UKF:s Startsida   Mörks litterära bidrag till svensk politk på 1700-talet   Ministralboken
                           Källskrifter - anteckningar    Åminnelsetalet  över Mörk i Vetenskapsakademin
                           Anteckningar ur doktorsavhandling 1872    Göran Hägg och Jacob Mörk

Det vore missvisande att i en hembygdsbok presentera Jacob Mörk endast som vårt lands första romanförfattare. Även på det lokala planet har han gjort värdefulla insatser.  Men det är som författare till de första helsvenska romanerna han har blivit känd. Kanske blev han till och med martyr på grund av sitt författarskap. Trots många förtjänster och utmärkelser här i livet lyckades han nämligen inte övertyga sina överordnade om att han var värd ett bättre öde än att få "framlida sina dagar" i det fattiga Bro.

Tack vare Mörk har vi fått bevarat till eftervärlden "Några sällsamma och märkvärda händelser uti Bro och Lossa socknar", ett slags folklivsskildringar som han skrivit in på tomma sidor i kyrkboken. På grund av sin frispråkighet, när det gällde politiken, har Mörk också kommit att figurera i den svenska censurens historia. Själv tvingades han förfölja en uppblomstrande frireligiös rörelse på Lejondal. Han fick sköta de praktiska göromålen i samband med att man inrättade sockenmagasinet i Bro och sedan också hjälpa till med att sköta det.

Vid sidan av sin kyrkoherdesyssla författade han romaner och skrev dikter med sådan framgång, att han vann ett litteraturpris och blev invald i Kungliga Vetenskapsakademien, som bildats några år tidigare med Linné som ordförande. En man med så många kvalifikationer måste naturligtvis få sitt eget kapitel i en hembygds bok, allra helst som hela hans yrkesverksamma liv var förbundet med Bro och Låssa.

Mörk kommer till Bro
Jacob Mörk var 30 år när han prästvigdes, och han blev inom ett år utsedd till kyrkoherde i Bro och Låssa pastorat. En så snabb utnämning var inte vanlig, men hans talanger i dikt- och talekonst hade uppmärksammats av inflytelserika personer, och hans första roman hade just blivit tryckt.

Bro kyrka var närmast att betrakta som gårdskyrka till Brogård, och det var i århundraden så, att innehavarna av herrgården hade rätt att föreslå präst i församlingen. Det var denna gång änkefriherrinnan Cronström, som hade hört talas om den unge prästen och som nu kallade honom till Bro. Han behövde inte, som det var vanligt på den tiden, gifta sig med ("konservera") sin företrädares änka. Pensionsfrågan för hennes del löstes, genom att Mörk i stället gifte sig med företrädarens "Jungfru-dotter Catharina", med vilken han fick sex överlevande barn.

Mörk tillträdde sin befattning år 1744 och hade kvar den till sin död 1763. Han kastades omedelbart efter tillträdet in i händelser, som skulle få stor betydelse för hans fortsatta verksamhet, både som präst och författare, och som är av intresse för oss idag.

Även Gripenstedt har fått sitt eget kapitel, där du kan läsa mer om pietismen.

I detta läge producerar vår präst dikter och skrifter, som går till storms mot rikspolitiken. Även hans romanförfattande är i själva verket en uppgörelse med samtiden, fast det dröjer innan man upptäcker det. Ibland är personskildringen till och med så uppenbar, att censuren tvingas ingripa. Längre fram i kapitlet finns en närmare redogörelse för Mörks politiska författarskap.

"Sällsamma och märckvärda händelser uti Bro och Lossa socknar"
I vanliga fall brukar kyrkböckerna inte innehålla annat än statistiska uppgifter om befolkningen. I och för sig är de upp lysningarna nog så märkliga, eftersom Sverige har den äldsta och mest fullständiga statistiken i världen av det slaget. Under några år i mitten av 1700-talet tog sig emellertid Mörk för att på tomma sidor skriva ner notiser, som inte var lagligen påbjudna. Tack vare att alla kyrkböcker arkiveras, har vi nu kvar några vardagshändelser från Bro. 
Länk till texten i Ministralboken 1730-1760  ur vilken nedanstående notiser är hämtade.

Märkliga väderleksförhållanden
Vi får till exempel veta: hur priset på råg och korn steg ju längre tiden gick mot nysådden, att det 1746 var barvinter och att åkrarna började grönska redan innan januari månads utgång, men att frosten sedan kom och ställde till stor skada. (Ett intressant uttalande med tanke på dagens diskussioner om   människans påverkar av klimatet. Enligt nedanstående upplysning  upprepas det 1750. BS 2007.)

1750 var det ingen frost alls från trettondagstiden, isarna blev tidigt osäkra, och två båtar kunde redan i februari gå till Stockholm från Brogårdsbryggan. Gladan hade redan i januari bebådat vinterns avsked. I februari knoppades träden, dikesrenarna grönskade och nässlorna kunde plockas. Sådden påbörjades vid prästgården den 5 mars. "Det var en besynnerlig vinter".

Nya stilen
Den extremt tidiga våren hade blivit något mindre märklig, om den inträffat tre år senare. Då motsvarades nämligen den 5 mars plötsligt av den 16 mars, för det året infördes i Sverige den s.k. nya stilen. Nya stilen var en kalender som införts i den katolska världen redan 1582. Den innebar att man räknade vart fjärde år som skottår (som tidigare), men inte de sekelskiftesår som var jämt delbara med 400. Med den gamla stilen (den julianska kalendern) hade så småningom ett alltför stor fel uppkommit. Sedan Julius Caesars tid fram till 1700-talet hade det blivit 11 dagar. Omläggningen i Sverige gick så till, att datumet 17 februari 1753 omedelbart följdes av 1 mars.

Vargar i Bro
I april och de följande månaderna 1745 visade sig vilda vargar i Bro socken. De gav sig inte bara på kreaturen, utan "woro öfwer wanligheten fräcka at löpa uppå folket". De hade rabies, så de djur som revs av vargarna måste dödas. Tredje söndagen efter påsk blev en varg ihjälslagen vid Norrboda efter att ha rivit fem människor, som dock klarade sig. Under pingsthögtiden slog Anders Jansson i Önsta ihjäl en varg med sin yxa.

"Hednisk okunnighet"
Vi får också veta, att Nils Persson i Ängstorpet "blivit rörd till sina sinnen" och i sitt vanvett fått gudomliga uppenbarelser, samt att den 22-åriga pigan i Nedergården i Husby dränkt sig i sjön. Hon var uppfostrad i "mer än hednisk okunnighet", och "när man med hårdaste lagsens röst sökte väcka henne ur sin okunnighet", tog hon tydligen livet av sig. Man anar att det är Mörk själv, som talat till henne, för han urskuldar sig med en lång utläggning, kompletterad med bibelcitat: "Den som lever som ett fä, utan att vilja känna den som oss skapat och frälsat, måste ofta fara hädan som ett fä."

Romanförfattaren
Jacob Mörk satt i Bro prästgård och skrev den andra svenska originalromanen. Den sista delen av hans första bok hade han lämnat in för bedömning hos censuren en månad innan han kom hit. Få av oss känner till, att några mycket uppmärksammade böcker skrevs här i det lantliga och oansenliga Bro. De kom ut i flera upplagor. Romanen han skrev här i Bro blev även översatt till danska.

Men Mörk är ingalunda bortglömd i expertkretsar. Han finns visserligen inte med i grundskolans litteraturhistoria, för hans romaner är ju inte längre levande litteratur. Men i mer utförlig litteraturhistoria nämns han med respekt, och två forskare har ägnat hela böcker åt honom. Den senaste är från 1974.

Franska romaner
Före Mörks tid fanns det visserligen romaner även i Sverige, men de var mestadels skrivna på franska, eller också var de översättningar från franskan. Det språket var nämligen det europeiska kulturspråket vid den här tiden. Böcker på svenska bestod huvudsakligen av religiös litteratur som bibeln, katekesen, psalmboken och postillor med tryckta predikningar och sedelärande berättelser. De franska romanerna hade kommit med ett nytt innehåll, de skildrade kärleken mellan man och kvinna.

Den nya litterära formen togs inte nådigt upp av kyrkans män, som här såg en skadlig inverkan på folket. Enligt skalden Atterbom lär det i åtskilliga kyrkor ha predikats mot allt "detta djevulstyg med ett mod, trotsande sjelve Carl XII:s vrede". Romaner jämställs med maskerader och skådespel, och säges vara en tummelplats för den sinnliga kärleken. Man fördömer kvinnornas "höga fontanger (frisyrer) och blottade bröst". De senare kunde i predikningarna liknas vid "de tu Djevulens blåsbälgar".

Adalriks och Giöthildas Äfwentyr
I den situationen är det naturligtvis inte lätt att vara präst och slå sig på att skriva romaner - till och med kärleksromaner. Men det är en ädel kärlek Mörk skriver om. Den skall inte förföra läsaren till syndiga tankar.

"Allt skall hos hjältarna vara ädelt, och äran alltid i deras följe. Du skall hos dem aldrig se flättja i kärleken, flärd uti vänskapen eller fläckar i mandomen".

Redan i förordet till den första romanen deklarerar han: "Intet gift framräckes här uti gyllene skålar. Nej, i denna lustgård vanka oskyldiga nöjen. Utan fara må man räcka ut handen och bryta sig blomster, ty inga giftiga ormar ligger här under bladen. Renhet lyser ur de söta blommor, och skulle där finnas andra, äro de med flit utmärkta, och deras art till allas varning skriven".

Första boken hette Adalriks och Göthildas äventyr. Handlingen tilldrar sig i den svenska sagohistorien. Det är inte utan skäl Mörk låter de gamla hjältarna stå som mönster för 1700- talets läsare. Han har en för sin tid ovanlig och framsynt historieuppfattning, som skiljer sig från den då vedertagna. Han uppfattar nämligen inte forntidens människor som primitiva i sina tankar och med lägre intelligens än samtidens. De levde visserligen under primitivare förhållanden men var moraliskt mycket högt stående:

"Här framträda nu inför dina ögon några av de urgamla Götakämpar, hos vilka äran varit förenad med mandomen. Vår tid tilldömer dem en grovhet, och den tanken har i våra sinnen förmörkat glansen av deras dygder".

Länk till utförligare citat och kommentarer i en kompletterade artikel ur Vad hände egentligen? del 3

I motsats till vad fallet är med Mörks första roman, tycks det inte finnas någon utländsk förebild till romanen om Thecla, som alltså uppfattats som ett helt självständigt verk.

"Den svenska enigheten"
När Jacob Mörk kom till Bro 1744 stod Sverige mitt uppe i allvarliga politiska förvecklingar. Vi bör känna till dem, för att förstå vad vår präst kan ha velat säga med sina skrifter. Trots att han av personlig erfarenhet var påtagligt medveten om den svenska censurens makt, drog han sig inte för att ge sig i kast med rikspolitiken.

1747 trycktes den stora dikten "Den Svenska Enigheten". Med exempel från den svenska historien vill han visa hur oenighet många gånger störtat landet i fördärv och elände, och han vill varna sin samtid för den sedan länge pågående splittringen inom den svenska riksdagen, så som tagit sig uttryck i striderna mellan "hattar och mössor". Den nära femtio sidor långa dikten på klassiskt versmått var tänkt som ett inlägg i debatten inför kommande riksdag, på samma sätt som Olof von Dalins dikt "Den svenska friheten" varit det vid riksdagen tre år tidigare.

Kriget med Ryssland
Under tiden mellan de två riksdagarna hade landet hamnat i ett synnerligen förödmjukande politiskt läge. Hattarna hade några år tidigare kommit till makten under förespeglingar om ett ärorikt svenskt krig mot Ryssland, helt enkelt en revansch för nederlaget vid Poltava. Kriget blev ett totalt misslyckande för Sveriges del. Det var i stället ryssarna som på kort tid lade beslag på hela Finland, som ju på den tiden var en del av Sverige. Att inte Ryssland redan då, 1743, tog Finland för gott ifrån oss, var sannerligen inte vår förtjänst. Vi fick tillbaka Finland mot löftet att låta Ryssland bestämma om den svenska tronföljden.

Stora Daldansen     
Att regeringen misslyckats med kriget hade gjort dess ställning mycket svag, och när den föll till föga för ryssarnas krav blev det uppror runt om i landet. I absolut sista stund kunde regeringen blodigt slå ned den mest akuta faran, nämligen dalkarlarnas ockupation av Stockholm vid midsommartiden 1743, en händelse som i historien går under namnet Stora Daldansen. Men andra befolkningsgrupper var beredda att följa dalkarlarnas exempel. Aktuellt för oss i Upplands-Bro var regeringens försök att stoppa folkuppbåden vid såväl Stäkets färja som ute på Norra Björkfjärden.

Det var ett uppror enligt den allmänna uppfattningen 1984. Boken Vad hände egentligen? Del 3, Börje Sandén 1993, beskriver upproret som en demonstration, liksom senare även professor Alf Åberg i sin bok Tragedin på torget, 2002.
Här kan du läsa mer om den s.k. Daldansen  enligt Börjes nyare tolkning - eller rättare sagt en utförligare tolkning av de kontroversiella frågor som ställs i boken.
Du kan också höra honom läsa inledningen av boken, där de viktiga frågorna ställs, och som ännu inte tillbakavisats. Här en 6 minuter lång mp3-fil.

Vid Stäket, där det vid den tiden inte fanns någon bro, försökte regeringen stoppa dalkarlarna genom att sända dit mat -- samt alkoholhaltiga drycker -- som skulle räcka i åtta dagar för 4500 man. Upprorsmännen låg förlagda i trakten av Dalkarlsbacken och högkvarteret hade de i Tibble gästgivaregård,  (nu heter den Tibble gård i Kungsängen. Där preciserade man i sex punkter de frågor man ville framföra till regeringen).

Regeringen hade lovat, att inte sända trupper mot dalkarlarna, men när deras spejare fick se regeringstrupper på andra sidan sundet, gick de på en natt över vid Stäket med hela styrkan jämte ca 700 hästar och vagnar. (vid samma tillfälle hölls överläggningar i Stäkets krog, då skrivelsen överlämnades till representanter för regeringen)

Den ryska hjälpen
Ryssland fick alltså bestämma vem som skulle bli kung i Sverige. Men inte nog med det. Sveriges regering, som med berått mod startat kriget mot Ryssland, begärde nu ryskt militärt skydd mot sina fiender. Vilka var då det? Jo, bl.a. den svenska bondebefolkningen, som mycket kraftigt i ord och gärningar motsatt sig den ryska inblandningen, därtill understödd av Danmark. Saken blev inte bättre av att Frankrike ville stoppa Rysslands inflytande genom att försöka påverka den svenska riksdagen med mutor.

Den ryska hjälpen bestod av minst 10000 soldater, som förlades söder och norr om Stockholm, till viss del på svenska regeringens bekostnad. Det var inte genom svenska insatser, som trupperna efter nära ett år tvingades dra sig tillbaka till Ryssland. Stormakterna i Europa ingrep till Sveriges förmån.

Innan dess hade landet fått bevittna en händelse, som praktiskt taget helt förtigs för de svenskar som läser om Sveriges 1700-talshistoria. Ryska trupper marscherade den 30 november 1743 mot svenska regeringens vilja och tillstånd rakt genom Stockholm. Det var på Karl XII-dagen. Den firades varje år - 1743 som 25- årsjubileum. Högtidstalet hölls inför kung och ryska generaler av Mörks kollega i Vetenskapsakademien, den "svenska historieskrivningens fader" Olof von Dalin. Han avslutade med bl.a. följande ord:

Vår CARL försvann, vår Sol, vår Heder
i dag för fem och tjugo år.
Sen har allt vänts upp och neder...

Och Stockholm har nu i sin famn
det folk, som skalv för blott hans namn.

Jacob Mörks inlägg i debatten
Jacob Mörk tillträdde sin kyrkoherdebefattning i Bro ungefär samtidigt med att de ryska trupperna, efter utländska påtryckningar, drogs tillbaka. Vi kan förstå om många vid den här tidpunkten var bekymrade inför framtiden. I den tidigare nämnda dikten vänder sig Mörk till gudinnan Enighet med följande lätt moderniserade ord:

I fortsättningen låter Mörk Sveriges historia passera revy i snabba drag och han väljer särskilt exempel ur historien som belyser vikten av enighet. Men partistriderna och utländska intressens inblandning i riksdagsarbetet fortsatte i ytterligare några årtionden med mycket allvarliga risker för landets självständighet. Det var först Gustav III:s revolution 1772 som gjorde slut på begreppet hattar och mössor.

Det dalkarlarna misslyckades med 1743 genomförde kungen utan blodsutgjutelse i absolut sista stund. Sverige riskerade att delas på samma sätt som tidigare skett med Polen. Den ryska diplomatin hade med åren satsat allt större penningbelopp på Sverige, 1772 ca tre gånger mer än vad hela den övriga ryska diplomatin krävde. Vi kan förstå den oro som Mörk och många andra länge känt inför den utvecklingen.

Samhällskritikern censureras
Eftersom Mörk var präst skulle hans tryckta skrifter utsättas både för teologisk och civil censur. Beträffande romanen Thecla kan man notera, att det dröjde mer än två år innan manuskriptet godkändes av den teologiska bedömaren. Tidigare samma år, 1749, fick ändå Mörk ett mycket stort erkännande genom att han invaldes i Vetenskapsakademien, vårt lands äldsta akademi, som grundats tio år tidigare. Det var hans första roman som gav honom inträdesbiljett till det lärda samfundet.

Tydligen stärkt av denna framgång försökte han redan efter ett par månader att få ge ut en samhällskritisk dikt. Den gången var det den civila censuren som stoppade verket. Det kan man förstå, när man ser vad vår präst hade att säga om den svenska kungen Fredrik I, allmänt känd för ett lastbart leverne och ointresserad av rikets styrelse.

Prins Theodorik
Mörk kallade sitt verk "Prins Theodorik, eller det övermodiga och straffvärda dårskapens Rike". Hur verket var i sin helhet vet vi inte, eftersom det aldrig blev tryckt. Men i censorsprotokollen finns utdrag och beskrivningar av innehållet. Det talas om en viss Theodolf,  "En på ögonen blind Konung, vars av ålderdom maktlösa händer ej förmådde styra och straffa lasterna etc. etc. etc."

Fallet Mörk togs upp till principdiskussion, och man konstaterade, att det i hans verk "finns sådana beskrivningar, som förleder läsaren att gissa och utmärka vissa personer", och att "när en last eller fel skall beskrivas, bör ej någon persons efterdöme så följas, att var och en af allmänheten kan peka på vilken man menar".

Slutligen fastslog Kansli Collegium, att eftersom det blivit praxis att  "irriga religionstankar ej borde få spridas ut genom trycket"och "bör för samma skäl Collegium förekomma, att djärva och politiska omdömen" sprids bland allmänheten.

Skriften godkändes alltså inte för publicering, och censor tröstade sitt samvete med att "skriften Prins Theodorik ej lärer vara av den vikt, att den icke utan särdeles saknad kan umbäras". En klassisk motivering för att stoppa en misshaglig skrift. Vår präst har alltså också lämnat ett bidrag till den sven ska censurens historia.     Länk till artikel om Prins Theodorik               Länk till  Kanslikollegiets protokoll

En hjältes beskrivning
Om nu Mörk till äventyrs skulle ha känt sig nedtryckt av motgången med Prins Theodorik, så får han snart en rejäl upprättelse, först genom romanen Theclas framgång, och några år senare när han får Vitterhetsakademiens pris för "En Hjältes beskrivning". Där porträtterar han inte någon viss historisk eller levande person utan beskriver i stället de egenskaper, som utmärker en rättskaffens man, en hjälte, vars ära inte beror på börd utan består i att handla och leva moraliskt oförvitligt.

Striden med domkapitlet
Mörk återkommer väldigt ofta till frågan om en rätt moral. Dessa ord får han kastade mot sig av ingen mindre än sitt eget domkapitel, under den långvariga strid han för med det om sin önskan att få ett nytt och bättre pastorat att arbeta i än det fattiga Bro och Låssa. Mörk klagade nämligen inför Kungl. Maj:t över att domkapitlet inte placerat honom på valbar plats, när han sökte den lediga kyrkoherdebefattning i Håtuna och Håbo-Tibble. Han tyckte, att hans utmärkelser skulle ha gjort honom förtjänt av detta, och att de var tillräckliga bevis för att han inte "alldeles utan frukt slumrat bort sina dagar".

Domkapitlet  förklarade inför  konungen:  "att  bemälte kyrkoherde fördristat sig, under egna förtjänsters oförsiktiga upphöjande, låta märka de nedriga tankar han hyser om Consistorio och dess göromål" och att "ett sådant utlåtande ej tyckes rimma med den ödmjuka tanke en Herrens tjänare bör hysa om sig själv, och att det ej heller kommer överens med den moral han av trycket låtit utgå."

Jacob Mörk klagade över att han arbetade i ett fattigt pastorat. Det slumpar sig så, att vi har en opartisk beskrivning av tillståndet i Bro härad daterad 1748. Den finns att läsa på sidan 000 . Det stod i alla fall klart vid bouppteckningen efter Mörk, att det inte fanns några tillgångar, och att änkan med sina sex barn måste ta emot understöd. Men många talade väl om Mörk, och i Vetenskapsakademien höll man ett fint minnestal, som finns tryckt.  I det beskrivs både Mörks utseende och karaktär. Det är den enda beskrivning vi har av Mörk, och det finns ingen målad bild av honom.

"Mörk var liten och oansenlig till växten, stilla och saktmodig. Man hade vid första åsynen av honom svårt att tro detta var författaren till Adalrik, men ögonen röjde strax hans eld och kvickhet, och minsta samtal den munterhet, som gjorde alla hans skrifter utmärkta".

Jag har velat dröja vid Jacob Mörk och ge en tämligen lång beskrivning av honom, eftersom hans levnadsöde speglar många sidor av såväl 1700-talets tankar som människornas levnadsomständigheter i vår bygd.
Ur Hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro. Börje Sandén 1984