UKF:s startsida      Utdrag ur avhandlingen    Register över artiklar

Syftet med avhandlingen är att skapa en helhetsbild av dalupproret och analysera det som ett uttryck för en politisk kultur. Karin Sennefelts huvudfråga är: “Hur gjorde dalallmogen uppror 1743?”. Hon menar att en undersökning av upprorets grundorsaker knappast skulle kunna tillföra forskningen något nytt. 

Av det nedan anförda framgår att det dock finns några viktiga samtida dokument som inte fullt ut beaktats. De visar dels allmogens avsikter enligt ledarnas egen uppfattning och dels lyfter de fram allmogens politiska medvetenhet i två frågor som inte forskningen beaktat, nämligen ett par tidiga uttryck för offentlighetsprincipen och hur folket skall representeras i riksdagen. En värdefull sak i avhandlingens är, som jag ser det, att den lyfter fram hur allmogen uppfattade det som skedde, det är inte bara officiella skrivelser och protokoll som skriver historien. 
     Det vill synas som om Karin Sennefelts studier i ämnet öppnar dörren för en födjupad 
forskning om dalallmogens avsikter och är därför ett välkommet bidrag till historieskrivningen 
kring en proteströrelse och demonstration som dåtidens regering kallade uppror i betydelsen revolution. Den demonstrerande allmogen kallades vid något tillfälle en samling  "rebeller" av en framstående hattledare
Nationalencyklopedins definition av uppror lyder:
(organiserat och ej tillfälligt) angrepp mot  statsmakten av någon grupp i samma land, vanligen av våldsamt slag, med syfte att störta regeringen, ändra det politiska systemet e.d.
Syftet var inte att störta regeringen men naturligtvis ville man påverka det politiska system som rådde.

Kan avhandlingen bana väg för en fördjupad tolkning 
av den svenska allmogens avsikter år 1743?
Av Börje Sandén

Med Karin Sennefelts avhandling har en 70-årig debatt kring det som benämnts Dalupproret 1743 fått en ny fruktbärande infallsvinkel. En i själva verket seriös folklig manifestation behandlas nu officiellt med positiva förtecken. Den nedvärderande benäm-ningen "daldansen" kan nu tvättas bort. Benämningen började användas redan av samtidens historiker. Bjarne Beckman anförde i sin avhandling upp två traditioner vid tolkningen av det som skedde, den ena till stöd för regerings agerande, den andra var "allmogevänlig". Det blev segraren som skrev historien.

När jag år 1993 - inför 250-årsminnet - analyserade händelsen med utgångspunkt från de förklaringar av orsaken till marschen som ledarna formulerade vid gästgivargården i Kungsängen fann jag, att såväl dessa som protokollen från deras förhandlingar med statsmakten några dagar senare inte fullt ut beaktats i historieskrivningen. I boken menade jag att de syn-punkter som de själva lyft fram flera gånger borde vägas in i bedömningen av den dramatiska händelse, som ägde rum i Stockholms centrum inför många länders diplomatiska representanter. 

Vid närmare studium visade det sig att de krav som allmogen framförde 1743 skulle bli högsta sanning redan 22 år senare, när landet fick både tryckfrihets-förordning och därmed följande offentlighetsprincip. Det skulle dröja ännu mycket längre innan deras idé slog igenom "att riksdags-mannen är skyldig att göra dens vilja som sänt och anlitat honom", dvs riksdags-männen är valmanskårens representanter i landets högsta beslutande organ.

Dessa principer, som vi nu är mycket stolta över, kom alltså till ett tidigt uttryck redan 1743. Dalfolket misslyckades i sin strävan men principerna var födda och skulle verka i bakgrunden. För att vi skall finna dessa tidiga åsikter måste vi studera härför relevanta dokument och det förefaller mig, som om detta inte gjorts, förrän saken blev belyst utifrån ett lokal-historiskt perspektiv genom tredje delen i bokserien Vad hände egentligen? av Upplands-Bro Kultur-historiska Forskningsinstitut (1993), där även historikerna Lars Ericson och Pär Frohnert med-verkar.

1743 finns ännu inte ordet "offentlighetsprincip", men det är just detta det är frågan om enligt originalkonceptet till förhandlingsprotokollet, där man begär "att nu strax publicera 1738 års protokoll och rätta grundorsakerna till krigets begynnelse, och till transportens (soldaternas) överskickande till Finland, jämte 1740 års riksdagsprotokoller". Man hade också flera gånger tidigare begärt att få veta "hur kriget kommit till stånd utan att Ryssland hotat oss".

Beträffande frågan om riksdagsmännens ansvar gent-emot sin valmanskår begär man redan ett år innan marschen, att "de utvalda riksdagsmännen först måste avlägga trohetsed i närvaro av socknens äldsta, innan de reser till riksdagen", och i mars 1743 vill man på egen bekostnad få sända egen sekreterare och talesman eftersom man inte är nöjd med de sittande.
Nog måste detta ses som politiskt engagemang - och ett storstilat sådant - hos den svenska allmogen.
Det var således vår lokalhistoriska forskning som visade att svensk allmoge på 1700-talet faktiskt hade ambi-tionen att lägga sig i rikspolitiska frågor, något som också noteras av Karin Sennefelt i kapitlet om tidigare forskning. (s. 23-24). 

Dalupproret 1743 är ett belysande exempel på vikten av allsidigt studium av historiska handlingar. Det är natur-ligt att forskare lägger vikt vid sådana handlingar som stöder just den tolkning man kommit fram till. Därför bör fältet öppnas för flera tolkningar. En motsatt tolkning till min publicerar Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund sin årsbok "Fem tusen man från dalorten sprang" där man i inledningskapitlet tar upp frågan om storpolitiska sammanhang. Det sker dock inom ett mycket snävt område, nämligen i den infekt-erade frågan om tronföljarvalet. De historiska skriben-terna har alltid framhållit att den frågan var den viktigaste för dalfolket, och att det var därför som deras protest måste slås ned med våld. Jag kan inte finna att den var den viktigaste. Den fanns inte med i de tidiga handlingarna, där allmogen presenterade sina politiska krav. 

Nej, tronföljarfrågan var ett skickligt realpolitiskt schackdrag från den hårt pressade regeringen, när den ville avleda uppmärksamheten från de alltmer besvär-ande frågorna och aktionerna från allmogen med anledning av kriget. Man visste nämligen att den svenska allmogen var mycket kungavänlig, därför att kungen nästan alltid varit folkets värn mot rikets herrar. Att tronföljdsfrågan var ett taktiskt drag illustreras av det faktum att drottningen dog redan 24 nov 1741, men inte förrän dalallmogens tålamod tog slut i början av 1743 kommer regering på att vi nödvändigtvis måste ha en tronföljare!

Tronföljdsfrågan var inte heller viktigare för allmogen än att man föll till föga under förhandlingarna för att rädda Sverige från ett fortsatt krig med Ryssland. Detta står att läsa i protokollet, som trycktes redan i början av 1800-talet och således borde vara känt av alla som behandlat ämnet.
Det är därför med tillfredsställelse jag finner att Sennefelt inleder sin avhandling med konstaterandet att "allmogen godkände fredsavtalet med Ryssland". Jag vill tillägga att denna klart formulerade orda-lydelse i själva verket inte är så klar som det vill synas. Det var faktiskt bara en preliminär överens-kommelse, den riktiga freden skulle dröja ända till augusti.

Proteststormen hos svenska folket 1742-1743 är mycket komplex med orsak, konkreta yttringar och följdverkningar som inte i korthet kan överblickas och beskrivas. Mycket övrigt är att säga, och en del bör omtolkas, men genom Sennefelts studier har synen på folkets engagemang i politiska frågor nyanserats i allra högsta grad. 

Denna syn på folkliga aktioner passar som hand i handske med de tre program i Utbildningsradion som jag medverkat i under oktober i år, då jag från ett lokalhistoriskt perspektiv bl.a. lyft fram det storpolitiska möte som hölls vid Kungsängen kyrka år 1502 i närvaro av representanter från den svenska allmogen, ett möte som räknas som ett av de första riksmötena i historiken över den svenska riksdagen. Ett annat program behandlade det politiska spelet kring rivningen av ärkebiskopsborgen vid Stäket/Kungsängen, då den folkvalde Sten Sture d.y. myntade uttrycket "Det som angår alla bör av alla samtyckas". I det tredje programmet tog jag upp frågorna vid Kungsängens gästgivargård 1743.
 

En detaljerad skildring av händelseförloppet finns i del 3 av UKF:s bokserie Vad hände egentligen? Där presenterar Börje Sandén också ett antal kritiska synpunkter på den traditionella tolkningen av vad som egentligen hände. Du kan själv bilda dig en uppfattning om bakgrunden till den stora marschen till Stockholm genom att studera de ca 50 historiska dokument som finns i boken.

Efter bokens tillkomst 1993 har tankegångarna i boken utvecklats och formulerats i ett flertal artiklar dels på hemsidan, dels i UKF:s nyhetsbrev. 
Ett nytt förord till boken är infäst på pärmens insida i böcker som nu levereras. 
Samma text finns i UKF:s publikation Kultur & Historia 2001:1
Du kan också läsa den här

UKF:s startsida      Utdrag ur avhandlingen    Register över artiklar