Det andra slaget av älvkvarnar förekommer på
lösa
stenar eller stenblock. I detta fall syns enbart skålgropar ha
förekommit,
däremot inga figurer. Under de år jag hade tillfälle
att
iaktta älvkvarnar, tycks bägge slagen ha använts.
Såvitt
jag kunde förstå, närmast beroende på vilketdera
slaget som var bäst tillgängligt för de offrande. Att
älvkvarnarnas
användning på 1910-20-talen var på upphällningen
är tydligt. Blott här och där kunde man finna
någon
älvkvarn i bruk. Talade man med medelålders eller äldre
personer härom, hette det vanligen,, att "de' var förr de' "
som den eller den gumman gick och smorde. Och de allra flesta
älvkvarnarna
hade längre eller kortare tid varit oanvända, varför
mossa
och lavar hunnit kläda både stenar, hällar och
älvskålar.
Älvkvarnar i Hacksta år 1912
Det var på ett födelsekalas nere i Trögden omkr. 1912
vi kom att språka om gammaldags seder och bruk. Själv hade
jag
nyligen flyttat till trakten som nyutnämnd komminister i
Kungshusby
socken av Veckholms pastorat. En av mina forna skolkamrater från
Enköpings läroverk, nu lantbrukare i Hacksta socken, kom
därvid
att nämna, att han hade en älvkvarn på sina ägor.
Vi gjorde upp, att jag skulle göra honom ett besök, då
vi tillsammans skulle bese detta fornminne. Jag hade nog hört
talas
om älvkvarnar, men hade inte någon klar
föreställning
om vad det var för något. Nu skulle jag alltså
få
se en som var i bruk.
Vännen B. mottog mig med nöje, och
sen vi druckit kaffe begav vi oss till hagen, där han ville visa
mig
sin älvkvarn. Stenen låg mycket riktigt där i en
skogsbacke,
som sluttade ner mot en åker. På överflatan syntes en
hel hop runda, tämligen grunda, skålformiga
fördjupningar,
som vittnade om att de, om också inte nyligen, varit smorda med
fett.
Älvkvarnarna smordes på torsdagkvällar
- Jag hade hört talas om, att gumman Johansson brukade gå
hit om torsdagskvällarna, sade B.; och jag gick därför
dit
en kväll i skymningen. Stenen låg som den ligger nu, och
alla
skålarna var tomma. Jag gick och satte mig ett stycke ifrån
dold av några buskar och väntade att få se gumman
komma.
Men då ingen syntes till och det började bli sent,
beslöt
jag att gå hem. Först gick jag dock fram till sten - och kan
du tänka dig! Den var smord med ister, och i hålen låg
det småslantar.
Sen har jag varit och passat där flera torsdagskvällar
för
att försöka få korn på gumman. Men det har varit
stört omöjligt. Varenda gång har stenen faktiskt blivit
smord, men ingen gumma har synts till. Hon måste ha ålat
sig
fram i gräset mellan enbuskarna!
Mitt intresse för dessa egendomliga
fornlämningar
var nu väckt. Som riksantikvariens ombud för Trögds
härad
ansåg jag mig även ha en viss förpliktelse att ta
närmare
reda på deras förekomst i bygden. Så småningom
skulle
det också lyckas mig att få se flera av dessa gamla
kultplatser
i bruk. Hösten 1913 fick jag reda på, att en stor
älvkvarn
skulle finnas i Kynge by i Veckholms socken. Den låg i en
beteshage
och befanns vara en mer än meterlång stenhäll, som
blott
obetydligt höjde sig ur den omgivande gräsvallen. Längs
stenens mittparti sågs en rad runda hål, större och
mindre.
Hela stenen var mörk av flott. Kring hålen satt hela klickar
av svinister, och i groparna låg nålar och små
kopparslantar.
Vem som här smorde kom jag dock aldrig att
efterforska.
Slantar offras i älvkvarnarna
Mitt i Trögden ligger de bägge socknarna Lillkyrka och
Boglösa.
Under de år (1917-1924), då jag som t. f. kyrkoherde
skötte
detta pastorat, gjorde jag de bästa fynden av det slags
fornminnen,
som här intresserar oss. I Hesslinge by i Lillkyrka bodde en
gammal
språksam man, som i yngre ar varit konditor, men
återvänt
till fädernegården. Med tätt ironi, dock blandad med
icke
så liten fäderneärvd försiktighet, berättade
han gärna minnen från äldre tider.
- En gammal gumma hette Wall. De va en
rotgumma
på boställe här i Hesslinge. Bara hon gjorde sej illa,
va de att gå till älvkvarn å lägga ner en slant.
Hon bruka lägga såna där runnstycken di kallart. Men om
hon tvätta sej i vattne som va i håle eller om hon hade dit
de, de vet jag inte.
Den älvkvarn det här var fråga
om befann sig vid en liten gård med det vackra namnet
Kallkälla.
Här skymtar en något annorlunda sed än den som
förekommit
vid de förut nämnda älvkvarnarna. Där hade tomma
skålgropar
smorts med fett, varpå offer nedlagts. Här menade min
sagesman,
att den offrande hade begagnat sig av det regnvatten, som samlats i
hålet.
Vårtstenar
Offerstenar av detta slag, en avart s. a. s. av de riktiga
älvkvarnarna,
fanns det flera av i bygden. Vanligen kallades de "vårtstenar"
eller
"vårtkällor". En sådan sten i Hesslinge, om
vilken
konditorn även talat, var ett mindre stenblock invid
landsvägen,
och på dess övre yta befann sig en urholkning vid pass 10 cm
i diameter. Regnvattnet, som samlades i hålet, ansågs bra
mot
vårtor. Nyttjandet av dessa vårtstenar hade tydligen inte
varit
förbehållet någon speciellt offrande gumma, en
prästinna
alltså. Konditorn berättade om vårtstenen i hans
hemby:
"Så snart nån gjort sej illa, har dom gått te sten
å
tvättat sej i vattnet, som var i yppnan. Och sen la dom dit
nån
bankovitten. Fanns de inge vatten, så hadde dom sånt me
sej."
Sådana vårtstenar eller
vårtkällor
fanns det flerstädes i Trögden, bl. a. en på
Hornö
ägor i Vallby socken. En äldre kvinna berättade om den:
- Folk som besvärades av vårtor brukade
en torsdagskväll i månskenet gå runt stenen med en
mängd
ärter i hand, lika många som man hade vårtor.
Ärterna
sådda man ut, medan man uttalade orden
Jag sår och jag sår.
Jag sår bort mina vårtor.
När ärterna grott, gick vårtorna bort. Denna
vårtsten
i Hornö kom jag dock aldrig i tillfälle att få se, och
ceremonierna där tillhörde också redan på
1920-talet
det förflutna. Om någon neddoppning av fingrarna i
regnvatten
på denna sten förekom, erfor jag inte heller. Detta hade
emellertid
skett i den vårtkälla, som befann sig i en stor
berghäll
på min egen prästgårds mark i Östersta by av
Kungshusby
socken. Den bestod av ett tämligen smalt, ett par decimeter
långt
och ganska djupt hål i en större, naken berghäll.
Hålet
var för jämnan fullt med vatten, och en liten flat sten var
lagd
ovanpå hålet. Såvitt jag vet, användes dock icke
denna "Vårtkälla" under de år (1912-1917) vi bodde i
Östersta,
och jag hörde ingenting om hur det tillgått när den
tidigare
nyttjats. Det var endast namnet som levde kvar.
Älvkvarna i Boglösa och Lillkyrka
Vår närmaste grannsocken, Boglösa, samtidigt min
annexförsamling,
var en genuin allmogesocken med omkr. 800 invånare fördelade
på ett antal byar. Här fanns det älvkvarnar i så
gott som varje by. I Svallby, grannbyn mot Lillkyrka, berättade en
medelålders hemmansägare vad han mindes om byns
älvkvarn,
som inte längre fanns kvar, men dock använts ett stycke in
på
detta århundrade.
- På våran gård låg
de en stor sten, där svinhuse nu står. Runterikring på
sten va de fullt må älvkvarnar. Gummorna geck där
å
smorde. Ända från Hävlinge i Lillkörka koni dom.
Hoffstensgumman
brukade gå tidigt om mörnarna å smörja. Far vart
arg han å satte ett skott i sten. Den vart bra till grund i nya
svinhuse.
I den närbelägna grannbyn Blacksta
fann jag vid ett besök, att en av grundstenarna under en nybyggd
loge
på utsidan hade en hel hop älvkvarnshål. Även
här
hade tydligen någon icke troende funn it byns gamla
älvkvarn
passande för modernare ändamål.
Stora och Lilla Grytan smordes motsols
Inte långt från de båda nu nämnda byarna ligger
byn Kumla. I en hage, några hundra meter från byn, alldeles
invid landsvägen, fann jag en jordfast sten, som varit
använd
som älvkvarn. Skålgroparna var ganska grunda och inte fullt
cirkelrunda. Lavar hade här redan börjat kläda den gamla
offerstenen, vars älvkvarnar alltså inte varit i bruk
på
åtskilliga år. Bybor mindes dock, hur gumman Tapper
från
grannbyn Gådi brukat gå dit och smörja. Gumman hade
namn
på hålen. Ett kallade hon Stora grytan, ett annat Lilla
grytan.
I ett av hålen syntes liksom avtryck av fingrar. Gumman lär
alltid ha smort tre hål åt gången med tre
smörjningar
i varje hål. När torsdagskvällen kom, gick hon dit; och
smörjningen skedde alltid motsols. Första och sist
kvällen
lade hon en nål eller en liten kopparslant i de hål hon
smort.
För varje smörjning sa' gumman:
Jag smörjer sten
för att läka kött och ben.
Den kvinna, som kunde berätta härom, hade själv i yngre
år fått vara med Tappersgumman då hon smorde.
Änkan Tilda avslöjar hur hon smorde
Här i Kumla by var det också jag träffade
på
den kvinna, som befanns villig att berätta om hur hon själv
smort
älvkvarn.
- Se, jag smorde, berättade
änkan
Tilda, för gubbens ben, som svullna. Först smordes bena hemma
ve spisen. Nie torsdagskvällar å rad skulle de vara, och
för
var gång sa man: Jag smörjer ben å inte sten.
Sen geck man ut i skymningen. En feck inte
säja någe, ifall man mötte nån. Och tri hål
på älvkvarn skulle smörjas me en osaltad
fläsksvål,
tri gånger i vart hål , då sa' man:
Jag smörjer sten
för att läka kött och ben.
När mor Tilda berättade härom, hade hennes gubbe varit
död
i flera år. Vilken verkan smorningen haft, kom jag inte att ta
reda
på.
Älvkvarn i bruk på 1920-talet
Vi hade nu hunnit ett stycke in på 1920-talet, och de gamla i
bygden med minnen från äldre tider började dö
undan.
Jag trodde, att änkan i Kumla varit den sista där i socknen
av
den gamla kultens utövarinnor, och det blev därför en
överraskning,
när jag fick höra, att det i en av våra närmaste
grannbyar
i Boglösa skulle finnas en älvkvarn i bruk.
Till Utmyrby var det en knapp
fjärdingsväg
från vår prästgård i Lillkyrka, och där
skulle
finnas en smord älvkvarn. jag misstänkte dock, att
det
inte skulle bli lätt att hitta den. Folk ville inte gärna
tala
om sådant med prästen. jag frågade därför
några
barn, som lekte i bygatan, om de kände till älvkvarn. - 'Jo
då,
moster smörjer för ögon", svarade barnen . Jag
förstod
genast vem moster var: en gammal from änka, som jag besökt
flera
gånger och som gärna gick i kyrkan. Hon hade verkligen, drog
jag mig till minnes, rödkantade ögon; och den goda kvinnan
hade
sålunda för säkerhets skull hållit fast vid de
gamla
bruken. Det var inte så gott att veta, om man "råkat
för"
något; kanske oförvarandes slagit ut något hett vatten
på backen och så förargat de små varelserna, som
ansågs snarstuckna och hämndgiriga. Med barnen som
vägvisare
stod jag snart vid byns gamla förnämliga älvkvarn. Den
låg
i en skogsbacke ett stycke utanför byn. I en lång, sluttande
berghäll, nött och slipad av istidens glaciärer, med
djupa
repor, syntes en lång rad hål vid hål. Och i ett par
av dem, som verkade nysmorda, låg både knappnålar och
småslantar! "Moster" själv, den gamla prästinnan, som
smorde
för ögon", nändes jag inte besvära med några
frågor. Jag fick därför aldrig reda på hur hon
bar
sig åt, när hon offrade i älvkvarn och de ord hon
då
antagligen nyttjade.
Smorningen av älvkvarnar hade upphört på
1940-talet
En egendomlig upplevelse vid en älvkvarn i Trögden
från ett besök där åtskilliga år senare
må
avsluta dessa minnesanteckningar. I slutet av 40-talet besökte jag
en sommar mina forna församlingar för att hälsa på
gamla vänner Samtidigt ville jag också gärna
undersöka
några av de fornminnen här beskrivits, och se om någon
av dem ännu kunde vara i bruk. Det förhöll sig dock som
jag anat. De runda, förr så rena och av flott skinande
små
älvskålarna var nu igengrodda av mossa och lavar,
Det
var tydligt, att de ej på länge varit använda.
Jag hade just fotograferat den ovannämnda
stenen i Kynge, då jag halkade på den våta mossan pa
bredvidliggande berghäll. Handlöst, med kamera i hand
föll
jag och slog mig så hårt, att jag blott största
svårighet
kunde ta mig därifrån Den läkare, som sen
undersökte
ansåg det nästan som ett under, att jag inte bröt
benet.
Var det månne älvornas hämnd?
RIG är ett annat namn på guden
Heimdall,
som enligt den fornisländska "Sången om Rig" gav upphov till
de olika samhällsklasserna.
Denna dikt innehåller den äldsta kulturhistoriska
skildringen
vi äger från Norden. Föreningen för svensk
kulturhistoria
valde detta namn som symbol för sin verksamhet, när den
stiftades
år 1918.
Äldre årgångar av RIG finns på
biblioteken
och i UKF:s arkiv
Det hände i Upplands-Bro
UKF:s startsida
Till ämnet skålgropar
Skålgropar i Upplands-Bro
Till ämnesområden
|