Lejondal - järnbruk
på 1700-talet
- uppmärksammad religiös verksamhet Av Börje Sandén - reviderad text ur skriftserien Vi skriver i Upplands-Bro 1983 /hembygd/lejondal.htm UKF:s startsida Hembygdsbokens artikel Läsa mer. Studieanteckningar efter Vasenius |
En introduktion till hembygdsbokens
utförligare redogörelse från 1984 (test) Artikeln ingick ursprungligen i kulturnämndens skriftserie 'Vi skriver i Upplands-Bro' 1983 Nr 56 I Lejondals slottsliknande herrgårdsbyggnad från slutet av 1800-talet öppnades 1978 ett konferenshotell. Tidigare hade Stockholms Stadsmission använt. slottet i ett 30-tal år som gästhem med möjlighet till vila och rekreation i en naturfager omgivning. Slottsbyggnaden kallas ibland Sveriges yngsta slott. Det byggdes 1892-94 i vasastil och ritades av arkitekten på modet, professor Isak Gustaf Clason, som skapat många större och mindre byggnader i olika stilarter, t ex Nordiska Museet, Hallwylska palatset vid Berzelii park i Stockholm och Östermalms saluhall. Egendomen Lejondal var adelsgods redan på 1600-talet och den gamla herrgårdsbyggnaden vid sidan om slottet är troligen densamma som i mitten av 1700-talet beboddes av den legendariske "Hovjunkaren på Lejondal", Jakob Gripenstedt. Från slutet av 1600-talet kallas egendomen för Lejondal efter landshövdingen Gustav Lejonhufvud. Tidigare talar man om Bro-Lövsta till skillnad från Lövsta i Tibble vid Lövstasjöns/Lejondalssjöns norra strand. I mitten av 1700-talet blev Lejondal vida uppmärksammat genom Jakob Gripenstedts verksamhet. Inom flera vitt skilda områden gjorde han sig bemärkt. först på det religiösa planet genom att han och hans familj blev pietister, senare inom det praktiskt/tekniska området där han blev en föregångare inom jordbruket och dessutom skapade något som kan kallas Bros första industri. Separatisten på Lejondal Den pietistiska rörelsen, som var mycket individualistisk och tog avstånd från alla världsliga nöjen, och som krävde ett personligt religiöst engagemang, hade kommit till Sverige med de återvändande karolinerna från ryska fångenskapen i Sibirien. Pietismen kom snart att motarbetas av kyrkan, vilken skapade det sorgligt bekanta konventikelplakatet, som förbjöd andaktsutövning i grupp utanför kyrkan. Straffet för ledarna av denna vår första frikyrkliga rörelse blev långa frihetsberövanden och landsförvisning. På Lejondal sökte dessa förföljda ledare ibland "asyl". med påföljd att prästerna i Bro fick ärkebiskopens uppdrag att övervaka levernet på Lejondal. Gripenstedts pietism yttrade sig på det sättet att han inte ville låta döpa sina barn. Inga övertalningar hjälpte och när inte ens ärkebiskopen personligen kunde betvinga den ståndaktige hovjunkaren blev det tvångsdöpning med bistånd av länsman. Det är inte känt hur många avmakarna Gripenstedts 17 barn, som blev tvångsdöpta, men som en kuriositet kan nämnas att den yngsta dottern dock blev gift men en präst i Bro och senare bodde som änka på Lejondalstorpet Lindhagaberg. "Fallet Gripenstedt" fördes ända upp i hovrätten där man yrkade på landsförvisning, vilket dock ej godtogs av K. Majt. Gripenstedt lämnades i fred, dock med tillägget att anhöriga skulle ta hand om barnens fostran "uti den sanna evangeliska läran", när de blev så stora att de kunde. tas från föräldrarna. Järnmanufaktur skapas på Lejondal Man ska emellertid inte tro att Gripenstedt var en fanatisk grubblare. Med sitt religiösa engagemang hade han egentligen bara visat att han var öppen för nymodigheter, och det fortsatte han att vara. På grund av myndigheternas hållning hade han tyvärr inte alltid framgång. Hans anhållan hos K. Majt. att få sätta upp ett tryckeri mötte motstånd i alla kyrkliga instanser, särskilt som det ryktades om att man bl a ville få fram en nyöversättning av bibeln "närmare efter grundtexten". Det blev heller aldrig något tryckeri. Efter detta misslyckande anhöll Gripenstedt hos Bergskollegium att få anlägga en s k manufaktursmedja vid Lejondal för tillverkning av jordbruksredskap, bl a en av honom själv konstruerad plogbill, för vilken han också begärde patent. Patentet beviljades inte men han fick tillstånd att årligen utsmida 22 1/2 ton stångjärn vid sin anläggning i Lejondal. Nu behövde han vattenkraft och därför lät han dämma upp ett stort kärr i skogen mot Bro. Fördämningsvallarna finns fortfarande kvar att beskåda invid den åker som i dag kallas Västerkärr. Under ett par decennier upprätthölls driften av två smeder boende i Lilla Tingsviken och Alsättra. Med sin plogkonstruktion och sitt intresse för att vändplöja jorden var Gripenstedt en föregångare. I Uppland slog egentligt plogbruk inte igenom förrän 100 år senare. En av våra präster skrev i en sockenbeskrivning 1821 att "vändplöjning är obekant för bonden". Det vara bara på vissa herrgårdar som vändplöjning ingick i den årliga beredningen av jorden. Gripenstedts plogkonstruktion byggde på en annan princip. Den finns i modell i Nordiska museets arkiv. Ett stycke bortom badplatsen vid Hällkana, tvärs över sjön från Lejondals slott och inom natur-reservatet kan man se lämningar av en vattendriven såg med tillhörande fördämningsvall. Sågen användes under 1800-talet och förstördes genom oskickligt hanterande 1901. Att Lejondalsområdet är mycket naturskönt och att en vandring i dess marker kan ge ro åt själen, torde med önskvärd tydlighet framgå av namnen på de gamla torpen Paradiset och Roligheten. Börje Sanden |