|
Länk till uppdaterade version
Med nytt namn: Adam av Bremen - Felaktigt utgångsläge har styrt översättningen Felaktigheter i översättning och tolkning påtalas Del 2 av 3 ********************************************************** Fler iakttagelser vid läsning av Adam av Bremens skrift från 1070-talet - av Börje Sandén Artikel 2 lokalhistforsk/Forskning/iakttagelser_artikel_2.htm
2011-11-24;
2011-12-23; 2012-01-29 ;
2012-03-03
UKF:s Startsida Det baltiska havet-artikel 1 . Forskningsprojekt Att läsa gamla kartor Adams text svensk översättnig 1984 på
anmärkningsvärda iakttagelser. rev. 2011-12-24; 2012-01-29
Fler
iakttagelser vid läsning av Adam av Bremens
beskrivningen av vårt land - artikel 2 Nytillkommen
artikel för dem som redan känner till Adam - Artikel 3
- en kortfattad sammanfattning av artiklarna 1 och 2, - samt en utförlig exempelsamling på tolkningen av latinska texten Några frågor på tal om
Adam av Bremens latinska beskrivning av vårt land.
Rolf Torstendahl, nyligen pensionerad professor, har formulerat tänkvärda ord i sin lärobok om "historia som vetenskap". Det gläder mig mycket, när han i sin memoarbok år 2011 säger, att han bl.a. "ser historien som problemlösning". Jag tycker verkligen att vi nu fått problem, som borde lösas. I varje fall innan någon som är väl bevandrad i latin, historia, geologi och kartografi övertygat mig om motsatsen. Någon kanske redan har funnit en annan
lösning, som kan ligga till grund för vidare
diskussioner? Länk till artikeln 1 i Nyhetsbrev 2011:3 Sammanfattning av förra artikeln om Adams beskrivning av det Baltiska havet I min förra artikel tog jag upp vikten av att översättningen till svenska noggrant följer innebörden i de latinska ord som författaren använder. Jag valde att beskriva de ord som Adam använt, när det i översättning står 'hav' och 'havsbukt'. Latinska ordet 'mare' har grundbetydelse 'hav', men det ordet har Adam själv endast använt 5-6 gånger, när han översiktligt nämner ’det baltiska havet’. ('Beltiska havet' i 1718 års översättning och 'farvatten' enligt en dansk översättning år 2000.) Vid de övriga 30-talet tillfällen, då det handlar om ’Adams baltiska hav' i den svenska texten, har Adam använt andra ord för att närmare beskriva vattenvägen / handelsvägen, som går från vikingastaden Hedeby på sydligaste Jylländska halvön via Östersjön - Finska viken - Ladoga och flodsystemen i Ryssland ner mot Svarta havet. Den färdvägen kallas i Adams text för Bälthavet i 1718 års översättningen och Baltiska havet i 1984. Det är folket som bor längs färdvägen som givit den det namnet säger Adam. Jag har tydligt framhållit att det 'baltiska hav" som Adam beskriver inte är detsamma som det nuvarande begreppet "Baltiska havet", som sedan 1974 används av havsforskare för att beteckna hela Östersjön ända upp till Haparanda. Jag skrev också att jag endast hittat en forskare, Lauritz Weibull, som tolkat Adams 'Baltiska hav' som en färdväg = handelsväg, med ovan nämnd utsträckning. (Geo-etnografiska inskott och tankelinjer…. 1931) Jag menar att Emanuel Svenbergs ensidiga tolkning bl.a. gjort att historikerna blivit tvungna att ändra på Adams väderstreck för att dennes geografiska bild av Norden något så när skulle stämma med verkligheten. Observera att vridningen av väderstrecken inte bara kommit att hålla sig till Weibulls "bevisade" 45 grader (Scandia 1928). 1984 kände man sig tvungen att ta till 90 grader, vilket ändå inte gav en rättvisande bild av Norden. Min slutsats har blivit att man inte skall ändra på väderstrecken i Adams text för att få en riktig beskrivning. Detta naturligtvis under förutsättning att man läser Adams väderstrecksanvisningar relativt till den plats som för tillfället beskrivs. Den tolkningen framgår med önskvärd tydlighet av de väderstreck Adam använder, när han beskriver de danska öarna (IV:5). Trots att han troligen sitter hos kung Estridsson i Roskilde på Själland när han får upplysningar om de olika öarnas belägenhet, beskriver han landskapet som om han färdades genom det. Så hade man gjort i århundraden och skulle så fortsätta att göra ända tills man började framställa kartor. Man såg inte landskapet som en karta. Efter att ha berättat om samhällena i norra Jylland säger Adam att Fyn ligger i söder, för att ta ett åskådligt exempel. Det är ju helt riktigt. Vi skall alltså inte ändra väderstrecken i Adams text. Det är den ordagranna översättningen som gäller i hans texter. Se kartan. Det är bara i ett fall som man kan tycka att Adam misstager sig. Hur kan han säga att man skall fortsätta österut från Skåne för att komma till de svenska landskapen? Jo, då följer han helt samtidens konvention, enligt vilken man beskriver länder och folk i den ordning de framtäder längs färdvägen, i detta fall i österled. Se kartskissen som illustrerar detta. Adam är i själva verket medveten om att läsaren skulle kunna uppfatta uttrycket österut bokstavligt. Därför använder han inte något ord för öster utan skriver 'supra' som också kan tolkas som ovanför Skåne. Observera att det bara är i 1984 års översättning som det står öster, i 1718 års tolkning står det helt 'ovanför'. När Adam använder väderstreck i ett utvalt land återges de relativt till platsen i fråga. Ett följande kapitel inleder han med en kort beskrivning av Sverige: i väster innefattar det götarna och samhället Skara, i norr värmlänningarna. med skridfinnarna, som styrs från Hälsingland, söderut (fr Hälsingland!) det stora samhället Sigtuna. Platserna är angivna i riktiga väderstreck. En vanlig uppfattningen är att Adam stöder sig på bristfälliga källor. Det exempel med ordet 'havet' som jag valde tidigare i år är inte så lätt att sätta sig in i. Det är så många detaljer som skall vägas mot varandra. Man greppar det inte på några genomläsningar. Saken genomsyras också av en blandning av tro och vetande. Det vi vet om Adams skrift är att hans egenhändiga framställning inte finns kvar. Forskare har ställt samman olika avskrifter av avskrifter till det man nu utgår ifrån. Min första förfrågan till en latinist om tolkning av latinska texter lärde mig att svenskt medeltidslatin är något helt annat än Adams. Dessutom måste vi vara observanta på hur den beskrivna miljön uppfattas i dag, och hur man uttryckte sig för tusen år sedan. Forskare har följaktligen vridit och vänt på saken och kommit fram till att Adams upplysningar inte skulle vara tillförlitliga. Senast har det kommit till uttryck när Dick Harrison berättar om Adams skrift i den nya serien Norstedts Sveriges Historia. Harrison konstaterar att "Adam hade bristfälliga källor till sitt förfogande". Mina exempel med den relativa tolkningen av väderstrecken kanske kan moderera hans uppfattning. Är det någon skillnad på ’tolkning’ och ’översättning’ ? Det står helt klart för mig att dessa två ord inte skall vara synonyma i den humanistiska forskningen när det gäller både det latinska och isländska språket. I bägge språken är det nästan alltid tolkningar som gjorts. Det vill säga att man anpassar texten till den miljö som man anser sig funnit i berättelsen. Men då finns ytterligare en möjlighet till misstag. Vi måste nämligen anpassa texten till den miljö och de förhållanden som förelåg för tusen år sedan, inte den nuvarande miljön. (Skrivet på förekommen anledning) Om min framväxande redogörelse för 1984 års publicering av Adams skrift är riktig har Adam i själva verket fått mycket god information om de geografiska förhållandena och även förstått att förvalta informationen klokt. Viktiga pusselbitar faller på plats om man tar Adam på orden och översätter alla ord i meningen och håller sig till de väderstreck som Adam angivit. Så har man inte gjort i de exempel som jag väljer. Man låtsas helt enkelt som om några ord inte finns - och det sker utan någon kommentar. Adam av Bremens sagesmän och européernas seglationen i Norden I mitt exempel skall det visa sig att Adam visste mer om geografin i Mälarområdet än vi förstått. Hans sagesmän för tusen år sedan hade ända sedan romerske historieskrivaren Tacitus´ tid för nästan 2000 år sedan förlitat sig på månghundraåriga erfarenheter av hur kommunikationsvägarna gick i Norden. Tacitus säger dock att romerska seglare sällan besökte Norden. Det var därför som en äldre kunskap dröjt sig kvar i sjöfararnas minne. Det var deras berättelser som var vägvisaren. Berättelserna skulle också komma att påverka ritandet av de första kartorna över Skandinavien, vilket jag avslutningsvis kommer att visa med kartexempel. Tacitus text om svionerna ”Adams mest förvillande text” _ blir tydligare när utelämnade ord översätts till svenska _ blir sannare om hänsyn tas till betydelsenyanserna i Adams fyra ord för 'havet' Det senare fallet är utförligare behandlat i min första artikel, fler exempel kommer i artikel 3. Exemplet i denna andra artikel hämtar jag från Adams första bok, 60:e kapitlet. Denna bok blev inte översatt till svenska förrän 1984. Tidigare översättning från 1718 omfattade bara 4:e boken. Det är i den boken som de geografiska förhållande i Norden utförligt beskrivs och som därför är den avgjort viktigaste för oss. Övriga böcker handlar nästan enbart om interna kyrkliga förhållanden. Men det finns således redan i första boken en kort geografisk beskrivning, som inte varit känd utanför latinkunniga läsares krets förrän 1984. Den gäller dels platsen för Birka, men framför allt det faktum som Adam redan från första början ansåg vara viktigt att förklara: det centrala begreppet 'det beltiska havet'. Viktigt - därför att 1984 års tolkning av uttrycket inte överensstämmer med Adams beskrivning av det som påstås vara ett 'hav'. Adam använder ordet sund när han flera gånger beskriver den långa handelsvägen mellan Jylland och Svarta havet. I bok I:60 finns enligt Björn Ambrosiani "det uttryck hos Adam som mer än något annat förvillat forskare och lekmän" (Boken om Birka 1991). Det är detta uttalande som jag nu vill försöka reda ut med utgångspunkt från en mer precis översättning till svenska av några viktiga ord i den latinska texten.. Vi kommer in i handlingen där platsen för Birka beskrivs: Tolkningen (som alltså inte är en noggrann översättning) lyder: "Här bildar en vik av det hav som kallas det baltiska en hamn, som vetter mot norr". Först en liten fundering! Är det viken eller hamnen som vetter mot norr? Jag tog för givet när jag först läste svenska texten att det var hamnen som vette mot norr och att det var utanför den, som Birkaborna anlagt de stengrund som skulle göra det svårare för sjörövare att plundra staden. Otydligheten är ett bra exempel på hur svårt det i största allmänhet tycks vara för experter att komma till en gemensam tolkning. Om det verkligen varit en försänkning av stenar borde dessa nu, 1000 år senare, ha kunnat iakttagas uppe på land av arkeologerna. Hindren i vattnet som Adam hört talas om var naturligtvis landhöjningen som börjat ge sig till känna. Nu till min uppfattning om såväl felaktig översättning som utelämnande av viktiga ord vid översättningen (bok I:60). Latinisten Svenberg använder ordet 'vik', trots att det latinska ordet är 'freti' som betyder sund eller ström. En vik och ett sund ser likadana ut när man går in i dem, men ett sund leder till ett nytt vatten; det är viktigt att hålla detta i minnet inför det fortsatta resonemanget. Varför väljs då det svenska ordet 'vik'? Det kan bero att man är övertygad om att Adam måste ha menat att det är havsviken Mälaren som vetter mot norr. Den går visserligen inte mot norr som Adam påstår, men i sådana här frågor kan man - sedan 80 år tillbaka - laborera med ändrade väderstreck Detta hade Lauritz Weibull påvisat 1928 (nytryckning 1948) med stöd av isländska sagor och Adam av Bremens latinska skrift. Den historien kan du läsa mer om på UKF:s hemsida eller i förra årets Nyhetsbrev.. Varför översätts inte alla orden i en viktig mening? Nu till fortsättningen på exemplet. Där inträffar något verkligt intressant. Det finns nämligen några ord placerade intill freti (=sund) som avslöjar ett viktigt samband med detta ord och den miljö det handlar om. De orden har Svenberg nonchalerat! Märkligt att inte heller historikerna upptäckt dessa ord: quidam, som i
mitt lexikon förklaras med ’tillsammans
med substantiv eller adjektiv bildar det ett begrepp, mildrande ett
djärvt
uttryck’ = ’så att säga’, ’liksom’ eller ’ett slags’.
eius: eius-modi = ’så beskaffad’, ’dylikt’. Jag nämnde tidigare att jag ansåg Adam vara väl underrättad om förhållandena i ett land som han aldrig besökt. Hans ord att Birkaborna skulle ha blockerat sundet med stenar visar att han uppfattat att sundet hade förändrats gentemot äldre seglationsbeskrivningar. Vi vet nu att orsaken var landhöjningen. Vi skall inte heller glömma bort att Adam var mer underrättad om seglingsmöjligheterna i Mälarområdet än dagens historiker! En översättning av texten i exemplet bör på något vis ta fasta på latinska ordet 'freti' = sund/ström. Forskargruppen har i efterhand förklarat att man anser att det är viken Mälaren som vetter mot norr och det skulle den ju göra om man vrider kompassrosen 90 gr medsols och samtidigt bestämmer sig för att Adam själv ändrat på väderstrecket efter nordbornas modell så att Mälarens sträckning västerut beskrivs som norrut. Observera att Adam i IV:25 tydligt visar att han är medveten om att Skandinviska halvön har den rätta sträckningen mot norr. Det är havsviken som han beskriver såsom gående i östlig riktningen enligt då gängse modell (högerklicka) beskriven i artikel 1. Östersjön i sin helhet - Bottenhavet och Bottenviken - är ointressant eftersom den delen inte ingår i den beskrivan österleden. I en annan Artikel 3 ger jag fler exempel på Adams försök att förklara att texten 'baltiska havet' inte är ett hav i verklig mening. När han berättar, att folken runt den kända handelsvägen kallar densamma 'det baltiska havet' använder Adam förstås det latinska ordet 'mare/maris' men med ett synnerligen viktigt tillägg: 'det så kallade baltiska havet'. Han använder också andra småord som antyder det inte rör sig om ett hav på riktigt. Dessa viktiga nyanser kommer inte till uttryck i den schablonmässiga översättningen från 1984. Om användningen av ordstammem 'balt' i baltiska språk se Artikel 3. Ett synnerligen viktigt bidrag, som visar att ordet 'balt' inte har med det geografiska ordet Baltikum att göra. Av de två varianterna här nedan av Zieglers kartor ser vi att Skandinavien sträcker sig i nord-sydlig riktning. Vi ser också att begreppet Baltiska havet 500 år efter Adam kommit att begränsas till den södra kustremsan av dagens Östersjön fram till Finska viken. Lägg märke till att Novgorod ligger i anslutning härttill. Vi ser alltså att Ziegler tagit fasta på Adams uppgift att Novgorod ligger ungefär halvvägs ner till Svarta havet. Det förklarar varför han tror att Novgorod ligger ungefär mitt på den sträcka som under hans tid kommit att kallas Baltiska havet. Här några länkar till kartor. Ziegler 1532 - a Ziegler 1532 - b Rucelli 1574 De visar att handelsvägen gick in Finska viken, inte upp mot Bottenhavet. Jag vill återigen framhålla att jag inte är latinist. Mina exempel är ett resultat av lexikon och grammatik. När det gäller utelämnade latinska ord och onyanserad översättningen av vissa ord har jag fått råd av kunnig gymnasielärare i latin och grekiska. Mitt förslag från Artikel 1 kvarstår: om det finns substans i min tolkning av innebörden i uttrycket 'det baltiska havet' borde det vara en spännande uppgift för den akademiska forskningen att göra en grundlig översyn av allt tillgängligt källmaterial följt av såväl ny översättning som ny tolkning. Länk till några ord om begreppet Svitjod och dess förhållande till havsviken Mälaren Länk till större avsnitt ur bok1:60 Länk till hela latinska bok1:60. Språkforskare och medeltidshistoriker – vem bestämmer ordens betydelse? Beträffande översättningen av orden som karakteriserade sundet vid Södertälje hänvisar språkforskaren Svenberg i en not till sina historiska rådgivare, som inte tar upp just den saken utan svarar med långa diskussioner om Birkas placering. De kommer fram till att Adam måste han menat att sundet, som Svenberg kallat 'viken', är ’havsviken Mälaren’. (sjön Mälaren fanns ännu inte). Adams Nordenbild enligt Björn Ambrosiani - några iakttagelser Enligt Adams text löper sundet mot norr. Mälaren gör inte det. Saken kan förklaras med att Adam är fel underrättad om svenska förhållanden. Ambrosiani förtydligar saken med att göra en skiss enligt vilken havsviken pekar mot norr och tillägger att Adam hade uppfattningen att Skandinavien sträckte sig i riktningen väst - öst. Adam hade inte alls den uppfattningen. Man kan tydligt läsa ut av hans text, återgiven i min förra artikel, att han placerat alla delar av Sverige, Damark och Norden i rätt väderstreck: Västergötland med Skara i väster och Värmland norr därom. (ej norr om Mälaren!)  Ambrosiani
ändrar väderstrecken och
påstår att Adam säger att Värmland ligger norr om
svearna eftersom Mälaren
pekar mot Värmland. Eftersom Mälaren bevisligen ligger i
riktning väst
- öst och Adam uppenbarligen säger att
ifrågavarande vattenled vetter mot
norr är det bara att vrida väderstrecken 90. Svenberg ändrar också på väderstrecken och Ambrosiani för ett svårbegripligt resonemang. Ibland vrider forskarna väderstrecken, ibland påstås Adam själv vridit väderstrecken enligt nordbornas påstådda feluppfattning. Se Ambrosiani/Eriksson. Birka - Vikingastaden, 1991. Rimbert och Adam av Bremen. Jag konstaterar att om Andra skriftliga källor som lyfter fram Södertäljeleden som känd farled Helt oberoende av Adam av Bremen finns det andra källor som pekar ut Södertäljeleden som en synnerligen känd färdväg. Att den varit aktuell under lång tid framgår av Rannsakningarna efter fornminnen på 1600-talet, då leden blir klassad som fornminne! Södertälje: ”Icke ähr heller okunnigt Suder Tellie stadh wara belägen emellan Saltssiön och freska mälaren, skön Seglation, till, och fordom berömmelig handels stadh öfvergått andra uppstädher (handelsstäder) i mälaren af handel, emedan skepen inkommo af Saltssiön (och fick) sitt godhz uthlastadt, strax i andra farkoster i Mälaren inlastat, detta communiserat medh uppstädherna i heela Mälaren och ähnnu i dagh för situation skull at blifva en sådan handelsstadh mongan till stort gagn wähl skattandes” Sista meningen med andra ord: ’Staden är ännu idag på grund av sin belägenhet till stort gagn för många.’ Intressant är sammankopplingen ’saltsjön och friska Mälaren’ just här vid Södertälje. Uttrycket används av vissa debattörer i samband med Stockholm. Södertäljeleden – synnerligen lämplig - och använd för transitohandel Gunnar Bolin bidrar med många bra argument för Södertäljeledens stora betydelse i sin omfattande bok Stockholms uppkomst 1933, 488 sidor. Länk till fyra aktuella sidor. 107-108-109-110 "Att just Birka blev Mälardalens handelscentrum har tillfredsställande förklarats endast av de forskare, som menar, att en för fartyg framkomlig förbindelseled gick fram över näset vid Södertälje, ännu när Birkas storhet grundlades. (Här fanns som Adam säger ett slags sund. Börje Sandéns anm.) Ty endast så länge detta var fallet, hade orten ett för ett internationellt handelscentrum gynnsamt läge. Ön låg närmast till hands för var och en, som kom seglande från söder. Vid ön skiljde sig vägarna för den som ville norrut mot Uppsala, och den som ville segla österut till Ryssland. Man må inte glömma, att så länge ännu fartyg kunde komma fram genom näset vid Södertälje, var vägen mellan Gålöfjärden söder om Södertälje till Åland mer skyddad och ej längre om man for genom Mälare, än om man for utanför Södertörn.. När landhöjning fortgått så länge, att det ej mer var möjligt att ens med hjälp av eventuella primitiva grävningsarbeten o.dyl. använda farleden vid Södertälje, var förutsättningarn för Brikas storhet förbi." Här några anteckningar med mina egna tillägg. _ Telgesundet stängdes tidigt – en fördel för Birka, som inte så lätt kunde överraskas av rövare _ När man tidigare kunnat segla in via Telgesundet var målet Fornsigtuna, Uppsala, Valsgärde _ Adam av Bremen påstås säga att en Birka ligger vid en 'vik' av havet. Latinska ordet är här inte 'vik' utan 'sund'. Detta leder fram till Birka. Översättaren byter ut (!) ordet 'sund' mot 'vik'. _ Redan Adam av Bremen känner till Täljes stora betydelse i mitten av Mälarviken _ Södertäljebefolkningen ställde båtar till förfogande på Mälarsidan _ Handelsmännen släpade mot slutet av perioden inte sina stora koggar över Södertälje-näset _ Aschaneus: ”kalmare kånkare”; befolkning transporterade varorna vid Draget, Upplandss-Bro _ Man kunde alltid räkna med fartyg för vidare färd till andra ställen i den stora 'Mälarviken' _ Ända in på 1600-talet finns kungliga förbud för transitohandeln via Tälje _ Tälje blev mötesplats vid politiska och kyrkliga förhandlingar; Sten Sture d.y. _ Jämför med Dävensö, där två medeltida riksmöten ägt rum _ Alsnö hus med Alsnöstadgan var en central plats i mälarområdet ännu kring år 1300 _ Den bebodda delen av Svitjod, som var värd att plundra, fanns ovanför den ensamma, trånga passagen vid Almarestäket Södertäljeleden finns markerad som viktig färdled på några av våra äldsta kartor En viktig princip vid kritisk granskning av historiska källor är att en händelse skall kunna bekräftas av ytterligare någon källa som inte har något samband med huvudkällan. Beträffande Södertäljeleden finns det intressant kartmaterial att lyfta fram. Nyss har jag framhållit att leden var uppmärksammad som en synnerligen flitigt använd transportväg ännu många hundra år efter Adam av Bremens skrift från 1000-talet. Detta faktum har på ett intressant sätt ritats in i själva kartbilden på den karta som finns i Olaus Magnus berömda bok om den Nordiska folkens historia i dess upplaga från 1567. Floderna på den är en kombination av floder, sjöar och dragställen. Redan i hans tidigare separata karta från 1539 över ”Götariket och andra nordiska länder” (den s.k. Carta Marina) har han ritat öppna farleder, där det i själva verket ingick dragställen (s.k. ed). Olaus Magnus använde inte själv namnet Carta Marina. Sådana kartor var uppbyggda på annat sätt. Kartan här nedan var ett nytt sätt av visa färdvägarna i stället för de skrivna seglationsberättelserna med namnlistor och andra upplysningar om framkomlig väg mellan olika platser. Kartan från 1567 är ännu tydligare som vägvisare. Man kunde ta sig till och från havsviken Mälaren (senare insjö) via många sund men det viktigaste låg vid Södertälje och det ritades därför mycket brett trots att det inte längre var öppet vatten. Det senare förhållandet illustreras med tre öar i farleden och fyra smala sund, vilket skulle kunna tolkas som att det är flera besvärliga passager längs leden (18 km -100 stadier - lång enligt Adam av Bremen). Sunden vid Stockholm har bara blivit ett och är dessutom ritat smalt, med samma bredd som floder. Man förtydligade den tidens kartor genom att förtydliga tolkningen av kartbilden. Stockholmsleden användes naturligtvis om sjöfararen skulle vidare till Ryssland. Efterföljaren till Birka var Sigtuna, som ofta anges i sagor och dikter som mellanstation i rysslandshandeln. Vi vet att de vikingar som seglade på Ryssland inte använde stora havsgående fartyg av samma slag som norrmän och islänningar och därför kan vi dra slutsatsen att de hellre gick inomskärs i havsviken Mälaren än i den seglationsmässigt farligare yttre Stockholmsskärgården. Jag vill erinra om att de första kartorna inte ritades efter rekognosering utan efter erfarenheten om var färdvägarna fanns. I kartsammanhang brukar jag säga att 1567 års karta är en slags Nordens kommunikationer i stil med SJ:s forna ”Sveriges kommunikationer”. Se avdelningen gamla kartor på Forskningsinstiutets hemsida.  Kartan finns i Olaus Magnus bok om de Nordiska folkens historia från år 1567. Lägg märke till att floderna bildar stora sammanhängande kommunikationssystem i vilka floderna är en del tillsammans med sjöar och dragställen, de senare även kallade ed. Vi ser exempelvis att från Siljan längst upp fanns en färdväg ända ned till Mälaren och Stockholm. Från Växsjö gick vägar åt öster, väster och söder. Mälaren ritas som havsvik som man når genom den av landhöjning blockerade sjöleden via Södertälje. Att detta är huvudleden in mot Uppsala och Svitjod markeras genom sundets stora bredd. Även på moderna kartor ritas huvudvägarna bredare av samma skäl. I själva verket hade sundet redan från början varit smalt. De tre öarna i inloppet skall tolkas som anvisning till kartläsaren att det inte går att bekvämt segla in. Kommer man i mindre båt måste den dras förbi hindren. En större båt måste ankras upp i hamnen och man forstätter den ca 18 km (Adams upplysning!) långa sträckan till lands för att därefter anlita lokal båt för vidare transport. Att man gjorde så framgår tydligt av Rannsakningarna efter antikviteter, som återgivits ovanför kartan. Den naturliga vägen i Sverige var förr vattenvägen. Byggda transportvägar på land blev inte vanliga förrän på 1600-talet. Ordet vägs ursprungliga betydelse är 'föra' och/eller 'fara'. Länk till Att läsa gamla kartor med dåtida ögon Länk till Tacitus kap 39-46 som återger vad han visste om hela Norden där kultplatsen vid Rösaring skulle kunna illustrera hans berättelse om gudinnan som fördes fram i procession. En fortsättning med fler exempel från Adam av Bremens berättelse om Norden i Artikel 3. Börje Sandén 2011-12-24, rev 2012-01-29; 2012-03-03 |
