I själva verket tycks frågan vara mycket mer komplicerad - kanske rent av känslig. Den problematiken berörde jag mycket försiktigt i boken - mest genom litteraturhänvisningen i slutet. Fornsigtunakapitlet var det första som skrevs (våren 1983) och jag visste inte att Signhildsberg figurerade i en annan bok, som då var under framställning och utgavs det året: TV-producenten Dag Stålsjös bok Svearikets vagga - en historia i gungning.

I den efterföljande debatten har Signhildsberg använts som argument av chefen för museiavdelningen vid Historiska museet i Stockholm, Björn Ambrosiani, då han - enligt Dag Stålsjö - sagt att kommande utgrävningar vid Signhildsberg kan ge svar på frågan var det historiska Fornsigtuna en gång låg. "Hittar vi platsen vid Signhilsberg blir det slut på "Västgötaskolan". Mot den bakgrunden är det inte så märkvärdigt att man våren 1983 började planera för en utgrävning vid Signhildsberg.

Fornsigtuna = TV-program i maj.
Det omedelbara resultatet av utgrävningen, som genomfördes 10 - 14/9, stod att läsa i dagspressen, och där gjordes jämförelser med de långvariga utgrävningarna vid Birka och Helgö på sin tid. Dag Stålsjö var där och filmade för TV:s räkning. Programmet skall gå i maj 1985. Då har man förhoppningsvis fått fram resultaten av mer än hundratalet jordprover.

Även bortsett från debatten om var det äldsta Sigtuna en gång låg, så är förekomsten av stengrunden i sig synnerligen spännande: en så gammal befästningsanläggning har nämligen aldrig förut hittats och undersökts. Där sådana är omtalade, exempelvis Stäket och Stockholm, har deras grunder förstörts av senare och större anläggningar. Fortsatta utgrävningar är att vänta.

Stengrunden fick aldrig TV:s kameror tillfälle filma, men stillbilder togs av amatörerna innan schakten skottades igen. Jag skulle dock tro att vårens program i TV inte blir det sista från Signhildsberg.

På stående fot bestämdes att utgrävningarna skulle tas upp på nytt redan nästa sommar.

VAD SÄGER SKRIFTERNA OM SIGTUNA?

På 1500-talet anser man att Sigtuna grundats av Kungen Siggo, gubben Noaks sonsons son.

Under 1600-talet förs den långa debatten om Habor och Signhild och deras anknytning till Signhildsberg (se hembygdsboken). Först därefter börjar man spekulera över Fornsigtunas äldsta öden. Någon anser att man varit tvungen att flytta staden för att de kristna skulle komma bort från de hedniska minnena i Fornsigtuna. En annan säger att det var Birkas befolkning som flyttade till Fornsigtuna sedan deras stad blivit förstörd i slutet på 900-talet.

På 1700-talet tar man upp islänningen Snorres åsikt att Fornsigtuna grundats av Oden. Vidare att det nya Sigtuna anlagts gemensamt av Birkas och Fornsigtunas borgare, sedan bägge städerna blivit förstörda under Olov den Heliges plundringståg i Mälaren.

På 1800-talet är man tillbaka till tanken att nuvarande Sigtuna anlagts av kristna missionärer. I slutet av århundradet anser den dåvarande riksantikvarien helt sensationellt att ryssarnas omtalade plundringståg 1187 i själva verket gällt Fornsigtuna, och att Sigtuna uppstått på sin nuvarande plats först efter detta år. Men han motsades snart av en kännare av kyrkor; Sigtunas kyrkoruiner måste vara äldre än 1187, menade han.

Först på 1920-talet börjar man hävda att det hedniska Sigtuna legat inom det nuvarande Sigtunas gränser. Man stöder sig på stadens runstenar, som anses vara från mitten på 1000-talet. Detta skulle i och för sig inte motsäga teorierna om ett Fornsigtuna vid Signhildsberg vid 1000-talets början. En viss Gustav Hallström och två andra forskare bevisar emellertid att Sigtuna alltid legat på sin nuvarande plats.

Trots, att det finns forskare som menar annat blir denna åsikt dominerande; så dominerande att Riksantikvarieämbetet 1978 i sin Rapport Medeltidsstaden SIGTUNA inte med ett ord nämner ett Fornsigtuna vid Signhildsberg i den historiska tillbakablicken - i ett avslutande avsnitt med spekulativa frågor kring stadens uppkomst  nämns Fornsigtuna i förbigående när man diskuterar det medeltida kronogodset Fornsigtuna från vilket kungamakten skulle flyttat till det nya Sigtuna som således anlagts på Fornsigtunas utmarker.  "Detta måste anses som ett ganska löst grundat antagande."

1924 måste Riksantikvarieämbetet ta ställning till en ansökan från en Gunnar Gihl, som vill göra en arkeologisk undersökning av Signhilds kulle i Signhildsbergsparken. Det visar sig vid ett närmare studium av handlingarna, att den tjänsteman som tar emot ansökan är den nyss nämnde Hallström. Efter brevkontakt med sin meningsfrände, den främste kännaren av Sigtunafrågorna blir det avslag på Gihls ansökan.

Det var en intresserad privatperson som åtagit sig att svara ekonomiskt för utgrävningen. Flera gånger ställer han pengar till förfogande men varje gång blir utgrävningen uppskjuten, trots att man från ämbetets sida framhåller att "en undersökning vid Signhildsberg kan träffa mitt i en av de mest centrala punkterna av svensk förhistoria".

Den intensiva Sigtunaforskningen upphör så småningom. 1942 har pendeln svängt tillbaka till förmån för Signhildsberg. Då sägs det nämligen i Sigtuna museums tidskrift att "en arkeologisk undersökning av Signhildsberg står främst på arbetsprogrammet för Sigtuna Fornhem". Sedan sägs egentligen ingenting om denna sak förrän 1975, då det heter: Fornsigtuna är obestridligen det gamla namnet på den gård som nu heter Signhildsberg på andra sidan sundet.

1982 skriver förre länsantikvarien Alf Nordström i sin bok 1000 år i Sigtuna: Man kan gissa att högen rymmer rester efter ett försvarstorn, som skyddat det lilla samhället.

1984, i september, görs just den utgrävning av Signhilds kulle som man ville göra redan 1924, och då finner man stengrunden, vars utseende och omfång kommer att stå klar nästa sommar.

Börje Sandén  1984