Jacob Gripenstedt - separatisten på Lejondal
Ur Hembygdsboken ”Det hände i Upplands-Bro” av Börje Sandén
bok0/gripenstedt.htm

UKF:s Startsida       Lejondal ur Vi skriver i Upplands-Bro av Börje Sandén     Mer om Lejondal
                               Anteckningar ur Valfrid Vasenius doktorsavhandling 1891  Privilegiebrevet 1753

Jacob Gripenstedt - separatisten på Lejondal -

Nya idéer och tankar är nödvändiga för utvecklingen i samhället. De förhållanden vi lever under i dag är resultatet av gångna tiders kamp för bättre levnadsvillkor. Samhället måste alltid ta ställning till nyheter - för eller emot. Framtiden får sedan avgöra vad som var bra eller dåligt, rätt eller fel. En viktig uppgift för historien är att påminna om misstag som gjorts och förhoppningsvis lära oss att undgå nya. "Låt historien tjäna framtiden". 
      Att förkväva tankar och idéer är av ondo. Jacob Gripenstedts öde är ett exempel från vår bygd på förföljelse av en oliktänkande. Som han och hans hustru tänkte i mitten av 1700- talet, har sedan många haft rätt att tänka utan att lida förföljelse för den sakens skull. 
     Genom det som hände på Lejondal får vi en värdefull inblick i några betydelsefulla kulturförhållanden i Sverige under 1700-talet, dels kyrkans agerande i samband med det så kallade konventikelplakatet - dels kommunens första järnindustri vid Lejondal.. 

En oliktänkande från 1700-talet 
Ordet oliktänkande har i vår tid fått en speciell innebörd. I vissa länder utsätts som bekant människor för större eller mindre grad av förföljelse för sina åsikters skull, för att de tänker annorlunda än de styrande. Vi vill kanske gärna inbilla oss att sådan förföljelse inte finns i vårt land. Historien visar dock att den sortens förföljelse förekommit förr hos oss, och risken finns alltid för ett upprepande.
 
Många gånger har en oliktänkande människa i viss mån kunnat skydda sig och rent av sprida sitt budskap genom att ge det en historisk dräkt. Broprästen Jacob Mörk visar med sitt författarskap ett prov på detta. Jacob Gripenstedt, hovjunkaren på Lejondal, är ett exempel på långt driven förföljelse av en oliktänkande, vars tankar inte längre uppfattas som vare sig revolutionerande eller farliga.
 
Religiös förföljelse på Lejondal
Under några årtionden i mitten av 1700-talet var Lejondal uppmärksammat för en rad ingripanden från svenska kyrkan, följda av domstolsprocesser som gick ända upp till Kungl. Maj:t. Familjen Gripenstedt var till och med allvarligt hotad med landsförvisning. Vad var det då för allvarliga saker man sysslade med på Lejondal? Makarna Gripenstedt hade gripits av en religiös väckelse av pietistiskt slag. Pietismen kan betraktas som en mycket tidig frireligiös rörelse. Till Lejondal sökte sig vid den tiden några av de mer namnkunniga pietisterna från Stockholm.
 
Lejondal och pietismen
Den första frikyrkliga församlingen i Sverige hade tvingats gå under jorden på grund av en ny, synnerligen sträng religionsstadga. Den tillät rättsliga åtgärder om bara misstankar fanns om att någon utövade religionen på annat sätt än det godkända. Frikyrkoledaren, den innerligt fromme Sven Rosén, hade en tid hållits i fängelse och blev senare landsförvisad (1741).
     1739 kunde en förfärad präst i Bro rapportera till domkapitlet, att denne Rosén vistades på     Lejondal "intalt herrskapet att intet låta döpa sin lilla dotter" fast "herrskapet förr strax efter födelsen låtit döpa sina andra barn". Han bad domkapitlet om hjälp att få bort Rosén, så att inte andra också skall gripas av villfarelsen. Vidare ville han veta hur han skulle göra med det odöpta barnet.
 
Barndop - tvångsdop
Prästen  uppmanades av domkapitlet att tillsammans med prosten övertyga Gripenstedt om att dopet var nödvändigt. Vi måste ha klart för oss att det var om barnets välfärd man ömmade, eftersom barnet innan det blev döpt, var synnerligen illa utsatt för djävulens försåt och list. Man lyckades emellertid inte få Gripenstedt övertygad om sakens betydelse, och då frågade domkapitlet Kungl. Maj:t efter andra åtgärder som man fick vidta. Svaret blev att dopet om möjligt borde ske i godo. I annat fall fick man tillstånd att begära hjälp av kronofogden för att uträtta ärendet. 
     Prosten träffade länsmannen i Bro prästgård, där man överlade om "detta högvigtiga ärendets noga skötande". Man beslöt, att prosten ensam skulle åka till Lejondal för att göra ett sista försök att tala Gripenstedt tillrätta. Men Gripenstedt ville inte ge vika, förrän han "i Skriften kunde finna tydlig föreskrift om, eller exempel på barnadop". Han skulle emellertid inte hindra prästen att döpa flickan, men det fick i så fall ske under protest från Gripenstedts sida.
      Prosten vågade emellertid inte göra det ensam, utan for för att hämta länsmannen och ett antal vittnen. Gripenstedt vägrade fortfarande och då "företogs och uträttades det heliga ärendet", varefter man sjöng psalmen Nu tacker Gud allt folk.
      Sedan följde urtima ting vid Bro Häradsrätt, föregånget av ett flertal förhör, som slutade med att Gripenstedt sade sig ej vilja "förlora mer dyrbar tid med dispyter", och att "han nu ville bli förskonad från så onyttig korrespondens".
 
Hovrätten ingriper
Ärendet kommer sedan upp i Svea Hovrätt, där man finner att Gripenstedt sedan några år varit sjuklig och besvärad av "melancholie". Därför blir han endast förbjuden, vid 200 daler silvermynts vite, att i fortsättningen "på Lejondal hysa dessa för villfarande meningar i religionen angifna personer, eller andra som för sådant kunna vara misstänkta". Vi ser, att Gripenstedt förklaras vara mentalt sjuk, när han inte följer samhällets regler.
      Dåvarande prästen i Bro liksom efterträdaren Mörk tjänstgör sedan som rapportörer till domkapitlet. Villfarelsen fortsätter med nytt tvångsdop varje år ett antal år framåt. Olika präster i grannskapet anlitas, men ingen lyckas rubba Gripenstedt och hans hustru från deras övertygelse, som senare också innebär vägran att delta i kyrkans nattvardsfirande.
 
Nya försök av präster och ärkebiskop
Det är inte utan poänger att läsa om prästernas våndor, när de begär hos ärkebiskopen att slippa det besvärliga uppdraget. En ber "om förskoning, efter jag nu en tid varit besvärad av hufvudvärk, så att jag derigenom tappat hörseln, som vid sådant tillfälle i synnerhet erfordras". En annan skyller på att kronobefallningsmannen är bortrest, att han själv har vårfebern, att isvägen till Bro inte är tillförlitlig, och att landsvägen är spärrad av snödrivor. Men när "hälsan och väglaget tillåter skall jag gerna exponera mina yttersta krafter".
     Till slut finner ärkebiskopen, att han själv måste fara till Lejondal för att få ordning på saken. Han misslyckas även han men tröstar sig med att ändå ha gjort sitt "eget samvete till fyllest".
 
Makarna är ståndaktiga
Under de olika rättegångarna får Gripenstedts otaliga tillfällen att motivera sin ståndpunkt för pietismen, vilket de gör med sträng logik och stor konsekvens. Jacob frågar exempelvis, om han skall "tvingas gå med på en sak som är emot ett upplyst samvete endast för människobuds skull". En annan gång säger makarna i en skrivelse, att "vi underkastar oss villigt den dom och straff, som oss kan öfverkomma" i vetskapen om att "ha ett tryggt samvete, det vi långt högre värdera än allt det som vi härigenom kunna förlora".
 
Slutlig lösning
1747 behandlas fallet Gripenstedt sista gången i Svea Hovrätt. Trots att åtalet syftar till landsförvisning, och trots att Jacob Gripenstedts moder, i ett desperat försök att återföra sonen till rätt tänkande, erbjudit honom släktgården Gräfsnäs i arv som fideikommiss, förklarar Gripenstedt "sig hellre vilja sådan förmån umbära, än på något sätt handla mot sitt samvetes övertygelse".
      I domen undanröjs hotet om landsförvisning, eftersom det inte kunnat bevisas att familjen försökt sprida sin tro till andra i Bro. Tydligen har man också tröttnat på de ideligen återkommande processerna. Man säger, att om paret fick fler barn skulle prästerskapet i fortsättningen, utan särskilt tillstånd varje gång, se till att barnen blev döpta med handräckning av kronobetjäningen.
      Anteckningar visar, att prästerna tvångsdöpte ytterligare sex av Gripenstedts barn. Det är osäkert hur det var med de två sista barnen. Prästen har för dem inte gjort någon anteckning om handräckningshjälp i kyrkboken. Tvångsdöpning kan ha förekommit sammanlagt tolv gånger.
 
Konventikelplakatet
Frågan om religionsfrihet fick stort utrymme senare under 1800-talet. En av orsakerna till den första emigrantvågen till Amerika sägs ju ha varit den intolerans, som visades av kyrkan. Det s.k. konventikelplakatet, som förbjöd enskilda religiösa sammankomster utanför den egna familjen, hade 1735 ytterligare skärpts i tonen, när den första filadelfiska (se ordlistan) församlingen grundades i Stockholm 1734. Det var några av den församlingens ledare som försökte finna en fristad på Lejondal.
 
Ny bibelöversättning
Kyrkoherde Mörk i Bro tog sin uppgift på allvar, när det gällde att hålla ett öga på händelseutvecklingen på Lejondal. När det såg ut som om Jacob Gripenstedt skulle få tillstånd att sätta upp ett tryckeri på Lejondal för att kunna "trycka bibeln till ett långt lindrigare pris än det allmänt gällande", blev Mörk misstänksam. Hans spaningsverksamhet ledde till att han kunde påvisa, att Gripenstedt hade förbindelser med ett ytterst kyrkofientligt och klosterlikt pietistsamfund i Skevik på Värmdö, de s k skevikarna. De hade för avsikt att göra en ny översättning av bibeln, "närmare efter grundtexten" och "som jag fruktar efter deras tycke och villfarelse vriden", som Mörk skrev i sitt brev till domkapitlet. Kungl. Maj:t ville därför inte bifalla Gripenstedts ansökan, och det blev alltså inte något tryckeri på Lejondal.
 
Fasthet i tron
Med tanke på makarna Gripenstedts sociala bakgrund är det märkligt, att de kunde stå emot trycket från sin omgivning. Rättegångsförhandlingarna visade, att de levde helt ensamma med sin tro här i Bro, och att de således inte värvat vare sig tjänstefolk eller grannar. Som vi sett skulle Jacob få synnerligen stora ekonomiska förmåner, om han gjorde avkall på sin övertygelse. Hustrun kan sannerligen inte heller ha haft det lätt, eftersom hon var dotter till ägaren av Brogård, landshövdingen i Västerås, och syster till sin egen landshövding i Uppsala.
 
Familjeförhållanden
Hustrun, som hette Ulrika Funck, var som vi sett fruktsam, och i likhet med generationen både före och efter var hon synnerligen livskraftig. Hon födde sammanlagt 17 barn inom loppet av 22 år, och alla levde till vuxen ålder. Själv dog hon inte förrän på sitt nittionde år. Hennes yngsta barn blev gift med en präst i Bro och levde till åttio års ålder. Ulrika var själv fjortonde barnet till frun på Brogård, som vid sin död vid nittio års ålder ännu hade 40 levande barnbarn av de 60 hon sett födas. Den son som tog över Lejondal blev åttio år.
 
Bros första industri
Förutom att han bedrev jordbruk på en stor gård och var en from pietist, gjorde Gripenstedt andra värdefulla insatser. Under 1700-talet trängde den s.k. upplysningstidens anda igenom allt mer och mer även i Sverige. Gripenstedts frigörelse från kyrkans starka grepp var ett typiskt uttryck för det nya tänkesättet.
     Samma år som den fromme pietisten Rosén sökte sin tillflykt till Lejondal grundades Svenska Vetenskapsakademien (1739). Den tog som sin uppgift att stimulera utvecklingen i landet på framför allt det tekniskt/ekonomiska området.
     Regeringen gav förmånliga privilegier åt dem, som exempelvis ville anlägga sådant som vi nu kallar fabriker, alltså anläggningar där man tillverkade saker i större mängd än för eget behov; vars överskott man kunde sälja med vinst. Gripenstedt fick år 1753 ett sådant privilegiebrev för tillverkning av allehanda jordbruksredskap av järn.
 
"Lejondals Manufactur Wärk"
"Lejondals Manufactur Wärk" är det sydligaste av de ca fyrtio järnbruk som vi vet fanns i Uppland under 1700-talet. Enligt avtalet med staten hade Gripenstedt rätt att årligen tillverka liar, yxor, spadar, plogbillar och hästskor av ca 25 ton stångjärn. För bearbetningen fick han bygga två smältugnar med var sin vattendriven hammare. De kunde hållas i gång vår och höst, när vattentillgången som regel var tillräcklig. Finbearbetningen skedde sedan i två s.k. klensmedjor.
     Råmaterialet, stångjärnet, var jämförelsevis lätt att komma över, eftersom de stora järntransporterna från Bergslagen till utskeppningshamnen vid Järntorget i Stockholm gick genom bygden.
 
Vad finns kvar i dag?
Det som i dag finns kvar av anläggningen vid Lejondal är tre fördämningsvallar, som anlades en dryg kilometer nordväst om slottet. Med hjälp av vallarna kunde Gripenstedt ta vara på det vatten som fanns i kärren mellan Bro och Lejondal. På kommunkartan (den äldre) har de markerats med R3. Den åker som nu ligger innanför vallarna kallas Västerkärr. Namnet är ett minne från den tid då vattenmagasinet låg här.
     Fältet mellan Västerkärr och slottet har numera täckdikats, och därför är det svårt att se var diket gick, som ledde vattnet till vattenhjulet. Med hjälp av det skulle man kunna lokalisera anläggningens plats. Det påstås, att den legat i svackan strax norr om det gamla vattentornet, som ännu finns kvar på gården. Här fick Gripenstedt en fallhöjd på 5 alnar, d.v.s. 3 meter.
     För själva smidesverksamheten var två smeder anställda, mäster Hammarlund i Lilla Tingsviken och Falk i Alsättra.
     Det var genom kontakter inom den pietistiska rörelsen som Gripenstedt kom att intressera sig för järnförädling. Han fick hjälp med planeringen av sitt järnbruk av en bergmästare, som också kunde rekommendera honom inför Bergscollegium, vilket hade högsta ansvaret för bergs- och järnhanteringen i landet.
 
Gripenstedts plog
Gripenstedt var aktiv på många sätt. Han inte bara hade idéer om en så pass stor framställning av järnprodukter vid Lejondal att det skulle räcka till export. Han reste dessutom själv till Holland för att studera de senaste nyheterna, och han kom tillbaka med en egen konstruktion på en plog. Tyvärr fick han inte det patent, "privilegium exclusivum", som han begärde. Men han förtröttades inte, och 1774 lämnade han till Vetenskapsakademien in en avhandling om plogar med förslag till förbättringar. Hans plogkonstruktion finns kvar i en modell från 1700-talet. Plogen, den "Stjernsundska eller Gripenstedtska", rekommenderades till användning i Finland, när Finska Hushållningssällskapet 1803 gav ut sitt "Försök till lärobok i Lanthushållning för finska bonden": eftersom den i alla avseenden var den förmånligaste, förtjänade den att bli allmänt försökt och nyttjad.
 
Före sin tid
Man får ännu större förståelse för den framsynthet som Gripenstedt visade, när man tänker på att bruket av plog inte blev vanligt i Uppland förrän i mitten av 1800-talet. Det väckte faktiskt uppmärksamhet, när Granhammar omkring 1820 skaffade två s.k. värmlandsplogar (med vändskiva) att användas vid bearbetningen av åkerjorden. Det var antagligen de hårda lerjordarna i Uppland som omöjliggjorde sådan plöjning av åkrarna, som vi nu är vana att se, nämligen att jorden vänds upp och ned. Det orkade man inte förrän man övergick till de kraftigare ardennerhästar på 1800-talet. Den böjda trästocken eller årdret var lättare att köra med fram och tillbaka över åkern.
      När detta skrivs 1984, får jag i min hand en rapport om att lantbruksnämnden sedan en tid bedriver försök med plöjningsfri odling. Man har funnit, att jorden tar skada av att plöjas för djupt. I stället rekommenderar man jordbearbetning med harv, kultivator eller tallriksredskap. Försök under sex år i rad har gett 10 % större skörd på de försöksrutor som varit plöjningsfria. Genom att endast tränga ned 8-10 cm i jorden, i stället för 25 som är vanligt vid plöjning, förhindrar man avdunstning och skorpbildning.
      Det ser alltså ut som om de senaste erfarenheterna inom jordbruket skulle tala till förmån för den metod, som i århundraden använts på de uppländska lerjordarna. Kanske det inte var så fel att "köra jorden" upprepade gånger, som man förr gjorde, i stället för att plöja djupt en gång.
     När jag i september 2012 reviderar denna text har jag just konstaterat att den stora åkern mellan Säbyholm och Toresta inte körs med vändplog detta år utan med en jättestor harv.
 
"Innovatören Jacob Gripenstedt"
Det var naturligtvis inte pietismen som öppnade Gripenstedts sinne för nymodigheter. Hans anslutning till den rörelsen var tvärtom en följd av hans grundläggande intresse för vad som rörde sig i tiden. Redan före sitt religiösa engagemang, och innan han gifte sig till Lejondal, hade Gripenstedt anammat regeringens uppmaning att börja med industriell verksamhet av skilda slag genom att 1735 starta en tapetfabrik i Stockholm.
 
"Separatisten Jacob Gripenstedt"
Det lilla järnbruket vid Lejondal upphörde 1789 enligt noteringar i Bergscollegiets handlingar. 1782 lämnade Jacob Gripenstedt tämligen obemärkt livets arena. De sista åren hade han fört en stillsam tillvaro, men eftermälet om honom påminner om en stridbar tid i hans liv och ger oss bra illustrationer till viktiga frågeställningar i 1700-talets Sverige. Han har gått till hävderna som "Separatisten Jacob Gripenstedt" i en snart hundraårig avhandling med samma namn.  Se studieanteckningar

 
Ur Manus till Det hände i Upplands-Bro - uppdatering år 2012 av Börje Sandén
efter Wordstarfil/Word.rtf/doc 
Pärm g7:16      fil: \Biografi\Gripenstedt.doc     fritextsökn textfil2