| Några
bemärkta ägare till Aske hembygd/Aske_agare.htm UKF:s Startsida Några
bemärkta ägare till
Aske. Han var även med och utformade texten i det som senare fick status som Sveriges första grundlag, nämligen den kungaförsäkran - "Magna Charta" - som stadfästes, när den 3-åriga Magnus Eriksson valdes till kung vid Mora sten år 1319. Kungen lovade då att ingen skulle kastas i fängelse utan att ha blivit lagligen dömd därtill. Han skulle inte heller få utkräva extra skatter utan godkännade av domsagorna i landet, i vilka två bönder skulle ingå, således grunden för den kända tesen att "svenska folket skall sig själv beskatta". Andreas And var också domprost i Uppsala. Omkring 1575 föddes Martin Aschaneus på Storegården i Aske i det åttonde släktledet på gården. Han utsågs till riksantikvarie 1630 och det var första gången den titeln användes. Den antikvarieinstruktion han fick är i praktiken vårt lands första fornminneslag. Det är tack vare honom som vi vet så mycket om bygden runt Aske. Han upprättade en förteckning över runstenar, och han beskrev orter och tolkade deras namn. 1612 skrev han en utförlig berättelse om Fornsigtuna, som låg till grund för de arkeologiska undersökningarna på granngården Signhildsberg. Han skrev också ett par ”läroböcker på vers”; en Bordetavla om höviskhet och goda seder, bl.a. bordsskick. I en Husregla drar han upp riktlinjer för hur en husfader ”må föra sitt leverne i förhållande till Gud, överhet, husfolk och menige man”. I hans skrifter får man en stor inblick i 1600-talets levnadsförhållanden både i fred och krig. Han hade varit biskop Rudbeckius följeslagare och sekreterare på dennes resor i Estland och tjänstgjort som fältpräst i Gustav II Adolfs krig före inträdet i 30-åriga kriget 1630. Han hade då samlat på sig många dokument, som nu finns återgivna i en bok om Aschaneus. Tryckningen av den boken var UKF:s första beställnnigsuppdrag enligt vår metod att trycka böcker efter behov. Beställningen gjordes av hembygdsföreningen i Upplands Väsby. Aschaneus' skrift om Fornsigtuna spelar nu en avgörande roll i de fortsatta forskningarna kring de slottsliknande ruinerna som fanns i den nuvarande herrgården Signhildsbergs park på Aschaneus' tid. De fem somrarnas arkeologiska undersökningar i en annan del av parken visade sig vara en forntida kungsgård med en stor tingshög och många andra byggnader ej uppförda i sten och tegel. Sådana uppfördes i vårt land inte förrän under medeltiden. Kring årsskiftet 2014-15 publicerade en forskargrupp inom Riksantikvarieämbetes projekt om Det Medeltids Sverige (DMS) en bok om Det medeltida Håbo med centralorten Håtuna. Där tror man inte på Aschaneus' ord och inte heller alla andra beskrivningar av samma ruiner i rapporter från de närmast följande århundradena. Motiveringen är att namnet Signhildsberg syftar på en forntida berättelse om prinsessan Signhilds kärlekshistoria med norrmannen Habor. Ruinerna finns således inte med i den akademiska forskningen. Man hävdar att arkeologiska undersökningarna endast talar om forntida lämningar, vilket är helt sant. Men byggnaderna har inte tillkommit förrän tidigast under kristen tid, dvs ett gott stycke in på 1000-talet. Händelserna i sagan ägde rum ca 1000 år före Aschaneus skrift från 1612. Forskningen kring sagan nämner "sjätte århundradet" för händelserna. Det var inte förrän i slutet av 1500-talet som svenska forskare hade räknat ut att den berömda sagan (62 verser i folkvisan) borde ha ägt rum i Sverige eftersom det bara var här som det fanns ruiner efter en kungaborg och en prinsessa hade naturligtvis bott i slott. Det finns minst femton platser i den nordiska länderna som har "minnen" efter habor och Signhild. Så är forskningsläget när det kursiverade avsnittet skrivs år 2015. Historien är mycket mer komplex än vad som framgår av det hittills sagda. Läs Fornsigtunas medeltida och forntida byggnadslämningar Fornsigtuna som forskningsobjekt - en databas med iakttagelser och tolkningar Med brukspatron Isak Gustaf Sehmanns förvärv av Aske 1799 inträder en ny tid för folket i bygden. Även om den nya huvudbyggnaden, ritad av den italienskfödde arkitekten Charles Bassi, är det utåt synliga tecknet på att en ny generation ägare tagit över, så är det ett flertal sociala och lantbrukstekniska reformer som sätter sin prägel på Aske. År 1814 ställde han pengar till förfogande för inrättandet av en skola för bygdens folk. Den öppnades 1816 i den till Aske gränsande byn Tjusta. Såväl driften av skolan som lärarlönen bekostades av Sehmann i nästan trettio år. 1844 - efter folkskolestadgans tillkomst – överlämnade Sehmann skolan till socknen och den gjordes till centralskola. Han anställde också ”en af enskild person lönad vice provinsialläkare för Håbo- och Bro härader”. Sehmann var aktiv inom Hushållningssällskapets styrelse. Han blev föregångare inom jordbruket, bl.a. byggdes en modern ladugård. Hans verksamhet gjorde stort intryck på Malla Silfverstolpe, som i sin berömda memoarsamling beskriver honom som ”en jätte i kraft, en hjälte i outtröttlig hjälpsamhet. På Aske är allt att beundra som mönster af ordning och byggnad. Ifrån den skiöna ändamålsenligt väl inrättade ladugården till det präktiga boningshuset”. Två söner kom vid faderns död 1855 att fortsätta den humanitära verksamheten. Läkarmottagningen blev på 1860-talet den 4:e provinsialläkarstationen i Uppsala län. Samtidigt tillkom ett apotek i huset intill. 1872 inrättades ett daghem med missionsföreningen i Tjusta som huvudman. Läs några kapitel ur John Krafts bok på hemsidan. |