Upplands-Bro-bor med historia.   Ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro
/subjects/Sjolander-bok0.htm

UKF:s Startsida      Inledande artiklar     Artiklar om Sjölander (pdf)       Ämnesområden

OSCAR SJÖLANDER och LANTARBETARFRÅGAN
Ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro av Börje Sandén, 1984.

Jordbruket är huvudnäring än idag i Upplands-Bro. Det måste man säga, trots att utbyggnaden av tätorterna Kungsängen och Bro tycks visa något annat. Någon större industrietablering har emellertid inte skett. Tätorterna fungerar mest som sovstäder, och arbetstillfällena inom kommunen ligger i stor utsträckning på servicesidan.

Nuförtiden ger jordbruket inte särskilt många arbetstillfällen eftersom driften mekaniserats, så ur den synpunkten är jordbruket inte betydelsefullt, även om kommunens produktion till stor del fortfarande kommer från jordbruket. Annorlunda var det med arbetstillfällena för bara en generation sedan, då jordbruket sysselsatte en stor lantarbetarkår. Allmänt kända är de svåra förhållanden, ekonomiska och sociala, som gällde för lantarbetarna.

Stora delar av mälarområdet var inte bondebygd i den betydelsen, att jorden brukades av egna företagare, dvs bönder. Av kommunens sex socknar är det egentligen bara Håbo-Tibble som kan betecknas som en bondesocken. De övriga domineras av stora herrgårdar, som förut hade en mängd arbetare, avlönade med stat. Deras lön betalades alltså ut till stor del "in natura" i form av gårdens egna produkter.

Oscar Sjölander var folkskolläraren och kantorn i Kungsängen, som organiserade Upplands lantarbetare fackligt och sedan som riksdagsman verkade för att upphäva statarsystemet. Genom att studera hans verksamhet i Kungsängen får vi dels närkontakt med de sociala motsättningarna mellan lantarbetarna och godsägarna, dels en uppfattning om hur det gick till, när Kungsängens villasamhälle växte fram.

Sjölander kommer till Kungsängen
När Oscar Sjölander tillträdde sin befattning som lärare och kantor i Stockholms-Näs (Kungsängens) församling 1910, upptog storgodsen ungefär 75 % av åkerarealen i Bro härad. De flesta barnen vid kyrkskolan var därför statarbarn, och Sjölander uppmärksammade snart deras ojämna skolgång. Han påpekade detta för skolrådets ledamöter och hävdade barnens rätt att få delta i undervisningen i stället för att ofta vara tvungna att stanna hemma och arbeta. Han begärde också högre anslag för inköp av nya läromedel.

Sjölander varnas av skolrådet
När Sjölander även begärde förbättringar i lärarbostaden och dess närmaste omgivning, blev han snart illa sedd av skolrådet. Efter upprepade krav fick han 1912 en skarp tillrättavisning för sin "härsklystnad" av skolrådets ordförande, som var kyrkoherde Widman och således Sjölanders medarbetare i kyrkan.

Även amiral Dyrssen på Öråker gav honom en reprimand som antecknades i skolrådsprotokollet. Förmodligen lades grunden för deras livslånga fiendskap redan nu. Den kulminerade när de stod som motpoler i de fackliga striderna senare, Sjölander som strejkgeneral för lantarbetarna och Dyrssen som ledare för arbetsgivarna.

Politisk agitator
Efter några år engagerade sig Sjölander ännu mer i statarnas förhållanden. 1914 bidrog han aktivt till att bilda arbetarkommuner i Bro och Kungsängen. Det är mot bakgrunden av det man får se skolrådets fortsatta handlande. Hittills hade den socialistiska agitationen inte nått långt bland lantarbetarna. Nu såg man i Sjölander en politisk motståndare och ville stoppa hans framfart.

1915 beslöt skolrådet att ge Sjölander en varning för "olämpligt förfarande som lärare". Han hade nämligen agat sonen till en av skolrådets ledamöter. Det ville man nu få till misshandel, vilket vid en senare undersökning inte kunde bevisas. I varningen talas också om Sjölanders "ljumma sanningskärlek", hans "översittarton" och brist på "vanlig hyfs och belevenhet mot skolråd och andra".
 
Skolrådet klagar hos domkapitlet
1916 bestämmer sig skolrådet för att gå till domkapitlet med sina klagomål och hävdar bland annat, att Sjölander smädat skolrådets ordförande. Han framställs som "den halvbildade agitatorn som väl kan utså missnöje, men ej bygga upp något nyttigt". Kyrkoherde Widman gör heller ingen hemlighet av att man vill få bort Sjölander från Kungsängen. "En lärare, som med sin egenskap av folkagitatorns hänsynslöshet och ilska mot överordnade, har bättre förutsättningar att vara redaktionssekreterare i Stormklockan än lärare i Stockholms-Näs folkskola."

Att hela bygden är engagerad i striden förstår man, när mer än hälften av församlingens vuxna innevånare skriver på en lista till förmån för Sjölander. Även komminister Östlund, villabyggaren i prästhagen, stödde honom på ett försiktigt sätt. Men trots detta fastställde domkapitlet varningen för tjänstefel, en varning som emellertid upphävdes av Kungl. Maj:t efter undersökning av folkskoleinspektören.

Ung ledamot av domkapitlet var nu den sedermera mycket kände ärkebiskopen Nathan Söderblom, som tio år senare skulle göra några synnerligen märkliga uttalanden om vissa förhållanden i Kungsängen. Hans uttalanden grundade sig på iakttagelser som han gjort vid en visitation, föranledd av ytterligare en tjänstefelsanmärkning mot Sjölander längre fram.
 
Upplands Lantarbetarförbund
1918 använde Sjölander sex veckor av sitt sommarlov till agitation bland bygdens lantarbetare. Det resulterade i att Bro härads lantarbetarfackförening bildades. Dyrtiden (första världskriget) var förmånlig för agitationsverksamhet, och mycket snart utvidgades föreningen till att omfatta hela Uppland.
 
Lantarbetarstrejken 1919
1919 var man mogen för sin första strejk, som gav en kördräng ett lönelyft med 50 % till en årslön på 900 kronor. Strejken var en stor framgång för lantarbetarna och man prisade Sjölanders taktiska förhandlingsförmåga.

Man bör observera att Upplands Lantarbetarförbund (ULF) under Sjölanders tid var självständigt, således vid sidan av ett riksomfattande lantarbetarförbund. Det får delvis sin förklaring av att arbetsförhållandena för statarna var mer besvärande här i Uppland än i landet i övrigt. Förbundet  var förhållandevis starkt och hade egen facktidning, för vilken Sjölander var redaktör, och i vilken han var flitig skribent.

Den stora uppländska skördestrejken 1925
1924 deltog inte ULF i Svenska Lantarbetarförbundets strejk, som blev ett allvarligt nederlag för de strejkande, men 1925 ledde Sjölander sitt eget förbund i en mycket uppmärksammad skördestrejk. Den blev inte heller någon egentlig framgång, och Sjölander har kritiserats för sin felaktiga taktik. I en sentida studie om ULF:s verksamhet har man sagt, att bakslaget till stor del berodde på att Sjölander, i sin roll som strejkledare, ansåg sig bunden av ett omröstningsresultat bland arbetarna. Flera gånger poängteras att han var en ovanligt demokratisk ledare.

Strejken blev mycket uppmärksammad i pressen. Den stöddes av liberala tidningar och var till en början lyckosam. Trots att Sjölander uppmanade sina lantarbetare att inte använda våld mot de väntade "svartfötterna", gick det ändå på sina håll till handgripligheter. I Bro drevs tillfälligt anställda stockholmare på flykten - med fängelsestraff som följd för de skyldiga lantarbetarna. Några av strejkbrytarna räddade sig upp på tåget vid Bro station, och andra sökte skydd ombord på ångbåten.
 
Strejken i litteraturen
Strejken har skildrats litterärt av Jan Fridegård i En natt i juli (debutroman) och av Ivar Lo-Johansson i novellerna "Avdelning 110" och "De röstande statarna", bägge ur novellsamlingen Statarna. Naturligtvis kunde strejken följas i fackorganet Skogs- och Lantarbetaren, där det exempelvis från vår grannkommun berättas om skottlossning mot några strejkande som under strejken infunnit sig på en av gårdarna.
Jan Fridegård omarbetade sin bok till ett filmmanus 1946. Filmen "När ängarna blomma"  betecknas av Svenska lantarbetarförbundet som den bästa statarfilmen.
 
Uppgörelsen
Strejken var framgångsrik i början. Sjölander satt på Hotell Kronprinsen i Stockholm och skrev på separatavtal med ett stort antal gårdar i Uppland. Men den metoden var ett tveeggat svärd, eftersom de arbetsvilliga, "Rädda Skörden"- styrkan, kunde fördelas på allt färre strejkande gårdar, allteftersom avtalen skrevs på. Uppgörelsen slutade med att arbetsgivarna kunde driva igenom sitt bud på 630 kronor i årslön för en kördräng. Medlingsbudet hade legat på 655 kronor, och separatavtalen hade givit berörda arbetare 660 kronor. Det kan tyckas att det hela inte varit mycket att strida om, och det har i själva verket antytts att striden berodde på de personliga motsättningarna mellan de två förhandlingsledarna, Sjölander och Dyrssen.

Bolsjeviktendenser
Oscar Sjölander var en temperamentsfull person, och han arbetade med mycket stor energi för lantarbetarnas sak. Han gjorde överilade uttalanden, som med skäl kunde förskräcka jordägarna. Dessutom handlade han på ett sådant sätt, att han inte heller fick helhjärtat stöd av LO och Socialdemokratiska partiet.

Efter den första framgångsrika strejken försökte han exempelvis att hos arbetsgivarna få ut viss ersättning åt arbetarna för de dagar, som arbetet legat nere. I ett upprop till lantarbetarna hotade han jordägarna med socialisering av jorden. Vi skall minnas, att året är 1919. Ryska revolutionen hade ägt rum två år tidigare, och man kan förstå, att bolsjeviktendenserna hos ULF förfärade många. På kommunalstämmorna i Kungsängen hände det, för att citera Dyrssen, att Sjölander "skroderade över att man snart här i Sverige skulle behandla jordägarna på samma sätt som i Ryssland."

Även om Sjölander senare betydligt mildrade sitt tonfall och vid förbundets 10-års jubileum t.o.m. föreslog ett försoningsmöte för att skapa "enighet och harmoni mellan arbetare och arbetsgivare", så förstår vi, att han aldrig kom på god fot med jordägarna i sin hemsocken.

Följande omdöme får Oscar Sjölander 1970 i en studie om lantarbetarna i Uppland:

"På idealiteten i Oscar E. Sjölanders verk och hans medkänsla med de fattiga lantarbetarna i Uppland och övriga Sverige kan man emellertid inte ta fel. Hans intensiva arbetsinsats inom ULF och hans riksdagsarbete för den kanske mest eftersatta arbetsgruppen i landet är nog bevis".

Sjölander får varningen för tjänstefel
I samband med strejken 1925 inträffade en händelse som Ivar Lo-Johansson tagit upp i en av sina statarnoveller, De röstande statarna. Ivar Lo har emellertid något överdrivit det verkliga händelseförloppet.
     Under riksdagsperioderna, liksom under lantarbetarstrejken, var Sjölander tjänstledig från lärarbefattningen men upprätthöll tjänsten som organist i Kungsängens kyrka. Efter strejkens slut hade han kallat lantarbetarna till ett möte i närheten av kyrkan. Det skulle äga rum en söndag kl 14. När gudstjänsten ändrades till samma tidpunkt, beslöt Sjölander att hålla sitt tal till arbetarna under prästens predikan, som normalt brukade ta en halvtimme.
      När Sjölander kom tillbaka till kyrkan, var dock guds tjänsten i det närmaste slut, och det blev därför inget orgelspel efter predikan. Gudstjänstbesökarna var vid tillfället tre vuxna och två konfirmandbarn, inte bara en ensam fattigstukäring som Ivar Lo skriver. Två av de närvarande, fröken Björnstierna på Almare-Stäket och prästfrun, klagade hos kyrkorådet över Sjölanders frånvaro. Det resulterade i att han fick en varning.

Då var det dags för namnlistor igen. Sjölander fick ett hundratal innevånare att underteckna en skrivelse till sin förmån. Kyrkorådet tog tillbaka sin varning, eftersom förseelsen var tämligen oskyldig. Men fröken Björnstierna ville tydligen sätta fast Sjölander, och hon fick in fler underskrifter på sin klagoskrift till domkapitlet, som så småningom fastställde kyrkorådets tidigare utfärdade varning för tjänstefel.
 
Ärkebiskop Nathan Söderblom visiterar
Vi får nog anta, att det främst var omständigheterna kring Sjölanders varning, som föranledde ärkebiskop Nathan Söderblom att året därpå företa en s.k. biskopsvisitation. Vid en sådan förekommer bland mycket annat alltid ett allmänt möte, vid vilket alla har rätt att yttra sig, och där ärkebiskopen delger de församlade sina iakttagelser. Nathan Söderbloms visitationer åtföljdes alltid av utförliga protokoll. Det gällde också Kungsängen 1926. I protokollet får vi veta, vad olika talare hade att säga, men framförallt vad ärkebiskopen själv tyckte i olika frågor. Det förefaller till och med, som om han själv skrivit vissa delar av protokollet med tanke på formuleringen vid ett av de mest affekterade ställena.

Det är ord och inga visor som vi får läsa på de 24 maskinskrivna foliobladen.  Nathan Söderblom säger om de sociala problemen, att dessa blivit "på ett säreget sätt tillspetsade", och att "de sociala motsatserna äro mer markerade än i någon församling som Visitator tidigare visiterat". I dag har vi svårt att tro att missämjan mellan olika befolkningsgrupper i Kungsängen har kunnat vara så stor, som den framställs i protokollet: "När Visitator hör det berättas hur ryslig den ena eller den andra är, så är han frestad att säga: Sådana djur finnas icke".

Han levererar en svidande kritik av de styrandes sätt att sköta fattigvården: "Visitator har aldrig på något fattighus eller i någon kasern eller liknande inrättning sett fattiga familjer här i landet inhysas på ett så otillfredsställande sätt". Det måste i detta sammanhang påpekas, att kommunalstämman i Stockholms-Näs år 1919, således endast sju år tidigare, begärt hos länsstyrelsen att bli befriad från skyldigheten att ha ett reglemente för fattigvården på grund av dennas ringa omfattning (!).

De sociala förhållandena för lantarbetarna blir tydligen utförligt ventilerade på mötet,  och erfarenheterna från Kungsängen föranleder ärkebiskopen att i fortsättningen, på sitt sätt, arbeta för lantarbetarnas sak.

"Visitator företog sig det föga uppbyggliga studiet av protokollsböckerna för kyrkoråd och kyrkstämma". Prästen i Kungsängen får en allvarlig reprimand, för att han, utan kyrkorådets beslut, inrättat prästgården till ett illa skött fattighus med över 30 barn förutom vuxna, och för vilket han själv får hyresinkomster.

Ärkebiskopen konstaterar också det olämpliga i att såväl kyrkokassan som kommunalkassan har lånat sammanlagt 30 000 kronor (av totalt upplånade 36 000) av Oscar Sjölander och för detta ger honom sex procents ränta.

I visitationsprotokollet kan vi läsa, att villasamhället i Kungsängen börjat växa fram efter avstyckningen av villatomter från prästgårdsmarken nedanför järnvägsstationen. Vi får också veta, att Sjölander låtit bygga sig Villa Skoga, "den förnämligaste människoboning som uppförts i pastoratet på senaste tid".

Protokollet ger oss en intressant bild av Kungsängens och dess innevånares förhållanden under en epok, som faktiskt inte ligger mer än femtio år (skrivet 1984) tillbaka i tiden.

Med denna beskrivning av Oscar Sjölander och hans verksamhet får  vi också en bild av lantarbetarfrågan i ett  vidare perspektiv. Hans insats är inte begränsad till ett lokalt problem.  Historien  om lantarbetarfrågans lösning kan inte skrivas, utan att Kungsängen och dess kantor kommer in i bilden.

Han fick aldrig själv uppleva den dag 1945, då statarsystemet upphörde. Han avled 1928, endast 48 år gammal. Oscar Sjölander hade 1918, (hans första år riksdagen) motionerat om att den 100-åriga tjänstehjonsstadgan skulle ersättas med en tidsenlig avtalsform. Han var då den förste som på 1900-talet tog upp frågan i riksdagen. Han återkom 1924 med en ny motion i frågan. Sjölanders största  framgång i riksdagen var när tjänstehjonsstadgan (legostadgan) avskaffades 1926. Det hände alltså samma år som den minnesvärda ärkebiskopsvisitationen och samma år som han fick motta anmärkningen för tjänstefel hemma i sin kommun.