| Citerat
om platser och händelser inom
UKF:s intresseområde subjects/citat.htm Under uppbyggnad Stäket i litteratur och musik. (pärm g5:11) Verner von Heidenstam - ur Svenskarna och deras hövdingar Rimkrönikan Sten Stures ballad Sten Sture dör på Mälarens is Nestorkrönikan Jonas Love Almqvist Carl Tersmeden - Svenska flottan beskjuter domonstranter på Norra Björkfjärden Jakob Mörk Clas Rålamb - kaffets historia Stäket i litteratur och musik Verner von Heidenstam.
Ur Svenskarna och deras hövdingar
Nu regnade det inte bara träpilar över murarna, utan kulor av sten och järn. En vattenport stod lämnad på glänt, och så snart det blev nedmörk natt, började de anfallande att krypa in genom porten. De kom(mo) in i en smal gång och rusade ivrigt framåt. "Nu tar vi trollets näste" lovade de. Men gången gick inne i själva ringmuren och förde hela tiden runt, ända tills den blev trång som en rämna. Då förstod de som var innerst, att de hade lockats i ett försåt. De arbetade ångestfullt för att vända om, men de eftersta trängde på utan aning om faran. När hela gången var full, ljöd ett rostigt gnissel, och en tjock järndörr gled ner ur taket och stängde ingången. Där stod knektarna i kolmörkret utan att varken kunna komma längre in eller vända tillbaka, uppslukade av den hemska och fruktade borgen. Deras nödrop trängde bara som ett svagt vindsus genom väggarna, och Trolle såg från vindögat ut över ringmuren och utbrast: "Min gamla lindorm, nu har du ätit dig mätt för flera dagar." Hans närmsta man kröp då fram mellan hans ben och fortsatte arbetet, så länge han orkade. Därefter gjorde den näste på samma vis, och så åter den nästa, ända tills den, som från början hade stått innerst, kom allra sist. Det uppbrutna hålet var då så stort, att en människa kunde krypa genom det. Men utanför var en djup brunn. "Om livet är dig kärt, gubbe, så tig stilla", viskade knekten och reste sig drypande upp ur spannen framför honom. Väktaren, som hatade sin husbonde, hjälpte då knekten att hissa upp de andra, och det var ännu knappt mer än gråljust. När alla var uppe drog de sina svärd. De skyndade till tornporten, och Trolles egna tjänare, som samlades i hans sovstuga, tvingade honom att ge sig. När han leddes ut till lägret, ville folket slå ihjäl honom, men herr Sten, som också var där, skyddade honom ädelmodigt och lät skicka honom till klostret i Västerås. Ont är att leva och se därpå. Vi måste man ur huse gå. ...... Och snart var samlad en väldig skara. Bönderna gingo ut så tyst, att ingen i Stockholm hörde ett knyst eller hade ringaste aning om fara. ..... . Staden låg och sov i ro, då hären kom till Norrebro, och bönderna smögo utan bidan till innersta. porten på norra sidan. Om stegar medförts, blott två eller tre, vet man ej, vad som kunnat ske. Men bondeörlog är sällan att prisa och kvädas om i segervisa. Fast staden icke med ens kunde fås, höll dock allmogen ej sin resa förfelad. Den lade sig kvar, i två rotar delad, på Helgeandsholmen och Brunkebergs ås. Men alltför snart skulle bönderna finna, att Stockholm ej var så lätt att vinna. Och bönderna fingo näpst för sin villa, att dela hären mitt itu, och länge dröjde det icke nu, innan de började låta illa. För den här, som på Helgeandsholmen låg, fanns ingen utväg till återtåg. Sedan striden pågått halva dagen, blev den ock i grunden slagen, ty hjälp från den andra stod ej att få: Strömmen och fienden skilde de två. Det gick så långt, att i Helgeandskyrkan, dit en hop av bönderna lyckats fly, skallade dödsrop och vapengny i stället för sånger till Herrans dyrkan. Hur ömkligt än bonden bad och kved, höggs han utan förbarmande. ned. Man drog sig ej ens för att döda många av dem, som givit sig fritt till fånga. Men Kristians hjärta bevektes till slut, så att alla de övriga släpptas ut. (1986 var det aktuellt finna en gravplats för allmogen. Sparreska gravkoret i Bro var föreslaget) Herr Stens visa Av Edvard Bäckström Musik: Svedbom Framförd med pianoackompanjemang på Stäkets herrgård 1973-10-21 Framförd med Upplands-Bro blåsorkester på Stäketholmen 1994 (augusti 1517 , slaget stod egentligen vid Vädla by invid Djurgårdsbron) 1/ Herr Sten, den unge Sture, han stridde i Duvnäs skog. Och om mig så vingar bure, jag vet vart jag flöge nog: "I ärliga Dalabönder, slån sköldar och hjälmar sönder. Vi frukta för ingen, vi. Jag ser i min skara mången, som kämpar för första gången, men riddare kan han bli." (Borgen rivs i febr-mars 1518) (Slaget vid Brännkyrka juli 1518) Herr Sten den tappre Sture, höll slag vid Brännkyrka by. Och om mig så vingar bure, dit ville väl nu jag fly: "Här gäller det stå eller falla, vem är mig en man för alla och bär vår fana idag ?" Då trädde där fram gullhårig en yngling, en tjugoårig, och svarde: "Det gör jag." (den han såg var den unge Gustav Vasa) (Sten Sture såras i jan 1520 när slaget står på Åsundens is i sydliga Västergötland) Herr Sten, den trogne Sture, han föll vid Åsunda sjö Och om mig så vingar bure, nog flöge jag dit att dö. När slagen han låg på båren, och yrsnön lekte i såren, de sina han blitt såg an: Vi bleknen I, män, för döden ? Friskt mod. Ty när störst är nöden nog finner väl Gud sin man. Sten Stures död Mälarens is "Den Unge Herr Sten Sture" Melodram och sorgmarsch för stor orkester Tavlan av Carl Gustaf Hellqvist, målning från 1880 (Brandskattningen av Visby) Dikten skriven av Hugo Tigerschiöld, 1860-1938. Kansliråd, byråchef Musiken av Andreas Hallén, 1846-1925, op.35. (1889) Komponerade den första svenska operan i Wagnerstil Harald Viking (1884) Ur Nordisk Familjebok Uggleupplagan Melodram och sorgmarsch för stor orkester. Klaverutdrag med text arr. av tonsättaren Balladen om Den unge Herr Sten Sture är också tonsatt av Hugo Alfvén Det blåser en vinande storm med snö, en släde ilar på Mälarsjö så brått som för brinnande livet det bure ... Ja, livet gäller det ock minsann, där vilar Sveriges döende hövitsman den älskade unge Herr Sture Den kula sveket sänt vid Bog’sund ej ger honom ringaste ro eller blund Han tänker dock ej på sin egen smärta, han tänker på sitt arma fädernesland där tvedräkt tänt en förfärande brand och våldet sig närmar dess hjärta Se herrarna bära avund i sinn - de akta blott på eget skinn och gitta ej skjorta för landet bloda ner --- Det sista budskapet! Vilken Skam! Förräderiet fört fienden fram kring bråtarnas värn vid ramundaboda. Nu ligger landet öppet! Tyrannens skövlande knekthopar svämmar fram som älvar om våren. Var finns den stämma, som utan prut, en bondehär med armborst och spjut ur gömda dalar tillsammanropar ? Hans egen stämma är matt och svag han ropar med, flämtande andetag Vad! – viljen I utländskt herrskap tåla? Upp bergsmän, upp allmogemän, Till vapen med Gud, om i frihet än, ni vill binda er kräve och kola er mila? Där jagar i ett damm-moln mot öster en hotande hop - till öster mot riksens huvudstad! Finns ej makt eller mur som kan hejda den? Vid Gud! - det är fiendens rytteri i stålblankt harnesk - som jagar förbi! Hör! Det blåser till storms i trumpet och skalmeja. är det träldomens natt, som sänks över land, över frusna vatten? Han manar sin körsven: kör brått! Jag måste hinna till Stockholms slott i kapp med de hotande moln innan natten. Och svennen sin löddriga skimmel slår och vilt över öde fjärdar det går, hästhovar dåna i isen dova Herr Sten ej rört sig nu på en stund. Har han fått i sitt trötta öga en blund ? Har plågorna lagt sig en stund att sova ? Men körsvennen saktar hästens trav, han stannar ängslig, han stiger av, Han griper sin käre Herre vid handen. hans ädle Herre är kall – är död... Guds Krist, varkunna dig i vår nöd. Nu sjunker natten över nordanlanden.
|