Till UKF:s förstasida
Till Skälstagruvan
Till Ämnesområden
Grafit har inom Sverige en vidsträckt utbredning såsom en karakteristisk, ehuru kvantitativt mycket underordnad bergartsbeståndsdel inom de formationer av mer eller mindre lerjordsrika granat och sillimannitförande gnejser, som intaga stora delar av det södermanländska gnejsområdet och de petrografiskt därmed i huvudsak överensstämmande norrländska kustgnejsområdena. Snarlika grafitförande gnejstyper ingå även i Åreskutans seveformation. Förutom i själva gnejserna träffas grafit ofta också i de med grafitförande gnejser förbundna kalkstensinlagringarna. Den i dylika grovkristalliniska bergarter inväxta grafiten är i allmänhet av en ur teknisk synpunkt gynnsam grovfjällig utbildning, men några försök att praktiskt utvinna grafiten ur härvarande förekomster av sådan mera impregnationsartad karaktär synas knappast hava förekommit.
I mera finfördelad form ingår grafit såsom beståndsdel av s. k. grafitskiffrar, vilka synas bilda ett framträdande bergartsled särskilt inom vissa vid det norrländska urberget geologiskt anknutna bergartsområrlen (Losfältet i Hälsingland, i Skellefteformationen o. s. v.).
Förekomster av mera samlad grafit—med grafithalt vanligen mellan 25 och 50 %—äro inom Sverige anträffade huvudsakligen inom två skilda områden, nämligen dels i Vittangitrakten i norra Lappland, dels i trakten av Halvarsbenning inom Norbergs bergslag i mellersta Sverige; av dessa hava Norbergsförekomsterna sedan länge varit föremål för en kontinuerlig, om också ej särdeles betydande brytning.
Grafitförekomsterna inom Vittangiområdet äro med hänsyn till den grafitförande formationens karaktär såväl som själva grafitdepositionernas betydande storlek av särskilt geologiskt intresse Såsom redan i samband med de lappländska kopparmalmerna anmärkts, äro dessa förekomster geologiskt anknutna vid den mera amfibolitiska utbildningsform av den nordlappländska leptitformationen, vilken synes känneteckna särskilt de östligare, inom Vittangi och Pajala fallande delarna av nämnda formations utbredningsområde Förekomsterna bilda utpräglat lagerformiga depositioner inom en bergartsserie, bestående av bandade amfiboliter och därmed nära förbundna ljusare plagioklasrika Ieptitiska bergartstyper i upprepad växellagring med mera massiva, ofta pyroxenförande grönstenar, vilka senare på grund av vissa strukturella karaktärer av GEIJER tolkats såsom omvandlade diabasbergarter ("metadiabaser"). Jämte grafitbergarterna träffas såsom inlagringar i denna bergartsserie talrika förekomster dels av karbonatbergarter, dels av järnmalmer av en med mellersta Sveriges skarnmalmer närmast analog typ. Grafiten är merendels av en ur teknisk synpunkt mindre gynnsam mycket finkornig struktur; såsom lagerart förekommer intimt inblandad i densamma huvudsakligen ett ljust strålstensmineral samt i vissa fall även fältspat.
Såsom en fortsättning av Vittangiområdets grafitbildningar skulle i viss mån kunna uppfattas en serie längre söder därom anträffade smärre grafitförekomster (Raitajärvenvaara, Tabmokvare, Rånedalen), vid vilka (med undantag för den förstnämnda) de grafitförande bergarterna dock synas hava karaktären av mera ordinära gråa glimmergnejser och granatgnejser. Grafitsamlingar äro för övrigt anträffade även inom vissa gnejser i Västernorrlands län och i Uppland.
Grafitförekomsterna vid Halvarsbenning tillhöra ett stråk av gråa mer eller mindre grova gnejsbergarter, som framgår på västra sidan (i hängandet) av Norbergsfältets järnmalmsförande leptitstråk. Grafiten förekommer härstädes ansamlad i skarpt avsöndrade smala ådror och ränder—enligt LINDROTH lagergångar —, svärmvis anhopade inom vissa lagerformiga stråk inuti en tvåglimrig utbildningsform av de gråa gnejserna. Grafitådrorna omgivas av ljusa salbandszoner, huvudsakligen bestående av muskovit och kvarts, vilka mineral även bilda den egentliga lagerarten i själva grafitpartierna. Såsom för övrigt måste anses vara ett tämligen generellt förhållande uti grafitförande bergarter, åtföljes grafiten av rikligt inblandade kismineral, i förevarande fall huvudsakligen magnetkis.
Grafitförande kristalliniska bergartsformationer av i huvudsak samma utbildningsformer som äro representerade inom Sverige, äro kända från många andra vitt skilda arkäiska bergartsterränger, men några säkrare föreställningar om dessa bildningars natur och uppkomstbetingelser hava knappast tillsvidare kunnat ernås. Beträffande själva grafitens bildningssätt hava flera olika förklaringsmöjligheter angivits, av vilka en del basera sig på antagandet av ett mer eller mindre direkt organiskt ursprung hos kolsubstansen, medan andra förklaringsteorier avse grafitbildning även ur rent oorganiskt utgångsmaterial. Vad speciellt de svenska förekomsterna beträffar, har GEIJER i fråga om Vittangiförekomsterna anslutit sig till föreställningssättet om grafitkolets organogena ursprung; för Norbergsförekomsternas vidkommande har LINDROTH företrätt en uppfattning av desamma såsom gångbildningar av rent oorganisk, närmast pneumatolytisk natur.