Forntidsväg mellan Bro och Fornsigtuna  

Av Börje Sandén

 Inledning

Jag har i flera artiklar under årens lopp spekulerat över förekomsten av en forntida väg mellan Bro och Fornsigtuna. Forskningsläget är komplicerat men efter upptäckten av ny hittills obeaktad text har min uppfattning om denna vägs existens stärkts. Mycket forskningsarbete återstår dock i detta projekt. I denna artikel presenterar jag resonemanget bakom min hypotes att det funnits en forntida väg mellan Bro och Fornsigtuna och att den utgått från havsstranden nedanför Bro kyrka  för att sedan ha i stort sett samma dragning som väg 269 fram till avfarten mot Skråmsta. Därifrån följer det gamla vägsystemet hela vägen fram till Fornsigtuna.
Motivering
 
På Assur-stenen vid Bro kyrka anges att den restes till minnet av ett vägbygge. Vägen har utgått från en ’skeppsbro’ vid havsstranden nedanför Bro kyrka. En skeppsbro? -  jo, en föregångare till den skeppsbro som senare skapades i Stockholm, när fartygslasterna måste föras över till mindre båtar på grund av att landhöjningen skapat både Norrström  och Söderström.

Landhöjningen hade några hundra år tidigare skapat forsar vid Stocksunden. Det fanns både Stora och Lilla Stocksundet. I vår tid har de fått namnen Stora resp. Lilla Stäket. Det mindre kallas också Bakstäket och Hinderstäket. Ttill slut fick det även namnet Ryssgraven. Bägge sunden låg där havet började vid millennieskiftet år 1000.

En rimlig anledning till detta vägbygge bör ha varit behovet att få en landförbindelse med Fornsigtuna, som ligger i Upplands-Bro, eftersom det på vårarna var kraftig forsbildning i Stocksunden. En isländsk text berättar att den norska kungen Olav Haraldson tagit sig förbi det med pålar spärrade inloppet vid det Stora Stocksundet. De enda i texten namngivna orterna är Sigtuna och Fornsigtuna och vattendraget Skarven. Vid det senare slog han läger under sin vistelse här.

Alla i sammanhanget aktuella isländska texter berättar att det vid vårfloden var svåra forsar som ibland gjorde det omöjligt att under längre eller kortare tid ta sig fram sjövägen till Svitjods kärnområde; ett Svitjod som låg geografiskt placerat på bägge sidorna av ett ”stort vatten” som fortfarande har namnet Skarven. Idag ligger kommunerna Upplands-Bro, Sigtuna och Upplands Väsby på bägge sidorna av denna Mälarfjärd med sitt tusenåriga namn Skarven.

Närmsta större bosättningar i detta Svitjod var Sigtuna och Fornsigtuna – det senare finns fortfarande kvar i Signhildsbergs park. Texterna berättar att det ibland kunde bli mycket stora översvämningar.  

Här skall det nu handla om en ännu ”intressantare” historia förknippad med kommunens fornminnen. Vår lokalhistoriska forskning har sedan en tid tillbaka intresserat sig för en text som ökar förståelsen av det som står på runstenen nära Bro kyrka.Svårigheterna att ta sig förbi forsarna hade nämligen gjort det aktuellt att försöka finna en landväg som skulle kunna göra det möjligt att vid 1000-talets början skapa en framkomlig landförbindelse fram till Fornsigtuna.

Den ständigt återkommande vårfloden vid vattendraget Skarvens utlopp till havet skulle man slippa undan om man anlade en väg – enligt fortida terminologi en ’bro’ - genom häradsallmänningen mellan Bro och Håbo-Tibble. Vägen skulle utgå från den nämnda ”skeppsbron” vid havsstranden nedanför Bro kyrka, där de större båtarna kunde lägga till.

Men - om man öppnade en väg genom skogen skulle också plundrande vikingar lättare kunna ta sig fram till Fornsigtuna och Sigtuna.

På runstenen står det att Assur tillsammans med Geter skulle vara landvärnare mot vikingar. Det måste då finnas lättillgängligt folk och en strategi för hur man skulle hindra intränglingar att ta sig fram genom skogen. Vi vet hur man gjort i välkända skogsområden som Tiveden, Holaveden och Kolmården. Man skapade bråtar (förhuggningar) av fällda träd på öppna ställen i skogen. Alldeles intill vägen förbereddes träd för fällning i en akut situation. 

        


I försvarssystemet ingick också de välkända vårdkasarna längs våra kuster. De varnade i god tid om någon större flotta med fartyg var på ingående. Landskapslagarna föreskrev byvakt, strandvakt, bergvakt och straffbestämmelser. En försumlig bergvakt fick böta 6 marker. Vårdkasplatserna var periodvis ständigt bemannade. Jag ser det som självklart att Bros strandvakt hade sin plats på det drygt 20 m höga kvarnberget alldeles intill ”skeppsbron” vid dagens Bro Hof.

Nu är vi framme vid den av svensk forskning ej beaktade texten som berättar om hur man just i Bro löste problemet med framkomlighet genom skogen och hur man skulle göra för att stoppa ett fientligt intrång med hjälp av bråtar. Den obeaktade texten är författad i början av 1600-talet av vårt lands första formellt tillsatta riksantikvarie Martin Aschaneus. Han var född och uppvuxen i Aske by, närmaste granne till Fornsigtuna.

I hans ”efterlämnade papper” finns hans anteckningar från resor i Upplandsbygderna. Där berättar han om att man på hans tid använt ”öknamn” på sockenborna i trakten.  Deras ’vedernamn’ syftade på något karateristiskt i respektive socken. Låssaborna kallades Lossbo dansare med hänsyftning på labyrinten vid Rösaring, där ungdomen samlades för att dansa. Ett annat namn på den typen av labyrint är inte helt oväntat just ”jungfrudans”.

Broborna hade fått namnet Bro Män Bråtare, ty på både landsvägen och över skogen mot Tibble är bro och bråte nog”. Aschaneus' upplysningar om bråtars användning hänvisar som synes direkt till vårt Bro - ett namn som följt oss ända sedan den tidigaste samhällsbildningen. Inte nog med detta. Han berättar också att sockenborna i nuvarande Kungsängen, som fram till 1967 hette Stockolms-Näs, fått öknamnet "Näs Tövare" eftersom man på vårarna måste vänta så länge, innan man kunde ta sig uppför den starka strömmen i Stäketsundet.  Namnet är synonymt med orden vänta och dröja.

Vid jämförelse mellan den äldre storskaliga ekonomiska kartan och den nya ser man att första hälften av den urgamla vägen i stort sett är identisk med väg 269. Den synliga delen av den gamla 269:an börjar invid bensinmacken vid Bros västra utfart och går sedan genom industriområdet, varefter den mestadels är identisk med väg 269 de följande 6 kilometrarna fram till avfarten mot Skråmsta. Därifrån och fram till Fornsigtuna-Signhildsberg följer man det gamla vägsystemet hela vägen. Länken i slutet av artikeln  visar hela  vägens sträckning. 

Runstenen som avslöjat den gamla vägen för oss står, som sagts, på den allra första vägsträckan som leder ned till Brobäcken. På andra sidan ån är vägen bortplöjd. Järnvägen och en villatomt har raderat vägen några 100 meter innan den på nytt blir synlig på industriområdet.

I nedanstående fil har jag markerat med rött hela vägsträckan från skeppsbron ’vid havet’, dvs  nuvarande bryggan vid Bro Hof, ända fram till Fornsigtuna. Kart-underlaget är en äldre ekonomisk karta på vilken nuvarande väg 269 är inlagd.. Här och var kan man ännu se rester av den gamla vägsträckningen. Det är endast sträckan mellan Assurstenen och industriområdet väster om Bro samhälle som inte är farbar med bil..

Klicka här så kommer sju kartblad att visa sig.