Det här handlar om båtarna i min barndom, när vi bodde vid Mälarens stränder. Vi, det var en stor del av släkten Tamm, som ägde många av de vackra Mälarbåtarna . De flesta gick med last av trädgårdsprodukter till Stockholm. Gårdarna hade sina kullor, som sommartid stod på Mälartorget och sålde allt som trädgårdsmästarna kunde frambringa. 
     Båtarna brukade starta från Stockholm på eftermiddagen lastade med tomlådor, som under vägen byttes mot fyllda. När kvällen kom var däcken fulla av lådor med de olika gårdarnas namn. Där fanns Ådö och Dävensö, Lindormsnäs och Säbyholm. Vi barn roade oss med att hoppa ombord vid vår brygga och åka med till nästa, varifrån vi gladeligt travade hem så där en halv mil, oftast barfota i landsvägsdammet. Det nöjet var gratis, för som vi sa: "Det är ju våra båtar". 
     Dessa båtar gick sira trader år ut och år in så gott som hela året, möjligen med avbrott när isarna låg och frakterna var ganska små. Nog minns jag när vi mötte båten sena höstkvällar, när mörkret stod som en vägg. Då hände det ibland att skepparn inte såg bryggan utan rände upp vid sidan om och åsamkade sitt stolta fartyg en och annan buckla i stäven. Om kaptenen alla gånger var så helt nykter låter jag vara osagt. Det ölades ganska tappert ombord under de långrandiga resorna. 

Andra gånger anlitades våra båtar vid sorgliga tillfällen och fick forsla hem eller bort hädangångna släktmedlemmar, t.ex. min äldsta syster som dog på sjukhuset i Stockholm och morfar, som dog på sitt älskade sommarhem Drakudden. Han forslades till Stockholm för att begravas där. Det hände väl också en och annan olycka, t.ex. när far föll i isrännan mellan bryggan och båten. Landgången gled ner och han följde med och fick sin högra axel krossad. Jag minns så väl, när skjutsen som skulle möta vid båten, kom i rasande fart för att hämta kläder för byte och sen återkom med far illa skadad, Han fick åka in till Stockholm dagen efter och opererades av doktor Hübinette, som lyckades plocka ihop den trasiga leden. 

En annan resa som jag har i minnet var 1921, då jag efter att ha legat i lunginflammation hos min mormor i Stockholm hämtades hem per ångbåt. Den resan var inte så lustig och jag fick vackert ligga still i salongen och inte som vanligt hålla till hos kaptenen på kommandobryggan. När vi väl kom iland väntade ekipaget vid Ormudden för vidare befordran hem. Kusken hade stränga order att köra sakta och försiktigt' vilket föranledde mig att utbristas "Vi åker väl inte till begravning nu, när tag äntligen får komma hem." Men den som fick krypa i säng vid hemkomsten, det var jag det. Inte förrän efter ytterligare fjorton dagar i sängen fick jag komma på benen. 

                                                                                    Ådö-Dagmar