Det hände i Upplands-Bro
UKF:s startsida                                   Till ämnet skålgropar
Skålgropar i Upplands-Bro                 Till ämnesområden

Skålgroparnas ursprung är höljt i dunkel. Att de är en form av hällristningar är klart. Mest kända hällristningsområdet ligger i Tanum i Bohuslän. I Uppland finner vi många av dessa bronsålderstida minnesmärken i området söder om Enköping - på Veckholmslandet. Från Upplands-Bro kan vi se Veckholm från Rösaring om vi blickar ut över Norra Björkfjärden. 

På 1900-talet utnyttjades skålgroparna i rituella sammanhang på helt annat sätt än när de först gjordes. En mycket intressant skildring härav publicerades 1956 i tidskriften Rig - utgiven av Föreningen för svensk kulturhistoria i samarnbete med Nordiska museet och folklivsarkivet i Lund. 

Författaren Mats Åmark var präst i Veckholms pastorat i början av 1900-talet.
Underrubrikerna är inlagda av UKF. 

Älvkvarnar är det folkliga namnet på skålgropar.
Här kan du kan läsa om skålgroparna i Upplands-Bro

Jag kan inte bevisa, att de älvkvarnar jag såg smorda sommaren 1923 verkligen var de sista, som här i landet behandlats på fäderneärvt sätt. Det är ju mycket möjligt, t. o. m. ganska troligt, att någon av de prästinnor - om vi så får kalla dem - som sysslade med dessa hemlighetsfulla riter, ännu några år fortsatte att smörja och offra. Men när jag ett par årtionden senare åter fick tillfälle att undersöka några av de gamla kultplatserna, hade mossa och lavar redan hunnit överkläda de tidigare fettglänsande älvkvarnsgroparna.

Offer åt älvorna
Att man i älvkvarnen smorde och offrade åt älvorna var den allmänna meningen. Med ordet älvkvarn tycks man ha betecknat såväl hela stenen eller hällen med dess olika små hål som de enskilda älvskålarna som smordes. Man önskade på detta sätt blidka älvorna, dessa hemlighetsfulla små väsen, för vilkas hämnd någon "råkat för". 

Dessa reflexioner rörande själva kulthandlingen har jag icke gjort på grund av egna iakttagelser. Få om ens någon nu levande torde ha varit åsyna vittne till smorningen" av älvkvarnar. Denna skedde alltid i största hemlighet, och min kunskap härom grundar sig på mottagna meddelanden. Jag hade nämligen, som jag senare skall visa, turen att få råka och utfråga en f. d. "prästinna". Att hon, i motsats till sina medsystrar, befanns så meddelsam, berodde uteslutande på, att hon övergivit yrket och sedan ansåg sig kunna skratta däråt. 

Jag lämnar alltså därhän de olika teorier och funderingar om ursprunget till och den religionshistoriska innebörden av dessa magiska handlingar för att i stället redogöra för vad jag själv hört och sett i samband med uppländska älvkvarnar. Blott några ord om själva kultplatserna.

Älvkvarnar i Hacksta år 1912
Det var på ett födelsekalas nere i Trögden omkr. 1912 vi kom att språka om gammaldags seder och bruk. Själv hade jag nyligen flyttat till trakten som nyutnämnd komminister i Kungshusby socken av Veckholms pastorat. En av mina forna skolkamrater från Enköpings läroverk, nu lantbrukare i Hacksta socken, kom därvid att nämna, att han hade en älvkvarn på sina ägor. Vi gjorde upp, att jag skulle göra honom ett besök, då vi tillsammans skulle bese detta fornminne. Jag hade nog hört talas om älvkvarnar, men hade inte någon klar föreställning om vad det var för något. Nu skulle jag alltså få se en som var i bruk.
     Vännen B. mottog mig med nöje, och sen vi druckit kaffe begav vi oss till hagen, där han ville visa mig sin älvkvarn. Stenen låg mycket riktigt där i en skogsbacke, som sluttade ner mot en åker. På överflatan syntes en hel hop runda, tämligen grunda, skålformiga fördjupningar, som vittnade om att de, om också inte nyligen, varit smorda med fett. 

Älvkvarnarna smordes på torsdagkvällar
- Jag hade hört talas om, att gumman Johansson brukade gå hit om torsdagskvällarna, sade B.; och jag gick därför dit en kväll i skymningen. Stenen låg som den ligger nu, och alla skålarna var tomma. Jag gick och satte mig ett stycke ifrån dold av några buskar och väntade att få se gumman komma. Men då ingen syntes till och det började bli sent, beslöt jag att gå hem. Först gick jag dock fram till sten - och kan du tänka dig! Den var smord med ister, och i hålen låg det småslantar. Sen har jag varit och passat där flera torsdagskvällar för att försöka få korn på gumman. Men det har varit stört omöjligt. Varenda gång har stenen faktiskt blivit smord, men ingen gumma har synts till. Hon måste ha ålat sig fram i gräset mellan enbuskarna!
     Mitt intresse för dessa egendomliga fornlämningar var nu väckt. Som riksantikvariens ombud för Trögds härad ansåg jag mig även ha en viss förpliktelse att ta närmare reda på deras förekomst i bygden. Så småningom skulle det också lyckas mig att få se flera av dessa gamla kultplatser i bruk. Hösten 1913 fick jag reda på, att en stor älvkvarn skulle finnas i Kynge by i Veckholms socken. Den låg i en beteshage och befanns vara en mer än meterlång stenhäll, som blott obetydligt höjde sig ur den omgivande gräsvallen. Längs stenens mittparti sågs en rad runda hål, större och mindre. Hela stenen var mörk av flott. Kring hålen satt hela klickar av svinister, och i groparna låg nålar och små kopparslantar. Vem som här smorde kom jag dock aldrig att efterforska. 

Slantar offras i älvkvarnarna
Mitt i Trögden ligger de bägge socknarna Lillkyrka och Boglösa. Under de år (1917-1924), då jag som t. f. kyrkoherde skötte detta pastorat, gjorde jag de bästa fynden av det slags fornminnen, som här intresserar oss. I Hesslinge by i Lillkyrka bodde en gammal språksam man, som i yngre ar varit konditor, men återvänt till fädernegården. Med tätt ironi, dock blandad med icke så liten fäderneärvd försiktighet, berättade han gärna minnen från äldre tider.
     - En gammal gumma hette Wall. De va en rotgumma på boställe här i Hesslinge. Bara hon gjorde sej illa, va de att gå till älvkvarn å lägga ner en slant. Hon bruka lägga såna där runnstycken di kallart. Men om hon tvätta sej i vattne som va i håle eller om hon hade dit de, de vet jag inte.
     Den älvkvarn det här var fråga om befann sig vid en liten gård med det vackra namnet Kallkälla. Här skymtar en något annorlunda sed än den som förekommit vid de förut nämnda älvkvarnarna. Där hade tomma skålgropar smorts med fett, varpå offer nedlagts. Här menade min sagesman, att den offrande hade begagnat sig av det regnvatten, som samlats i hålet. 

Vårtstenar
Offerstenar av detta slag, en avart s. a. s. av de riktiga älvkvarnarna, fanns det flera av i bygden. Vanligen kallades de "vårtstenar" eller "vårtkällor". En sådan sten i Hesslinge, om vilken konditorn även talat, var ett mindre stenblock invid landsvägen, och på dess övre yta befann sig en urholkning vid pass 10 cm i diameter. Regnvattnet, som samlades i hålet, ansågs bra mot vårtor. Nyttjandet av dessa vårtstenar hade tydligen inte varit förbehållet någon speciellt offrande gumma, en prästinna alltså. Konditorn berättade om vårtstenen i hans hemby: "Så snart nån gjort sej illa, har dom gått te sten å tvättat sej i vattnet, som var i yppnan. Och sen la dom dit nån bankovitten. Fanns de inge vatten, så hadde dom sånt me sej."
     Sådana vårtstenar eller vårtkällor fanns det flerstädes i Trögden, bl. a. en på Hornö ägor i Vallby socken. En äldre kvinna berättade om den:
    - Folk som besvärades av vårtor brukade en torsdagskväll i månskenet gå runt stenen med en mängd ärter i hand, lika många som man hade vårtor. Ärterna sådda man ut, medan man uttalade orden

Jag sår och jag sår.
Jag sår bort mina vårtor.

Älvkvarna i Boglösa och Lillkyrka
Vår närmaste grannsocken, Boglösa, samtidigt min annexförsamling, var en genuin allmogesocken med omkr. 800 invånare fördelade på ett antal byar. Här fanns det älvkvarnar i så gott som varje by. I Svallby, grannbyn mot Lillkyrka, berättade en medelålders hemmansägare vad han mindes om byns älvkvarn, som inte längre fanns kvar, men dock använts ett stycke in på detta århundrade.
     - På våran gård låg de en stor sten, där svinhuse nu står. Runterikring på sten va de fullt må älvkvarnar. Gummorna geck där å smorde. Ända från Hävlinge i Lillkörka koni dom. Hoffstensgumman brukade gå tidigt om mörnarna å smörja. Far vart arg han å satte ett skott i sten. Den vart bra till grund i nya svinhuse.
     I den närbelägna grannbyn Blacksta fann jag vid ett besök, att en av grundstenarna under en nybyggd loge på utsidan hade en hel hop älvkvarnshål. Även här hade tydligen någon icke troende funn it byns gamla älvkvarn passande för modernare ändamål. 

Stora och Lilla Grytan smordes motsols
Inte långt från de båda nu nämnda byarna ligger byn Kumla. I en hage, några hundra meter från byn, alldeles invid landsvägen, fann jag en jordfast  sten, som varit använd som älvkvarn. Skålgroparna var ganska grunda och inte fullt cirkelrunda. Lavar hade här redan börjat kläda den gamla offerstenen, vars älvkvarnar alltså inte varit i bruk på åtskilliga år. Bybor mindes dock, hur gumman Tapper från grannbyn Gådi brukat gå dit och smörja. Gumman hade namn på hålen. Ett kallade hon Stora grytan, ett annat Lilla grytan. I ett av hålen syntes liksom avtryck av fingrar. Gumman lär alltid ha smort tre hål åt gången med tre smörjningar i varje hål. När torsdagskvällen kom, gick hon dit; och smörjningen skedde alltid motsols. Första och sist kvällen lade hon en nål eller en liten kopparslant i de hål hon smort. För varje smörjning sa' gumman:

Jag smörjer sten
för att läka kött och ben.

Änkan Tilda avslöjar hur hon smorde
Här i Kumla by var det också jag träffade på den kvinna, som befanns villig att berätta om hur hon själv smort älvkvarn.
     - Se, jag smorde, berättade änkan Tilda, för gubbens ben, som svullna. Först smordes bena hemma ve spisen. Nie torsdagskvällar å rad skulle de vara, och för var gång sa man: Jag smörjer ben å inte sten.
     Sen geck man ut i skymningen. En feck inte säja någe, ifall man mötte nån. Och tri hål på älvkvarn skulle smörjas me en osaltad fläsksvål, tri gånger i vart hål , då sa' man:

Jag smörjer sten
för att läka kött och ben.

Älvkvarn i bruk på 1920-talet
Vi hade nu hunnit ett stycke in på 1920-talet, och de gamla i bygden med minnen från äldre tider började dö undan. Jag trodde, att änkan i Kumla varit den sista där i socknen av den gamla kultens utövarinnor, och det blev därför en överraskning, när jag fick höra, att det i en av våra närmaste grannbyar i Boglösa skulle finnas en älvkvarn i bruk.
     Till Utmyrby var det en knapp fjärdingsväg från vår prästgård i Lillkyrka, och där skulle finnas en smord älvkvarn. jag misstänkte dock, att det inte skulle bli lätt att hitta den. Folk ville inte gärna tala om sådant med prästen. jag frågade därför några barn, som lekte i bygatan, om de kände till älvkvarn. - 'Jo då, moster smörjer för ögon", svarade barnen . Jag förstod genast vem moster var: en gammal from änka, som jag besökt flera gånger och som gärna gick i kyrkan. Hon hade verkligen, drog jag mig till minnes, rödkantade ögon; och den goda kvinnan hade sålunda för säkerhets skull hållit fast vid de gamla bruken. Det var inte så gott att veta, om man "råkat för" något; kanske oförvarandes slagit ut något hett vatten på backen och så förargat de små varelserna, som ansågs snarstuckna och hämndgiriga. Med barnen som vägvisare stod jag snart vid byns gamla förnämliga älvkvarn. Den låg i en skogsbacke ett stycke utanför byn. I en lång, sluttande berghäll, nött och slipad av istidens glaciärer, med djupa repor, syntes en lång rad hål vid hål. Och i ett par av dem, som verkade nysmorda, låg både knappnålar och småslantar! "Moster" själv, den gamla prästinnan, som smorde för ögon", nändes jag inte besvära med några frågor. Jag fick därför aldrig reda på hur hon bar sig åt, när hon offrade i älvkvarn och de ord hon då antagligen nyttjade. 

Smorningen av älvkvarnar hade upphört på 1940-talet
En egendomlig upplevelse vid en älvkvarn i Trögden från ett besök där åtskilliga år senare må avsluta dessa minnesanteckningar. I slutet av 40-talet besökte jag en sommar mina forna församlingar för att hälsa på gamla vänner Samtidigt ville jag också gärna undersöka några av de fornminnen här beskrivits, och se om någon av dem ännu kunde vara i bruk. Det förhöll sig dock som jag anat. De runda, förr så rena och av flott skinande små älvskålarna var nu igengrodda av mossa och lavar, Det var tydligt, att de ej på länge varit använda.
     Jag hade just fotograferat den ovannämnda stenen i Kynge, då jag halkade på den våta mossan pa bredvidliggande berghäll. Handlöst, med kamera i hand föll jag och slog mig så hårt, att jag blott största svårighet kunde ta mig därifrån Den läkare, som sen undersökte ansåg det nästan som ett under, att jag inte bröt benet. Var det månne älvornas hämnd? 

RIG är ett annat namn på guden Heimdall, som enligt den fornisländska "Sången om Rig" gav upphov till de olika samhällsklasserna.
Denna dikt innehåller den äldsta kulturhistoriska skildringen vi äger från Norden. Föreningen för svensk kulturhistoria valde detta namn som symbol för sin verksamhet, när den stiftades år 1918.

Äldre årgångar av RIG finns på biblioteken och i UKF:s arkiv

Det hände i Upplands-Bro
UKF:s startsida                                   Till ämnet skålgropar
Skålgropar i Upplands-Bro                 Till ämnesområden