Till UKF:s Startsida                            
Till Ämnesområden         Till Kommunikationshistoria     Läs nya  artikeln om Assurs väg

Till karta över Upplands-Bro

Landsvägar börjar byggas
Från 1600-talet söker sig människoströmmen mot Stockholm och måste då passera antingen genom vår bygd eller längs våra Mälarstränder. Alla typer av kommunikationer har lämnat mer eller mindre tydliga spår efter sig - ofta väldigt tydliga. Denna kommunikationshistoria är ett kärt ämne i forskningsinstitutets arbete. Vi erbjuds breda inblickar i resandets historia, som vi hoppas kunna presentera i vår bokserie Vad hände egentligen?  I nyhetsbrevet får vi nöja oss med en katalog över vägminnen i naturen, och en mer utförlig skildring av hur det gick till när järnvägen kom till Upplands-Bro.

Svårt att bygga vägar i Upplands-Bro
Att vi har så många landsvägsminnen beror i mycket hög grad på den besvärliga terräng som vägbyggarna haft att brottas med både vid östra och västra kommungränsen. På bägge ställena har man vid vägförbättringarna tvingats bygga ny väg vid sidan om de tidigare. Vi kan idag promenera på eller iakttaga tre-fyra olika vägsträckningar på Stäksön, i Kungsängen, i Bro-området för att inte tala om de imponerande vägminnena vid gränsen mot Bålsta. Jag behöver väl knappast nämna det numera välkända statliga vägbygget Dalkarlsbacken från 1665.

Sjövägar
Sjövägarna har lämnat efter sig 20-talet rester av ångbåtsbryggor. Två kaptener byggde sig övernattningsstugor vid sina ångbåtslinjers slutstation. En tid i mitten av 1800-talet hade bygden en egen hjulångare med trafik till Stockholm. Före järnvägsbyggandets tid gick passagerartrafik och godstrafik till Uppsala genom Stäksundet. Här gick också en gång Rudbecks postjakter, de första reguljära i vårt land. Det har inte bara varit vikingar som rott sina fartyg upp till Sigtuna - Fornsigtuna - Uppsala. Här har ortsbefolkningen rott och seglat sina produkter till Stockholm, och då var sjökrogarna varje halvmil ett måste.

Broar
Men vi var också tvungna att kunna ta oss över sunden, när vi kom landsvägen. På 1630-talet blev det ett regeringsärende att få en bro byggd vid Almarestäket. Den skulle ersätta färjan. Den månghundraåriga problematiken att kunna hålla en fast broförbindelse vid Stäket återfinner vi i dagens brobyggnadsproblem. Vid Draget byggde naturen själv en broförbindelse redan före vår tidräknings början, men för den viktiga sjöförbindelsen uppkom i stället behovet att kunna dra båtarna över näset, vilket resulterade i den s.k. Dragrännan.
     När det på runsten vid Bro kyrka står att en bro byggdes är det viktigt att använda vikingatidens betydelse av ordet bro, nämligen "anlagd väg". Stenen berättar i själva verket om flera anlagda 'vägar', vilket bekräftas av  riksantikvarken Aschaneus, (född i Aske by) som i början av 1600-talet visste att en väg anlades genom skogen fram till Tibble (Håbo-Tibble), där Fornsigtuna nu är arkeologiskt bekräftat vid herrgården Signhildsberg.. Se tillagda artikeln om Assurs väg.

Ridvägar - hålvägar
Markens beskaffenhet vid Draget har lämnat efter sig ett av de allra största hålvägssystemen i landet. Här finns dussintalet djupa "diken" skapade genom en kombination av slitage och erosion. De äldsta är enbart rid- och gångvägar. De flesta har ett djup av 3-4 meter.

Vintervägar
En synnerligen viktig del i gamla tiders infrastruktur var vintervägarna. De betydde naturligtvis mycket för de tunga transporterna, men också för personbefordran i snabba slädar som kunde undvika backar och framförallt inte försinkades av sommarhalvårets många grindar som skulle öppnas och stängas.

Skjutsplikt och vägunderhåll
Till ämnet hör också den för vår bygd särskilt betungande skjutsningsplikten med tillhörande milstolpar för att kunna bestämma priset för det dyra transportmedlet. Markägarnas skyldighet att underhålla vägar och broar finns bevarad i de många väghållningsstenarna längs den gamla landsvägssträckningen. Bil- och busstrafiken ingår också i katalogen över våra kommunikationer, men idag är det järnvägen som är föremål för intresset.

När järnvägen kom till Upplands-Bro
Själva namnet Kungsängen är en följd av den betydande strukturförvandling som ägde rum i vår bygd 1876, när järnvägen kom till. Eftersom ingen statlig stambana fick byggas längs norra Mälarstranden, där transportfrågan redan var löst med ångbåtar, blev järnvägen en privat angelägenhet för transport av järnmalm till utskeppningshamnen Stockholm. Dessutom var Stockholms stad intresserad av möjligheter till personbefordran till Västerås-Bergslagen. Järnvägsbyggarna behövde en stadig grund där två malmtåg kunde mötas. Man valde den plats där Kungsängens station ligger och inte en plats där det bodde människor. Invigningståget 12 dec 1876 visar hur ett malmtåg fyller på vattenmagasinet vid Stäketbron. Inte förrän i början av 1900-talet började en bebyggelse utvecklas i Kungsängen. Järnvägsbolaget hämtade namnet på stationen från den månghundraåriga kungsäng som fanns på platsen för nuvarande Kungsängens idrottsplats. Härifrån levererades hö till Hovstallet på Helgeandsholmen.

För de närmare omständigheterna kring järnvägsbygget svarar den siste stationsmästaren Gustav Axelsson. Det är en något förkortad och redigerad version av hans ursprungliga uppsats i kommunens skriftserie Vi skriver i Upplands-Bro, nr 39 (1979-80). Många intressanta upplysningar finns i boken Mälarbanan - då och nu, Lennart Wållström, utgiven av bl a Konsertiet Mälarbanan 1997.

Till Gustav Axelssons artikel - När järnvägen kom till Stockholms-Näs
Till Lennart Danielssons utförliga artikel   Förhistoria, byggskede och introduktion

Till UKF:s Startsida                   Till Kommunikationshistoria            Till Ämnesområden