UKF:s Startsida     Jacob Mörk - allmän beskrivning    Jacob-Mörk III - källskrifter - notiser m.m.
                             Andra litterära/konstnärlig bidrag i historien

---

Jacob Mörk var kyrkoherde i Bro och Låssa församlingar  i Upplands-Bro kommun i mitten av 1700-talet. Han var vår första författare av romaner. Vetenskapsakademin, den första i egentlig mening, hade några år efter sin tillkomst 1739 lagt upp en plan för behandlingen av svenska språket. Som bekant var latinet vetenskapens språk. Mörk kom tillsammans med Carl von Linné, den första ordföranden i akademin, att forma det svenska språket. Från sin position i Bro följde Mörk den politiska debatten och gjorde ett flertal inlägg:

* Romanen Adalrik och Göthildas äventyr är förklädd skildring av svenska historien, så skickligt gjord att den klarade censurens krav

* Dikten Svenska Enigheten riktade sig till riksdagsmännen som måste göra sig oberoende av utländska makters inflytande för att vi  inte skall förlora vår frihet. Kravet på enighet riktar sig mot de kände partistriderna i riksdagen mellan krigsglada hattar och fredsönskande mössor.

* Prins Theodorik - Jacob Mörk stoppas av censuren - beskriver svenska kungen

* Det var under Mörks aktiva tid som Sverige förde den farliga politik som resulterade i den mycket stora folkliga demonstration som historien gett det förklenande namnet Stora Daldansen och som slutade med att svensk militär sköt ihjäl hundratalet svenska bönder i Stockholms centrum 1743, året innan Mörk valdes till kyrkherde i Bro. Läs Nationalatlasen

I nedanstående artiklar citeras och kommenteras den historiska utvecklingen.
Längre citat visas i annan stilsort.
Texten finns i boken Vad hände egentligen? del 3.
På hemsidan kan du lyssna på Börje Sandéns inläsning av bokens 6 första minuter, mp3-fil

---

Adalriks och Göthildas äventyr
Jakob Mörk utnämndes till kyrkoherde i Bro och Låssa 1744. Han var verksam där till sin död 1763. Friherrinnan Elisabeth Funck på Brogård hade kallat honom till församlingarna i kraft av sin s.k. patronats­rät
     Det var ovanligt att en präst blev kyrkoherde vid så unga år. Men Jakob Mörk hade genom sitt författarskap uppmärksammats av friherrinnan. Man kan för­moda att det var tillkomsten av den första originalromanen på svenska språket, som varit den främsta orsaken. Romanen heter Adalriks och Göthildas äventyr.
    Jakob Mörk var en i många avseenden märklig - och stridbar - man. Hans insatser i tidens kulturliv och hans arbete i församlingarna gör att han kommer att ägnas en särskild uppmärksamhet i UKF:s skriftserie. Nu är det hans litterära inlägg i samhällsdebatten under 1740-talet som vi skall ta fasta på.
     Under åren 1742 - 1745 trycktes romanens 16 "böcker", som i fullbordat skick blev sammanbundna i två band. Vid denna tid måste allt som utgavs i tryck censureras. Vi kan följa den successiva framväxten av romanen genom att studera "censorsjournalen" där alla de 16 häftena finns angivna med datum. Just detta är intressant eftersom romanen visat sig spegla samti­den, och man därför fått en möjlighet att jämföra hur handlingen utspelas i förhållande till de dramtiska händelserna vid tiden för Dalupproret 1743. Händel­serna i romanen ägde rum ca tusen år tidigare. Huvudpersonen Adalrik är en uppdiktad figur som lever vid tiden för de kända sveakungarna Domalder och Domar. Paralleller till och hänsyftningar på 1740-talet har påvisats av flera forskare.

Censorn överlistas
Det finns ett flertal utländska förebilder till romanen. Det var vanligt på 1700-talet att ventilera politiska åsikter bakom en ridå av händelser förlagda till fabler och sagor för att undvika repressalier. De första häf­tena av Adalrik och Göthildas äventyr utgavs därför anonymt, och förordet undertecknades inte förrän hela första delen var färdig. Censorn ingrep endast en gång, men det gällde ingen av händelserna och perso­nerna som figurerar i det politiska sammanhanget. Hänsyftningarna till personer i samtiden var finurligt dolda, men hade ändå uppfattats av läsarna, skulle det visa sig.
     Det var först 1892 som Valfrid Vasenius i en aka­demisk avhandling publicerade en skickligt gjord analys av persongalleriet i romanen. 1974 kom ytterligare en avhandling skriven av Torkel Stålmarck. Även han ger många exempel på parallellerna mellan romanen och samtiden. I romanen förs en mängd politiska och moraliska diskussioner.
     Bägge forskarna diskuterar ganska utförligt vem som är vem. Det tillhörde författarens spel med censorn att då och då lägga in händelser som inte stämde med verkligheten. Men med tanke på den popularitet boken fick, var det nog många som upptäckte anspel­ningarna på samtiden. Den intresserade rekommen­deras att läsa Stålmarcks bok, där många exempel ges. Vasenius bok, som har ännu fler exempel, kan vara svårare att få tag på.
     Mörk har inte själv givit några ledtrådar till tolk­ningen. Men det tycks som om samtiden trott sig känna igen levande personer, eftersom Mörk i sina slutord i sextonde boken säger:
"... Men du, som hitintills gynnat oss, skona dig för den mödan att vilja uti dem igenkänna några levande personer. Det arbetet är ändå fåfängt. ..."
Detta skall jämföras med vad som sägs redan i början av första boken, där det delvis antyddes, att allt inte bara är dikt:
 "Vi spela här en dikt, den dock sanningen med sina strålar blandar, och hur lycklig vore icke vår möda, om du täcktes vända härtill ett nådigt öga...."
"Att du ej må varda bedragen, värdaste läsare, så vet, du ser allenast diktade målningar, dock strukna med eviga sanningar."

 "I smicker eller bitterhet är pennan aldrig doppad vorden. Tror sig någon menas, när lasterna nämnas, bedrager han sig intet mindre än den, som tror sig vara mönstret, varefter en eller annan dygdens bild är sku­ren. Intet annat än dygden i sin fägring och lasterna i sin blygd hava stått för ögonen. De förra allena få sitt beröm, och de senare förföljas. Dock skall det stå i din frihet, käraste läsare, att lämpa till dig, vad du vet dig hava förtjänat, det vare last eller beröm."    
     Med det senare vill författaren framhålla att roma­nen har ett moraliskt syfte, något som också ständigt framgår av själva berättelsen. Mörk har med romanen velat skapa åt sig en plattform för sina egna tankar om samtiden; i 9:e boken låter han en av forntidens skalder motivera sin livsuppgift med orden:
     "Skalderna, som velat med otroliga ting lysa den enfaldiga i ögonen, hava av en sannfärdig händelse gjort en orimlig dikt. Därigenom ville de inte allenast giva sina verk ett högre ljus, utan de kunde ock således friare yttra sina tankar. Då mången trodde dem tala falska drömmar och orimliga sagor, föreställde de eftertänkeliga sanningar. Då blevo de påminnelser mottagna med nöje, som eljest kunnat förbittra deras sinnen. De kryddade sanningen till att göra henne behagelig också när hon sade de högre sina fel, och de ringare sina laster." 

Arvid Horn - Mörks politiska program
Mörk visar klart att hans idol är Arvid Horn och i beskrivningen av honom kan Mörk verkligen hävda att han inte porträtterar en levande person, eftersom Horn dog i april 1742. Det hör till saken, för att förstå nedanstående citat, att Horn var den store statsman­nen som i början av frihetstiden återgav Sverige en plats i Europa efter landets förluster under Karl XII. Hans fredspolitik hade emellertid förhånats av det unga hattpartiet, hans regering hade avsatts och han själv hade tvingats begära avsked och dra sig tillbaka 1738. Han fick uppleva hur den nya politiken fullstän­digt misslyckades i kriget mot Ryssland. I romanen framställs han som en herde, vilken "fallit från det yppersta steg på ärones trappa". Mörk låter herden i ett långt avsnitt berätta om sitt liv och vad han gjort under sin levnad. Vi kan lätt förstå av framställningssättet att Horns program också är Mörks. Nedanstå­ende citat är förkortat.

Jag hade förnött de första åren utan bekymmer om framtiden och utan smak för dygd och vishet, men vaknade äntligen som ur en dröm. Jag be­gynte att se mig om efter det som vore större och stannade i dygdens kärlek.
     Tillåt mig, min kära Adalrik, att skryta därav att ingenting varit mig kärare än mitt fädernesland. Under dess välgång glömde jag mina egna besvär, och dess lycka var min fägnad, och när jag begynte märka de revor, som hotade dess undergång, hade jag gärna velat bota dem med mitt blod. I de ömmaste värv tjänte jag mitt fädernesland, och de svåraste saker kommo till ett lyckligt slut. Mina vägar voro så rena, att jag ej fruktade hava hela världen till vittne över vart enda steg. Mitt nit tillät mig inte tiga, när jag såg andra arbeta på landets fördärv. Jag utmärkte de brottsliga och beviste deras brott. Avunden visade likväl sina tänder, men min oskuld var min sköld. Ingen tordes anfalla mig med uppenbart våld, men med hemliga konster sökte de att undergräva och försvaga min ära. De, som egna laster gjort till mina fiender, talade uppenbart till mitt be­röm, men hemligen till mitt fördärv
     För Sturles fötter nedlade jag min purpur, den jag aldrig befläckat. Min ämbetsbörda överläm­nade jag i en annans händer. 

Tronföljarvalet
Mörk berättar om ett tronföljarval i hans tecknade forntidsland. Där används minsann inga mutor. Där väger man argument för och emot utan smädliga utfall mot varandra.

I Ymesland skred man nu till konungaval. Där såg man ett sällsynt exempel på ett folk, som hade sina ögon endast och allenast fästade på det all­männas välfärd. Där voro inga hjärtan köpta, varigenom landet kunde förrådas i händerna på en, som vore ovärdig att regera. Ingen sinnesför­bistring, som ofta hindrar och fördärvar de ange­lägnaste verk. Ingen envishet att försvara sin me­ning. Var och en sade sin mening, men var också nöjd att bifalla en annan, som var bättre och sundare. Med samma iver, som det förr stridit för sitt land; med samma ömhet, välmening, stillhet och enighet ville de nu hantera denna dess öm­maste ögnasten
Vasenius försöker t.o.m. visa att Göthildas tre friare motsvarar de tre tronföljarkandidatema.

Vilka var skyldiga till generalernas avrättning?
I samband med skildringen av Lewenhaupts avrätt­ning passar Mörk på att ge dalallmogen sin del i skulden till att en oskyldig dödas. Den bildade samti­den var säkerligen väl medveten om att generalerna i grunden var oskyldiga till krigets utgång; att skulden i själva verket låg på de många som beslutat att låta landet gå i krig utan tillräckliga förberedelser. Men för att lugna den upprörda allmogen lät man generalerna framstå som syndabockar.
     Mörks roman ger faktiskt mycket värdefulla tidsbilder eftersom den speglar de stämningar som rådde, just som alla dessa dramatiska händelser ägde rum. Vi skall betänka att romanen skrevs innan ännu en his­torieskrivning skett. Vi får veta vad folk tänkte, utan att vi vet hur de hade fått sina upplysningar. 

Den blinda hopen, som endast fästade sina blinda ögon på en olycklig utgång, gåvo sig ej tid att undersöka själva grunden till olyckan. De läto tyngden av hela sin vrede och iver falla på honom allena, och sökte i hans blod, man vet intet, vilken hugnad, vilken upprättelse och läkedom. Han blev på deras rop överlämnad i sina fienders händer. 
     Skalderna hade sett något mera. De drogo sin värja till sitt lands heder och försvar med samma nöje som de skuro sina runor till dygdens upp­muntran. De visste, att ej en allena var brottslig; och om olyckan bort med blod avtorkas, hade ock flera bort blöda. De kunde ej gilla en så blind iver, men tordes ej sätta sig emot de upprörda sinnen, vilka såsom brusande floder bröto och dränkte allt vad som skett i världen; och likväl talade de om intet annat, än det som skett mitt bland dem.  <>

Dalupproret - s.k. "Stora daldansen"
Som vi nyss sett var Dalupproret en mycket uppska­kande händelse i landet, men den skildras inte direkt i romanen. Kanske hade Mörk vid den lämpliga tidpunkten ännu ingen egen klar uppfattning om hur han skulle tolka det skedda. Han löste problemet genom  att i sista boken lägga in en berättelse, som är ett parallellfall från en berättelse i Ynglingasagan. I den gör trälen Tunne uppror mot konungen; men denne kommer tillbaka och besegrar Tunne i ett väldigt slag. Av Mörks ord kan vi utläsa att Norrmalmsdramat av allmänheten uppfattats som en mycket blodig strid. Den sista delen av boken censureras i mars 1744, när de ansvariga för dalupproret avrättats och kvardröjan­de opposition kvästs. 

Tunne hade hetsat upp lemmarna mot sitt huvud och gått i vapen mot den konung, som han bort lyda. Det är otroligt huru mycket blod har runnit, och hur många liv som slocknat för hans skull. Han har gjort sitt arma land tusende sorger, och fört sina medborgare i den trängsel, att dem ej mera var övrigt än ett ömkeligt val att dö för egnas och andras svärd.
     Nu står hans fädernesland framför hans ögon som en sörjande kvinna med rinnande ögon, med sönderrivet hår, med ett förbleknat ansikte och ett sårat bröst. Så tycktes hon tala till honom: Dessa sår har du med förmäten hand rivit uti mitt bröst. Efter detta blod har du törstat uti ditt raseri. Du har förkvävt mitt nöje: du har mördat min lycka, och mitt eget liv har på grund av dig stått i fara. Hon talar och hans samvete säger honom att så är det. 

Kriget mot Ryssland
En av orsakerna till det dåligt genomförda kriget sägs ha varit de parlamentariska överläggningarna som överbefälhavaren tvingades hålla innan han kunde fatta sina beslut om lämpliga krigsåtgärder. Liksom i riksdagen, där flertalet officerare också hade säte, skulle viktiga beslut fattas efter omröstning. Detta återges i romanen på följande sätt, vilket är en tydlig hänvisning till såväl de många krigskonseljerna under kriget som det parlamentariska käbblet i riksdagsgrupperna, framför allt i Riddarhuset.

De förnötte sin tid med rådslag, och deras råd kommo aldrig till verkställighet. Hundrade förslag gjordes, men den stadiga obeständighet, som råder över jordklotet, ville aldrig tillåta dem att stanna uti ett visst. Tvedräkten styrde verket, och enigheten var utburen. Egennyttan talade, och troheten måste ofta tiga. Dumheten befallde. och försiktigheten fick inte lov att påminna något. Härliga tillfällen lyste fram, men försummades och blevo i ögonblicket till väder. De voro vana vid veklighet, fördärvade genom vällust och rädda för faran.

Frihetstiden
Namnet på våra "historiska tider" har normalt tillkommit, när eftervärlden skrivit tidens historia och velat sätta en etikett på den. Annorlunda är det med Frihetstiden. Namnet myntades redan i början av tidsperioden. Det var i själv verket en programförklaring som markerade att folket nu befriats från det kungliga enväldet och ägde frihet att själv bestämma om sina rättigheter gentemot staten. Det var framför allt adeln, som nu ville passa på att befästa sin maktställ­ning i samhället, som ju allvarligt rubbats genom Karl XI:s reduktion, dvs konfiskeringen av adelns jordegendomar, och det var adeln som i första hand skrev de nya lagarna.
     Men friheten, utan kontroll uppifrån, kom att urar­ta till självsvåld. Mot detta ställdes lagligheten. Hat­tarna talade sig varma för friheten, och mössorna varnade för självsvåldet och värnade om vikten av att följa lagen. Frihetstidens nya lagar hade emellertid tillkommit mycket snabbt och hade följaktligen sina brister. När hattarna avvisade böndernas krav att få deltaga i sekreta utskottet kunde de helt följdriktigt hänvisa till lagen, som sade att bönderna inte hade säte i utskottet. Och här har vi, som jag tidigare framhållit i denna bok, kärnan till den konflikt som ledde fram till dalupproret 1743. Bönderna ville ha tillbaka en stark kungamakt, som kunde hålla herrarna i styr och vara folkets värn mot dem.
     Denna frågeställning utvecklas mycket mångordigt i romanen. Här följer några exempel i stark förkort­ning. Den del av texten som återges följer dock mycket troget Mörks eget ordval, varför vi får en ganska god bild av det språk som användes i vår första romanlit­teratur; stavningen har tillrättalagts och endast ett fåtal ord har moderniserats. Det är en vältalande präst som håller sin moraliska predikan över tidens ondska.

När friheten bytes uti självsvåld och stiger över sina bräddar; när en konung råder i var vrå, och ingen på tronen; när lagarna måste tiga och egennyttan allena får tala; när lustan i sitt övermod trampar allt vad heligt är och helgar sina orena avsikter; när var och en gör vad han lyster, och lyster vad dygden förbjuder; då är den allmänna lycksaligheten till ända. Ingen är säker, och själva lagarna lida våld. De som borde kväva övervåld och last, tvingas till deras försvar. Tronen mister sin vördnad och svärdet vid konungens sida måste vara en blind tjänarinna för deras lustar.
     Så är det med friheten: så länge hon styres av lagen, är hon den största delen av ett folks sällhet. Hon gör deras hjärtan stora och är en amma för dygd och snille. Hon jagar allt nedrigt ur deras sinnen och vänjer dem vid att bära ädla tankar i friborna bröst. Hon bliver för dem en sporre och eggelse till äran. Ett lejon, som går i skogen och lever i frihet, går stoltare och bär ett större hjärta än ett annat, som nöter sin hals uti band, och tager födan ur sin herres hand.
     Men när en menighet rasar drucken av sin frihet; när hat och avund, när falskhet och egennytta, när högmod och skrymtan spöka i frihetens hamn och missbruka henne att förnöja sina lustar, då skonas intet. Där en så farlig flod flyter fram över landet, där ses intet annat än tronens fall, de oskyldigas fördärv, lasternas seger, dyg­dernas träldom och på sistone ett ömkligt vrak av hela den allmänna välfärden.
     Bland alla är ingen så olycklig som en konung, vilken skall sitta vid styret, när en stormande frihet driver seglet.
     Det är med friheten som ett regn. När det fallet sakta och stilla fuktar det jorden. Åkrarna le och ängarna yvas över sin prakt. Backarna grönska och skogarna fröjda sig med löv och blommor, Jordens krafter förnyas, och hela naturen fägnat sig, när himlen med sin fruktbarhet stiger neder uti Fröjas sköte. Men när regnet faller uti skurat och blandas med hagel, luta blomstren sina sorgs­na knoppar till jorden och tappa både blad och fägring. Träden förlora sina löv och visa avbrutna grenar. Åkrarna stå öde, axen ligga kringströdda Bäckarna växa till floder och floder till sjöar, sorg i sitt strömmande lopp kasta träd över ända och ­bortskölja grödan från åker och äng.

Sekreta utskottet - hemliga angivelser
Uppmärksammade är de tillfällen under frihetstider då personer kunde fråntas sina ämbeten efter hemliga anklagelser i sekreta utskottet; anklagelser, som såle­des aldrig blev offentliga och inte kunde beivras. Domar avkunnades av en myndighet, som inte hade for­mell domsrätt. Mörk lyfter då fram som ett föredöme det sätt varpå domsrätten utövades i Fyrisvall av do­mare som var "levande dygdemönster och talande speglar av oskyldighet". Dessutom dömde de under bar himmel, så att alla kunde ta del av domsluten; inte i slutna rum eftersom "sådant mörker kring domstolen vore ofta den tjänligaste mantel att skyla orättvisan" och där "man vävde täcken för att dölja sanningen ock anbringade snaror för att binda oskyldigheten".

Förhållandet mellan Fredrik I och Hedvig Taube
Kung Fredrik - "den gamle tysken" - hade inte gjort sig populär bland folket. Särskilt var det hans kärleksför­hållande till den mycket unga fröken Hedvig Taube som låg honom i fatet. Att inte tronföljden hade tryg­gats med en ättling till Karl XII var en besvikelse. (Hans gemål var ju syster till Karl XII). Officiell kung­lig mätress - "romersk riksgrevinna" - hade vi inte sett förut. Ett ogrundat rykte hade spritts om en hemlig vigsel mellan dem. Aven detta återspeglas i Mörks roman. I förstlingsverket var Mörk emellertid mycket försiktig, när det gällde anspelningarna på kungen. De är kortfattade och utspridda här och var, ja, t.o.m fördelade på två personer. Men när Mörk några år senare skriver en hel dikt, som syftar på Fredrik I, drabbar censuren hela dikten, som sedan aldrig kommer ut i tryck. 
     Man har antagit att romanen i själva verket innehåller många fler anspelningar på aktualiteter, än vad vi idag kan upptäcka, men som var lätt förståeliga med tanke på samtidens skvallerkrönikor. Det är inte utan skäl som Fredriks namn knyts till Domalder, uppsala­kungen som förleddes att begå fadermord. Det flore­rade ju många rykten om ett planerat mord på Karl XII, och i ett av dem påstods Fredrik, som Karl XII:s efterträdare, vara inblandad.

Lycklig är den konung, som älskar dygden och själv älskas av de odödliga. Lycksalighet och välsignelse utbreder sig under hans regering, liksom den späda vårgrönan framsticker och förökar sig vid den annalkande vårsolen.
     Men däremot olycklig den konung, som förtör­nat gudarna, och ännu olyckligare det folk, som måste lyda honom. Fruktan för lagarna; vördnad för överheten; kärlek bland undersåtarna; välmening i råden; enighet i företagandet; nit och trohet i sysslorna, allt saknades. Det var suck och gråt; ingen fröjd i skördetiden; friden försvann och kriget var oss odrägligt. Våra händer voro matta och eggen på våra klingor slöa. Fyrisvall, som varit sina fienders skrämsla, miste sitt anseende och blev nu deras åtlöje. Man såg uti Do­malder en konung, som genom sin illgärning dra­git förbannelse över sig och sitt folk.

Domalder har en dubbel roll; vi inser naturligtvis att han på slutet av det ovan citerade också representerar riksledningen; själv hade ju kung Fredrik mycket be­gränsad makt över kriget. På ett annat ställe låter det så här om kungen:

Jag såg fläckar i purpurn och brist hos äran. Jag såg och hade ej bort skona lasten, om hon ock gömt sig i skötet på majestätet. Själva kronan hade ej skolat skaffa henne frid för mig, men jag fruktade att förlora dens nåd, vars ynnest jag räknade för en del av min timliga lycka. Genom att behaga de dödliga förtörnade jag de odödliga. Jag smickrade den brottsliga och stärkte honom i hans fel. Jag gjorde last till dygd och sövde ett samvete som jag bort väcka. Men jag var blind och föll i blindhet.

Hedvig Taube
I den sista boken, inlämnad till censorn några månader efter Hedvid Taubes död, berättas om Gyda: "Hon döljde en stygg själ under en skön kropp och gav hans laster många ämnen". Hon blev senare av alla bespot­tad och "utgöt slutligen sin anda med fruktan och grämelse", fastän hon dyrkats "av många släta tungor, som genom henne sökte sin lycka". Med "fruktan och grämelse" skulle syftas på de ord hon påstås ha sagt till sin präst innan hon dog: 'Jag ålägger eder att gå till hans majestät och säga honom, att om jag bliver fördömd, så är han orsaken därtill, och att han själv en gång skall lida samma straff, om han ej omvänder sig'. Mörks slutord om Gyda lyder: "Hon var ett ömkligt efterdöme; den sällhet, som ej bygges på dygden, och all den äran, som ej lånar av henne all sin glans, slocknar på slutet i förakt"
     Tersmeden var just en sådan person som genom att uppvakta Hedvig Taube kom i gunst hos kung Fre­drik. Det gjorde emellertid också Olof Dalin, den store skalden, författaren och historikern vid denna tid. Mörk och Dalin skulle senare bli kollegor i Veten­skapsakademien, men här i romanen, närmare tio år dessförinnan, anklagar Mörk honom för hans inställsamhet hos fröken Taube. I romanens föredömliga register över alla inblandade personer läser man: "Ej­vinder, en berömlig skald, förmörkar sitt beröm med smickran". Det är helt klart att härmed åsyftas Dalin. I själva romanen berättas, att denne skald hade stora förtjänster, men till slut sägs: "Hans beröm vore ännu större, om han ej låtit förleda sig att för en flyktig nåd smickra en stinkande last. Denna svaghet kan ej förkväva skenet av så många dygder, men kan ej heller av dem överhöljas".

En profetia
Ett av de märkligare avsnitten i Mörks roman finns i slutet. Vår hjälte Adalrik får vid ett tillfälle en vision av framtiden. Där uppträder en konung Fredrik gift med en Ulrika, och där berättas bl.a. om hur herdarna vässar sina stavar och hotar att kasta hela riket över ända; således en direkt anspelning på dalupproret.  <>
     Här har vi ett tydligt exempel på att Mörk tecknar en bild av sin egen samtid. När han kommit så här långt i sitt författarskap har tronföljarvalet i Sverige ägt rum. I romanen framställs samtidigt Adalrik som den nya tronföljaren i sagolandet. I framtidsvisionen får Adalrik veta att det skall komma en ny Fredrik och en ny Ulrika och att denne Fredrik skall bli "för de beträngda sviar allt det som Adalrik nu är för kimbrerna", d.v.s. folket i Adalriks land.
    Adalrik har också sett i en syn, att det i hans land skall uppträda en Karl IX tillsammans med Horn och Gardie. Det är naturligt att vi vill identifiera dessa med Evert Horn och Jakob de la Gardie, som levde i Sverige på Karl IX:s tid. Med tanke på alla påvisade likheter måste det vara så att Mörk verkligen tecknat en bild av samtidens Sverige.
    I det följande citerade avsnittet utelämnas ingenting. Har du orkat så här långt är du säkert intresserad av att se, hur vår vän Mörk behandlade vårt svenska språk. Vi kan också se hur han i början blandar bort korten för att sedan med så mycket större kraft hänsyfta på sin samtid: "Man begynner då å nyo det spel, som nu spelas i norden, och man behöver endast förändra namnen på orter och personer".

Den hjälten som syns så långt bort är Fredrik. Han trampar med segrande fot på sina slagna fiender och nödgar de andra att bära en hålig sköld utur fältet. Tillika med honom regerar likväl friden, och han är för öm att våga de sinas blod, när han får skona det. Han har de frommas fägnad och de ondas harm.
     Hans själaklenod bliver Ulrika, född av en stor moder, som är den andra Fridkullan i norden och binder de nordiska riken uti ett kärt förtroende. Dottren är intet mindre och bär stora dygder i en liten kropp. Hon är de bedrövades tröst och de eländas tillflykt. Genom hennes död öppnas tillgången för tusende sorger och olyckor, som skola trycka de elända sviar. De stänka med sina tårar hennes stoft; den ringa överleva, som de äga av så dyra skatter.
     Och från den stund gives dem det ena ämnet efter det andra till sorg. De odödeliga skona dem länge för hennes skuld, men när hon går att vila sig, utgjuta de sin vrede på jorden. Hela världen står likasom i låga mellan de upprörda vapnen, och ingen lider därvid mera än Svitjod, som tillförena varit så segrande, men nu genom oenighet, missförstånd, avund och inbördes vrede för­ödmjukat blivit
     Fredriks regering är intet utan bekymmer, och hans dagar äro intet utan sorger. Han skall såsom en vaksam konung arbeta och bota alla revor i det lutande riket. Man igenkänner uti honom Domars flit och omsorg; men han äger ej det nöjet som Domar, att se alla sina undersåtare uti ett kärligt förtroende förenade. Det onda är redan så mäktigt, att det övervinner all läkedom.
     Man begynner då å nya det spel, som nu spelas i norden, och behöver man endast förändra nam­nen av orter och personer. Det självsvåld: den oenighet: den egennytta och äregirighet, som ri­tar sig in i sviarnas bröst, skall göra dem så olyck­liga, som kimbrerna nu äro under Regner. De äro själva orsaken till sitt elände, och deras egna laster äro de tyranner, som göra dem olyckliga.
     En tron, som stått fast i de hårdaste stormar, lutar och väger, såsom ett rör vid stranden. En krona som trotsat alla andra i makt och i glans, förmörkas. Ett folk, som varit oövervinnerligit och i de svåraste kast alltid stått orörligit, flyr med bävan. Herdar vässa sina stavar och hota att kasta riksens dyraste grunder överända. Aldrig har Svitjod stått så nära på fördärvets glatta hällar. Det lutar, och gör ett fall, efter vilket det sig aldrig mera resa kan. Dess välfärd är förtvivlad och dess hopp förlorat.
(Jämför ordvalet med dikten Svenska Enigheten.)
     Dock se, hur alla dessa molnen på en gång försvinna. Stormarna tystna, och samma stund som sviarna frukta att löpa mot skär och klippor, löpa de in uti hamnen. De föras ur den högsta nöd i den tryggaste rolighet. Adolf Fredrik har före­nat det mod och den mildhet, som blivit vördade i tvenne stora konungar, av vilka han bär namnet. Genom honom skola tvenne fientliga folk i det största förtroende förenas, och alla böljor, som hota med fördärv och undergång, tystas. Frid skall bliva utom riksens gränsor, och rolighet i dess hyddor. Det hopp som de göra sig om ho­nom, är snart utan mått, och den försiktiga omsorg, varmed han främjar deras sällhet, övergår all deras väntan.
     Han bliver för de beträngda sviar i deras faror allt det, som Adalrik nu är för de suckande kimbrer. Deras hopp: deras tröst: deras kärlek och fägnad. Genom honom förnyas åter i norden din gamla stam, som snart utslocknat hade. Han de­lar sin tron och sin krona med en ny Ulrika, som beflitar sig att i alla dygder likna henne, av vilken hon bär namnet. Svitjod kan intet annat än fägna sig, när det ser på sin tron en ny Fredrik och en ny Ulrika, och de förras dygder tillika med nam­nen i dessa förnyas.

De stora lovorden till "den nye Fredrik" skall ses mot bakgrunden av att romanen tillägnas "Hans Kongl. Höghet Hertig Adolph Friedrich, Sveriges utkorade Arvfurste.

Andra paralleller
Vasenius (1892) och Stålmarck (1974) har tillsam­mans funnit många jämförelsepunkter mellan roma­nen och 1700-talet. Här skall kortfattat nämnas ytter­ligare några. Det olyckliga kriget med Ryssland finns med liksom tronföjarvalet. Förutom de redan nämnda personerna finns exempel på flera, som med större eller mindre framgång identifierats: Lewenhaupt, Buddenbrock, Sinclair, de tre tronföljarkandidaterna, biskopen som påstods ha sammanvigt Fredrik och Hedvig Taube. Av länderna är det lätt att känna igen Danmark, Ryssland, Frankrike och England.

August Strindberg om Mörks roman
Jakob Mörk klarade balansgången med censuren. Han skrev så att ingen kunde lasta honom för partiskhet i den aktuella situationen. Endast indirekt och genom systematisk analys har Vasenius m. fl. kommit fram till den ovan beskrivna tolkningen av romanen. Det förefaller som om August Strindberg inte heller har uppfattat vidden av Mörks allegoriska berättelse. Om Adalrik och Göthildas äventyr skriver han i Svenska folket i helg och söcken: "den intager ingen avgjord ståndpunkt i partiernas små tvister för dagen, och därför lästes den av alla, och var omtyckt av alla och kunde icke begagnas som vapen av någondera sidan."
     Att boken verkligen lästes bevisas av att ny upplaga kom ut i mitten på 1780-talet, 20 år efter hans död. Den hade också nästan omedelbart översatts till tyska. 

---

Diktverket Svenska Enigheten
En del idéer och formuleringar från Adalrik och Göt­hilda återkommer i Mörks dikt Svenska Enigheten. Den kan ses som ett inlägg i debatten om Sveriges farliga förhållande till främmande makter. Så länge Sverige hade kvar besittningar runt Östersjöns strän­der skulle faran för krigshandlingar kvarstå. Det sista kriget hade inte bara avslöjat vår förlorade förmåga till krigföringen utan också uppenbarat det svåra för­sörjningsläget för såväl folk som krigsmakt. Till detta skall läggas de främmande makternas arbete på att förhindra en ändring i den svenska författningen. En fortsatt inre politisk splittring skulle bana väg för en slutlig upplösning av det svenska stormaktsväldet. Frankrike, England och framförallt Ryssland satsade mycket stora penningsummor för att muta riksdagsmännen att föra den politik som dessa länder önskade.
     Många insåg partisplittringens farlighet och ville bekämpa den inre oenigheten; Mörk var en av dem; en annan var Olof Dalin. 1740 publicerade denne sin berömda Sagan om hästen, en svensk historia i popu­lär form, där huvudtemat var behovet av enighet inför de yttre farorna. Till riksdagen 1742-43 skrev Dalin sin berömda dikt Den Svenska Friheten. Den handlade egentligen mest om behovet av enighet, men Dalin har antagligen velat hålla sig väl med det härskande partiet, som ju ideligen återkom med sitt tal om frihe­tens betydelse, och därför använt ordet i titeln.
     Åren närmast efter sin ankomst till Bro satt Mörk i prästgården och funderade över ett sätt att, mer direkt än i Adalrik och Göthildas äventyr, gå in i den politiska debatten. Han valde att skriva en dikt, liknande den som Dalin skrivit. Den skrevs på klassiskt alexan­drinskt versmått omfattande 1204 rader och trycktes i samband med riksdagen 1747, då Ryssland under sommaren hotat med krigshandlingar. Den svenska historien repeteras med enigheten som tema, men det förefaller som om dikten inte blev fullbordad. Den slutar abrupt med Karl X:s tåg över Bälten utan att hans namn nämns, vilket varit fallet med föregångar­n.a
     Inledningen av dikten är storartad. Här har Mörk verkligen kunnat ge uttryck för enighetens betydelse. I övrigt är dikten för mig tungläst och svår. I den nedan återgivna inledningen har jag på ett par ställen gjort mindre ändringar i samband med utbytandet av det tyska ordet "fort".
Det är gudinnan Enighet som talar:
 
Lantingshausen rapporterar 1747 om Sveriges farliga läge.
Att Mörk verkligen tog del av Sveriges ut- och inrikespolitiska situation 1747 - och insåg farorna - kan bely­sas med följande utdrag ur Jakob Albrecht von Lan­tingshausens rapport till Zweibrucken i april. Om Lantingshausens roll i svensk historia vid tiden för "Stora daldansen" och hans relationer till Granham­mar i Upplands-Bro finns att läsa på sid 131.
 
Sammangaddningarna ("faktionerna") och de enskilda avsikterna, som råda här, hava hunnit sin yttersta gräns; den följd, som man, mänskligt att se, därav kan vänta, är antingen inbrott av våra fiender, som rusta med makt, tillintetgörelse av vår frihet eller inbördes krig; ingenting är för tillfället ögonskenligare än den fara, som hotar den vid förra riksdagen stadgade tronföljden. Att i en sådan kris lämna sitt fädernesland, det höves icke en medborgare; man måste se det i bojor eller fritt; tre månader skola kanske avgöra därom, men det fordras ingenting mindre än ett underverk för att avböja den storm, som hotar oss.

---

Prins Theodorik    - ett bidrag till censurens historia
 
Mörk blev allt modigare i sin kritik allteftersom han övertygades om att han bedömt situationen riktigt. Han måste ha tolkat sitt inval i Vetenskapsakademien i början av 1749, inte bara som ett erkännande av författarskapet, utan också som att man accepterat de värderingar han givit uttryck för.
     Några månader efter invalet lämnade han in en ny dikt för censurering. Den blev emellertid stoppad. Mörk gjorde dock aldrig de ändringar, som censorn begärde för att den skulle få tryckas. Därför känner vi endast till dikten genom vad som står i protokollet vid kanslikollegiets granskning av dikten vid två tillfällen i april och maj 1749. Vi kan förstå att kollegiet tvekade redan inför titeln "Prins Teodorik eller det övermodi­ga och straffvärda dårskapens Rike".
     I protokollet tar man även upp Adalrik och Göthil­da. Man diskuterar också censurens roll och utform­ning. Man vill uppmuntra svenska skriftspråkets användning och utveckling, men finner att gränser bör sättas som förhindrar kritik av "överheten, regeringen
och höga personer". Man vill säkert leva upp till den frihet, som många förväntade sig av Frihetstiden. En livlig debatt om nyttan av tryckfrihet pågår i de många tidskrifter som ser dagens ljus under denna tid. Fallet Mörk ger en bra bild av de officiella tongångarna 17 år före vår första tryckfrihetslag 1766; endast England har en äldre sådan.
     I viss senare litteratur om tryckfriheten tycker jag mig ibland se en ensidig inställning, där man mest framhåller hur tryckfriheten motarbetades under 1700-talet. Och visst fanns det motståndare till en sådan nyhet. Men eftersom protokollet redovisar en delvis positiv inställning till de nya kraven på tryckfrihet återges det i sin helhet med endast smärre redige­ringar.
     I protokollet hänvisas bl. a. till ett prejudikat med anledning av skriften Prins Menoza. Den är en översättning från danskan, i vilken en prins från Asien reser i Europa och bland mycket annat rapporterar om herrnhutismen, en religiös rörelse i Tyskland. Den var skriven av en prästman och hade förbjudits ett halvår tidigare. Här skymtar vi en konflikt mellan censorn och konsistorium, dvs den kyrkliga myndighe­ten. Kyrkan hade nämligen bedömt den som renlärig, och därför hade det nu seglat upp en prestigekamp mellan dem. Strax därefter kom de ihop sig om en annan prästmans skriverier. När så Mörks verk dök upp i sammanhanget innan prestigekampen var avslu­tad, kan det tänkas, att även Mörk blev ett offer för den konservative censorn. Annars hade vi kanske fått tillgång till hans dikt.
 
Ur Kanslikollegii protokoll den 28 april 1749. pag. 389
--- --- ---
Uppvisades Mörks arbete under titeln "Prins Theodorik eller dät öfvermodiga och straffwärda dårskapens rike".
     Detta befanns jämte annat innehålla åtskilliga beskrivningar över laster och dygder, personers egenskaper ("characterer") med mera, och upplästes titulus Theotolf, En på ögonen blind Konung, vars av ålderdom maktlösa händer ej förmådde styra och straffa lasterna etc. etc. etc.
     Under diskussionen anfördes, att sådana "cha­racterer" även finnas uti de av samma författare utgivna Adalriks och Göthildas äventyr, vilka i anseende till en behaglig skrivart med nöje läsas.
     Att sådana skrifter ej böra inskränkas, dels för att de uppodlar språket, dels för att de är ett oskyldigt tidsfördriv. Varjämte de förekomman­de "moraler", som på ett angenämt vis insmugits, kunna lära ungdomen att tillägna sig sådana reg­ler som annars genom framställningssättet förefalla dem torra och besvärliga.
     Att sådana "characterer" ej kunna hänföras till någon, ej heller uttydas illa av andra än illame­nande, så länge de ej visar sig peka på någon viss person, utan angår var och en av allmänheten, "så snart som ingen".
     Att dylika böcker skrivas på alla språk och läsas i alla länder.
     Herr kanslirådet Sack höll det för sin del be­tänkligt, om detta arbete skulle utkomma av trycket, innan det noggrannare undersökts, eme­dan där funnes bland "charactererna" och under diktade namn sådana beskrivningar, som kunde förleda läsaren att gissa och "utmärka" vissa per­soner. Uti sådana "characterer" bör en författare noga följa den regeln, att dikt och sanning så blandas om varann, att om den ena bestyrker gissningar, den andra kullslår och förmörkar. Om en last eller ett fel skall beskrivas, bör ej någon persons efterdöme så följas, att var och en av allmänheten kan peka på vilken han menar. Så lovliga dessa skrifter äro, när de oskyldigt inrättas och nagelfaras, så förtretliga, ja farliga, bliva de, om de tillåtna gränserna överskridas.
     Att utsätta dessa gränser är så mycket angeläg­nare som i "vidrigt" fall, antingen nyttiga böcker förbjudas, tankefriheten hindras, och hågen för skrivande "betages"; eller ock å andra sidan, en öppen väg gives för alla, att skriva om allt vad de vilja.
     Om det anses för tillåtet att under fördolda namn ställa fram vad sak och person, som man helst vill, och som man själv tycker, så synes solklart vara, att en smädeskrivare ("pasquillant") och en moralist hava händerna fria att avmåla vad helst behagar dem: personer, fel, odygder med mera. Till dessa gränsers utstakande hörer hu­vudsakligen, att vissa saker givas, som aldrig få vara ämnen till "characterer" under främmande och förborgade namn; till exempel Överheten, Regeringen och höga personer, vilka ej böra beskrivas annorlunda för en "medlevande värld" än med "förmåner" och goda egenskaper. Att skildra något hos dem förmenat fel med färger som lysa i ögonen och därigenom underkasta dem en illa menande uttydning, är tvärt emot den varsamhet, som jag är skyldig att visa dem, förutom de efter­tänkliga följder som därav kan uppväckas.
   Detta ärende skulle återupptagas uti deras Ex­ellencers närvaro.
 
Tisdagen den 2 maj 1749
Sedan utrikes posten blivit uppbruten och breven lästa företogs å nyo den överläggning som d. 28 sistlidne April förehades angående Pastoren Mörcks skrift kallad "Printz Theodorici eller dår­skapens Rike". Till den ändan upplästes proto­kollet däröver av samma dato.
     Hans Excellens Herr Gref Ekeblad höll för sin del även betänkligt, att låta denna skrift utkomma utan ett noggrannare skärskådande. Moralis­ka målningar, där laster och odygder begabbades under diktade personer och omständigheter, kunde väl tillåtas. Den "vidriga" tillämpning, som därav kunde göras på vissa personer vore ej för­fattarens, utan misstydarens fel, som därför då bör ställas till ansvar, men politiska fel och såda­na som röra regeringssätt och allmänna inrätt­ningar böra med större varsamhet framställas.
     De omständigheter, som med sådana målningar äro förknippade, såsom varande mer sällsynta, så är ock deras tillämpning mera märkbar. Ett vid­rigt intryck i detta fallet, i synnerhet i så grannlaga tider, som dessa kan ej annat än alstra skadliga påföljder. Blotta möjligheten till misstydning bör fördenskull vara tillräckligt skäl till slika dikters nedtystande.
Vad den förevarande skriften beträffar, så vore inget tvivel, att icke de därutur andragna ställen, kunde giva tillfälle till en illvillig uttydning. Flera sådana torde därstädes förekomma, och vore för den skull så mycket nödigare, att den undergår en nogare mönstring, innan den i dagsljuset fram­släppes.
     Kollegium hade redan uti dess skrivelse till konsistorium angående skriften Prinz Menoza, som en grundsats antagit, att "inga irriga reli­gionstankar, ehuru de voro omklädda och i dikter invecklade, borde få spridas ut genom trycket för det skadliga missbruks skull, som en sådan frihet torde föranlåta. För samma skäl bör kollegium förekomma, att djärva och farliga politiska om­dömen icke må sig ibland allmänheten inrita, och det så mycket hellre vid detta tillfället, som denna omtalte skriften Printz Theodorik ej lärer vara av den vikt, att den icke utan särdeles saknad kan umbäras."
 
Hans Excellens Gr. Ekeblad lämnade därefter rådet.
Herr Hovkanslern Baron von Nolcken höll det vara för tjänligast, att censor Librorum gör ett utdrag av alla de ställen i denna skrift, som synes honom anstötliga och med sin egen mening om deras lindrande förelägger dem till skärskådande inför kollegiet.
     Herr kanslirådet och censor Librorum Oel­reich inkallades och tillsades härom, vilken därvid berättade, att han redan talat därom med författaren, som förklarat sig villig, att låta sin skrift undergå de ändringar, som prövades nödi­ga; att herr kanslirådet, sedan han gjort de omtalade utdragen, ville än ytterligare därom överläg­ga med honom och sedan inkomma med sitt utlåtande om alltsammans.
 
Efter H Hernlund i Samlaren 1885.