_ Flodernas betydelse som färdvägar framgår med önskvärd tydlighet i Mathew-Paris 1250-tals karta här ovan.
_ Enskilda vattendrag binds ihop med varandra och markerar därmed en angiven färdväg i Olaus Magnus karta 1567. Se svartvita kartan här ovan.
_ Sammanbindningen markeras som en extra källsjöliknande utbuktning, som kan ses som en våtmark  mellan floder
_ Kärr och våtmarker kan i själva verket avvattnas åt flera håll, till skillnad från sjöar.

_ Mercator tar över idén med floder sammanbundna med dragställen.
I Rysslandskartans svenska del finns Olaus Magnus modell kvar i sin helhet. Se vidstående utdrag ur Mercators Rysslandskarta 1595
_ Mercator använder således den princip som används i Olaus Magnus bok (1567) endast vid stora våtmarksområden i  Ryssland.
_ Floderna och sjöarna ingår i ett större sammanhängande flodsystem med omväxlande sjö- och landtransporter. En tydlig kartografisk utvecklingslinje går från Olaus Magnus bok till Mercators kartor över Ryssland och Norden. Se utdraget ur hans stora Rysslandskarta.
   De aktuella floderna binds inte längre samman för att markera dragställe
  
                       
_ Mercator visar med sjöliknande symboler vilka floder som är -  respektive inte är - rekommenderade som färdvägar
_ Mercator och efterföljande kartografer binder sålunda inte samman floderna.
_ Dragställen  markeras med symbolerna på lämpliga ställen i de bägge floderna, ibland med ordet Wolok = dragställe
_ Exemplet är hämtat från nedre högra hörnet av nedanstående karta
_ Inte en enda landsväg är markerad på Mercators karta 1595 över Ryssland, Norden och Polen.



_ Uppe på vattendelaren Valdaj (centrum på kartan här ovan) kan man välja mellan de floder som leder  till Svarta havet eller Kaspiska havet!
_ På några av de viktigare "övergångsställena" står ryska ordet för "landtransport  Wolok" mellan symboltecknen för de två källflödena.
   Du ser ordet här ovan några cm från nedre högra hörnet. Ena floden rinner åt väster, den andra åt öster
   Inom de fyra inringade områdena finns "övergångar" mellan olika flodsystem.
_ Redan på Rysslandskartan 1595 kan man skönja en viss '"förstoring" av de viktigare dragställena - säkrare vattenföring!.
_ På ett par 1600-talskartor är de rekommenderade dragställen markant förstorade, vilket kan tolkas som bästa  färdvägen.

_ I Olaus Magnus bok/karta (nedan) har sådant som är viktigt förstorats. Viborgska viken ritas större än Finska viken!
_ Södertäljeleden markeras som huvudled mellan Mälaren och havet. Men samtidigt lägger man till flera öar  vid mynningen ut mot havet för att markera viss svårighet att passera, kanske som ett uttryck för den då okända landhöjningen!
_ Södertäljeleden användes ännu på 1600-talet som handelsväg. Mindre båtar ställdes till förfogande av innevånarna.




_ Värt att påpeka det faktum att det inte finns teckenförklaringar till de gamla kartorna - kartbilden talade direkt till åskådaren.
_ I nedre högra hörnet ser vi Volgas biflod Molga som är förbindelselänken mellan floderna Msta och Volga

Ynglingasagan i gamla Eddan berättar om färdvägen mellan Norden och Orienten
_ Synnerligen intressant är iakttagelsen att inte nedre delen av Dalälven är inritad - den är ju olämplig som båtled i den internationella handeln inom "Lilla och Stora Svitjod". Således ett starkt argument för att Mercator hade ambitionen att göra en karta för praktisk användning.
_ Vill man från Siljan till Gävle tar man ett mindre system av vattendrag via Ockelbo enligt vidstående utsnitt av kartan och slipper de stora vattenfallen.
_ Färdvägen tar "landvägen" söder ut från Torsång/er via Arbogaån och Mälaren till Stockholm - Ryssland.
_ Det verkar vara så att Mercator känner till Ynglingasagan, i vilken  färdvägen från "Nordens fjäll" ända ner till Svarta havet har fått namnet 'Å'.
_ Att hela färdvägen betecknas som 'å' är inte enda gången i den isländska  litteraturen. Samma färdväg skrivs som 'Ån' i Ingvar den Vittfarnes saga.
_ Sagorna bekräftar att färdvägen består av flera vattendrag, sjöar och hav.
_ Även i en latinsk berättelse från vikingatiden är denna  norra handelsled  utförligt beskriven. Det finns mer att läsa i de utförligare artiklarna i Adam av Bremens skrift från 1070-talet.
_ Stora våtmarksområden med tillhörande floder finns mellan Polen-Ukraina och i Moldavien. (större kartan längre ner)

Kartan och landskapsbilden
_ i kartografins början såg landskapet annorlunda ut
_ landskapet har hela tiden ändrats på grund av människans ingripanden
_ odlingslandskapet är en produkt av människans ingripanden
_ skogen, den dominerande delen av landskapet, såg annorlunda ut. De stora skogarna var inte användbara på samma sätt som nu med sina stora kärr och våtmarker, som emellertid var av mycket stor betydelse som "vattenmagasin" när det gällde att förse vattendragen med vatten under lång tid av året, en betydelsefull sak för denna studie.
_ den tillgängliga skogen skövlades inte bara för enskilt bruk, såsom husbyggnad och ved för uppvärmning. Bergsbruket krävde mycket skog; timmer att stötta gruvgångar med och ved för att spräcka berget i gruvorna och för att framställa ofantliga mängder träkol
_ denna verksamhet kan faktiskt avläsas i de första kartorna, som jag skall visa längre fram

Människans ingripanden i naturen har mycket grundligt ändrat landskapsbilden
_ Sjösänkningar och utdikning av våtmarker kom att radikalt påverka framtidens landskap
_ Floder och vattensystem, inklusive kanaler, var ända fram till mitten av 1800-talet ryggraden även i vårt lands transportsystem
_ vattenföringen i dem var mycket bättre förr i tiden - och under längre del av året
_ vattenlederna fungerade bra på vintern; timmer-, malm- och järnforor behövde inte lastas om mellan sjöarna

Landhöjningen, sjösänkningar och utdikningar av kärrmarker försämrade hela tiden transportmöjligheterna
_ från mitten av 1800-talet förlorade sjösystem och kanaler allt mer sin betydelse allteftersom järnvägsnätet byggdes ut
_ de första järnbanorna i Sverige var faktiskt korta, smalspåriga sträckor mellan sjösystemen, de användes för transport av malm, järn, träkol och ved i bergslagerna i bl.a. Värmland, Västmanland och Västergötland. Vagnarna drogs i början av hästar/oxar.

De äldsta kartorna har inga teckenförklaringar
_ kartbildens tolkning framgår av sammanhanget
_ tecknet för flod är i själva verket tecken på en transportled med dragställen mellan olika floder ett argument för detta finns i vårt lands äldsta geografiskt-historiska skrift Ynglingasagan. Se annan plats på hemsidan

Vad säger oss de gamla kartorna och dokumenten
När vi idag läser de gamla kartorna måste vi vara medvetna om ovanstående grundförutsättningar för att förstå vad kartritarna egentligen menade med sina kartor.
Kartorna hade en praktisk upplysning att ge läsaren: att visa vägen i ett väglöst land. 
_ föregångare till kartorna hade varit skriftlig eller muntlig beskrivning av en färdväg
_ kartor blev en grafisk återgivning av reseberättelser - praktiska anvisningar i en ny form
_ kartorna var skisser som behövde kompletteras med speciella upplysningar
_ ambitionen var inte att troget avbilda naturen – en omöjlighet på den tiden
_ de äldsta kartorna var en skrivbordsprodukt grundad på reserfarenheter under 100-tals år
_ den som använde kartan förstod av praktisk erfarenhet vad de få ”kartsymbolerna” betydde.
_ färdvägar, ortsangivelser, hindrande skogar och berg var den viktigaste informationen
_ som tecken (symbol) för färdväg valde man bilden av en flod (se kartorna här ovan)

Floderna dominerar på Mercators stora Rysslandskarta från 1595
Floderna hade i långa perioder under forntiden och medeltiden en stor "samhällsbyggande" funktion. De var nämligen stommen i ett stort nät av samfärdsleder mellan länderna och folken i Norden, Ryssland och Polen. På Mercators Rysslandskarta från 1595 är floderna de enda färdvägar som är utritade. De nödvändiga dragställena är markerade i kartbilden. Beroende på årstiden och/eller vattenföringen kan alternativa färdvägar väljas. Man hittar inte en enda landväg mellan orterna. Floderna stod för all transport över långa sträckor, naturligtvis också vintertid.
     Begrunda innebörden av ordet 'fartyg' - ett verktyg varmed man kan fara på vatten. Om landtrafik varit det vanligaste skulle ordet 'fartyg' kunnat bli namn på en vagn, ett verktyg för färder på land. De första hjälpmedlen för färder i luften kallades flygdon 1910, ett ordval som vi känner igen i begreppet fordon.

Mercators karta är unik på flera sätt.
_ Den är som vi sett en specialkarta som visar vattenvägar över 3/4 av Europa.
_ Den visar också kartografins utveckling
från den metod som användes i Olaus Magnus Nordenkarta från 1567, där floderna binds samman med symboliska dragställen som liknar sjöar,
till Mercators modell att visa alternativa dragställen beroende på den aktuella vattentillgången. Den förra metoden används i Norden, Sibirien, Baltiska staterna, Polen och Moldavien. Den senare i centrala Ryssland. Mercators metod finns kvar på kartorna ännu i slutet av 1600-talet. Se exempel längre fram i texten.
_ Kartan är unik på det viset att den inte gavs ut under Mercators livstid. Det var sonen som lät trycka outgivna kartor något år efter faderns död. Varken sonen eller efterföljande kartografer tycks ha förstått vad Mercator haft för avsikt med kartan. Det framgår av presentationen i Ermen-Mingroots stora kartbok "Sverige och de Skandinaviska länderna i gamla kartor" utgiven av Atlantis 1987. Där kan man bland annat läsa:
"Mytiska och sagolika riken, områden, orter och väsen delar på kartutrymmet tillsammans med för länge sedan försvunna och fortfarande gällande fenomen. Kartan ger en ganska fullständig men förvirrad och överlastad bild av den ryska verkligheten mot slutet av 1500-talet."
_  Kartan tycks inte ha utnyttjats av svenska kartografer så vitt jag kunnat utröna.

Sverige och det ryska flodnätet.
Att svenska flodvägar skulle kunna vara sammanlänkade med det ryska flodnätet tänker vi inte på i första läget. Var finns i så fall länken/floden? Det behövs ingen sådan förbindelse. Östersjön med Finska viken är länken. Det finns förstås inte heller någon gammal karta som vi kan titta på. Bättre upp! Vi har skrivna berättelser om sådana färder som är 500 år äldre Mercators karta.  Det handlar om nedteckningar av isländska sagor som i detalj redogör vilka farvatten man färdats på. Forskningen anser sig t.o.m. ha kunnat beräkna vilka år resorna gjorts!
     Innan jag går vidare med de svenska berättelser som har anknytning till ryska floder och därmed också kartografins utveckling vill jag säga något om Rysslands äldsta historia.

Rysk historieskrivnings nya syn på Rysslands födelse
Jag nämnde i början att tillkomsten av det stora nätet med samfärdsmedel rent av har varit samhällsbyggande. Det visade sig inte alls vara någon överdrift, om vi får tro vad chefen för den ryskproducerade utställning  på Historiska museet i Stockholm skrev i början av år 2013 vid presentationen av en utställning, som var "tillägnad den ryska statens födelse". I samband med att vikingen Rurik från Roslagen kallades till Novgorod som furste och blev grundare av en dynasti, som skulle komma att härska i många generationer, lämnade utställningens ledare följande kommentar.
     "Till skillnad från vikingarnas härjningståg i Västeuropa så spelade Nordborna en konstruktivare roll i Fornryssland. De brukade ordna flodfärder österut som slaviska sjömän sedan också deltog i. Skandinaverna blev ett slags katalysatorer till bildandet av viktiga statliga strukturer". Det finns som bekant väldigt många arkeologiska bevis för nordbors närvaro längs de ryska floderna.
     Dessa tongångarna är raka motsatsen till den ryska historieskrivningen för 40-50 år sedan. Då hamnade den ryska studenten Andrej Amalrik i Sibirien när han inte slutade upp att forska om Rysslands födelse. Länken leder till hans fortsatte öden och symptomatiska död.

Svenskarnas forntida färder genom Ryssland
Vanligtvis tänker vi på vikingarnas plundringståg när Rysslandsfärder kommer på tal. Men ser vi realistsikt på saken måste båtbesättningarna hålla sig vän med ortsbefolkningen längs floderna för att få hjälp med transport av såväl båtar som varor. Gammal rysk historia vet att befolkning längs Msta-floden på nordsluttningen av Valdaj-höjden hjälpte till att lotsa båtarna genom forsarna mot betalning. Vi har en direkt parallell till detta vid Draget nära Kalmarsand mellan Upplands-Bro och Bålsta. Riksantikvarien Aschaneus från Aske i Håtuna har i sina efterlämnade papper bekräftat att forntidens Kalmarsandsbor hade fått öknamnet "Kalmarebo kånkare, de är Dragare".
     Svenska vikingar i österled var således också handelsmän. De många arabiska silvermynt som hittats i Sverige vittnar om detta. De är efter senaste fyndet nu uppe i 88 000 enligt en arkeologs upplysningar på nätet. Svenskarna har uppenbarligen haft eftertraktade varor att sälja. Allra viktigast var pälsverk i alla storlekar. Det kalla Norden och Ryssland hade naturligtvis de bästa pälsarna. Svenskarna betalade de ryska jägarna med sina arabiska silvermynt. Sådana finns spridda över hela Ryssland. Man sålde också bärnsten och slavar till österlandet. De senare köptes upp längs flodvägarna till Kaspiska havet och Svarta havet. Fynden av arabiska mynt långt från floderna vittnar om sådan handel.

Viktiga tillägg i april-maj 2013
Forntida färder till Österlandet i två isländska sagor
Före kartornas tid kunde resenärerna - oftast handelsmän - betjäna sig av kortfattade seglationsanvisningar, en slags skriftliga listor som beskrev olika handelsleder. Jag har nu funnit att det föreligger ett intressant samband mellan äldre seglationsbeskrivningar, vissa isländska sagor och Adam av Bremens latinska skrift med sina geografiska upplysningar om Norden. Det skiljer bara ett drygt århundrade mellan skrifterna. Jag tvivlar på att sagoförtäljaren Snorre Sturlason har fått idén från Adam av Bremen.
     I själva verket är det så att färdvägen mellan Norden och Österlandet varit välkänd inom den isländska sagadiktningen och att Adam  kommit på de nordiska reseförhållandena när han på uppdrag av ärkebiskopen av Bremen åtagit sig att skriva en historik över de områden som nu var på väg in i det tyska biskopsdömet. Hur det förhåller sig därmed är naturligtvis känt inom forskningen. Saken passar i alla fall väl ihop med det som den här studien ägnar sig åt - en studie som också kommit att beröra kartografiska förhållanden. Jag återkommer med spekulationer härom lite längre fram i texten.

Begreppen 'flod' och 'å' finns det anledning att dröja vid. De stämmer inte med våra vanliga begrepp. I två isländska sagor använder man olika former av ordet 'Ån' (a/an/ana) som beteckning på hela vattenvägen från Norden till Svarta havet/Kaspiska havet. Det är samma synsätt som i Adam av Bremens skrift, där denne upprepade gånger skriver om en färdväg som går från Skandinavien / Hedeby till de grekiska länderna. Färdvägen har i översättningen från latin 1984 fått heta 'Baltiska havet' (bokstaven 'ä' finns inte i latin) och inte 'Belthavet' som i översättningen från 1718. År 1984 har översättaren/latinisten fått ge vika för sina medarbetare på historikersidan som - bland annat - ville lyfta fram begreppet Baltiska havet, som råkar vara havsforskarnas namn på hela Östersjön sedan 1974. Detta på bekostnad av det 'Bältiska hav', som var en samling farvatten, som gick som ett bälte (latinska ordet balteus/batleum = bälte) i väst - östlig riktning. Således med utelämnande av Östersjöns nordlig del, som var ointressant i det här sammanhanget.  I  not 611 i deras bok om Adam av Bremen. finns den rätta benämningen.

Ynglingasagan
Den isländska saga, som det är naturligt att lyfta fram i detta sammanhang, är en av de äldsta nordiska skrifterna som berör geografiska förhållanden. Sagan heter Ynglingasagan och finns i inledning till Snorre Sturlasons Heimskringla. Citatet är hämtat ur inledningen till Ynglingasagan, här i Hildebrands tolkning 1869:
"Ur norden från de fjäll, som äro utanför all bygd, flyter en å genom Svitjod .... Hon kommer till sjös in i Svarta havet." Hildebrands ordval vid tolkningen gör att jag fick det bestämda intrycket att  han har förstått att ordet 'å' inte kan betyda 'å' i vår mening. Det betyder inte heller 'flod'. Det finns nämligen ingen flod eller å som rinner upp i Skandinavien och når ända fram till Svarta havet. Begreppet 'å'  är alltså  en vattenförbindelse mellan Norden och Svarta havet, bestående av floder, sjöar, hav och dragställen. Ån mellan Norden och Medelhavet var alltså en allmänt känd företeelse omtalad redan under romartiden långt före vikingatiden. Den används även i Olof Rudbecks historieskrivning.
     Sturlason och isländska språkbruket kallar vattenförbindelsen helt enkelt 'ån' - och det är man inte ensam om i början av 1000-talet. Även i en annan vikingasaga - och av en annan författare - används ordet 'Ån' på samma sätt. Den sagan finns i en översättning från 1762, där 'Ån' stavas med stort Å hela sagan igenom, även när färdvägen går vidare som den nutida floden Kura ända till Kaspiska havet. Särskilt intressant  är Snorres avslutande ord här ovan:  "Hon går till sjös in i Svarta havet"  Färdvägen - "Ån"-  går således 'i' Svarta havet till länderna vid dess kuster.

      I en modernare översättning på 1920-talet av Emil Olson, berömd särskilt för den fina språkliga utformningen, har orden blivit så här:
"Norrifrån rinner från de fjäll, som sträcka sig utanför all bygd, genom Svithiod  en flod .... Den flyter ut i Svarta havet."  Författaren borde ha anat oråd och frågat sig varför Hildebrand "krånglat till" språket. Menar Olson att en flod börjar i Sverige och rinner ända till Svarta havet - och slutar där? Lägg märke till att begreppet Svitjod omfattar hela det beskrivna vattensystemet. Stora Svitjod är den ryska delen och Lilla Svitjod den nordiska.  (T.J. Arne Det stora Svitjod - Essayer om gångna tiders Svensk-Ryska kulturförbindelser. 1917)
     Jag vill här, såsom jag gjort på andra ställen, framhålla vikten av att försöka komma fram till de föreställningar om geografin som man hade för tusen år sedan. Man skall därför - som den moderna historieforskningen säger - försöka uppfatta de för nutidsmänniskan dolda budskapen i en text eller bild. De förblir dolda tills vi lärt känna de föreställningar om tillvaron som gällde för människorna i forna tider. Särskilt översättare av gamla texter måste vinnlägga sig om att försöka förstå vad ett dokument kan ha att säga utöver de ord som präntats på dokumentet. Mer vardagligt uttryckt: forskaren måste lära sig att läsa mellan raderna. Detta gäller både texter, bilder och kartor. Min tolkning av begreppet kognitiv historia. Historisk Tidskrift 2010: 4.

Ännu ett exempel på sådan dold kunskap i en karta - innan ovanstående resonemang fortsätter
Den äldsta skissen till en kartbild över Norden är Jacob Zieglers kartskiss från 1529-30. Den ger oss ett prov på dold kunskap som snabbt glömdes bort och därför kan vara orsaken till några hundra års förvirring kring begreppet 'baltiska havet'. Kartan är utförligare beskriven i UKF:s serie om innehållet i äldre kartor. Här skall bara ett tolkningsfall belysas.
     Det är emellertid viktigt att känna till hur skissen kommit till för att förstå det som visas. Den gjordes innan svensken Olaus Magnus skapat den första detaljerade kartan över de nordiska länderna 1539.  Skissen är resultatet av Zieglers samtal med fyra svenskar i Rom som berättat för honom om sitt land i det sägenomspunna Skandinavien, som tidigare beskrivits som ett stort antal öar i den norra oceanen - "norr om Europa".
     Det blev förvisso många fel i den skiss han gjorde, men han hade rätt uppfattat namnet på färdvägen mellan Skandinavien och Österlandet och beskrivit dess väg genom Östersjön på ett tydligt sätt. Längs hela den tyska Östersjökusten från en plats mittemot Skåne/Blekinge ända fram till floden Neva längst in i Finska viken läser man färdvägens namn som Balt  Heum Mare. Ordet balteus, med den maskulina formen balteum, är det latinska ordet för bälte/band. Det vill säga ett band eller bälte av vattenvägar som kallas Bälthavet. Eftersom Ziegler har insett att färdvägen går genom Östersjön på samma sätt som Ynglingasagans färdväg går genom Svarta havet, så  har han på sin kartskiss tydligt visat att det inte är Östersjön som har namnet  Balteum Mare.


     Nu är det dock så att Adams text använder orden balticum/baltici, som jag inte hittar i mitt lexikon!.Kan det vara så att ordet 'balticum' inte existerade i klassiskt latin? Det verkar som om Adam skulle ha skapat begreppet Balticum, i varje fall tycks Ulla Eherenswärd tro det (Mare Balticum, Heslingfors 1998. s. 22). Här finns en grannlaga uppgift för latinkunniga att forska kring. Inte ett enda av Adam själv skrivet ord finns i behåll. Den text man använder är en sammanställning av fragment från andras avskrifter under århundraden. Först när kartor blev vanliga 500 år efter Adam började ordet 'balticum' användas som namn på Östersjön. Medvetet eller omedvetet har balteum ganska snart blivit balticum. Den ursprungliga betydelsen av ordet balteum = bälte, finns - förutom på ovanstående karta - också på en karta tryckt  i Ptolemaios' Geographica år 1540, ritad av Sebastian Münster. (Ulla Ehrensvärd: Nordiska kartans historia. s.66). De romerska författarna använder namnet Codamus för den stora havsvik som vi idag kallar Östersjön.
     Här finns således ett forskningsfält för den intresserade.  Det blev så småningom så att kartritare flyttade namnet uppåt på efterföljande kartor så att det kom att avse hela Östersjön. Ännu 1574 fanns dock stavningen baltium kvar på en karta av Girolamo Russcelli..

Viktig ny iakttagelse - hur 'balteum' förändrades till 'balticum':  -teum > tium > ticum
Sedan detta skrevs har jag gjort en närmast sensationell iakttagelse som visar ytterligare en stavning på vägen fram till 'balticum'. När jag tittade närmare på den renritade Zieglerkartan fann jag att stavningen ändrats till 'baltium'.  Kartskissen hade troligen renritats av någon annan. Den första som använde Zieglers skiss som förlaga var Sebastian Münster. Han använde Mare Baltium omkring 1540. Det är först senare som Balticum blev vanligast. Vi ser utvecklingen balteum - baltium - balticum. Verkligen intressant.

Fortsättning på  resonemanget om att tolka gammal kunskap
I den nu gällande situationen inom forskarsamhället vill jag erinra om hur Adam av Bremen såg på tolkningen av faktauppgifter som överförs mellan olika språk, kulturer och tidsperioder. Adam citerar en gammal grek:  "Det är bättre, som Hieronymus säger, att säga sanningen på ett oskickligt sätt än att vältaligt frambära vad som är lögnaktigt. 
     När en del av Adams bok översattes år 1718 av Peringskiöld uttryckte han sig sålunda:  "Den gunstige läsaren behagade med milt omdöme upptaga min ringa översättning av detta lilla verk -- till dess något behagligare kan framgivas".

Ingvar den Vittfarnes saga 
-  bekräftelse av definitionen på begreppet Baltiska havet
Det andra citatet hämtar jag från Ingvar den Vittfarnes saga, där Ingvar vid ett tillfälle frågar den kung han vistas hos "om han wisste hwadan denna Å fölle; hwartill Julfr swarade sig i sanning weta, att hon komme från det Ursprung, som wi Watnbälte (lindibellti) kalle, d.ä. et Haf emellan flera Länder". (Nils Brocman 1762). Två lärdomar ger oss detta citat.
1)  Även den här sagan använder ordet 'Å' som beteckning på hela den sträcka som Ingvar färdas på. Det är därför en mycket värdefull bekräftelse på vikingatidens begreppsvärld. En 'Å' är en färdväg till största delen bestående av olika vattendrag.
 2)  Men citatet ger oss också en bekräftelse på Adam av Bremens definition av ordet 'bälte' i det omdiskuterade uttrycket "Baltiska havet". Ordet kommer av latinska 'balteus' = bälte. Han säger att ett bälte av farvatten sträcker sig ända ner till de grekiska länderna. Att han verkligen är angelägen om att förklara uttrycket förstår man när han skriver: "Då jag nu har fått ett lägligt tillfälle, finner jag det lämpligt att säga något om det baltiska havets beskaffenhet". Han är också angelägen att framhålla att begreppet Baltiska havet varit känt sedan 250 år tillbaka: "Med utgångspunkt från Einhards skrifter, vill jag nu som en närmare utläggning fylligare framlägga vad denne i korthet omnämnde för att våra landsmän skall få kännedom  härom".
     Han är tydligen angelägen om att förklara att det inte är ett hav i egentlig mening. Men att folk som bor längs Östersjöns stränder kallar det så. Han berättar flera gånger om den långa färdvägen och de gångerna använder inte ordet 'mare = hav' utan ordet 'freti' som betyder 'sund'. Ibland beskriver han färdvägen som vik eller bukt. Eftersom översättarna 1984 har utgått från en förutfattad betydelse av 'hav' så har de olyckligtvis använt ordet hav även när det står sund, ström, bukt eller vik.
     Så sent som 1998 finns det t.o.m. forskare som tror att det är Adam som hittat på uttrycket 'baltiska havet'!  En undran - varför skulle Adam lägga ner så mycket kraft på att förklara ett havs beskaffenhet? Ett hav är väl alltid ett stort sammanhängande vatten. Men Adam säger att det handlar om ett sund eller ström. En vik eller bukt däremot kan mycket väl vara en del av ett hav. Men ett sund är inte synonymt med hav. Om man hållit sig till grundbetydelsen av latinska ordet sund så hade man kanske förstått att ordet 'baltiska' hade med Adams definition som 'bälte' att göra. Den uppfattningen hade Peringskiöld i sin 1700-talsöversättningen när han använde översättningen Belthavet. (Jag har fått påpekanden från latinister att latin kan tolkas på många olika sätt. Det är sammanhanget som avgör - Just det!)
     För att lättare förstå det kryptiska uttrycket 'baltiska havet' brukar jag använda mig av en liknelse. I Sverige har vi ett vattendrag som vi kallar Göta kanal. Det består av floder, sjöar, hav och grävda kanaler. Ingen som känner till Sverige tänker sig Göta kanal som en enda lång grävd kanal mellan Stockholm och Göteborg. En främling som inget vet om Sveriges geografi uppfattar troligtvis uttrycket Göta kanal mer bokstavligt och kanske frågar turistbyrån var den kanalen ligger någonstans.
     I själva verket fanns det redan under  medeltiden och ända in i 1500-talet en handelsväg ungefär på den plats där senare "Göta kanal" skapades. Den har man nämligen kunna spåra genom en stor mängd fynd av arabiska mynt tvärs genom Öster- och Västergötland. Fynden visar att handelsmän, så väl svenskar som västeuropéer har utnyttjat färdvägen genom Sverige och Ryssland. Vasakungarna hade idéer om kanaler för att underlätta tranporten genom Sverige. Det långvariga försöket att gifta ihop Erik XIV med engelska drottningen Elisabeth har framhållits av historiska skribenter. Studera  nedanstående karta.



Tillbaka till sagan som också hjälper oss förklara ordet 'bälte'
I citatet ur sagan har Nils Brocman år 1762 tolkat ordet 'lindibelti' = 'vattenbälte' eftersom han tycks veta att ´lindi' har med vatten att göra. Han har t.o.m. lagt till "det är ett hav mellan flera länder". Man får onekligen intrycket att  man för 250 år sedan hade kunskap som inte ärvts vidare till oss. Jag har märkt att gamla uttryck bäst tolkas av den äldre generationen forskare.
     Den nutida svenska översättningen lämnar oss i okunnighet om betydelsen av "lindibellti". Där står helt enkelt Lindebälte! Det finns inte heller någon ordförklaring. Det kanske rent av är så att översättaren inte är säker på vad ordet betyder. Eftersom det finns i 1700-talsöversättningen, där översättningen talar i klartext, kan jag inte tolka frånvaron av en nutida förklaring på annat sätt att forskningen inte litar på Brocmans tolkning. Den är ju så gammal! Forskningen går ju alltid framåt! 
 
Den forntida uppfattningen om geografin speglas också i de första skissartade kartorna
Det är mina erfarenheter från studierna kring de äldsta kartorna, några isländska sagor samt Adam av Bremens skrift, som gör, att jag vågat mig på förklaringen här ovan. Det troliga är att saken finns beskriven någonstans som jag inte känner till. Beträffande jämförelsen med kartor är utgångspunkten den karta som finns i Olaus Magnus stora bok om de Nordiska folkens historia från år 1567. Kartors ursprungliga uppgift var att visa vägen till olika platser - i det här fallet i Norden och närmaste delen av Ryssland. Man ser att floder och sjöar är sammanbundna i ett nätverk av förbindelser. Mellan floderna och sjöarna var det naturligtvis landvägen som gällde.

     Men det är viktigt att inse att kartor av det här slaget inte är gjorda efter någon planlagd rekognosering. Kartorna är en skrivbordprodukt baserad på främst skriftliga erfarenheter under hundratals år. Det är förklaringen till varför Barents karta är förvånansvärt väl tecknad. Undantaget är Mälarområdet som fortfarande beskrivs som en del av havet. Med hjälp av slussar fortfarande en del av havet Det är två omständigheter som dikterat kartritandet. Kartans främsta uppgift är att visa sjövägarna - till havs! Kartan vänder sig nämligen till sjöfarande handelsmän och ambitionen är att visa byggelsen längs kusterna.

Att inte också Arboga och andra städer visas beror på att de var okända för flertalet handelsmän. Därmed har vi kommit fram till en mycket viktig omständighet att beakta vid tolkningen av dessa gamla kartor. Man har t.ex. bara ritat in sådant som är viktigt. De som var mycket viktigt har ritats extra stort. På kartan i Olaus Magnus' ovan nämnda bok är därför den viktiga infarten till Uppsala och Mälaren ritad med flera sund vid Södertälje och bara ett smalt sund vid Stockholm. Att både handelsmän och den plundrande vikingen Olav den Helige tog sig in Svitjod via Södertälje framgår av skriftliga upplysningar. Detta gällde om man kom väster ifrån. Om man kom från Ryssland var det naturligt att gå via Stockholm. Birka och Sigtuna var under forntiden välkända som handelsplatser på vägen till Österlandet. Mer om tolkningen av de gamla kartorna finns på annan plats på hemsidan. Det nyss nämnda skall ses som ett apropå till de utförligare redogörelserna.

När det gäller att förstå innebörden i en tusen år gammal skrift skall man inte lättvindigt översätta orden så att texten blir bekväm att läsa. Så långt det är möjligt skall man försöka anpassa tolkningen till dåtida föreställningar i saken. Författaren Snorre Sturlason använder ordet 'å'. Olson använder ordet 'flod' i exemplen här ovan. De har uppfattat vattendraget på olika sätt.
     Ingvar den Vittfarnes saga visar att 'Ån' är det långa farvattnet  från Norden till Österlandet. Vikingarnas 'å' är inte samma sak som för oss. För människorna i norden var begreppet 'å' t.o.m. större än en flod. Det var en färdväg - en vattenväg. (Landvägar användes inte för långa transportsträckor!). Ån börjar, i det här fallet, vid någon plats nedanför den norska fjällen, varifrån den går tvärs genom Mellansverige, fortsätter via det hav i vilket Mälaren idag ingår till Ryssland och vidare via de ryska floderna ner till Svarta havet varifrån den fortsätter till österns länder. Finns det månne ett språklig samband mellan  nordmännens 'å' och franska språkets 'eau' = vatten . Den franska betydelse av uttrycket "par eau" är sjövägen !