom Ryssland. Hon trodde nog inte hon skulle komma tillbaka och ville genom ristningen sörja för sitt eftermäle. Pilgrimsfärder finns bara omnämnda på två ristningar överhuvudtaget. Den andra är U 136 i Täby; den är rest av hustrun Estrid till minne av "Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland". (Ann-Sophie Gräslund, Populär Arkeologi 1997:2) Litt: Västra
Ryd U 606. Numera
försvunnen. Peringskiöld. Ry kyrkodörr U 607. Numera
förkommet fragment (V Ryds kyrka) U 608. Vid Västra
Ryds kyrka sedan 1943 Bureus: uti Rydhz Prestegård
1908: anmäldes en större sten inlagd i en
vägbro nära kyrkan U 609. Numera
förkommet fragment. . V.Ryds
prästgård U 610. Numera
försvunnet fragment - Granhammar Monumenta: Granhammars forstugu dörr. U 611. Tibble - Mjölnarstugan - Hammarbacken
På ursprunglig plats. Restes 1946. U 612. Tibble - Mjölnarstugan - Hammarbacken Saknar inskrift - ett likarmat kors
Intressant: dopkläder
tolkades tidigare som en plats. U 614. Torsätra - Nu Historiska Museet Gäld. En slags brandskatt. Skule
och Folke återvände hem, troligen med en ansenlig
förmögenhet. Idag skulle vi närmast se dem som
utpressare som sysslade med olaglig indrivning. (Enoksen
2003) Tid. 1000-talets senare hälft U 615. Tranbygge kvarn - saknas Rannsakningarna - Hadorph - Peringskiöld:
wedh Tranbyggie
Owarn U 616. Tång Dybeck ca 1860: Runstenen hittades för nära 20 år sedan liggande i en åker. Den lades till trappsten i byn. Nyligen rest bland lövbuskar på gårdstomten vid Garpeboda (Geologiska kartblad) Återfanns 1941, restes 1945 Bro socken
Dybecks reseberättelse 1865: "Den märkvärdiga Runstenen i Kyrkans södra vägg utantill borde frigöras och resas. Men som han saknar tillräckligt fotstycke, blir det nog svårt" Följande år restes den, väl synlig intill
vägen, strax norr om kyrkan. Assurstenen står vid en gammal väg som ledde till kyrkan från vägkorset vid Skällsta (Gamla E 18). Vägen finns på det tidiga 1700-talets karta. Man kan följa vägsträckningen några Stenarna i strandbrinkarna har rasat ner i vattnet så att du kan använda dem som vadstenar över vattenströmmen. Stenarna på bottnen kan i själva verket ha lagts dit redan när man började använda platsen som vadställe. Ordet "bro" som används på Assurstenen är det fornnordiska ordet för anlagd väg. I den betydelsen lever det kvar i ordet "brostenar", som är ett ord för det vi numera vanligen kallar väghållningsstenar, dvs resta stenar längs gamla landsvägar som visar vilken markägare som hade underhållskyldighet för ett visst vägstycke. Ordet 'bro' är således använt i betydelsen anlagd väg. Vi har många "brostenar" mellan Bro och Kungsängen. En person uppvuxen i Estland, där det gamla svenska språkbruket levat kvar, har berättat att på våren var man tvungen att gå ut och "broa" vägarna, dvs reparera dem efter vinterns tjälskador. Den bro som är omtalad på stenen kan således i själv verket vara förbättrade vägbankar som lett fram till vadstället.  Foto. Bro
hembygdsförening, Roland Schade.
Börje Sandén
2008. Förhoppningsvis kommer hela Bro-ån att bli
parkmark. En gångbro vid sidan av vadstället rekommenderas.
Platsen har ju
del i ursprunget till namnet Bro och bör lyftas fram såsom
en
bärare av samhällets själ. Sedan några år finns det en gång- och cykelväg från stationen till Bro kyrka. Kyrkor byggdes som bekant "mitt i byn". En historik över ärkestiftet från 1990-talet förtäljer att de flesta kyrkorna byggdes av bondemenigheterna på den vanliga samlingsplatsen i en bygd, ofta benämnd som "häradsplatsen". Namnet Bro finns i de äldsta beskrivningarna av vår bygd i det, som blivit kallat Bro Hundare, vilket är en äldre benämning på Bro Härad. Begreppet uppstod när en bygd kunde ställa upp med hundra "värnpliktiga" försvarare. Runstenen bidrar verkligen med historia när den säger att Assur var "landvärnare mot vikingar", dvs. ledare för dessa försvarare av bygden. Det lär finnas bara en runsten till i landet, som använder ordet 'vikingar'. Före den medeltida indelningen i härader användes således begreppet Bro hundare. I det ingick dagens Bro härad med sina socknar Bro, Låssa, Näs (Kungsängen) och Ryd (Västra Ryd). Hundaret omfattade emellertid även de stora öarna söder om Bro-Låssa, dvs Dävensö, Svartsjölandet, norra delen av Ekerö (Munsö) samt Lovö. Dessa öar låg då ute i havet eftersom landhöjningen ännu inte skapat insjön Mälaren. Det skedde inte förrän i mitten av 1200-talet. Bro låg verkligen centralt i landet med Birka, Sigtuna och Uppsala som närmsta större grannar. Det återupptäckta Fornsigtuna ligger i kommunen några km väster om Sigtuna. Hundaret fick senare så många innevånare att det delades i två tingslag. Fastlandsdelen kom under en övergångstid att heta 'Bro halva hundare' och öarna ute i havet blev 'Färingö Tingslag', men de hade gemensam "häradsplats /samlingsplats" vid Bro kyrka. Det finns ytterligare en intressant synpunkt i samband med begreppet "hundare". De hundra försvararna skulle bemanna 4 fartyg med 2 x 12 roddare i varje båt plus rorsman som betitlades "fjärdingsman". Det namnet fanns kvar ända in i vår tid som benämning på lagens yttersta hand gentemot befolkningen. Innan namnet Uppland skapades i samband med Upplandslagens tillkomst år 1296 fanns här tre folkland: Tiundaland, Attundaland, Fjädrundaland med tio, åtta resp. fyra hundare.  Bro Hundare Kartan ursprungligen från Atlas över det medeltida Sverige 1967 Publicerad av Historiska Media i boken Det medeltida Uppland. Johan Anund & Linda Qviström ........................................................
"Skeppsbro" Det finns andra språkliga
värderingar av gamla ord att
fundera över när det
gäller innebörden av själva ordet 'bro'. Först ett
förtydligande: Nuvarande seriös forskning har tagit
avstånd från doktrinen att väderstrecken måste
ändras
för att stämma med verkligheten. Man visar detta genom att
inte längre nämna historien om Olav Haraldson i samband med
Stockholms historia. Med hänvisning till sagan hade man på
1600-talet av naturliga skäl förlagt händelsen
kring Haraldsons flykt ut
på havet till Stockholm, eftersom
havet på 1600.talet började
där. Alla källor och tolkningar säger att Olav
tog sig ut på havet via en fors. Nu till betydelsen av ordet "bro". Ordet finns bl.a. i begreppet
'förstugu-bro' (farstubro), dvs. yttertrappan till en
byggnad. Ordlistor
över gamla ord säger att 'brygga' är en variant av ordet
'bro'. Begreppet "överbrygga" kan innebära att man
bildlikt slår en
bro mellan olika uppfattningar. Använder vi den betydelsen i ordet
får vårt
Bro ytterligare en
intressant betydelse. Ordet 'bro' = anlagd väg Eftersom ordet 'bro' i sin ursprungliga betydelse är 'anlagd väg' ger nedanstående resonemang anledning till ytterligare spekulationer kring det faktum, att en hel befolkningsregion, Bro hundare/härad, tycks ha fått namn efter en anlagd väg. Vägen måste ha haft stor betydelse eftersom den har skapat begreppet Bro hundare. Runstenen vid Bro kyrka, rest på 1000-talet, berättar i själva verket om ett vägbygge. Detta vägbygge är en central del i nedanstående resonemang, i vilket den akademiska forskningen har två olika grundtexter att arbeta med. Dels den äldsta texten, den s.k. Legendariska 'Olavssagan' , dels Snorre Sturlasons förkortade bearbetning av sin egen ursprunglia saga som andra hade börjat kalla Heimskringla. (Hans ursprungliga saga går under namnet Snorres särskilda saga eller Den stora sagan om Olav den Helige) Innan jag närmare utvecklar den anlagda vägens roll i vår lokalhistoria, bör du som läsare känna till den akademiska forskningens otydlighet när det gäller namnen på de två vattendragen i Mälarområdet som texterna handlar om. Författaren till den äldsta sagan visste att det vattendrag som Olav den helige tagit sig in i, hette Skarven (den heter så även nu). Snorre Sturlason visste inte namnet på samma vatten. Därför använde han det neutrala ordet 'lagen' eller 'lögrinn' som betyder vatten = vattendrag. I den litteratur som ännu används i forskarsammanhang menar man att namnet "anses vara det vi idag kallar Mälaren", ( Förlag Faber: Olav den heliges saga. sid 349 Not 6, ). Alla texter säger att det kan bli stora översvämningar i det vatten som Olav seglade in i.. Det vill säga Skarven. När man nu påstår att Lagen = Mälaren svämmar över påstårr man i själva verket att en ocean kan svämma över när det smälter extra mycket snö i Uppland. . Länk till några översvämningar som drabbat Bro åren 1780 och 1839. Samhällsbildning
under forntiden
Forskare
har
påpekat att samhällsbildningar uppstått
tidigare i bygder som bestått av
öar.
Är det inte just samhällsbildningar det handlar om runt om i världen i våra dagar? Här skall det nu handla om ett exempel på den tidiga samhällsbildningen i vårt land. Jag väljer Upplands-Bro - för 1000 år sedan. Namnet Bro nämns första gången på runstenen nära Bro kyrka. Ordet betydde ”anlagd väg” när stenen restes. På vårarna var det alltid starkt strömdrag på platsen för dagens Almarestäket, så stark att man inte kunde dra båtarna uppströms under kortare eller längre tid. _ Att det kunde bli stora översvämningar redan under forntiden har vi fått veta i de tusenåriga källskrifterna. _ Man anlade därför en brygga - "skepps-bro" vid havstranden nedanför Bro kyrka och röjde en väg genom skogen mot Håbo-Tibble och vidare mot Fornsigtuna, Sigtuna och Gamla Uppsala _ Runstenen berättar att Assur var landvärnare mot vikingar - en viktig sak i sammanhanget – Vår runsten är den enda som tydligt nämner vikingar _ Till yttermera visso säger runstenen att Assur var ansvarig för försvaret mot vikingar _ På vad sätt skulle det komma att visa sig? Det skall du strax få se. _ För 1000 år sedan fanns det upp till 5 öppna sund in till den havsvik som i dag är Mälaren Det vittnar arkeologiska undersökningar om. _ Vår bygd låg alltså öppen för angrepp från vikingar. _ Vilka reella resurser hade Assur när det gällde att skydda bygden?. Det stårt det inget om på stenen! _ Före byggandet av vägen var skogen en fördröjande faktor _ Eftersom vattenvägen med sitt strömmande vatten försvårade framkomsten sjöledes för fredlig kommunikation med Svitjods huvudbygder, så satsade man på organiserat försvar med hjälp av den anlagda vägen genom skogen. _ Hur skulle det gå till? Och hur vet vi det? _ För att inte plundrande vikingar skulle kunna utnyttja vägen genom skogen skulle broborna underhålla preparerade timmerbråtar som snabbt kunde fällas över vägen. _ Just denna väg – nu nr 269 – är beskriven början av 1600-talet med intressanta upplysningar om hur det skulle gå till. Uppgiftslämnaren är vårt lands första formellt utsedda Riksantikvarie Martin Achabeus, född och uppvuxen i nuvarande Upplands-Bro där han hela livet ägde sin föräldragård i Aske by på norra sidan av skogen mellan Bro och Håbo-Tibble. Varför anlades en
väg
här i Bro på 1000-talet?
Tillägg 2017 Länk till mer upplysningar om detta vägbygge - Forntidsväg mellan Bro och Fornsigtuna
Isländska texter
berättar om orter i nuvarande Upplands-Bro
En av de få äldsta skriftliga upplysningarna om vår bygd säger: I hela Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lagen (ordet skall ses som släkt med lagun, strandsjö och heter i dag Skarven) och från den går ut till havet (dvs vår tids Mälaren) allenast en mynning, som är så smal, att mången å är bredare. Då det regnar mycket och töar, faller vattnet så häftigt, att det är fors i Stocksund (dagens Stäksund) och Lagen (dvs forntidens Skarven) stiger så mycket upp på landen att det är stor översvämning. Enligt en äldre text är Lagen samma vatten som Skarven, dvs fjärden norr om Stäksund tillika infartsväg till Svitjod) Den ovanstående tusenåriga beskrivning av vårfloden gäller fortfarande. En fackmannamässig uppmätning av vatten-nivåer ovanför och nedanför Stäket gjordes år 1839 av den blivande chefen för det som blev föregångaren till "Väg och Vatten". Han fann en nivåskillnad på 1,2 meter Den första ångbåten med propeller orkade inte forcera strömmen vid Stäket förrän den efter 4 dygn avtagit något. I mars 1780 var det så starkt strömdrag och isgång att färjan slets loss och drev ända bort till "Carlhäll" enligt en notis i Inrikes Tidningar. En forskare vid SGU - Sveriges Geologiska Undersökning - har vid föredrag i Bro förklarat att starkt strömdrag uppstår varje vår vid Stäket, eftersom sundet där är enda utloppet vid regn och vårflod År 2014 var strömdraget så starkt att en mindre segelbåt, som förankrats vid ett träd intill gamla landsvägsbron, vräkts omkull och låg med masten under vattnet. Vattenståndets nivå låg någon decimeter under marinans bryggor norr om gamla landsvägbron och det var stark ström i sundet. När vi en gång arrangerade en ångbåtstur med historia längs kommunens långa strand från Kalmarsand i väster vid Bålsta till Håtuna i öster vid Uppsala-leden, var det inte självklart att vi skulle kunna släppa av deltagarna vid de väntande bussarna vid Stäket. Vi måste ha en reservplats i Järfälla för den händelse att strömmen i Stäketsundet var alltför stark. Dagen för färden hade vårfloden upphört så att den välfyllda ångbåten Mariefred kunde lägga till vid Stäket. De geologiska
omständigheterna har inte ändrats på
grund av landhöjning. Både land och vatten höjs
lika mycket, för närvarande med ca 4 mm varje år. Detta
skapar i
fortsättningen allt högre forsfall i Norrström. Dagens
Mälaren ligger nu 0,7 m ovanför havsnivån enligt
aktuella kartor. På min barndoms kartor var det 0,3 m. Ovanstående
försök till beskrivning av de geologiska fenomenen längs
vår kommun ställs här i relation till
det faktum att kommunen var Svitjods sydligaste fastland enligt den
isländska text som berättar om norska kungen Olav som i
början av 1000-talet for plundrande fram längs kommunens
östra strand. Dettaet kan
förklara behovet av en landväg för att slippa de
årliga besvärligheterna vid Stäket.
Ytterligare
ett svar
på frågan
i föregående rubrik
En landväg - ridväg - från kusten till
centralbygderna kring Gamla Uppsala bör ha varit en
angelägenhet under vikingatid och tidig medeltid. Obs. Det har vid
denna tid aldrig varit tal om körvägar med vagnar.Varför byggdes en väg där runstenen står? _ Handelsfartyg behövde vattenleden för att kunna frakta sina varor så långt som möjligt in i Svitjod. _ Resenärer med privat ärende och framförallt utländska dignitärer behövde en snabbare väg för att ta sig till Svitjods kärnområden kring Fornsigtuna, Sigtuna, Uppsala, Valgärde och Vendel. Nuvarande Brogårds brygga. kom att bli dåtidens "skeppsbro", dit man kunde segla under årets isfria tid. Vi måste hålla i minnet att Bros brygga låg vid havet och att strömförhållandena vid Stäket inte bara gjorde det svårt att vid kraftiga värflöden forcera strömmen, det var svårt att ens lägga till vid en brygga där. Den presenterade synen på fartygstrafiken i Mälaren med en "skeppsbro" just vid Brogård har jag inte funnit beskriven i litteraturen. Jag misstänker att det kan vara hembygdsforskarens privilegium att berika rikshistorien med lokalt erfaren kunskap. I det här fallet rör det sig inte bara om vattenföringen vid kommunens stränder utan om en alldels ny upptäckt (2017) som berikat vår lokalhistoria med högst trovärdiga fakta. Den väg = bro som runstenen vid Bro kyrka berättar om har en "Upplands-Bro", född i slutet av 1500-talet berättat om i sina efterlämnade "papper". Han utsågs 1630 till vårt lands första formellt verkande Riksantikvrie. Han var präst i Upplands Väsby, där en kollega till mig, som riksantikvarieämbetets lokalombud hade hade engagerat sig En kollega till mig som riksantikvariets lokalom Nuvarande bryggan vid Fiskartorpet i ägs inte av Bro Hof även om man ännu en tid måste ta sig dit över golfbanans mark. Enligt presenterade utbyggnadsplaner kommer en bil- (och buss?) väg att gå dit mellan Rättarboda och Bro Hof. I den här artikeln har ordet Svitjod - den gamla benämningen på vårt land, nämnts flera gånger. Även historieskrivningen kring detta namn har fått en ny dimension, när nu de månghundra-åriga idéerna om de felaktiga väderstrecken i de isländska sagorna förhoppningsvis är ur världen. Den nu framlagda spekulativa presentationen har mig veterligt aldrig framförst tidigare i fallet Bro (B.Sandén, 2016). Själva idén med begreppet "skeppbro" har dock forskats fram av Michael Schneider i några akademiska uppsatser, densaste 2011. Under våren 2016 har saken beskrivits på Forskningsinstitutets hemsida. Länk till senaste forskningsresultaten om Assurs väg - nya
'****************************************************************
Sjölederna mot Svitjods
centrala delar före Mälarens tillkomst
Här följer ett utförligare försök till förklaring av de många märkliga turerna kring väderstreck och segelleder som förbryllat både forskare och de för saken intresserade läsarna alltsedan Olof Rudbeck i mitten av 1600 fick Olav Haraldson berättelser i sin hand och tolkade dess innehåll ovetande om den svenska landhöjningen. Här är det nu hög tid att utreda vilken väg handelsfartygen använde mellan de många öarna i den stora skärgården innan insjön Mälaren var en realitet i mitten av 1200-talet. Infarten till den stora havsviken låg vid Södertälje. Den är omvittnad i både isländsk och latinsk text. bägge från början av 1000-talet. Den isländska texten som är aktuell i detta sammanhang handlar, som tidigare sagts om den norska vikingakungen Olof Haraldson. Han besökte vår bygd för att med våld lösa vissa familjetvister med den svenska kungen Olof Skötkonung. Berättelsen börjar när han passerat Telge och det förstörda Birka och fortsatt norrut tills han befann sig i höjd med de stora öarna inne i Bro hundare, som redogjorts för tidigare i denna artikel. Den ursprungliga färdvägen mot Uppsala gick norrut via Draget. Olof valde att vid Dävensö använda den väg som beskrivs i originaltexten. Han seglade "österut framför Svitjod", således genom sundet mellan Dävensö och de två långa öarna Svartsjölandet = Färingö, och Munsö. Den långdragna tvistefrågan om hur väderstrecken skall tolkas i Norden År 1928 fastslog en mycket inflytelserik svensk historiker - tillika medeltiskännare av hög rang - att väderstrecken i isländska texter ovillkorligen måste vridas ca 45 grader för att stämma med verkligheten. Detta vridande har sedan ökats till 90 grader av vissa efterföljare ännu på 1980-talet. Sedan slutet av 1980-talet nämns inte längre den gamla felaktiga uppfattningen av seriösa historiker. Den är dock inte helt skjuten i sank. Så sent som 2013 fick nämligen Ortnamnssällskapets medlemmar i själva ortnamnsarkivet lyssna på ett föredrag om Stockholms namnsättning att det var i Stockholm som kung Olav tog sig ut på havet. Det som har påståtts i 400 år rubbar man inte på så lätt. Vad säger egentligen orden i den isländska texten Så här står det i tolkning från 1860-talet: "Konung Olof höll sedan österut framför Svitjod". Den vanliga tolkningen är: "Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust". (Stockholms historia i 2 band 1981).
Han seglade som vi ser
längs kommunens
södra strand tills han kom till Almarestäket. Där gick
sjövägen via Skarven upp mot Sigtuna och Uppsala. Namnet
Skarven används för tusen år sedan i en
äldre isländsk version av
händelseförloppet.
Hela historien om Olav Haraldsons seglats i våra farvatten finns i längre och kortare versioner på hemsidan.
********************************************************************** Assurs hög Assurstenens ristningen är synnerligen väl
planlagd. Avståndet mellan runorna är lika stort.
Skiljetecken (ett x) mellan orden. Texten är lång - och -
den har något att berätta. (inte bara att någon reste
stenen till minne av någon annan) I Upplands Runinskrifter jämförs Bro-stenen med den berömda Ramsundsristningen (Sundbyholm, mellan Torshälla och Strängnäs). De två ristningarna beskrivs där som ett par av Mälardalens ståtligaste runmonument. I ett avseende är de varandras motsatser: Bro-stenen är ej ornamenterad / inga krusiduller - förutom ett kors. Ramsundsristningen pryds av utförliga bilder till sagan om Sigurd Fafnesbane. Samband mellan ristningarna: Holmgers dotter Ginlög var
sålunda gift med Håkan jarls son Assur. Assur: var landvärnare mot vikingar, dvs ledare för kustförsvaret, han kan
ha dödats i striden mot Sven Tveskägg Något om Ramsundsristningen
Sigurd Fafnesbane-.
"den germanska hjältediktningens främsta gestalt".
Litt: U 618. Bro kyrkas
vapenhus Rannsakningarna: ...låg
stenen i kyrkogången U 619. Bro kyrka - Två fragment av en runsten a. "Röd högg" U 620. Finsta Dybeck: säges vara nyfunnen, ligger i ett dike
inte långt från byvägen. U 621. Härnevi - Skälsta bro - endast en del -
något flyttad på 1970-talet Flyttad några meter i samband med busshållplatsens tillkomst. Bureus: Wid Skällestadh Bro i Bro sokn"
U 622. Härnevi - Bro Prästgård Rannsakningarna: - Hadorph - Peringskiöld.
"Hernevij ägor wid
Landzwägen" På begäran av kyrkoherde Elg
och godsägare Johan Sparre flyttades stenen 1913 till
prästgården. U 623. Jursta. - Ursprunglig plats Rannsakningarna: icke upptagen U 624. Ullevi -
Spånga - Höglunda Rannsakningarna: Vthi Vlwy gierdet straxt
wedh byn Låssa
socken U 625. Säbyholmsskolan - (f.d. Sunnerdahls
Praktiska Ungdomsskola, nu Naturbruksgymnasium) Flyttad från torpet Hagalund (Välla tå) 1914. Rannsakningarna: "I
Spånga Engh och Weela
Tädh" 1914 omtalas den Håbo-Tibble socken U 626. Bälby. - fragment Bureus: sönderslagen
redan i början av 1600-talet. Har suttit inmurad i en potatiskällare på Bälby Här finns resta stenar, runda och fyrkantiga stensättningar, en markant stensträng. Några hundra meter västerut nära vägkorset finns en mycket tydligt bevarad treudd.
Teckning av Ernst Wiman 1846 (ej hela originalbilden) U 627. Jädra tä - försvunnen sedan slutet av
1600-talet U 628. Jädra tä - försvunnen sedan slutet av
1600-talet
Står vid vägen ned till det gamla
färjestället. Stått på samma plats så
länge den varit känd. Aschaneus: "ståtlig uthuggen med 2 drakar, medh hvar sitt barn
i sine klor och en Hök mitt millan dem" Den enda stenen i Upplands-Bro med människomotiv. U 630. Väst-Tibble - Alby hage Bureus anteckningsbok:
Widh Skråmstadh
kyrkiostijgh Håtuna
socken U 655. Håtuna
kyrka - i norra kyrkogårdsmuren Bureus: "i
Håtuna Kyrkiodörr". 1874 upptagen och rest på sin nuvarande plats. U 656 Bjursta - på Markeby
ägor Bureus:"Vidh Biursta i Håtuna Sokn"
1950-talet: Enligt uppgift skall styckena senare ha
blivit inlagda i grunden till en statarbyggnad 1953: Stenen återfanns detta år. Sven B. F.
Jansson ("Run-Janne") hade fått
rapport om den sönderslagna stenen av en student. Den ursprungliga
platsen kunde återfinnas eftersom söndersprängda delar
av rotändan fanns kvar. Stenen är dock rest några
hundra meter därifrån på Bjursta
gamla bytomt och invid en gammal väg.
U 657. Nu vid Nyborg -
tidigare Kålsta Peringskiöld: "Kålstad nidan
wägen i Håtuna sochn" 1871: ligger vid sjöstranden nära Nyborg U 658. 4 fragment – nu
vid Håtuna kyrka Rannsakningarna: "...på
Öfwernibele Tompten"
1927: anmäldes att 4 fragment blivit funna i en spiselgrund i den nedrivna byn Övernibble. Ännu ett stycke påträffades senare, Fragmenten lades på en gravkulle Ö om Kålsta, men flyttades 1928 till Håtuna kyrkogård. U 659. Nibble -
står i skogen 1927: Hittades vid timmerhuggning U 660. Nu Håtuna
kyrka - Norränge Låg i åkern Röd färg fanns kvar - delvis mycket tydlig i 25 - 26 runor. Färgen hade skyddats av blåleran - färgen var svagare redan efter ett par dagar, när färganalys skulle göras. Tekniska Högskolan fann ingen organisk substans i provet. Färgen bestod av järnoxid och rödfärgad fältspat. Betecknas som "utomordentligt skickligt utförd ristning". (Fot eller hans krets) ATA: Riksantikvarien ville ställa upp stenen på museum eftersom den hade färgen bevarad. Dessutom kunde den inte ställas upp på ursprunglig plats. Men kyrkorådet (Edvin Hedin :) ville inte lämna den ifrån sig, (korrespondensen mellan Riksantikvarien och Hedin är mycket intressant - UKF:s arkiv) Stenen restes efter hopfogning i vapenhuset och målades upp i svart färg, vilket ändrades till röd 1963. U 661. Råby - Ingvarsten - Långbacken - ursprunglig plats Vackert gravfält med bautastenar utbreder sig söder
om stenen. Aschaneus: "Opå
Rååby ägor, i
Norregärdet gent mot
Håtuna kyrkio, på dän märkeliga
och sköna de dödes, äldsta huijlowald"
Sannolikt ristad av samme man som utfört de båda Ingvarstenarna i trakten U 644 och U 654 (Håbo härad) Ingvar den Vittfarne. "1000-talets viktigaste händelse /
nyhet" Vår siste kände vikingahövding. Särkland: Sidenvägen från Kina gick genom området. Man har velat förklara namnet med hänsyftning på de fina tyger som kom till Europa genom detta land; särk = sidenskjorta. Resor i vikingars kölvatten. U 662 Signhildsberg -
nära Signhildshög Aschaneus: "Vthi Långeteed, på Daleby ägor, vnder Aske, dänna förrnötta steen af vatuströmande etc. vidh Sandebroo och heug, och Håtuna sampt Tiijbbelle sochns vatuvtlöpe till siös" (Dalby är ett sedan slutet av 1600-talet avhyst hemman). Rannsakningarna: (kyrkoherden Niurenius
1667 i Håtuna) Widh
en by Heter Forsichtuna een
4~dels mill ifrån Sichtuna ståår
wijdh wägen
uti een bäck, vthmedh
een Kiella,
een Vprättat
Steen, om 6 eller 7 quarter Högd. medh linier och bookstäffuer,
och säies det Konungs Sonen Habor
skall deer wara
begrafwen. Peringskiöld: Träsnittet har påskriften "Forsigtuna tääll.
Och över sidan står: "Fornsigtuna.
Forsigtuna wid
Habors wreten,
uthi Täät
som löper til Sigtuna". U 663. Signhildsberg -
vid alléns början Ursprunglig plats helt okänd. Dybeck(1857): "funnen
mellan 1840 -1850 någonstans vid segelleden mellan Stockholm och Upsala. Uppställd och skyddad i Herr Kralls
gård, hörnet af Vaxala- och Dragarebrunnsgatorna." På 1870-talet kom den (liksom U 650) från Arnö till Signhildsberg. H.H. von Essen var mycket fornminnesintresserad. köpte stenen av sotarmästare Krall, som i sin tur hade förvärvat stenen av en skutskeppare, som forslade grus till Uppsala. Stenen skulle ha rasat ner i grustaget och han hade tagit den med sig. U 650. Nu Signhildsberg - Övergran nära Kumla Rannsakningarna: icke nämnd Någon tid därefter har den av frih.
Hans Henrik von Essen blivit flyttad till Arnö
park (Biskops-Arnö) och
därifrån sedermera till det 1870 av honom inköpta
Signhildsberg. Den var 1875 liggande, men står numera rest Jan Fridegård i tidningen Vi 1938
nr 9 (Blå dragonen:
Där stenarna talar fornnordiskt
språk. 1971)
"En friherre som för ett femtiotal år sedan arrenderade Biskops-Arnö, där medeltidens ärkebiskopar bodde, lät vid avflyttningen från ön lasta en pråm med runstenar och bautastenar för att ta dem med sig till sitt nya gods. Pråmen sjönk emellertid strax utanför vassen vid Arnö, enligt de gamlas mening borrad i sank av det övriga gårdsbefälet, som inte kunde förstå varför man skall kosta frakt och arbete på en last onyttiga stenar. Nu är den sjunkna runstenslasten nästan glömd.
Om den kommer på tal, avfärdas den oftast som grundlöst
prat. Jag minns emellertid när pråmens stäv syntes ovan
vattnet. för ungefär trettio år sedan. Abborrarna
nappade bra bland runstenarna. I stället för de fornminnen, den egendomliga friherren berövade Arnö, lät han tillverka nya. Man påträffade formsköna domarringar, som bara har det felet, att man ser märken efter borrhål i sittstenarna. I parken har han låtit bygga vackra skeppssättningar. Om avsikten var att lura framtida forskare, så slår det nog fel. Han räknade inte med sådana saker som landhöjningen m.m. Skeppssättningarna ligger bara någon meter över vattnets nuvarande yta. Numera har både intresset för, och aktsamheten om fornminnena ökat hos allmänheten". I början av 1990-talet hade intresset ökat kring den sjunkna runstenslasten. Undersökningar i såväl arkiv som i vattnet med hjälp av dykare kunde bekräfta att en båt med stenar låg i vassen utanför Arnö på den plats Fridegård pekat ut. Undersökningen visade också att Run-Janne själv dykt och sett båtvraket. Vintern 1990-91 kunde man med upptagna hål i isen exakt lokalisera vraket. Under mediapådrag med bl a direktsändning i Upplands Radio under 2 timmar och i närvaro TV:s Vetenskapens värld och representanter för antikvariska myndigheter lyftes så stenarna upp den 29 juni 1991. De var ganska runstensliknande men visade sig vara grindstolpar, kanske avsedda för de många grindarna längs våra landsvägar för 100 år sedan. Vi hade fått det definitiva svaret på den spektakulära frågan. (Börje Sandén) Tillbaka till
inledande avsnitt om runstenar |
Endast
i Aschaneus avskrift: 
U
629.