När Sverige är ordförandeland i EU
och vi kämpar för den svenska offentlighetsprincipen
(eu-offen.htm)

UKF:s startsida                                Register till artiklar
Demonstrationsmarschen 1743         Tibble-dokumentet
Alf Åbergs artikel i SvD                   Offentlighetsprincipen 1743 
Representativ demokrati                   Förord år 2002
Underdånigst memorial                     Hörsamt memorial



Betydelsen av öppenhet i politiken
- argumenten är av gammalt datum
- intensiv debatt för mer än 250 år sedan.

Nyskrivet förord år 2001 till boken Dalupproret 1743 - "Stora daldansen" (från 1993)
Boken Dalupproret 1743 - “Stora daldansen” gavs ut hösten 1993 - 250 år efter den märkliga tilldragelsen på nuvarande Gustav Adolfs torg, då militären gick till aktion mot ca 2000 bönder som samlats på torget för att förbereda återtåget till sina hemorter efter en kraftfull demonstration mot regeringens sätt att styra landet. Året 1993 hade också utropats till “Det historiska året”, något som landets museer manifesterade med utställningar av olika slag. Händelsen på dåvarande Norrmalmstorg jämfördes med militärens aktion mot demonstranterna i Peking 1989.
     Militärens ingripande skedde i slutet av andra dagens förhandlingar mellan representanter för folket från Dalarna, Västmanland, Uppland och regering och riksdag - dvs den del av de regeringsansvariga som vågat stanna kvar i huvudstaden. Att exempelvis dåtidens främsta politiker Karl Gustav Tessin, som gått till historien som 1700-talets stora kulturpersonlighet, flydde från huvudstaden och inväntade båtlägenhet för att kunna lämna landet, förklaras av att han varit en av de första förespråkarna för det anfallskrig som den s.k. hattregimen startat mot Ryssland - det svenska krig som blev det sämst genomförda någonsin, med total kapitulation som följd jämte förlust av all krigsmateriel, förutom två tredjedelar av soldaterna. Till de viktigaste punkterna i förhandlingsprotokollet hörde dels en redovisning (inom 8 dagar) för hur kriget kommit till stånd och dels hur rikets penningmedel hanterats i samband med kriget. 

Krav på öppenhet i politiska frågor
Kraven på ett offentliggörande av rikets skötsel kunde naturligtvis inte tillåtas bli verkställda. I den förvirring som rådde inom statsledningen kunde militären ingripa. Och den gjorde det så mycket hellre som de militära ledarna, vilka alla tillhörde adeln, i sin civila verksamhet hade medverkat i beslutet att starta kriget och nu kunde riskera efterräkningar.

Krav på politiskt ansvar hos riksdagsledamöterna
Ytterligare en märklig företeelse inträffar år 1743. I den skriftliga kommunikationen mellan bondeståndets hemmavarande väljare och deras av dem utsedda riksdagsmän ligger fröet till den representativa demokratin. I början av året kommer nämligen till den församlade riksdagen såväl skrivelser som utsända fullmäktige, vilka påpekar att “riksdagsmannen är skyldig att göra dens vilja som sänt och anlitat honom”. Detta mot bakgrunden av att bondeståndets talman (och andra bonderepresentanter i riksdagen) sanktionerat anfallskriget mot Ryssland utan att valmännen fått veta något om det förestående kriget. 
     Enligt den brittiske historieprofessorn Michael Roberts (brittisk minister i Sverige under andra världskriget) är det första gången i europeisk historia som ett sådan krav framförs i ett land där bondebefolkningen har representation i landets parlament. När jag skrev min bok 1993 stödde jag mig på svenska historiker som menar att krav på riksdagsmäns ansvar inför sina väljare först finns formulerat i samband med det engelska parlamentet. Roberts menar att valmanskåren i England inte omfattade en så bred befolkningsandel som i Sverige, där endast de s.k. frälsebönderna var utestängda från politiskt inflytande i det svenska  parlamentet, för övrigt det näst äldsta i Europa. 
     Att 1740-talets bondebefolkning överhuvudtaget kunde föra en sådan debatt hänger samman med den urgamla traditionen från forntiden-vikingatiden, då den frie bonden hade både rätt och skyldighet att framföra sina åsikter vid tinget, en germansk egenhet som endast överlevde i Sverige/Finland där befolkningen aldrig blev helt förslavad under medeltiden.

Kan verkligen historien skrivas om -  vem skriver egentligen historien?
I skilda sammanhang och i olika medier - främst UKF:s hemsida - har jag sedan 1993 utvecklat tankegångarna från boken, där jag ifrågasätter om verkligen hela historien kring 1743 lagts fram i ljuset. Vissa saker går  stick i stäv mot den traditionella historieskrivningen. Jag hade väntat mig att någon person med historisk auktoritet skulle på något sätta tala mig till rätta och påvisa att mina slutsatser är felaktiga (med vår tids kraftfulla informationskanaler är det viktigt att felaktigheter snabbt beivras, så att de inte slår rot i den allmänna uppfattningen). Så har emellertid inte skett. Ett stöd för min uppfattning lämnar professor Alf Åberg i sin redogörelse för boken “under strecket” i SvD 1994 när han menar att dalfolkets aktion inte var riktad mot staten. Han menar rent av att min tolkning kastar “nytt ljus över Daldansens blodbad”. 

Lokalhistoriens roll i ett större sammanhang
En intressant poäng i detta sammanhang är det faktum att det var mina lokalhistoriska studier som riktade uppmärksamheten på problemet. Det var nämligen i Kungsängen som ledarna för marschen formulerade de frågor man ville diskutera med statsledningen. Skrivelsens sex punkter, tillkomna i ett kritiskt skede av marschen med en miltär styrka väntande några km längre fram efter  vägen, måste anses som väsentliga för tolkningen av vad den demonstrerande allmogen hade för avsikt med den långa marschen till Stockholm. Det verkar som om svenska historiker inte tagit hänsyn till deras egna ord, trots att de varit kända ända sedan den dåvarande regeringen publicerade en sammanfattning av det historiska händelseförloppet. (1743-07-09 - med en mindre, men betydelsefull censurering!) Dokumentet från Kungsängen trycktes emellertid inte i Handlingar rörande Skandinaviens historia, som började utges 1816.

De verkliga orsakerna till den folkliga manifestationen 1743
Man läser bl.a. i handlingen från Kungsängen, att man ville få reda på hur kriget med Ryssland tillkommit, och att man ville gå ända fram till Stockholm för att deras förhandlare skulle få “så mycket kortare väg att rådpläga med allmogen” uti de frågor den ville diskutera med regeringen. Här nämns inte ett ord om de avsikter - kverulans över höga skatter, missväxt och ekonomisk misär - som historien ända fram till Nationalencyklopedin (1995) brukar framhålla som den främsta drivkraften bakom folkets tilltag att mot regerings vilja och order - och under god ordning! - marschera den långa vägen till Stockholm. 
     Den som läser dokumentet från Kungsängen finner således att svensk allmoge tar ställning i storpolitiska frågor. Det finner man också lika tydligt i andra skriftliga dokument från samma tid. Därför förvånade det mig storligen  när Dalarnas forskningsråd (1993) i sin rapport med lokalhistoriska perspektiv på 1743 års daluppror säger motsatsen och skriver, att frågan om “ett starkt samband mellan upproret och storpolitiken är en seglivad föreställning som härstammar från en rad 1800-talsförfattare”. 

“Fem tusen man från dalorten sprang”
Under det historiska året 1993 visade Dalarnas museum en utställning kring Dalupproret 1743 under beteckningen Fem tusen man från dalorten sprang. I högtalarna hördes visan med samma namn.

             “Fem tusen man från dalorten sprang, 
              med spikbelagda skor och klubbor i hand till att försvara landom.
              Och somliga gick, och somliga sprang, 
              somliga tröttna innan de hann fram
              och somliga tappa skorna”

Man kan inte undgå att märka den nedlåtande inställningen till dalfolkets ingripande i historien. När även Dalarnas hembygdsbok 1993 fått titeln “Fem tusen man från dalorten sprang” förstår man att det är en djupt inrotad inställning bland Dalarnas befolkning att det inte var något hedervärt som förfäderna tog sig för. Detta tänkesätt kommer till klart uttryck i Dalregementets kamratförenings årsbok 1958, där det på tal om Gustav Vasas rättarting i Tuna sägs: “Lika ogärna tala vi dalkarlar om det krigs- och löskefolk som drog över bron mot Stora daldansen”.  Den nedvärderande attityden formuleras redan av Olof von Dahlin som kallar händelsen djävladansen som vill ge vårt rike lag. Han döljer inte sin inställning: här skall inte gement folk komma med pekpinnar om hur landet skall styras. 
Vad säger nationalencyklopedin?

Nationalencykopedin syn på folkdemonstrationen 1990
När jag 1993 avslutar min bok går jag till Nationalencyklopedin som just är under utgivning för att finna den senaste sanningen om 1743. Citat: Dalupproret 1743 behandlas inte under slagordet dalupproren. .... Slagordet daldansen hänvisar till Stora daldansen, som ännu inte utgivits, när detta skrivs. Det kan dock vara värt att lägga märke till att dalupproret 1743 i ett uppslagsverk av detta slag kommer att beskrivas under ett förklenande - om dock vanligt - uttryck.

Vad står det då när encyklopedin kommer fram till bokstaven S? 
Citat: “stora daldansen, vedertagen men till sitt ursprung avsiktligt nedsättande benämning på ett bondeuppror som utgick från Dalarna 1743, mer korrekt benämnt dalupproret 1743.”
- Man tackar.

Men allt är inte frid och fröjd med denna omvärdering. Det vill synas som om fler omvärderingar vore på sin plats. Samma encyklopedis ordbok förklarar ordet uppror på följande sätt: organiserat och ej tillfälligt angrepp mot statsmakten av någon grupp i samma land vanligen av våldsamt slag, med syfte att störta regeringen, ändra det politiska systemet e.d.

Var den s.k. Stora daldansen ett uppror i ordets rätta bemärkelse?
Redan från första början beskrivs händelsen som ett uppror. Även här säger skrivelsen från Kungsängen raka motsatsen: innan man vänder hem igen vill man få tillfälle att hälsa på sin kung. Dåtidens statsledning ville få böndernas och soldaternas gemensamma aktion förklarad som revolution för då var det legitimt att med våld slå ner saken.
     Skribenter i historiska ämnen uppfattar händelsen 1743 ännu i dag som ett uppror och man närmast raljerar över den tafatthet upprorsledarna visar prov på, då de inte drar nytta av den starka politiska ställning de uppnådde i huvudstaden. Man menar att revolutionärerna saknade en plan för genomförandet. Visst saknade de plan för en revolution. Deras handlande var aldrig avsett att bli en revolution.
     Jag uppfattar i stället saken så att statsledningen saknade förmåga att hantera de seriösa krav som demonstranterna visade prov på. I den villervalla som uppkom när de främsta politikerna lämnade staden blev spelrummet fritt för militären att ingripa med det katastrofala blodbadet som följd.

Vad säger historikern Sven Lagerbring i sin historia 1775?
Sven Lagerbring brukar räknas som en av våra första gedigna historiker. När han skriver sin historia “til Ungdomens Tjenst upsatt” återger han händelserna nästan ordagrant efter regeringens egen historieskrivning såsom den kom till uttryck i Kungl Maj:ts brev till samtliga landshövdingar 17 dagar efter massakern i Stockholms centrum. Brevet har rubriken Berättelse om en del Dalallmoges och dess medföljes sammangaddning och uppror.
     När man läser historiska verk före mitten av 1800- talet skall man hålla i minnet att syftet med historieskrivningen ännu inte var att skildra vad som egentligen hände. Man gjorde en historia som var nyttig för samtiden att höra - och kanske också framtiden! Om svenska folket fick veta att sex ledare för folket  avrättades och därtill två generaler, den ena tillika lantmarskalk och högsta ansvarig för krigets tillkomst, skulle misstankar lätt kunna uppstå att allt inte stått rätt till. Lagerbring säger därför att de nämnda personerna fick den lön de varit värda. 

Hur många deltog i demonstrationen?
Det var inte heller lämpligt att samtiden och eftervärlden fick veta hur stor demonstrationen i verkligheten varit. Vi skall jämföra vad encyklopedin säger om antalet deltagare med andra samtida upppgifter. 

* Encyklopedin (och alla sentida historieverk) säger att 4500 man tågade från Falun till Stockholm. 
* Kronofogden i Bro härad rapporterade till landshövdingen att hans kunskapare uppgivet att 8000 man passerat gästgivargården  kl 2 och att ytterligare 7000 var på väg.
* Axel von Fersen - vid denna tid kungens adjutant med uppdrag att ta reda på hur stor allmogeskara som befann sig utanför Norrtull -  skriver i sina memoarer att det måste vara minst 10000 man. Han om någon skulle haft anledning att undervärdera antalet deltagare eftersom han skulle bli den ledande hattpolitikern i sinom tid.
* Vi vet dessutom genom Carl Tersmeden att ca 1300 man var på väg i båtar till Stockholm. 
* Många tusen längs vägarna mot Stockholm hann aldrig fram.

Det går naturligtvis aldrig att få fram en till närmelsevis riktig uppgift om antalet demonstranter, men det var stort, mycket större än den officiella siffran.

När du hunnit så här långt i läsning kanske du håller med mig om att det som hände i Stockholm 1743 är ett vackert och tidigt uttryck för såväl offentlighetsprincipen som formerna för riksdagsmäns och EU-delegaters ansvar inför sina väljare. Dessa principer bör vi värna om.

Det ovan anförda är ett försök att reducera den historiska beskrivningen av händelserna 1743 till det väsentligaste. I själva verket är det ett mångskiftande och invecklat historisk skeende. Det har  jag försökt utveckla med olika infallsvinklar i UKF:s skrifter och på dess hemsida. 
Se länkar överst och nederst på sidan.

All medlemsinformation sedan 1987 finns i UKF:s pärmar på biblioteken i Kungsängen och Bro för den som är intresserad men  inte har tillgång till internet.



Här följer ett  prov på svensk allmoges sätt att skriftligen uttrycka sina politiska tankar. De fullständiga texterna finns i avdelningen Historiska handlingar - dokumenten berättar i boken. Dessa avsnitt är försedda med rikliga kommentarer.

Ur Hörsamt Memorial 23 mars 1743.
- ärendsmannen är skyldig att göra dens vilja som sänt och anlitat honom
- våra hemmavarande landsmän har i välment uppsåt sänt oss för att allerödmjukast  anhålla om att grundorsakerna till krigets uppkomst måtte undersökas.
- freden som oss alla är så kär, och som vi, Gudi ärat, uti några år njutit blev oss likväl fråntagen, och att den, så mycket oss enfaldige är bekant, ej förlorades genom vår fiendes infall med krigshär, utan av oss själva
- ryktet härom i landet torde till en del vara ogrundat, men beklagligen djupt inrotat,  och misstanken bland undersåtarna och menigheten mycket inplanterad.
- vår ödmjuka och hörsamma begäran är därför att det hedervärda bondeståndet behagade hos Sekreta Utskottet anhålla att för det första taga reda på vilken den trängande orsaken varit till trupptransporten till Finland 1739, vilken våra riksdagsmän vid föregående riksdag på tillfrågan betygar sig aldrig haft kunskap om, än mindre samtyckt till.
- för det andra vilja vi veta de omständigheter som orsakat krigsförklaringen mot Ryssland. Skulle allt sådant befinnas vara beslutat till rikets nytta böra då alla välsinnade ledamöter, som haft del däruti njuta heder och beröm; men om det skulle befinnas vara annorlunda ställt, och att ett så skadligt krig varit byggt på oviss grund och för andra avsikter än de som kunna förknippas med rikets säkra nytta, då måtte de som haft del däruti bliva kända och de oskyldiga från dem avskilda.
- nöden och eländet, som förorsakats härav, är den pådrivare, som givit menigheten anledning att genom oss och å deras vägnar härmed framlägga nyss framställda  anhållan om undersökning; och elaka utspridda rykten äro därjämte ej det minsta; sådant kan inte på annat sätt hindras än att det lägges fram i ljuset, så mycket som ej är så med hemlighet förbundet att det ej uppgivas kan.

Börje Sandén 01-03-01

UKF:s startsida                                Register till artiklar
Demonstrationsmarschen 1743         Tibble-dokumentet
Alf Åbergs artikel i SvD                   Offentlighetsprincipen 1743 
Representativ demokrati                   Förord år 2002
Underdånigst memorial                     Hörsamt memorial