Mälarbåtarna - Av Dagmar Tamm
/hembygd/dagmar1.htm

Till UKF:s Första sida       Till Det glömmer jag aldrig       Till Hembygdsberättelser    Till Ämnesområden


Mälarbåtarna  
- ur Kulturnämndens skriftserie Vi skriver i Upplands-Bro 1979-80 nr 39 

Det här handlar om båtarna i min barndom, när vi bodde vid Mälarens stränder. Vi, det var en stor del av släkten Tamm, som ägde många av de vackra Mälarbåtarna . De flesta gick med last av trädgårdsprodukter till Stockholm. Gårdarna hade sina kullor, som sommartid stod på Mälartorget och sålde allt som trädgårdsmästarna kunde frambringa. 
     Båtarna brukade starta från Stockholm på eftermiddagen lastade med tomlådor, som under vägen byttes mot fyllda. När kvällen kom var däcken fulla av lådor med de olika gårdarnas namn. Där fanns Ådö och Dävensö, Lindormsnäs och Säbyholm. Vi barn roade oss med att hoppa ombord vid vår brygga och åka med till nästa, varifrån vi gladeligt travade hem så där en halv mil, oftast barfota i landsvägsdammet. Det nöjet var gratis, för som vi sa: "Det är ju våra båtar". 
     Dessa båtar gick sira trader år ut och år in så gott som hela året, möjligen med avbrott när isarna låg och frakterna var ganska små. Nog minns jag när vi mötte båten sena höstkvällar, när mörkret stod som en vägg. Då hände det ibland att skepparn inte såg bryggan utan rände upp vid sidan om och åsamkade sitt stolta fartyg en och annan buckla i stäven. Om kaptenen alla gånger var så helt nykter låter jag vara osagt. Det ölades ganska tappert ombord under de långrandiga resorna. 

 
Så hade vi de fina båtarna som gick med passagerare, t, ex. m/s Ekolsund, som frekventerades flitigt av godsägarna för Stockholmsresor. Min far åkte ofta båt sommartid. Det var en vacker och lugn resa och på den tiden hade ingen någon brådska. Man hann ändå. Just den båten fick också göra privata utflyktsresor, som släkten ordnade om somrarna för grannarna och familjerna runt sjön. Målet kunde vara Mariefred och Gripsholm och middag intogs ombord, inte den vanlige biffsteken med lök utan en festmiddag, beställd från NK med full personal därifrån. De rike de kunde! Att vi barn hade roligt och njöt av dessa resor var självklart. 

Andra gånger anlitades våra båtar vid sorgliga tillfällen och fick forsla hem eller bort hädangångna släktmedlemmar, t.ex. min äldsta syster som dog på sjukhuset i Stockholm och morfar, som dog på sitt älskade sommarhem Drakudden. Han forslades till Stockholm för att begravas där. Det hände väl också en och annan olycka, t.ex. när far föll i isrännan mellan bryggan och båten. Landgången gled ner och han följde med och fick sin högra axel krossad. Jag minns så väl, när skjutsen som skulle möta vid båten, kom i rasande fart för att hämta kläder för byte och sen återkom med far illa skadad, Han fick åka in till Stockholm dagen efter och opererades av doktor Hübinette, som lyckades plocka ihop den trasiga leden. 

 
En gång fick vi vara med om att inviga ett fartyg, det sista i bolagets flotta, Hugo Tamm, som senare hamnade på Göta kanal, Det var 1914, samma dag som världskriget bröt ut. Jag minns det son om det var igår. Sommaren hade varit fruktansvärt varm med svåra åskväder och bränder i skogen och vid gårdarna. Världsläget var spänt och det låg oro i luften. Invigningsresan skulle ske trots allt och den skulle gå via Fånö till Ekolsunds slott och efter en måltid ombord åter till gårdarna och Stockholm. Det blev en dramatisk ankomst till Ekolsund. Natten före hade blixten antänt den stora ladugården och bränt inne hela den fina djurbesättningen, När vi kom dit pyrde det överallt och de innebrända djuren låg i rader och stank i värmen. Det förvånar mig att vi fick gå så nära och se eländet. När vi återvände på eftermiddagen ringde det i alla kyrkklockor; kriget hade brutit ut. 

En annan resa som jag har i minnet var 1921, då jag efter att ha legat i lunginflammation hos min mormor i Stockholm hämtades hem per ångbåt. Den resan var inte så lustig och jag fick vackert ligga still i salongen och inte som vanligt hålla till hos kaptenen på kommandobryggan. När vi väl kom iland väntade ekipaget vid Ormudden för vidare befordran hem. Kusken hade stränga order att köra sakta och försiktigt' vilket föranledde mig att utbristas "Vi åker väl inte till begravning nu, när tag äntligen får komma hem." Men den som fick krypa i säng vid hemkomsten, det var jag det. Inte förrän efter ytterligare fjorton dagar i sängen fick jag komma på benen. 

 
 
Sista gången jag reste med en av våra vackra Mälarbåtar var till fars 60-årsdag. Alla bolagets herrar plus andra gäster reste ut till Björknäs (nuv. Tammsvik) för att fira honom. Som födelsedagspresent fick far av båtbolaget en fribiljett till alla båtar på Mälaren - Hjälmaren. Den var av guld och såg ut som en tågbiljett. Om han någonsin använde den vet jag inte, för detta var när de stolta, vita Mälarbåtarna sjöng på sista versen av sin svanesång. Det hade blivit för bråttom för att ge sig tid att resa med båt. Man rusade iväg med bil istället. Aldrig skall jag glömma de vita svanarna, när dom gled fram i sakta mak mellan Mälarbryggorna. 

                                                                                    Ådö-Dagmar



I Kulturnämndens skriftserie finns följande artiklar skrivna av Dagmar Tamm
Serien omfattar för närvarande 82 nummer och finns på bilioteken i Bro och Kungsängen
  5    Svarta ryttaren vid Tammsvik och trollen i Vållenskogen och annat skrock
  9    Gumman grunnar
  9    Min julfluga
10    En liten godnattsaga
16    Slädpartier i vår barndom
23    De gamla goda tiderna
25    En människa att minnas från mind hembygd
30    Sägnen om Sigtuna silverportar
32    Minnen från min tidiga barndom på Ådö
39    Mälarbåtarna
42    Nils Tamm på Kvistaberg
42    Tankar i natten

Forskningsinstitutet har också bandade intervjuer med Dagmar Tamm
De kommer att publiceras så småningom.

Till UKF:s Första sida       Till Det glömmer jag aldrig       Till Hembygdsberättelser    Till Ämnesområden