|
Har
de första kartorna
något att säga oss idag?
Ett urval exempel på tolkningar av enskilda kartor av
Börje Sandén
/lokalhistforsk/Kartor/Kommentar_A.htm
Till
UKF:s Startsida
Att
läsa
gamla kartor med dåtida ögon Förteckning
över
forskningsprojekt2012-06-28; 2012-08 Klicka här En inledande presentation om hur de äldre kartorna har tillkommit Du kan
välja underavdelning - klicka på stjärnan.
* Zieglers karta 1529-32 * Olaus Magnus karta 1567 * Mercators Rysslandskarta 1595 * Flodvägarna till Kaspiska havet och Svarta havet 1400-talet * Barents karta - begreppet carta marina 1598 * Zieglers karta 1529-32 - fortsättning från punkt 1 * Debatten om platsen för Olav Haraldssons seglats i Mälarområdet * Skandinavien första gången på kartan 1320-talet * Biskop Brasks Sverigekarta - 1500-talet * Kartförteckning * Väderstreck 1 * Väderstreck 2 Har de första kartorna något att säga oss idag? Zieglers karta från 1529-32  .Du kan studera kartor och kommentarer i
annat fönster samtidigt
som du läser nedanstående text. Högerklicka på länken och välj nytt fönster På en tidig karta över Östersjön (Ziegler 1532) placeras den ryska vikingastaden Novgorod vid Östersjöns strand i trakten av Livland. Detta och en mängd andra "fel" på de gamla kartorna har gjort att man mestadels nonchalerat dem som kunskapsförmedlare. Novgorods felaktiga placering är emellertid intressantare än man kan ana vid första anblicken. Zieglers karta ger nämligen inte bara faktaupplysningar (t.ex. felaktiga!). Den berättar också om vad som är Zieglers källa till den felaktiga placeringen av Novgorod, något som visar sig vara ett starkt argument i den aktuella diskussionen på UKF:s hemsida om hur begreppet "Baltiska havet" skall tolkas - en diskussion som varit av central betydelse för svenska forskare vid översättning av väderstreck som används i skrifter framställda före tillkomsten av kartor. Ända in på 2000-talet har vissa forskare hävdatt att väder streck i isläddska sagor måste vridas ca 45 grader medsols för att stämma med verkligheten. Högerklick på länkarna
- Välj nytt fönster
Då kommer du tillbaka till den här här platsen i artikeln Läs
artiklarna på UKF:s hemsida om du vill veta mer i frågan om
tolkningen av
Adam av Bremens skrift
från 1984. Det är nämligen den skriften som i ca hundra
år använts som bevis för att väderstrecken i
såväl isländska sagor som i Adams text måste
vridas medsols för att stämma med verkligheten. Denna
sak har blivit
föremål för mitt intresse
därför att den gäller placeringen av orter i
Upplands-Bro,
omnämnda i den isländska sagan om Olof Haraldsons
plundringståg i nuvarande Mälaren för tusen år
sedan. Jag vill framhålla att det egentligen bara är
svensk forskning som har haft - har? - problem med tolkningen av Adam
av Bremen.
Nu tillbaka till vad vi kan lära oss av Zieglers karta, som är en av de första som enbart ägnar sig åt Norden. Vi måste fråga oss varför Ziegler överhuvudtaget kommit på tanken att placera Novgorod så uppenbart fel. Vi måste också ta hänsyn till de yttre omständigheter som rådde kring 1530-talet när han gjorde "kartan". Men också försöka komma underfund med hur man föreställde sig den värld som man nu hade börjat framställa i bild. De första kartorna var i själva verket inget annat än skisser till kartor och rena skrivbordprodukter. Till sitt förfogande hade man en rad muntliga och skriftliga redogörelser. De senare byggde på sjöfarares kunskap sedan mer än tusen år tillbaka. En av de äldsta beskrivningarna om vårt land har gjorts av den romerska historieskrivaren Tacitus som fascinerats av "sjökunskapen och båtbyggnadskonsten hos sjöfolken i den stora mot norden öppna viken av oceanen". De kallades svioner och bodde på öar ute i havet, dvs den stockholmska skärgården, som på Tacitus tid omfattade även hela Mälarområdet. Närmare i tiden fanns de många segel-ledsanvisningar. De var som en slags listor över orter som man passerat på sina färder. Där fanns värdefulla landmärken och ibland väderstrecksanvisningar till hjälp för navigationen. Höger-klicka här om du vill se en typisk karta framtagen efter många sjöfarares samlade kunskap om hur havens kuster kunde ta sig ut på bild. Jacob Ziegler - ett första försök att teckna bilden av Norden Ziegler var, som brukligt bland tidens forskare, mycket allmänbildad. Han hade blivit intresserad av den nya trenden att göra kartor och ville få till stånd en reviderad utgivningen av de gammalmodiga kartorna som gjorts innan Romarriket gick under i samband med de stora folkvandringarna då Roms skriftliga kulturarv gick till spillo. Lyckligtvis hade den muslimska världen förstått värdet av de gamla romarnas skrifter och kartor och översatt dem till arabiska. Européerna hade under renässansen, således efter hundratals år, börjat återöverföra texter och kartor till latin. Ziegler skapade sin karta, men det var andra som tog över arbetet med de nya kartorna. Det var den kända kartografen Mercator som kom att genomföra projektet. Jag vill särskilt framhålla dennes förnyelse av metoderna för att avbilda länderna eftersom det är vissa av Mercators kartor som jag särskilt intresserat mig för i den här serien med förslag på hur man kan tolka Mercators kartor. Det är främst den stora Rysslandskartan som är intressant eftersom den visar vilka flodförbindelser som svenska handelsmän och vikingar använde. Att låta gamla skrifter tala till oss - historien finns ibland mellan raderna i dokumenten Inledningsvis nämnde jag att det finns värdefull kunskap i Zieglers karta som vi har nytta av idag 500 år senare. Den felaktigt placerade vikingastaden Novgorod visar nämligen att hans källa är Adam av Bremens berömda berättelse om Sverige. (Ziegler var ursprungligen teolog liksom Adam). Adam har nämligen lagt in en beskrivning av en viktig färd- och transportväg för den europeiska handeln med Österlandet. Adams version av begreppet börjar i vikingastaden Hedeby nära Danmarks sydgräns mot Tyskland och går sedan via Östersjön och flodvägarna i Ryssland ner till Svarta havet. Adam benämner färdvägen omväxlande Mare Balticum, mare Barbarum eller Baltici freti (sund), i vilka det latinska ordledet 'balt' betyder 'bälte'. Adam beskriver således ett bälte av vattenvägar. Det gör också Ziegler med stavningen BALTHIUM och BALTHEUM på de två kartversionerna i denna artikel.. Det latinska lexikonet har ordvalet: gördel, bälte, band; dvs bälte av vattenvägar. Ordet 'balt' har således inget att göra med vårt begrepp Baltikum (de baltiska staterna). Enligt språkforskare i de Baltiska staterna har ordledet 'balt' aldrig ingått i namn på Östersjön. Däremot finns ordet som beteckning på träsk- och våtmarksområden. Just sådana områden i Ryssland som Adam beskriver! I den svenska 1700-tals-översättningen har vårt långa farvattnet - varjagvägen - fått en riktigare tolkning i form av Beltiska havet eller Belthavet Den moderna tolkningen (1984) av skriften vill uttryckligen visa att Adam med uttrycket Baltiska havet skulle avsett hela Östersjön från Haparanda till de danska bälten. Här har forskarna "läst mellan raderna" på ett annat sätt än vad jag gör. Man har tagit hjälp av den gamla teorin att man har rätt att vrida väderstrecken ca 45 grader. Men vid nytolkningen av Adams skrift tog man till 90 grader! Gradtalet ökades för att möjliggöra idén om att Baltiska havet avser hela Östersjön, inte bara den väst-östliga sträckan mot Ryssland. Jag har nu i ett par års tid väntat på att svenska historiker skall träda fram och försvara den svenska officiella åsikten, kanske till och med framhålla att den moderna vetenskapliga forskningen per automatik är mer sakriktig än den äldre därför att de bygger vidare på nyare erfarenheter. Humanistisk forskning har emellertid tänkandet som en bas för tillkomsten av teorier, inte fysikaliska experiment och nya upptäckter inom naturvetenskaperna. Nutidens teoretiker har inte mer utvecklad tankeförmåga än tidigare generationer. Nu kan det vara läge att med ett par exempel spela ut gamla åsikter mot nya. Den officiella svenska tolkningen accepterar uppenbarligen att väderstrecken skall vridas, eftersom ingen motsägande debatt om saken är bekant vid universiteten enligt de svar som jag fått på min förfrågan ställd till universitetens historiska institutioner. Bottenhavet och Bottenviken skall därför - officiellt - betraktas som en del av Adams baltiska hav. Detta i motsats till skriftens egna ord som säger att det 'baltiska havet' är en vattenväg som sträcker sig från Hedeby, nära gränsen mellan Tyskland-Danmark, ända till Svarta havet. Att man inte insett detta beror på att man ägnat sig åt att 'övertolka' Adams text utifrån en förutfattad betydelse av begreppet 'baltiska havet' och ibland helt enkelt nonchalerat eller ändrat innebörden av latinska ord som inte passar in i den förutfattade tolkningen. Detta förfaringssätt har jag utförligt beskrivit i en av huvudartiklarna om Adams skrift. Nu vill jag i stället lyfta fram en text, som är tillkommen inom samma tidsperiod som Adams. Det är en central isländsk berättelse av Snorre Sturlason, som speglar de föreställningar om geografin som gällde i den vikingatida världen. Skandinaver är naturligtvis en säkrare källa till kunskap om de ryska färdvägarna än Adam av Bremen som bara fått dem beskrivna för sig - av den danska kungen har man förmodat. Jag tvivlar starkt på att Snorre Sturlason har haft Adam som källa när han i inledningen till sin berömda Heimskringla skriver följande i Hildebrands tolkning från 1869: "Ur norden från de fjäll, som äro utanför all bygd, flyter en å genom Svitjod .... Hon kommer till sjös in i Svarta havet." Hildebrands ordval vid tolkningen gör att jag fick det bestämda intrycket att han har förstått att ordet 'å' inte kan betyda å i vår mening. Det betyder inte heller 'flod'. Det finns nämligen ingen flod som rinner upp i Skandinavien och når ända fram till Svarta havet. Men det har sedan urminnes tider funnits en vattenförbindelse mellan dem. Den är nämligen omtalad redan under Romartiden långt före vikingatiden. Den utnyttjas även i Olof Rudbecks historieskrivning. Sturlason kallar vattenförbindelsen helt enkelt 'ån' - och det är han inte ensam om i början av 1000-talet. Även i en annan vikingasaga - och av en annan författare - används ordet 'Ån'. Den sagan finns i en översättning från 1700-talet där 'Ån' stavas med stort Å hela sagan igenom, även när färdvägen går vidare som den nutida floden Kura ända till Kaspiska havet. Särskilt intressant är Snorres avslutande ord här ovan: "Hon kommer till sjös in i Svarta havet" Färdvägen - "Ån"- går således 'i' Svarta havet till länderna vid dess kuster. I en modernare översättning på 1920-talet av Emil Olsons, berömd särskilt för den fina språkliga utformningen, har orden blivit så här: "Norrifrån rinner från de fjäll, som sträcka sig utanför all bygd, genom Svithiod en flod .... Den flyter ut i Svarta havet." Författaren borde ha anat oråd och frågat sig varför Hildebrand "krånglat till" språket. Menar Olson att en flod börjar i Sverige och rinner ända till Svarta havet? Mer om betydelsen att tolka ord efter bokstaven finns att läsa på annan plats på UKF:s hemsida.. Kände den berömde kartografen Mercator till de isländska sagorna?  Enligt hans stora
karta över flodförbindelser i Norden och Ryssland,
tryckt 1595, kan så vara fallet. Studera vidstående utsnitt
ur
kartan. Kommentarer finns på annan plats på hemsidan.Kognitiv historia - ett nytt begrepp för tolkningen av gamla dokument Jag vill här, såsom jag gjort på andra ställen, framhålla vikten av att försöka komma fram till de föreställningar om geografin som man hade för tusen år sedan. Man skall därför - som den moderna historieforskningen säger - försöka uppfatta de för nutidsmänniskan dolda budskapen i en text eller bild. De förblir dolda tills vi lärt känna de föreställningar om tillvaron som gällde för människorna i forna tider. Särskilt översättare av gamla texter måste vinnlägga sig om försöka förstå vad ett dokument kan ha att säga utöver de ord som präntas i dokumentet. Detta gäller både texter, bilder och kartor. Mer vardagligt uttryckt: forskaren måste lära sig att läsa mellan raderna. (min tolkning av begreppet kognitiv historia. Historisk Tidskrift 2010:4) Den forntida uppfattningen om geografin speglas också i de första skissartade kartorna Det är mina erfarenheter från studierna kring de äldsta kartorna, några isländska sagor och Adam av Bremens skrift, som gör att jag vågat mig på förklaringen här ovan. Det troliga är att saken finns beskriven någonstans som jag inte känner till. Beträffande jämförelsen med kartor är utgångspunkten den karta som finns i Olaus Magnus stora bok om de Nordiska folkens historia från år 1567. Kartors ursprungliga uppgift var att visa vägen till olika platser - i det här fallet i Norden och närmaste delen av Ryssland. Man ser att floder och sjöar är sammanbundna i ett nätverk av förbindelser. Mellan floderna och sjöarna var det naturligtvis landväg som gällde. Men det är viktigt att inse att kartor av det här slaget inte är gjorda efter någon planlagd rekognosering. Kartorna är en skrivbordprodukt baserad på främst skriftliga erfarenheter under hundratals år. Det är förklaringen till varför Barents karta är förvånansvärt väl tecknad. Undantaget är Mälarområdet. Det är två omständigheter som dikterat kartritandet. Kartans främsta uppgift är att visa sjövägarna - till havs! Kartan vänder sig nämligen till sjöfarande handelsmän och ambitionen är att visa byggelsen längs kusterna. Det andra viktiga budskapet som kartan ger oss är att Uppsala ligger vid havet. All tillgänglig information för kartritaren nere i Europa vid 1500-talets slut var att man når Uppsala utan omlastning till mindre fartyg. Att det har varit - och är - en landhöjning i Norden kunde man inte föreställa sig - men man hade iakttagit en påtaglig oförklarlig vattenminskning. Olof Rudbeck konstaterade på 1600-talet att man inte längre kunde segla uppför Fyrisån lika långt som en mansålder tidigare. Staden låg ju vid havet enligt all tradition. Mälaren närmast Stockholm uppfattades enligt kartritaren fortfarande som en del av havet, trots att det blivit viss motström vid Stockholm i början av 1300-talet, särskilt vid vårfloden. Att Arboga och andra städer inte visas beror på att de var okända för flertalet handelsmän. Därmed har vi kommit fram till en mycket viktig omständighet att beakta vid tolkningen av dessa gamla kartor. Man har t.ex. bara ritat in sådant som är viktigt. De som var mycket viktigt har ritats extra stort. På kartan i Olaus Magnus' ovan nämnda bok är därför den viktiga infarten till Uppsala och Mälaren ritad med flera sund vid Södertälje och bara ett smalt sund vid Stockholm. Att både handelsmän och den plundrande vikingen Olav den Helige tog sig in Svitjod via Södertälje framgår av skriftliga upplysningar. Detta gällde om man kom väster ifrån. Om man kom från Ryssland var det naturligt att gå via Stockholm. Birka och Sigtuna var under forntiden välkända som handelsplatser på vägen till Österlandet. Mer om tolkningen av de gamla kartorna kommer längre fram i denna fil och på annan plats på hemsidan. Det nyss nämnda skall ses som ett apropå till de utförligare redogörelserna. När det gäller att förstå innebörden i en tusen år gammal skrift skall man inte lättvindigt översätta orden så att texten blir bekväm att läsa, dvs anpassad till nutida föreställningar i saken. Författaren Snorre Sturlason använder ordet 'å', Olson ordet 'flod' i exemplen här ovan. De har uppfattat vattendraget på olika sätt. Ingvar den Vittfarnes saga visar att 'Ån' är det långa farvattnet från Norden till Österlandet. Vikingarnas 'å' är inte samma sak som för oss. För människorna i norden var begreppet 'å' t.o.m. större än en flod. Det är en färdväg - en vattenväg (det fanns inga landvägar för långa transportsträckor!). Ån börjar, i det här fallet, vid någon plats nedanför den norska fjällen, varifrån den går tvärs genom Mellansverige, fortsätter via det hav i vilket Mälaren idag ingår till Ryssland och vidare via de ryska floderna ner till Svarta havet varifrån den forsätter till österns länder. Min tolkningen av innebörden i Adam av Bremens 'baltiska hav' bekräftas på samma sätt i den isländska sagan om Ingvar den vittfarne. Det är när denne vid ett tillfälle frågar kungen i det rike han besöker var källan ligger till den 'Å' som Ingvars följe färdas på. Svaret här nedan är ytterligare ett argument i min kritiska granskning av den betydelse, som begreppet det 'baltiska havet' fått i den officiella svenska versionen av från 1984. Jag citerar ur 1700-tals översättningen : "Ingvar frågade, om han visste hvadan denna Å fölle; hvartill Julfr svarade sig i Sanning veta, at hon komme från det Ursprung, som vi Wattenbälte (lindibellti) kalla, det är ett Haf emellan flera Länder". I en svensk tolkning från 1990 står det bara: "en källa som vi kallar Lindebälte". Ingen översättningen ges av lindibellti. Ingen förklaring ges till vare sig lindibel(l)ti eller Lindebälte. Varför?  Äldsta
skissen till en karta över Norden - Ur Nordiska kartans
historia av U.Ehrensvärd
Zieglers ursprungliga kartskiss Den avslöjar ännu tydligare än den efterföljande "renritade" kartan (första kartan i den här filen) att det är Adams version av av 'Baltiska havet' som Ziegler ritat in i kartbilden. Han har just fått veta att Novgorod ligger ungefär mitt på färdvägen ner till "de grekiska länderna". Tittar vi nu noga på Zieglers skiss ser vi att han lagt in färdvägen i Östersjön med början vid Skåne och ända in i Finska viken och mitt på den sträckan har han placerat Novgorod - namnet mellan det rödritade landet SAR - MATIA. Längs färdvägen finns följaktligen också Riga Observera också att han skriver BALT HEVM MARE (Baltheum = bälte) omedelbart intill kusten. Det är alltså inte fråga om namnet på Östersjön. Det är Adams vattenled som Ziegler placerat i Östersjön. Han tänker i analogi med den svenska översättaren av Ingvar den Vittfarnes vikingatåg Nils Brocman (1767) som använder namnet "ån" på Adams farvatten ända fram till Svarta havet samtidigt som placerar det i Östersjön. Så gjorde också Snorre Sturlason i Heimskringla! Skissen avslöjar dels att Ziegler fått sina upplysningar från Adam av Bremen eftersom han placerar Novgorod ungefär mitt på den vattenled som Adam så utförligt beskriver i sin berättelse och dels bekräftar att kartograferna 500 år efter Adam missförstått hans förklaring att det 'baltiska havet' ursprungligen varit en handelsväg ända till grekernas land, således inte bara en del av Östersjön. När Zieglers trodde att det baltiska havet endast omfattade Östersjön så var det naturligt för Ziegler att placera Novgorod ungefär mitt på södra Östersjönkusten. Lägg särskilt märke till att han förtydligat det som han trodde var det baltiska havet (= färdvägen) genom tätt intill kustlinjen skriva namnet BALTHEUM MARE ända från trakten av Blekinge och ända fram till floden Neva, den första floden i Ryssland. Det verkar som om de äldsta kartorna trots allt skulle ha något att säga oss idag. När de beskrivs i den kartografiska litteraturen är det emellertid mestadels felen man kommenterar, sällan positiva saker. Men kartorna gjordes för dåtidens behov och de bör ha fungerat för den tidens användare eftersom man gjorde allt fler kartor - med många fel enligt vårt sätt att se idag! På de första kartorna kunde enskilda objekt placeras i alldeles egna väderstreck! Kartan i Olaus Magnus historiebok om de nordiska folken är en sådan. Alla objekt på kartan är inte orienterade i rätt riktning. Man ser omedelbart att Finska viken går mot norr, fast den i verkligheten går mot öster. Viken leder fram till de ryska flodsystemen. Ryska krönikans vikingaled mot Novgorod går därefter helt korrekt rakt söderut från Ladoga. Väderstrecken hade ingen praktisk betydelse på en tidig karta. De var riktningsanvisningar för den som färdades genom landskapet. De kunde användas i kartornas föregångare, de s.k. seglationsanvisningarna. De första kartorna var egentligen bara kartskisser som skulle göra det lättare att orientera sig när man färdades på okända vägar. Vare sig kartorna snidades i träsnitt eller ritades på pergament så var utrymmet begränsat. Sådant som var viktigt måste få plats på kartan - således på bekostnad av likheten med verkligheten. Vi förstår att en av den nyss nämnda kartans viktiga upplysningar var att visa vägen fram till de ryska floderna, som långt före vikingatiden var grunden för handel med österlandets rika och kulturellt högt stående kulturen vid Kaspiska havet och Svarta havet. Det är kanske inte alls så långsökt att i det här sammanhanget tänka på folkvisan "Till österland vill jag fara". Väderstreck i naturen och på kartan är inte alltid samma sak Före kartornas tid användes väderstreck bara ute i naturen. De angav riktningen till nästa plats från det ställe som för tillfället var aktuellt. Att se landskapet i ett kartperspektiv, d v s uppifrån, var helt främmande för människorna. När Adam av Bremen för tusen år sedan skrev sin berömda berättelse om geografin i Norden använde han således väderstrecken i relation till den plats i berättelsen som senast beskrivits - som om han färdades genom landskapet från plats till plats. I den svenska texttolkningen utgår man från att Adam sitter hos den danska kungen i dennes kungsgård på Själland, varifrån denne pekar ut riktningen till de olika öarna. Forskarna har liksom sett Danmarks karta framför sig när de översatt den latinska texten och då konstaterat att Adams väderstreck inte stämmer. I kommentarerna till översättning som gjordes 1984 har forskarlaget vid fyra tillfällen förklarat att man försökt överföra Adams väderstreck till en karta. 'Det står klart för var och en (som läser Adams beskrivning) att antingen har Adam begått flera grova fel i placeringen av folkstammarna efter väderstrecken eller också hade han en annan uppfattning än vi om var norr, söder, väster och öster var'. I berättelsen använder Adam väderstreck ett 30-tal gånger. Ibland blir det naturligtvis samma resultatet vilket synsätt man än använder. Adams väderstreck måste läsas på det medeltida viset Jag har funnit att om man läser väderstrecken på det medeltida sättet innan man omformar dem till väderstreck på kartan så blir de riktiga i alla de fall jag hittat. Ett kort exempel. Adam säger att den stora halvön Jylland ligger väster om Själland., vilket är helt riktigt. I samma mening namnger han de tre största samhällena i norra Jylland. Det nordligaste heter i dag Skagen. Fortfarande i samma mening säger han att ön Fyn ligger i söder. Mycket riktigt - i söder ligger Fyn från de tre samhällena sett. Adam använder i meningen inget ersättningsord (pronomen) för det man nyss talat om, vilket vi gärna gör i svenskan. I översättningen har man helt riktigt sagt att Själland har Jylland i väster, och när man skall fortsätta säger man att den har i söder Fyn. När Adam säger att Fyn ligger i söder, så utgår han från det samhälle som senast talade om nämligen Skagen. Det är där han befinner sig i berättelsen när han säger att Fyn ligger i söder. Översättarna utgår ifrån Själland och tänker inte på att Adam faktiskt beskrivit det vindpinade Skagen som "öde" och att därifrån gick kortaste vägen till Norge. I översättningen blir det därför norra Själland som blir öde och med närmaste överfarten till Norge! Man har inte heller tänkt på att bara några meningar tidigare har Adam beskrivit Själland som blomstrande och välmående och platsen för kungsgården. Hur gick det till när myten om nordbornas felaktig väderstreckuppfattning skapades? Det felaktiga sättet att tolka Adams text är inte ett misstag bara inom 1984 års forskarlag. En av de mest inflytelserika forskarna i svensk historieskrivning gjorde samma misstag att föreställa sig att Adam såg en kartbild framför sig när han angav sina väderstreck. Grunden till misstaget uppkom kring sekelskiftet 1900. En grupp forskare hade fått för sig att de isländska sagorna beskrev norr förskjutet ca 45 grader medsols på kompassrosen. Andra framhöll att nordborna var mycket väl medvetna om den exakta nordriktningen. Det var därför de med säkerhet kunde nå Island med hjälp av polstjärnan förklarade man. Men Lauritz Weibull, den nyss nämnde forskaren, lyckades år 1928 bevisa med hjälp av bl.a. Adam av Bremens text att det var vetenskapligt godtagbart att ändra på väderstrecken i den tusen år gamla berättelser. Den regeln gällde i allra högsta grad år 1984 vid tolkningen av Adam, och då ansåg man det t.o.m. vara legitimt att öka vridningen till 90 grader! Detsamma gällde för bara några år sedan, då forskningen obesvärat ändrade i den isländska saga som berättar om platser i Upplands-Bro. När denna ändring inte stämde med den geografiska och geologiska miljön i Upplands-Bro, sådan den var för tusen år sedan, beslöt jag mig att på allvar undersöka saken. Jag blev då tvungen att gå ända in i Adam av Bremens latinska källskrift eftersom det var i den som Weibull hittade sitt generella bevis för en nödvändig ändring - väl att märka - till 45 grader Ytterligare ett kort exempel. Weibull använder samma förklaring som i ovanstående exempel men med ett viktigt tillägg. Ett av hans bevis för 45 graders vridning kommer när han förklarar att de tre samhällena på norra Jylland absolut inte ligger väster om Själland utan nordväst! För att riktigt förstärka sitt påstående översätter han den aktuella texten med att ersätta det obefintliga pronomenet den med Själland! Kartorna krävde mer precisa väderstreck Under medeltiden använde man de fyra stora väderstrecken. Det är möjligt att man redan i de tidiga kartorna behövde mer noggranna väderstreck. Hur det kan ha varit med den saken överlämnar jag till dem som vet bättre. Jag vill bara framhålla den ursprungliga betydelsen av de latinska orden för dem: soluppgångens, respektive solnedgångens land, liksom sunnanvindens och nordanvindens riktningar. Det är viktigt att ha i minnet att väderstrecken ursprungligen bara användes i naturen på Adams tid, och man förmodligen använda dem på samma sätt i de många seglationsberättelserna som genom tiderna kommit att se dagens ljus. Det var först när dessa förvandlades till kartor som det blev problem. Även om de gamla kartorna inte är riktiga enligt vår nuvarande måttstock var de användbara för samtidens resenärer. Det är naturligtvis så, att de som gjorde kartorna hade ett budskap att meddela, det nämligen "att visa vägen". Ingen kostade på sig dyrbar pergament för att medvetet rita oriktiga skisser. Jag vill helst använda ordet skisser eftersom det egentligen är fel av oss att kalla dem för kartor med tanke på den innebörd vi nu lägger i begreppet karta. Det som visas på dessa skisser är orter, floder, sjöar, vikar, hav, skogar och berg. Det vill säga sådant som är av betydelse för samfärdsel människor emellan. (Zieglers karta här ovan). Anlagda vägar var sällsynta i Skandinavien och Ryssland, som är den del av Europa som den här studien handlar om. Det är vattendragen som var grunden för resandet i dessa länder. Inte nödvändigtvis för att färdas med båt. Det fanns ofta ridvägar längs stränderna. Vintertid nyttjade man med fördel isarna. Framförallt var floderna beständiga vägvisare. Man färdades ofta i grupper för att kunna hjälpa varandra mot rövare Objektens placering på kartskissen kan ligga i oriktiga väderstreck, men det hade ingen betydelse eftersom resenärerna inte använde kompass. Om du själv någon gång blir tvungen att rita en skiss åt någon kommer du inte att vara särskilt noggrann med avstånd och vinklar på den färdväg du skissar. Det viktiga är att markera landmärken och sådant som kan vara till hjälp för orienteringen. Du kan också utgå ifrån att personen frågar sig fram, om något blivit oklart i din skiss. När du läser de gamla kartskisserna måste du också betänka att utrymmet på den tidens ritunderlag varit begränsat. För att få plats med viktiga delar var man tvungen att minska på sådant som man ändå kunde förstå. På en 1400-tals karta över Europa har exempelvis Alperna gjorts så små att man knappast förstår att det är den väldiga bergskedjan som avses. Orsaken är att den faktiskt var oanvändbar för transport av varor. Det fanns viktigare saker i området som man ville få plats med. Det allra första kartorna/skisserna som överlevt till vår tid är de, som antingen ritades på pergament, som var ett slags styvt skinn från kalv- eller oxhudar, eller kartbilder som snidats fram i trästockar för att kunna tryckas på papper. Om de första utkasten till kartbilden gjorts på papper så har de för länge sedan förintats. Den första nordiska kartan/skissen av betydelse - och som blev allmänt känd - är den som finns som utvikningsblad i Olaus Magnus' stora bok om De nordiska folkens historia. (mindre tillägg i dec 2012)  Kartan bygger på flera grundläggande metodiska och oskrivna lagar, som vi först måste bli medvetna om för att rätt kunna läsa kartbilden. Mest iögonfallande är kanske Bottenhavets och Bottenvikens smala och raka form mitt i kartan. Det var praktiskt att här lägga gränsen mellan de två träblock som träsnidaren har använt. Trots den "felaktiga" riktningen kommer en resande inte att missa Haparanda, om det är dit denne är på väg.. Lägg också märke till att de äldsta kartorna inte har någon nordpil. Du inser omedelbart varför när du ser hur man ritat Finska viken. När kartan gjordes i mitten av 1500-talet hade svearna minst tusen års erfarenhet av att Finska viken gick i väst-östlig riktning och naturligtvis visste man att Finland inte var långsmalt. Man visste också att färdvägen fortsatte österut in i Ryssland till sjön Ladoga, och där ändrade riktning och gick rakt mot söder ner till Novgorod. Lägg därför märke till att färdvägen från kartans Ladoga går mot söder, precis som i verkligheten. Väderstrecken varierar således på en och samma karta - och det är faktiskt inte bara på den här kartan det är så. Vi kan således inte motivera frånvaron av nordpil med att forntidsmänniskorna inte skulle ha vetat var norr låg. De var ständigt medvetna om väderstrecken och kunde läsa av stjärnhimlen för de kalendariska behov de hade. I dag är de flesta av oss i det avseendet analfabeter. Troligen har du aldrig tänkt på att kartor "medvetet kan ha ritats fel" på detta sätt, och du frågar dig naturligtvis varför man våldförde sig på Finland och Finska viken. Svaret är att dåtidens kartor främst ville visa sådant som var viktig och här gällde det att få plats med information om förbindelserna med Ryssland. Kartritarens önskan är att i nedre högra hörnet kunna visa vilka floder som kan föra en resande vidare in i Ryssland längs en mycket viktig färdväg som använts i årtusenden. Den finns ännu kvar, men nu är det kanaler där man förr tvingades dra båtar och last mellan olika floder. För att få rum på kartan med de närmast liggande ryska floderna valde man att förminska Finland och låta Finska viken gå mot norr. Du tycker kanske att man borde ha gjort Finska viken bredare, särskilt i jämförelse med Viborgska viken. Då har vi kommit in på en annan ofta återkommande modell för kartritandet. Sådant som är särskilt viktigt ritas ofta större än vad skalan visar. Detta har gjorts för att markera betydelsen. Så gör vi än idag på våra kartor när huvudvägar görs bredare än skalan egentligen skulle tillåta. Beträffande Viborgska viken skall vi betänka att kartan ritades vid tidpunkten för det nordiska 7-årskriget. I Viborg fanns den svenska utposten mot Ryssland i form av en kraftig försvarsborg, den viktigaste i denna del av landet. Och - det viktiga var handelsvägarna. De skulle vi komma att strida om länge. Sverige ville ha kontroll över den viktiga handeln med Ryssland och den gick via Viborg. Genom de många krigen med Ryssland fick vi senare handelsplatser även i Reval och Narva. Jag vill erinra om att svenskars handelsresor på de ryska floderna går mycket långt tillbaka i tiden - med fredliga kontakter med ryssarna! Om det vittnar den oerhört stora mängden av arabiska mynt som hittats i den svenska jorden, framförallt på Gotland och i Mälarområdet. Men det är en annan historia som du snart kan läsa på annan plats. Här och nu vill jag bara säga att det inte är några araber som "tappat" mynten vid resor i Sverige. Pengarna är betalning för de eftertraktade varor som svenska handelsmän sålt till folken i österlandet. De första kartorna saknar speciella karttecken. Har du märkt att kartorna som hittills visats inte har någon lista med teckenförklaringar? Sådana behövdes inte. Kartbilden talar mestadels för sig själv. Floder, sjöar, hav och skogar är tydliga symboler i sig själva. Det finns dock en egenhet i Olaus Magnus kartbild som behöver förklaras eftersom samma företeelse ritas olika i Sverige-Norge och i Ryssland. Olikheten ligger i sättet på vilket olika vattensystem binds samman. Kartritaren - vem det nu är, (boken med kartan gavs ut efter Olaus Magnus död) har i de nordiska länderna bundit samman vattensystemen med ett sjö- eller kärrliknande tecken. Det betyder emellertid inte alls att vattensystemen bokstavligen flyter samman. Det är endast undantagsvis - vid kraftig vårflod - som en sjö kan avvattnas åt två håll, exempelvis Vallentunasjön i Uppland. Ett träsk eller en mosse kan också avvattnas åt flera håll, men de har ingen fri vattenytan för obehindrad båttrafik. Tecknen är alltså platser där man transporterade varor och kanske också båtar över land. Det ser man särskilt på nedanstående rysslandskarta från sekelskiftet 15-1600. De enda färdvägarna på kartan är flodvägarna med sina markeringar av de bästa dragställena. Jag upptäckte, som jag vill minnas, symbolens ursprung när jag på kartan i Olaus Magnus bok fann att Vättern hade något som såg ut som en vattenförbindelse med Västerhavet. Sjösymbolen visade sig vara Dumme mosse, och det är förvisso inget vatten att segla på. När jag sedan fann att staden Växsjö ritas med sjöförbindelser mot såväl Skåne som Västkusten och Ostkusten stod det klart för mig att den sjöliknande symbolen var en mix av källflöde, mosse och dragställe mellan vattensystem. Min tolkning är lätt att verifiera om du studerar hur de sydsvenska vattensystemen på kartan är sammanbundna med de norska. Man far inte med båt tvärs över norska fjällen även om det ser så ut på kartan. När floder på denna karta liksom Mercators Rysslandskarta från 1595 binds samman är det ett tecken på att floderna i själva verket är rekommenderade färdvägar. På Mercators kartor är platsen för övergång mellan flodsystemen en kärr/sjö-markering i vardera floden. Mercators
Rysslandskarta från 1595
Nedanstående karta finns i denna länk som pdf-fil, vilken kan förstoras  Sättet att markera övergången från ett vattensystem till ett annat ändrades redan i kartan i Olaus Magnus' bok. Rysslandsdelen av kartan ger exempel på den andra metoden. Floderna binds inte samman via en enda sjö- eller kärrliknande symbol. Dragstället mellan två floder ligger mellan symboler som ligger intill varandra i vardera floden. Denna metod används allra mest i Mercators ovanstående karta över Ryssland. Du ser det mycket bättre om du använder pdf-filen där bilden kan förstoras. Försåvitt jag känner till saken, är det på kartan över Norden som den nya betydelsen först börjar tillämpas, bägge metoderna finns på samma karta. Särskilt i Ryssland var båtsläpningsställena bemannade med folk som kunde hjälpa till med transporten. Mercator har t.o.m. förtydligat saken genom att skriva det ryska ordet för dragställe - "Wolok" - vid båtsläpningsstället mellan de två viktigaste vattensystemen. Senare kommer ytterligare ett förtydligande när det gäller dragställenas lämplighet. På kartor från 1600-talet visar storleken av dragplatssymbolen vilka båtsläpningsställen som är bäst. Eftersom vattenflödet varierar efter årstiden så kan symbolens storlek också vara en antydan om var man kan finna den säkraste vattenföring. Storleken på dragplatstecknen kan vara kännemärket på en alternativ färdväg för exempelvis vikingar som ville nå Svarta havet, som ju var ett viktigt mål för dem. Den svenska Aifur-expeditionen fann, när man följde den i Nestorkrönikans beskrivna "varjagvägen" (vikingavägen) att vattentillgången var mycket dålig. När nu ryska arkeologer anser sig ha funnit att vägen förbi "vikingastaden" Novgorod redan i gammal tid led av vattenbrist, så skulle dessa 1600-tals kartor kunna hänvisa till en alternativ väg, som vek av från Nestorkrönikans "klassiska" väg redan norr om Novgorod. Man valde att gå den väg som ledde mot Volga via floden Msta. Den gick tyvärr upp över Valdaj bergen, som är den stora vattendelaren varifrån floder går i fyra riktningar. Vägstreckningen hade nackdelen att det var "uppförsbacke". Men det är känt sedan länge att befolkningen längs floden ställt upp med lots- och draghjälp - en viktig inkomstkälla. Således en parallell till dragstället vid Kalmarsand på gränsen mellan Bro och Bålsta. Det senare vet vi därför att vår första riksantikvarie Aschaneus berättar om "Kalmare kånkare, the är Dragare eller förare". 1600-talskartorna visar vägskälet där man kunde dra båtarna antingen mot Volga eller mot de floder som ledde ner till Dnjepr, således till Svarta havet. Att det nämnda alternativet var känt redan år 1413 vill jag läsa ut av Viladestes karta här nedan. Den är naturligtvis mycket schematisk. Flodförbindelsen mellan vattendelaren Valdaj är tecknad som en vågformig linje som går rakt ner till Svarta havet. På kartan är Valdaj tecknad i enlighet med den traditionella föreställningen av vattendelaren - ett område med kullar. Till höger om mitten i det valda utsnittet av kartan är Valdaj avbildat som vägmärket för gropig väg. Men lägg märke till att floden kommer fram mellan två kullar. Flodförbindelsen med Svarta havet är inte ritad vid sidan av vattendelaren, där den klassiska vikingaleden gick och som Aifur-expeditionen valde. Det kanske ligger en tanke bakom teckningen av floden norr om Valdaj, när den inte ritats med samma våglinje som söder därom. Sträckan var ju extra besvärlig att ta sig igenom.  Karta nr 2. Viladeste år 1413 – Flodvägarna till Kaspiska havet och Svarta havet En central plats i det ryska kommunikationssystemet är vattendelaren, belägen mellan Novgorod och nuvarande Moskva. Här kunde man välja mellan floden Volga till Kaspiska havet och Persien eller vägen via Dvina (Düna) / Dnjepr ner till Svarta havet. Lägg märke till att kartan inte visar vägen över Novgorod och floden Lovat som den svenska expeditionen med Aifur fann obrukbar på grund av lågt vattenstånd utan går upp över vattendelaren, ritad som två kullar. Det är där flodsystemen vid högvatten flöt samman enligt svenskarnas rapport 1674. Det svagare strecklinjen norr om vattendelaren bör vara symbolen för båtsläpningsstället. Kartan kanske har givit oss svaret på ett olöst problem. Kaspiska havet är mycket svagt färgat, men man ser de många ortnamnen längs västra stranden. Den här länken leder till en karta som kan förstoras . Ett annat utsnitt ur Viladeste-kartan ger fler exempel på tänkbara tolkningar av en gammal karta, som kartograferna gärna nonchalerar eftersom de inte skulle ha något att säga/lära oss idag.. Dessa gamla kartor är dock samtida vittnesbörd som visar vad som var aktuellt i gammal tid. De visar hur man tänkte när man i bild försökte återge landskapet. Historien kring historien är också intressant Se bild 1 Kan vi tro på vad kartorna visar? Vi har sett exempel på sådant som vi kallar fel och att det inte nödvändigtvis är så att kartritaren inte vetat bättre. Träsnidaren - och de efterföljande gravörerna med sina kopparstick - hade förvisso aldrig själva kontrollerat saken. Inte ens den som gjort underlaget för träsnidaren/gravören hade varit på platsen! Alla fanns nere i Europa där de tekniska möjligheterna att framställa trycksaker fanns. Att detta menligt påverkade den sanna bilden av verkligheten var man medveten om. Ambitionen att kunna åstadkomma en exakt karta var helt verklighetsfrämmande för medeltidens människor. Ändå kan de ge oss förbluffande kunskap, som du skall få se, när vi fortsätter att titta närmare på vad kartorna vill visa. Genom denna studie har jag förstått att vi skall vara tacksamma för att utgivaren av kartorna aldrig givit någon eller några i uppdrag att rekognosera på platsen! Vad är några enskilda personers uppfattning om geografiska förhållanden i en för dem främmande bygd värda i jämförelse med den samlade erfarenheten hos resenärer som i århundraden färdats längs Östersjöns kuster och floderna i området. Jag vill sträcka mig längre än till århundraden! Den romerske historieskrivaren Tacitus berättade redan för 2000 år sedan om de skickliga sjöfarande folken som bodde på öar uti den norra oceanen, dvs nuvarande Östersjön. Han uppmärksammar särskilt deras stora flottor. Vi förstår att det verkligen funnits erfarenhet om var de viktiga sjövägarna fanns. Landhöjningen Nu till en mycket viktig sak i frågan om kartornas tillförlitlighet. Vi måste ha klart för oss att ingen kartritare i gammal tid kände till den i Nordeuropa pågående landhöjningen. 14- och 1500-talskartorna visar därför hur landskapet såg ut flera hundra århundraden före det årtal som står på kartan. Om någon påpekade att det i verkligheten nog såg annorlunda ut så litade kartritarna mer på de gamlas erfarenheter. Tack vare detta kan vi lägga ytterligare en tidsdimension på den plats som en gammal karta beskriver. Vi kan nämligen idag med ganska stor säkerhet rekonstruera hur landskapet verkligen såg ut det år som står på kartan. De gamla kartorna ger oss alltså en bild av hur man uppfattade landskapet långt före den tid de gjordes - men framförallt - de visar hur man utnyttjade landskapet kommunikationsmässigt. Det skall visa sig att exempelvis Olaus Magnus' "föråldrade" 1500-talsbild ger oss en mycket värdefull upplysning om de sjövägar som användes både före och efter 1500-talet. Begreppet 'carta marina'
Innan jag går vidare vill jag ta upp ett exempel som jag
tycker både bekräftar idén att en karta representerar
flera tidsdimensioner och att den ger oss värdefull kunskap om
äldre
kartor i allmänhet. Härtill skall vi använda Barents
karta (1598) över Norra
Ishavet. Den tillhör en mycket vanlig typ av karta som brukar
benämnas carta marina,
således en karta för dem som färdas på haven.
Sådana visar oftast bara orter som ligger längs kusterna,
således handelsplatser. De äldsta kartorna av detta slag
kallades också portolankartor,
där 'porto' syftar på hamnar, dvs portarna till ett land. Om du intresserat dig för gamla kartor känner du säkert till Olaus Magnus, s.k. Carta Marina från 1539. Jag skriver så kallade eftersom Olaus Magnus själv aldrig använde den benämningen. Han berättar om den som sin gotiska karta. Han marknadsförde den som "karta över det gamla Götariket och andra nordiska länder" (fast på tyska förstås). Hans berömda karta är verkligen ingen carta marina, kuststäderna spelar på hans karta en mer underordnad roll. Han namnger platser i inlandet och har lagt in mängder av bilder som beskriver händelser och viktiga företeelser även på sjöarna och i haven. Det förbluffande är att orden Carta Marina ingår i kartans titel. Han borde således själv ha godkänt namnet. När kartan trycktes efter kopparstick och i förminskad skala efter hans död fanns inte titeln med. Mitt förslag till tolkning av detta är att tryckaren år 1539 ville ha med uttrycket Carta Marina för att kartan skulle sälja bättre, eftersom 'carta marinor' var mycket populära ännu i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Den saken har jag diskuterat utförligare på annan plats. Ur Barents karta från 1598  Titta på Stockholms skärgård både på den tidigare visade Nordenkartan och på Barents karta här ovan. Man visste uppenbarligen att det fanns en mycket stor mängd öar i "norra" Oceanen och att människor bodde på dem och inte enbart inne på fastlandet, som redan den tidigare nämnda Tacitus visste tusen år före vikingatiden.. Och det är just detta förhållande som är intressant, när vi går att beskriva färder i Norden och Ryssland från vikingatiden och århundradena dessförinnan. Man visste sedan gammalt att Sigtuna var en mellanstation på vägen mot Ryssland. Det berättas det om i isländska skrifter. (bl.a. Olav Haraldsons saga) Före 1000-talet var det Fornsigtuna som gällde - enligt arkeologiska dateringar redan från ca 600-talet e.Kr, kanske tidigare. Vi skall minnas att vid färder i Ryssland kunde man inte använda de stora havsgående vikingaskeppen. Man använde mindre båtar där seglet - om det ens fanns - främst var ett hjälpmedel i medvind.. Huvudregeln var att man tog sig fram inomskärs, den "beprövade vattenvägen" . Källor långt fram i tiden visar att infartsvägen till Svitjod - och senare även Sverige - gick genom nuvarande Södertälje. Barents karta i ett vidare perspektiv Barents karta, ritad av hans medhjälpare efter hans död, visar havens kuster (Atlanten och Östersjön) Helt följdriktigt är därför Uppsala placerat vid havet. Kartritarna "visste" ju sedan länge att så var fallet. Vad de inte visste var att landhöjning senare hade skapat ett vid vårfloden svårpasserat sund vid Almarestäket, som under en kortare tid av året kunde uppfattades som havets gräns. Sundet förblev svårt att ta sig igenom ända in i vår tid av två kombinerande geologiska orsaker. Bottentröskeln vid Stäket var mycket grund samtidigt som branta stränder varje år skapade stark ström, "stort forsfall" enligt sagan. Så sent som 1839 var nivåskillnaden norr och söder om Almarestäket 1,2 m. Öppna denna länk. Vi ser kartritarnas bekymmer när de skall visa platsen för det senare tillkomna Stockholm, en stad som verkligen var känd i Europa efter Stockholms Blodbad i början av 1500-talet, då ännu inte överträffat av det Parisiska Blodsbröllopet. De visste att staden låg där havet började. Alltså borde Stockholm placeras vid havsstranden, så som man också gjort på kartan. I själva verket anlades Stockholm på en ö mitt i den Barentska skärgården, och det först sedan landhöjningen skapat strömmande vatten där. Kartan är ett utmärkt åskådningsexempel till det faktum att den ursprungliga Stockholmska skärgården omfattade även det nuvarande Mälarområdet ända bort till Uppsala och Arboga, som då låg vid havets strand. I det nu presenterade perspektivet är det intressant att se var den isländska sagan om Olav den Helige (Haraldson) placerar det omdiskuterade landet Svitjod. Sagan förlägger det uppströms Stocksunda (Almarestäket, Stäketsundet). "Konung Olaf höll sedan österut framför Svitjod (han befinner sig på havet, där Mälaren nu ligger, efter att ha tagit sig förbi nuvarande Södertälje), lade in i Lagen och härjade å båda landen". (I de äldre versionerna har Lagen fått namnet Skarven - norr om Stäket.) Vi ser att Barents karta kan användas för debattinlägg i intrikata dagsaktuella spörsmål. Sagans Lagen är alltså inte Mälaren, utan nuvarande mälarfjärden Skarven norr om Stäket.(vilket de äldre versionerna av sagan tydligt framhåller). Olaf seglade som sagan säger "framför Svitjod". Debattinlägget är riktat till dem som hävdar att Lagen är detsamma som Mälaren. Omkring år 1000 var Mälaren en del av havet! Det betyder att när det regnar mycket i Svitjod, så svämmar havet över! Det skulle behövas en flod i storleken Amazonfloden för att ett hav skulle svämma över eller att Grönlandsisen smälte bort och rann ut i havet. Den flerhundraåriga debatten om platsen för Olav Haraldssons seglats i Mälarområdet. Kort sammanfattning Nu tillbaka till en fortsatt diskussion kring Zieglers karta Den ryska vikingastaden Novgorod vid Östersjön är väl ändå alldeles på tok placerat? Javisst är det fel. Men uppgiften grundar sig inte på fri fantasi, långt därifrån. Jag ser scenariot framför mig. Kartritaren Ziegler, en lärd man i många vetenskaper, sitter nere i Italien på 1520-talet och diskuterar geografiska fakta om Norden med ett par svenskar, bl.a. historikern Johannes Magnus. Så mycket vet vi. Hans avsikt är att samla ihop fakta för att göra en karta över enbart norra Europa. Det kommer att bli den första (kända?) specialkartan över Norden – och den kommer med såväl riktiga som viktiga budskap. Att Sverige hade sin rätta utsträckning mot norr var känt av Adam av Bremen 500 år tidigare. Det visas av hans riktiga väderstrecksanvisningar när han beskriver geografin i Sverige och Danmark. Men så fanns ju inte heller några förvillande kartor på hans tid. Han litade på uppgifterna att Västergötland och Skara låg i väster och att värmlänningarna bodde norr därom, och att Sigtuna låg söderut från Hälsingland räknat sett. Adams roll i väderstrecksdebatten har fått sina egna kapitel i UKF:s forskningsprojekt kring våra gamla kartor. Hans bidrag härvidlag visar oss hur vi använde väderstreck innan vi börjat göra kartor. Jacob Zieglers äldsta karta 1529-32; Nu till ett viktigt budskap i Zieglers karta. Den säger oss nämligen att Ziegler kände till det farvatten som Adam av Bremen talar om så ofta i sin latinska text, i vilken det bl.a. finns många tidiga upplysningar om vårt land. Adam - och framförallt en 250-årig skrift från 800-talet som Adam hänvisar till - beskriver färdvägen som ett slags sund som sträcker sig från Nordsjön via Östersjön och de ryska sjö- och flodlederna ända ner till Svarta havet. Adam skrev sin text på 1070-talet, flera hundra år innan de första kartorna skapades. Han skildrar de Skandinaviska länderna på samma sätt som de sjöfarande handelsmännen upplevde det landskap de färdades igenom. De iakttagelser de gjort antecknades i seglationsbeskrivningar som sedan andra kunde ha glädje av. Det är sådana notiser som är ursprunget till kartorna. Man fortsatte i själva verket att göra skriftliga reseberättelser ända in på 1800-talet eftersom sådana var noggrannare än kartorna/sjökorten. Det finns också en annan latinsk skrift som är tusen år äldre. Där finns inga detaljerade upplysningar om Norden, men det påpekas att folken på öarna i norra oceanen (Östersjön) var mycket erfarna sjöfarare. De hade stora flottor men använde inte segel, hade lösa åror och båtarna var spetsiga både i fören och aktern. Med dessa ord vill jag erinra om att det redan på Adams tid fanns en tusenårig erfarenhet och tradition om hur man färdades i Östersjöländerna utan kartor. Den färdväg som Adam och hans sagesman Einhard berättar om hade redan på hans tid kommit att kallas Bälthavet (’balt’) eftersom ’ä’ inte finns i latin) Det var folket som bodde utefter färdvägen som hittat på namnet. Det påstår i varje fall Adam/Einhard som förklarar ordet ’bälte’ med att färdvägen var som ett bälte av vattenleder av olika slag: hav, floder och sjöar sammanbundna med dragställen. Adam tar flera gånger tillfället i akt att berätta om färdledens egenskaper och använder då de latinska orden för sund, ström, vik, bukt – inte det latinska ordet ’mare’ = hav. Det använder han när han återger det traditionella (felaktiga) namnet som färdvägen fått. När nyöversättningen av Adams bok gjordes 1984 inträffade något märkligt. Forskargruppen bestämde sig för – kanske i vällovligt nit för att förenkla förståelsen för läsaren – att använda ordet havet, havsbukt, vik när det i själva verket står sund, ström, vatten. Adams segelled blir i deras översättning så ofta kallad ’det baltiska havet’ att läsaren omedvetet kopplar namnet till Östersjön. Det var först i 1984 års översättningen som de nämnda orden ersattes med hav - rätt och slätt - och det felaktiga uttrycket ”Baltiska havet” blev permanentat. Hur detta kan ha gått till finns att närmare studera i UKF:s skrifter. Läs mer härom När Ziegler gjorde sin karta hade han tagit till sig Adams ord att Novgorod ligger någonstans på mitten av detta bälte. Han placerade följaktligen Novgorod ungefär mitt på den sträckan. Ziegler hade alltså uppfattat saken så, att det baltiska havet inte sträckte sig längre än in i Finska viken. Troligen redan före Adams tid har ordet ’hav = mare’ felaktigt kommit att användas i uttrycket ’det baltiska havet’, som alltså inte är ett hav i egentlig mening. ”Ordets makt över tanken är stark” Uttrycket har sin parallell i ”Det är segraren som skriver historien". En auktoritativ förutfattad mening har, som vi ser, begränsat möjligheterna till en allsidig syn på texten.. Observera att Ziegler inte tvekar om vilken del av Östersjön som ingår det s.k. baltiska havet. Han skriver BALT HEVM MARE alldeles intill Östersjöns kust och in i Finska viken. När översättningen - dvs tolkningen - görs 1984 har man bestämt sig för att Adams ’baltiska havet’ är namnet på Östersjön. Följden blir att de många nyanserna i Adams ordval för den långa färdvägen i österled går till spillo, när det bara blir ordet ’havet’ kvar. En verklig poäng i min argumentation mot 1984 års översättare uppträder vid analysen av det ord Adam väljer, när han berättar om de folkslag som bor längs färdvägen liksom vissa öar där. Han använder då ett poetiskt ord för hav, nämligen ponto/ ponti/ pontus, vilket betyder havsvåg, vida havet, sjö, vatten, havskust. Ex. 1. Detta havs (ponti) kuster har tagits i besittning av …. Ex. 2. Det finns också flera andra öar i detta hav (ponti) Adam använder det mångtydiga ordet ’ponti’ för att riktigt markera att benämningen ’det baltiska havet’ på hans tid inte är detsamma som nuvarande Östersjön. Genom sitt ordval har forskningsgruppen inte behövt bekymra sig över olika nyanser i tolkningen, nyanser som man uppenbarligen inte förstått innebörden av. Om man känt till Adams bevekelsegrunder för dennes ordval hade man aldrig behövt ta till den radikala åtgärden att ändra hela 90 grader i Adams väderstrecksanvisningar. Detta kommer du lättare att förstå i artikeln om 1567 års karta i Olaus Magnus bok om de Nordiska folkens historia. Men du kan också gå till forskningsprojektet om tolkningen av Adams berättelse där det finns ett försök att grundligt förklara saken. Kartor som
behandlas i detta
avsnitt:
Kartan här ovan är alltså en mindre del av Carignanos karta från 1320-talet, som du ser i sin helhet om du högerklickar och väljer nytt fönster. De första kartritarna var medvetna om Nordens verkliga utsträckning. Det var rent praktiska skäl till att man ”lade ner” Skandinavien och Östersjön. Detta område har nämligen tillkommit som komplement till redan befintliga Europakartor. Skulle du tvivla på den saken kanske du blir övertygad om du klickar på denna länk som visar grundkartan till de övriga. Du ser som vanligt Medelhavet i centrum på ett relativt litet pergament, ett mindre kalvskinn. När man så småningom insåg att den gamla nordliga färdvägen till Orienten var intressant att infoga i Europasammanhanget gjorde man som man gjort redan på de romerska kartorna: man placerade Östersjöområdet där det fanns lämpligt utrymme på underlaget för kartan. Man måste snart använda ett större kalvskin. Så tycks man ha gjort ända till Norden fick sin egen karta genom Jacob Zieglers karta 1520-32 Skandinaviens roll i sammanhanget är den handelsväg som Adam av Bremen hade beskrivit 3-400 år tidigare. Vi ser alltså att Adam spelar en betydelsefull roll inom kartografin. När han hänvisar till sin sagesman Einhards kunskap om färder på de ryska floderna förmedlar han minnet av varjagernas färder ungefär samtidigt som Nestorkrönikan sätts på pränt. Adam har inte ansett vikingafärderna som hedniska rövarfärder. Så vill jag tolka hans positiva syn på farvattnet mellan Hedeby i Danmark och de grekiska länderna vid Svarta havet. Vi skall också minnas att förbindelserna mellan Skandinavien och Ryssland började under fredliga förhållanden långt före vikingatiden. Man måste nämligen stå väl med lokalbefolkningen för att få hjälp vid dragställena och i de omvittnat svåra forsarna vid exempelvis floden Msta uppe på vattendelaren, varifrån floder rinner ut åt olika håll. Vid extrema högvattenperioder är det omvittnat att floder ”kan byta vatten med varandra”. Det fanns således en positiv bakgrund till berättelserna i Nestorkrönikan om ryssarnas begäran om hjälp från ruserna i samband med att Rurik och hans bröder fick så stort inflyttande i Ryssland. När Skandinavien först sätts på kartan kan det bokstavligen ses som en marginalanteckning längst upp i kanten på det tillgängliga utrymmet. Att Östersjön uppfattas som ett betydande vatten framgår av dess storlek på kartan. Mellaneuropa ges ett förhållandevis litet utrymme. Att både Östersjön och Skandinaviska halvön läggs ner har två orsaker. Den ena är att Bottenhavet och Bottenviken var ointressanta för europeisk handel och kunde därför utelämnas. Adam inbegriper inte heller den delen i sitt 'baltiska hav'. Den södra delen av Östersjön är betydelsefull och får därför stort utrymme på bekostnad av Mellaneuropa. Både kartritaren och Adam av Bremen har vetat att Skandinavien har en nord-sydlig utsträckning. Men man gör som man gjorde ännu i slutet av 1500-talet; man fyller utrymmet med det som är viktigt att få med. Se biskop Brasks karta över Norden. Där får Sverige vika sig i 90 grader för att få rum. På liknande sätt gjorde Olaus Magnus när han lät finska viken gå parallellt med Bottenhavet för att få plats med ryska floder. Den första bilden av Carignanos karta som jag såg fanns i boken "Geografins historia i Sverige intill år 1800". Kartbilden där visade bara den långsmala Östersjön och det ännu smalare Skandinavien. Men på en bild av hela kartan ser vi Östersjön och Skandinaviska halvön ihopträngda i kanten av pergamentet. (Carignano_1320-hela-1.jpg). Man ser att kartan är en Europakarta där 1/3 av pergamentet ger plats åt Afrika! Samma disposition av kalvskinnet tillämpas på kartorna (Dulcert_1339.jpg) och (Viladeste_1413.jpg) På en ännu äldre karta ser vi att det inte fanns något som helst utrymme på kalvskinnet för Skandinavien-Östersjön. Det fordrades största möjliga pergament. (Carta Pisana-kalvskin.pdf) Man hade som vi sett hela Medelhavsområdet och norra Afrika på ett pergament i standardstorlek. Detaljerade upplysningar om Norden hade man inga, men det var angeläget att lyfta fram budskapet att det också fanns en mycket gammal nordlig handelsväg mellan Nordsjön och Medelhavet beskriven av Adam av Bremen flera hundra år tidigare (1070-talet) Jag tar för givet att resenärernas seglationsbeskrivningar har påpekat att vattenleden svänger av upp mot norr, när man passerat Skåne-Blekinge eftersom Adam vid det tillfället i sin beskrivning säger att götarna bebor landet ovanför (supra) Skåne. Det är närmast en gåta hur uttolkarna av Adams text - här och på andra ställen - har kunnat undgå att se vad Adam menar. Det finns dock en ursäkt för detta. Forskningen har ju hela tiden framhållit att Adam haft otillförlitliga källor när det gäller placeringen av länder och folk. Dick Harisson har i nya bokverket om Sverige historia ursäktat Adam med att han skulle haft dåliga sagesmän. Det är troligen de ovan diskuterade kartorna som ligger bakom översättarnas förklaring i kommentardelen: ”Det är känt, att många författare i tiden före Adam trodde, att den skandinaviska halvön sträckte sig österut från Danmark, inte norrut.” Saken är förvisso mer problematisk än det kan tyckas. Du kan läsa om detta i de tre långa artiklarna som behandlar tolkningen av Adams text. - exempel på hur
kartografen utnyttjar
tillgängligt utrymme.
 Denna karta är ett annat exempel på hur kartbilden påverkas av den tvångströja som framställningssättet erbjuder. Tidigare exempel har visat att kalvskinnets brist på utrymme medverkat till att senare tiders betraktare fått uppfattningen att kartritaren inte vetat att Norden hade sin utsträckningen i syd-nordlig riktning. Länk till biskop Brasks karta Kartan är inför tryckningen troligen utskuren i ett eller flera träblock - flera, för den händelse att något fel uppstått så att inte hela kartan måste göras om. Vi ser att kartan endast visar sådana orter som kan nås vattenvägen. Eftersom biskopen vill ha med så mycket upplysningar som möjligt på kartan lägger han bilden (pappret?) med långsidan nedåt och börjar med Skåne i nedre vänstra hörnet. Därefter kommer Småland, Östergötland, Södermanland utefter nedre långsidan. När han kommer till Stockholm är det inte mycket kvar av långsidan. Då vinklar han upp Östersjön så att resten av Sverige med ett smalt Finland får rum längs upp efter kortsidan. Mälaren är viktig och den ritas stor i centrum av kartan. Du kan komma ända till Örebro och på vägen har du passerat Gripsholm, Strängnäs, Torshälla. Om du fortsätter förbi Torshälla kommer du till Arboga. Naturligtvis kan du nå alla Mälarstäderna. Ovanför Mälaren hamnar Västmanland och sex norrlandslandskap alla som mindre rektanglar försedda med landskapsnamnet. En bit av Norge får plats uppe i vänstra hörnet. Längs nedre kanten på arket ser vi Danzig i Polen, dit biskopen gått i landsflykt och där ritade kartan 1533. Sedan följer Livland, Lettland och Estland med staden Reval. Ryssland längst ned i högra hörnet. Det blev en synnerligen informationsrik karta med många orter, vikar och sjöar. En egenhet i dessa tidiga kartor vill jag uppmärksamma dig på. Det ser ut som om Kalmar slott ligger i en stor vik. Det är vallgravarna runt slottet som man vill framhålla. Sådant som är viktigt ritas ofta på den här tidens kartor i större skala. Men det gör vi fortfarande på exempelvis nutidens bilkartor, vägarnas bredd är inte skalenligt utritade. Fler exempel på förstoringar på de tidiga kartorna finns på kartan i Olaus Magnus Historia om de Nordiska folken. Men var hittar du väderstrecken på sådana här kartor? Glöm dem. Du kan inte använda väderstreck på en karta förrän den med instrument blivit uppmätt och ritad efter naturen. Utan vår tids mätinstrument skulle kusterna ha fått många fel och kartorna skulle ha blivit förvirrande och olämpliga för att visa vägen, vilket var kartans viktigaste uppgift. Högerklicka och du välja eget fönster för kartan och samtidigt behålla texten öppen 1. Jacob Zieglers äldsta karta 1529-32; Nyare version, hela kartan; Del av kartan 2. Kartan i Olaus Magnus Historia om de Nordiska folken år 1567 3. Ur Mercators karta över Ryssland 1595 5. Biskop Brasks karta (s.k.) 4. Ur Barents karta över Norra Ishavet 1598 6. Viladeste 1413 nr 1; nr 2 Även andra äldre kartor över Skandinavien kan öppnas, liksom länkar till texter väder: fornnordiskt ord för vind; eftersom vindarna följde en viss årsrytm kunde man styra i en viss riktning i förhållande till vinden. streck: riktning enligt kompassen; (eng. point of the compass) vindros: bildliknande diagram med vindriktningar på äldre kartor kompassros: används sedan kompassen blivit vanlig (1861) fråga: åt vilket håll blåser nordanvinden? viktig lärdom: Adams väderstrecksupplysningar är relativa till den plats som berättelsen handlar om. Om man ser det så blir hans väderstreck inte felaktiga. Detta visste inte Lauritz Weibull. Kapitelindelning fick den effekten att man trodde ett visst kapitel handlade om Själland, ett om Jylland och så vidare bland öarna. I kombination med latinska språkets struktur, som inte använder pro-nomen (i stället för namn) har det uppstått missförstånd. Vanliga kartor har två dimensioner längd och bred. Våra ögon har bara en dimension. Vi ser bara det vi riktar blicken mot men vi kan med hjärnans hjälp sätta samman en perspektivbild av världen framför oss. Om de många felaktiga landformerna och de felplacerade orterna har man lite nedlåtande påstått att man förr inte visste bättre. Det har medfört att de ansetts vara betydelselösa och inte värda att ta hänsyn till i den kartografiska debatten. Ziegler hade träffat Johannes Magnus och en annan svensk i Rom och fått upplysningar som gjort möjligt för denne Ziegler att göra en Nordenkarta som gav dittills bästa information. Han kände till den sedan flera århundraden uppmärksammade och namngivna färdvägen mellan Nordsjön och Svarta respektive Kaspiska havet. Kartan ger en mycket viktig upplysning om denna förvikingatida handelsväg där Birka och senare Sigtuna var mellanstationer. Att städerna haft denna funktion vet vi genom isländska skaldestycken och sagor. Det har jag berättat om redan i hembygdsboken. Men då visste jag inte – och troligen ingen annan heller - möjligen undantagandes latinlärda forskare, att Adam av Bremen på gammalt erkänt manér beskrivit våra farvatten. Han har inte gjort en detaljerad seglationsberättelse, sådana som den äldsta kända, nämligen kung Valdemars jordebok som beskriver kustlandskapet från Danmark ända till Ryssland och segellederna i skärgården. Hans beskrivning var mera ett mellanting mellan ännu okända sjövägskartor och landkartor. De förra namngav alla platser längs kusterna. Den första landkartan över norden gjordes av Olaus Magnus 1539, Zieglers bidrog 1532 med färska upplysningar om Norden som han fått av Johannes Magnus. Här vill jag visa att gamla kartor hjälper oss att förstå hur man uppfattade världen just när kartor började användas. För att kunna tolka dem rätt måste vi försöka sätta oss in dåtidens tankemönster. Vi måste bland annat inse att det är skillnad på väderstreck i naturen och på kartan. Den skillnaden har man inte alltid förstått och det skulle komma att medföra konsekvenser för tolkningen av väderstrecken i en av de äldsta beskrivningarna vi har av nordens geografi. Tankemönstren för tusen år sedan när skriften författades, och tänkesättet i vår tid har behandlats på annan plats Men saken är värd en kortfattad behandling även här. I vår tid föreställer vi oss världen omkring oss som om vi hade en kartbild framför oss. Vi ser den uppifrån. Före kartornas tid såg vi den liksom från sidan, såsom man såg den vid färd på dåtidens sjövägar. Vi förstår deras tankemönster när man gärna ritade profilbilder av öarna och inte uppifrån som på kartan. Kartor med landsvägar kom långt senare. Före kartorna hade man minneslistor med platser och beskrivningar av färdvägarna företrädesvis längs kusterna. Om man överhuvudtaget använde väderstreck så förmodar jag det var de vanligast förekommande vindriktningarna som visades. Därav svenska ordet väder-streck. När man seglade på haven gällde ledstjärnan, eller polstjärnan, annars var det själva kustlinjen som var viktigaste vägvisaren. Kartor var okända på vikingatiden. När Adam av Bremen beskrev de danska öarna i den äldsta beskrivningen vi har över Norden så gjorde han som brukligt var på vikingatiden - och långt därefter. Han liksom reste mellan öarna och beskrev deras lägen från plats till plats. Detta för dåtiden naturliga tänkesätt upptäcktes inte av forskare, som i början av 1900-talet funderade över de påstått felaktiga väderstrecken i Adams berättelse. En av dem använde t.o.m. Adams text för att bokstavligen bevisa att Adam inte hade klart för sig i vilka väderstreck öarna låg i förhållande till varandra. Hans slutsats blev, att man måste vrida väderstrecken ca 45 grader medsols för att de skulle bli riktiga. Han hade inte kunnat föreställa sig det för Adam självklara att väderstrecken - precis som i naturen - angivits relativt från den plats som berättelsen huvudsakligen handlar om. Adam berättar exempelvis om Jylland och dess samhällen Århus, Ålborg och Vendel. Den senare platsen är idag Skagens ofruktbara udde, varifrån närmaste sjöförbindelsen med Norge finns. Det är naturligtvis sant att Fyn ligger i söder från Skagen sett. Men forskaren som skapat reglerna för hur man skall tolka Adam trodde att Adam satt hos danske kungen i dennes huvudstad på Själland, när han fick upplysningarna och att han således beskrivit de danska öarnas lägen med utgångspunkt från Själland. Han konstaterar därför att Fyn absolut inte ligger söder om Själland. Eftersom Adam konsekvent beskriver landskapet på detta sätt så blir forskarens slutsats att Adam har fel uppfattning om de rätta väderstrecken. Det är förstås mycket troligt att Adam hade varit hos kungen, men när han sedan i ord beskriver landskapet gör han som andra på den tiden. Men nu handlar det också om att förstå latinet rätt. Själland finns inte med i den mening där väderstrecket anges. Där finns inte ens ett pronomen, som kunde ha ersatt Själland. Forskaren läser trots detta sitt latin så att han, utan någon förklaring anser sig kunna ta med ordet Själland i den översättning han gör i beviset för att väderstrecken måste vridas. Han har nämligen inte tagit hänsyn till sammanhanget mellan orden, vilket är nödvändigt i det fåordiga latinet. Närmaste sjöförbindelsen med Norge utgår inte från Själland och det är Jylland som är öde i Vendel. Börje Sandén. rev 2012-08-18, 2012-09-30; 2013-01-04 |
