Till UKF:s Första sida
Till Det glömmer jag aldrig
Till Hembygdsberättelser
Till Ämnesområden
Mälarbåtarna
- ur Kulturnämndens skriftserie Vi skriver i Upplands-Bro 1979-80 nr 39 Det här handlar om båtarna i min barndom, när
vi bodde
vid Mälarens stränder. Vi, det var en stor del av
släkten
Tamm, som ägde många av de vackra Mälarbåtarna .
De flesta gick med last av trädgårdsprodukter till
Stockholm.
Gårdarna hade sina kullor, som sommartid stod på
Mälartorget
och sålde allt som trädgårdsmästarna kunde
frambringa. |
Så hade
vi de fina båtarna som gick med passagerare, t,
ex. m/s Ekolsund, som frekventerades flitigt av godsägarna
för
Stockholmsresor. Min far åkte ofta båt sommartid. Det var
en
vacker och lugn resa och på den tiden hade ingen någon
brådska.
Man hann ändå. Just den båten fick också
göra
privata utflyktsresor, som släkten ordnade om somrarna för
grannarna
och familjerna runt sjön. Målet kunde vara Mariefred och
Gripsholm
och middag intogs ombord, inte den vanlige biffsteken med lök utan
en festmiddag, beställd från NK med full personal
därifrån.
De rike de kunde! Att vi barn hade roligt och njöt av dessa resor
var självklart.
Andra gånger anlitades våra båtar vid sorgliga tillfällen och fick forsla hem eller bort hädangångna släktmedlemmar, t.ex. min äldsta syster som dog på sjukhuset i Stockholm och morfar, som dog på sitt älskade sommarhem Drakudden. Han forslades till Stockholm för att begravas där. Det hände väl också en och annan olycka, t.ex. när far föll i isrännan mellan bryggan och båten. Landgången gled ner och han följde med och fick sin högra axel krossad. Jag minns så väl, när skjutsen som skulle möta vid båten, kom i rasande fart för att hämta kläder för byte och sen återkom med far illa skadad, Han fick åka in till Stockholm dagen efter och opererades av doktor Hübinette, som lyckades plocka ihop den trasiga leden. |
En gång
fick vi vara med om att inviga ett fartyg, det sista
i bolagets flotta, Hugo Tamm, som senare hamnade på Göta
kanal,
Det var 1914, samma dag som världskriget bröt ut. Jag minns
det
son om det var igår. Sommaren hade varit fruktansvärt varm
med
svåra åskväder och bränder i skogen och vid
gårdarna.
Världsläget var spänt och det låg oro i luften.
Invigningsresan
skulle ske trots allt och den skulle gå via Fånö till
Ekolsunds slott och efter en måltid ombord åter till
gårdarna
och Stockholm. Det blev en dramatisk ankomst till Ekolsund. Natten
före
hade blixten antänt den stora ladugården och bränt inne
hela den fina djurbesättningen, När vi kom dit pyrde det
överallt
och de innebrända djuren låg i rader och stank i
värmen.
Det förvånar mig att vi fick gå så nära och
se eländet. När vi återvände på
eftermiddagen
ringde det i alla kyrkklockor; kriget hade brutit ut.
En annan resa som jag har i minnet var 1921, då jag efter att ha legat i lunginflammation hos min mormor i Stockholm hämtades hem per ångbåt. Den resan var inte så lustig och jag fick vackert ligga still i salongen och inte som vanligt hålla till hos kaptenen på kommandobryggan. När vi väl kom iland väntade ekipaget vid Ormudden för vidare befordran hem. Kusken hade stränga order att köra sakta och försiktigt' vilket föranledde mig att utbristas "Vi åker väl inte till begravning nu, när tag äntligen får komma hem." Men den som fick krypa i säng vid hemkomsten, det var jag det. Inte förrän efter ytterligare fjorton dagar i sängen fick jag komma på benen. |
Sista
gången jag reste med en av våra vackra
Mälarbåtar
var till fars 60-årsdag. Alla bolagets herrar plus andra
gäster
reste ut till Björknäs (nuv. Tammsvik) för att fira
honom.
Som födelsedagspresent fick far av båtbolaget en fribiljett
till alla båtar på Mälaren - Hjälmaren. Den var
av
guld och såg ut som en tågbiljett. Om han någonsin
använde
den vet jag inte, för detta var när de stolta, vita
Mälarbåtarna
sjöng på sista versen av sin svanesång. Det hade
blivit
för bråttom för att ge sig tid att resa med båt.
Man rusade iväg med bil istället. Aldrig skall jag
glömma
de vita svanarna, när dom gled fram i sakta mak mellan
Mälarbryggorna.
Ådö-Dagmar |
Forskningsinstitutet har också bandade intervjuer med Dagmar
Tamm
De kommer att publiceras så småningom.
Till UKF:s Första sida
Till Det glömmer jag aldrig
Till Hembygdsberättelser
Till Ämnesområden