Fruktbarhetsdyrkan i Bro - Tacitus' Germania

Fruktbarhetsdyrkan i Bro - med utgångspunkt från Tacitus berättelse
Börje Sandén. del 1
/hembygd/rosataci.htm Utskrift Win 98: 4 A4; Win2000: 5 A4

UKF:s startsida Mer om fruktbarhetsdyrkan del 2
Rösaring - ur hembygdsboken 1984 Ämnesområden Rapporter

Att knyta fruktbarhetsdyrkan till Bro-trakten har inte varit svårt för våra forskare.

I början av 1900-talet stod det klart att namnen Härnevi och Ullevi hade med forntida gudar att göra. Men redan från den första fornminnesinventeringen på 1600-talet hade Trojeborgen vid Rösaring vittnat om "ivrigt dyrkande av avgudarna". När den romerske historikern Tacitus' skrift om Germanerna kopplades samman med ortnamnsforskningen på 1910-talet kom vår bygd i fokus för intresset. Detta förstärktes i hög grad när processionsvägen i Låssa blev allmänt känd under 80-talet eftersom just Tacitus berättar att fruktbarhets gudinnan fördes fram i en vagn.
Ända sedan dennes berättelse blev känd på 1400- talet har man försökt finna en plats som stämmer överens med hans beskrivning, men man har ständigt misslyckats. Under årens lopp har jag därför tagit mig friheten att se saken på ett annat sätt än det som forskarnas gängse traditionella språkliga och geografiska analyser av Tacitus' text lett fram till. Några detaljer i den miljö som händelsen utspelar sig i skulle kanske kunna ge andra utgångspunkter för tolkningen av texten, särskilt om dessa kombineras med nya rön om forntidsmänniskors tänkesätt, som man nu anser sig kunna skönja.
Jag vill i min framställning lyfta fram några synpunkter sprungna ur den lokala kännedom som jag förvärvat under många års vandringar i en sedan forntiden nästan oförvanskad natur.

Processionsvägen vid midvintersolståndet 1997

Rösaring Kultplatsen vid Rösaring förknippas som bekant med fruktbarhetsdyrkan. Den brukar räknas som den ursprungligaste av religiösa kulter. Människor och djur var för sin överlevnad helt beroende av rätt balans mellan solens värmande strålar och regn i lagom mängd. När vintern kom såg man tydligt hur växtlivet tynade bort och på våren ville man med olika kultiska handlingar ge växtkraften ny näring. I vår tid kan vi med konstbevattning och konstgödsling hjälpa naturen på traven. Här finns en mer översiktlig skildring av Rösaring från hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro 1984.	Rösaring ligger vid Mälaren i Upplands-Bro mellan Stockholm och Enköping. Rösaring syftar dels på gravrösen, troligen från bronsåldern, och dels på labyrinten - byggd av stenar lagda i ringar
Moder Jord - en osynlig gudom Forntidens människor använde gudar som den förmedlande länken mellan skapelsen och människan. Den ursprungliga gudomen som härskade över allt liv på jorden kallades Moder jord och var en i själva verket osynlig gudom. När människorna försökte skapa sig en mer påtaglig föreställning om gudavärlden utökades den först med en Himmelsgud, en manlig gud som verkade i par med Moder jord. Med tiden skapade människorna en hel uppsättning gudar som kunde hjälpa dem i olika skeden av livet från födelse till död. Dessa gudar var i början underordnade den osynliga gudomen och avbildades på olika sätt i form av kultbilder eller ikoner, som således inte var en bild av själva gudomen. I det avseendet skilde sig forntida religion inte från kristendomen, som också skapat kristusbilder, mariabilder och ikoner för att människan skall ha något synligt att vända sig till.	Kap. 9 "Det står icke i överensstämmelse med de i himmelen boendes höghet vare sig att hålla gudarna innestängda bakom väggar eller låta dem antaga likhet med något som helst mänkskigt anletsdrag. Lundar och skogar inviga de till heligt bruk, och med namnen på sina gudar benämna de det hemligthefulla väsende som blott deras vördnad låter dem se." Se Bertil Almgren "Den osynliga gudomen" i Proxima Thule, 1962
Religionen före vikingatiden I den här framställningen skall vi skall vi särskilt uppmärksamma den föreställning om nordisk gudadyrkan som den romerske historieskrivaren Tacitus ger exempel på i sin bok Germania. Den skrevs för nära 2000 år sedan och berättar om folken norr om det romerska rikets gränsfloder Rhen och Donau. Till dem räknar Tacitus även de folk som bor på stora öar och halvöar i den omätliga, bortom Germanien liggande och snarast i motsatt del av världen befintliga oceanen. Det är med andra ord skandinavien han syftar på.
Vid Rösaring finns flera tecken som anses peka mot forntida fruktbarhetskult. Religionsforskare kan med hjälp av arkeologiska upptäckter på platsen och jämförande studier med gamla skriftliga upplysningar samt undersökningar av sentida naturfolks religionsuppfattning skapa en föreställning om hur människan i Skandinavien utövade sin religion i en tid då vi själva ännu inte kunde skriva ner vår historia.	Riksantikvarien Hadorph 1600-talets senare del "På Åbrunna ägor är en hög backe benämnd Röra backe. Där har fordom varit mycket offrande till avgudarna"
I Rösaringsområdet finns det åtminstone tre olika uttryck för fruktbarhetstanken att hänvisa till. 1. Labyrinten För att ta dem i den ordning de uppmärksammats så nämner jag först labyrinten, som tillhör den typ, som inte har några irrgångar. Det är en mycket gammal form, känd över stora delar av världen under mycket lång tid. Vår labyrint anses tillhöra de allra äldsta i landet. Den uppmärksammades vid de första fornminnesinventeringarna på 1600-talet. Den nyblivna stormakten Sverige, som varit med och vunnit det 30-åriga kriget, hade fått ännu starkare behov än tidigare att kunna visa upp en ärorik historia från "fornstora dar" och hade därför skapat Europas äldsta lagstiftning för bevarande av fornminnen.	Stenlabyrint, 15,9 x 14,5 m, 2 x 16 stenrader
Det anses klarlagt att labyrinterna ingick i en tidig form av fruktbarhetskult. Eftersom de byggdes av stenar här i Norden och på grund av att landet varit -- och förblivit -- glest befolkat, har de i några fall, såsom här vid Rösaring, bevarats intill vår tid. Labyrintidén och kulten kring den var mycket utbredd i medelhavsområdet under årtusendet före vår tidräknings början. På ön Kreta använde man exempelvis bilder av labyrinter på sina mynt. Här i Låssa samlades ungdomen sommartid för lekar och dans vid labyrinten. Ringlekar av typen "Flickan hon går i dansen med rödan gullband" tror man är sentida folkliga minnen av en allvarligt menad forntida kult.	Vid tiden före vår tidräknings början användes bilder av labyrinter på kretensiska mynt Arenius text om lekar och dans sommartid Salvius bok om Upplands1741
2. Ortnamnen Härnevi och Ullevi Man har konstaterat att i de äldsta labyrinternas närhet finns ortnamn som förknippas med en kvinnlig och en manlig fruktbarhetsgud. I vårt fall gäller det Härnevi och Ullevi. En ortnamnsforskare i vår tid använde exemplet från Bro i såväl tal som skrift när Ortnamnssällskapet firade sitt 50-årsjubileum 1985. Slutledet "-vi" i namnen betyder offerlund. Här har således både gudinnan Härn och guden Ull fått offerplatser helgade åt sig.	Lars Hellberg. Hedendomens spår i uppländska ortnamn.* Ortnamnssäll- skapets årskskrift 1986. Karta sid 49.* Oskar Lundeberg. Härnevi, 1912 Magnus Olsen. Haernevi, 1908 Per Vikstrand. Gudarnas platser.* Haernavi. sid 304*
Men det är inte bara namnet Härn som syftar på fruktbarhetskult i Härnevi. Där finns också några hundratal skålgropar inhuggna i flata berghällar. De är vanligtvis 7-8 cm breda och några cm djupa. Skålgroparna är en form av hällristningar som anses höra ihop med fruktbarhetsdyrkan. Av någon okänd anledning har dyrkan om denna gudinna levat kvar på bara några få ställen i landet. Hon efterträddes senare av den mer kända Freyja	Länkar till: Skålgropar i Upplands-Bro När de sista älvkvarnarna smordes Karl XII:s nödmynt i skålgrop Ellis Davidson. Nordens gudar och myter.* Härn / Hörn sid 114*
3. Vagngudar - fruktbarhetsgudar När processionsvägen vid Rösaring uppmärksammades i början av 1980-talet var det naturligt att koppla samman den med gudar och gudinnor som fördes fram i vagnar. Det finns nämligen många exempel runt om i världen som bekräftar att "vagngudar" är fruktbarhetsgudar. I Danmark och Norge har man funnit processionsvagnar. Otaliga beskrivningar från kulturer över hela världen berättar om hur kulten utövades. Än så länge är det bara vid Rösaring som vi känner till en bevarad ceremoniväg invid en kultplats. Att vi har olika former för fruktbarhetsdyrkan i Norden och olika namn på gudarna är inte förvånande när man betänker att kulten utövades i tusentals år ända fram till kristendomens inträdande i våra trakter för mindre än 1000 år sedan	Riksantikvarieämbetets rapport i Arkeologi i Sverige 1984. Rösaringskomplexet.* David Damell, Kerstin Östmark.* James G. Frazer Den gyllene grenen, ny upplaga 1987 (Ernst Klein 1925)
Tacitus beskrivning av fruktbarhetsdyrkan i Norden Vi är nu framme vid huvudtemat för vår berättelse om fruktbarhetsdyrkan vid Rösaring. Vi skall som utgångspunkt för resonemanget använda oss av den romerska historieskrivaren Tacitus' berättelse om germanerna. En bok som han skrev år 98 e.Kr. och som ofta använts för att ge en allmän bild av forntida förhållandena i Skandinavien, trots att större delen av boken beskriver folken i mellaneuropa.	Germania, utgiven år 98 e.Kr.av Cornelius Tacitus Här i Alf Önnerfors' översättning. Boken har den latinska texten parallellt med den svenska
Här skall vi närmast ta fasta på hur han skildrar germanernas gudstro. Det är emellertid mycket viktigt för nutidens uttolkare av hans texter att de har i minnet de reservationer beträffande tillförlitligheten i detaljerna som han själv lämnar oss redan i början av sin bok. "Endast sällan besöka fartyg från våra väderstreck den omätliga, bortom Germanien liggande och snarast i motsatt del av världen befintliga oceanen." Den del av Germanien han då talar om är den norra delen som inbegriper de skandinaviska öarna.	Kap 2
Dessutom skall vi betänka att Tacitus själv aldrig besökte Germanien. Hans uppgifter om förhållandena grundar sig på upplysningar i andra, tredje, fjärde hand - och säkert ännu längre tillbaka i tiden. Således en i själva verket ytlig kunskap, som romarna förvärvat under århundraden, men samtidigt försett med en mängd detaljer. Vi får därför aldrig ta uppgifterna alltför bokstavligt	Ellis Davidson. Nordens gudar och myter. sid 39 Rom besöktes år 92 av en konung från semnonerna/alemannerna mellan Rehn och Oder. Tacitus kan ha fått pplysningar om deras religion av honom.
Germanerna gudstro När han först nämner religionen framhåller han att deras gudom är osynlig. "Det står inte i överensstämmelse med de i himlen boendes höghet vare sig att hålla gudarna instängda bakom väggar eller låta dem antaga likhet med något som helst mänskligt anletsdrag, Lundar och skogsdungar inviga de till heligt bruk, och med gudanamn benämner de det hemlighetsfulla väsende, som blott deras vördnad låter dem se". Bakom det senare uttalandet ligger vetskapen om att det inte är alla förunnat att skåda sin gud, men genom tiderna finns det många exempel på att guden uppenbarat sig på ett eller annat sätt för den troende.	Kap 9.
Omedelbart före berättelsen om Moder jord, Nerthus, som Tacitus kallar henne, berättar han att "alla samlas i en skog som hålles helig. Den är nämligen invigd av förfäderna och fruktad sedan urminnes tider. Med ett människooffer i samhällets namn firar de där den hemska inledningen till sin barbariska gudstjänst." Denna beskrivning överensstämmer väl med den äldsta skildringen av gudstjänsten vid Uppsala bara några mil från Rösaring och tusen år senare. Riksantikvarien Johan Hadorph berättar i sin rapport att "här har fordom varit ivrigt offrande till avgudarna.	Kap 39. Jämför med Adam av Bremen. 4:e boken, kap 26, skolierna 138 och 139 Hadorphs efterlämnade papper i Kungliga Biblioteket
Också på annat sätt visar man lunden vördnad: ingen går in i den utan att vara bunden av en boja, tecknet på att man är gudomen undergiven. ... Hela deras vidskepliga tro grundar sig på föreställningen att stammen leder sitt ursprung från platsen, att guden, som härskar över allting, finns där och att allt är lagt under honom".	Kap 39. lägga band på sig - att underordna sig. stavgård = en omgärdad hednisk kultplats enligt landskapslagarna
Fruktbarhetsgudinnan Nerthus Efter att ha berättat om en stor mängd folkstammar i Germanien har Tacitus kommit till dem som bor i trakten av Östersjön, där man dyrkar fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Östersjön beskrivs som det hav som "ligger bortom Germanien, snarast i motsatt del av världen" och i vilket finns "vidsträckta halvöar och oerhört stora öar". Han nämner sju folk som inte nämnvärt skiljer sig från de tidigare beskrivna folkstammarna "förutom att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder jorden. De tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk." (de har ännu inte börjat med mångguderi)	En stor mängd folkstammar beskrivs i kap 28-40. Kap 2. Kap 1.
"På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker , när gudinnan är närvarande i sitt allra heligaste. och som med djup vördnad ledsagar henne när hon kommer åkande, dragen av kor." "Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka. Man börjar ej krig, man uppträder icke beväpnad, allt järnverktyg hålles undanlåst, fred och ro känner man. Man älskar då, men blott till dess samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med de dödliga."	Kap 40. Kap 40.
"Vagnen och klädet och - om man vill tro det - själva kultbilden tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och from ovisshet om det väsens natur, som blott de till döden vigda får skåda."	Kap 40.
Efter denna detaljerade skildring av den nordiska gudsuppfattningen fortsätter Tacitus sin redogörelse av folkstammar i norra Germanien, bl.a. goterna och svionerna. De senare har allmänt uppfattats som boende i nuvarande Skandinavien."Svionernas samhällen ligger ute i själva oceanen. Förutom män och vapen ha de sin styrka i flottor. Skeppens form avviker från den vanliga i det hänseendet att en spetsig stäv åt båda hållen bildar en framstam, som alltid är klar för landning". "Bortom svionernas land finns ett hav, som är stelt och nästan orörligt". Framställningen forsätter i en ny fil Mer om fruktbarhetsdyrkan i Bro-området Artikel ur Viking Heritage Magazine 2002:3 Fifty years with the Rösaring Cult Site	Kap 44.