Grafitgruvan i Håtuna
subjects/grafit1.htm

Till UKF:s förstasida      Till Ämnesområden



(Reviderad 1999-03-14)
Grafitgruvan i Håtuna 
och den betydelse brytningen hade under andra världskriget kan vara värd att uppmärksamma. Här finns en av landets få kända grafitfyndigheter. Skällstagruvan, som den kallas i Bergmästarämbetets skrifter, är en av de viktiga grafitreserverna i landet. Allt svenskt behov av grafit importerades när detta avsnitt ursprungligen skrevs. Från 1996 pågår "Grafitprojektet vid Kringelgruvan". Trots att grafithalten endast är 10 % i denna gruva anses den brytvärd med moerna mteoder.

Bilden är från 1948. 
Knut och Margareta Bergman

    Av följande texter är endast den inledande tidigare publicerad i hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro, Börje Sandén 1984.
    Övriga här publicerade texter och bilder har legat till grund för artikeln i hembygdsboken. Tillsammans med litteraturförteckningen är framställningen ett exempel på källor som kommer till användning vid lokalhistoriska studier och kan tjäna som åskådningsmaterial för exempelvis gymnasiestuderande, som vill bekanta sig med källdokument. Texten i originalhandlingarna återges, vilket tvingar den studerande att sätta sig in i en speciell terminologi. Samtliga dokument finns i UKF:s arkiv, som successivt byggs upp enligt en liknande modell.

  Sedan 1996 har viss graftbrytning återupptagits i Sverige i Hälsingland
* Kortfattad beskrivning av projektet  



Ur Hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro
Med vissa revideringer 1999

Väster om Håtuna kyrka ligger Skällsta, vars huvudbyggnad brann på 1890-talet och sedan inte blivit återuppbyggd. Den nya ägaren 1998 har påbörjat uppförandet av en byggnad på platsen för den brunna. Endast hundra meter från nuvarande mangårdsbyggnaden, en tidigare flygelbyggnad, ligger lämningarna efter Skällstagruvan, från vilken Sverige under andra världskriget fick sitt mesta behov av grafit tillgodosett. Grafit förekommer bara på ett fåtal ställen i Sverige. Liksom på andra ställen i landet är grafitmalmen av dålig kvalitet. För närvarande importeras vårt behov av grafit. År 1996 startade emellertid "Grafitprojektet vid Kringelgruvan" i Hälsingland där man nu anser sig kunna utnyttja den 10 % grafitmalmen. De många malmförande orterna i Håtunaområdet har ca 25 % grafithalt.

Brytningsperioder
1858 inmutades den första grafitfyndigheten vid Skällsta. Mindre brytning förekom i dagbrott under första världskriget. På 1930-talet blev det mycket stort intresse för grafiten här. Mutsedeldagboken upptar inte mindre än 21 fyndigheter under huvudbeteckningen Skällstagruvan, vartill finns ett stort antal fyndigheter även i Råby- och Nyborgs- och Värstaområdet. Endast i Skällstagruvan nr 1 bröt man grafit åren 1917, 1924 och mellan 1935 och 1945.
 
 

Brytning under jord
1940 började man bryta under jord. En gruvlave, försedd med hissanordning, byggdes för uppforslingen av malmen. Fram till 1946 bröt man malm i två 'våningar' ner till ett största djup av 36 meter. Gruvgångarna gick ca 60 meter åt vardera hållet från gruvöppningen räknat. Gruvfogden har framhållit att den verkliga brytningen aldrig hann komma i gång. Den grafit som framställdes togs ur provsprängningsmaterialet. Det finns således mycket grafit kvar, men den är för närvarande inte brytvärd i konkurrensen med utländska fyndigheter.

Anrikningsverket
1939 kunde ett anrikningsverk invid gruvan tas i bruk. Det drevs kontinuerligt i tre skift. För övervakning av anrikningen behövdes två man. Sex man var således anställda för detta. För brytningen behövdes fler personer. Som mest var 15 -16 man anställda vid Håtunagruvan. Anrikningsprocessen var med sin dåtida metod redan ett uppmärksammat miljöproblem i Håtuna. Med dagens stränga förbud mot föroreningar skulle det vara omöjligt att utvinna grafit på det gamla sättet.
 
 
Kulkvarnen
Malmen krossades först mellan stora 'käftar' av stål. Därefter kastades den mot ett järnsåll och maldes sedan till ett fint pulver. Det skedde i en s.k. kulkvarn, som var en stor cylinder i vilken den krossade malmen blandades med ett stort antal stålkulor med en vikt av ca 1,5 - 2 kg. När cylindern roterade maldes malmen mellan kulorna, så att den blev lika fin som mjöl (200 my). Kulorna blev naturligtvis nötta och måste bytas när de gått ned i vikt till 1 kg. (Se gruvfogdens berättelse).

    Flotteringen
    Därefter blandades pulvret med vatten i en bassäng och genom tillsats av kemiska medel fick man ett skum, som tog med sig grafiten upp till ytan, där den samlades in. Själva berget sjönk till bottnen. Metoden är vanlig även när det gäller andra malmer och kallas flotation eller flottering. Det hela sker automatisk dygnet runt, och en mycket viktig del av arbetet består övervakning och provtagning. Proverna analyseras omedelbart i laboratoriet. Resultatet av analysen ger besked om mängden av de kemiska tillsatser som behövs för att skumbildningen skall bli den rätta. Här i Håtuna skedde provtagningarna 30 - 40 ggr per dygn. 

    Miljöproblem
    Med hjälp av stora fläktar torkades sedan grafitmassan, som därefter brändes för att man skulle få bort så mycket som möjligt av svavelföroreningen i den. Själva gruvbrytningen var inte så störande för omgivningen, även om tavlor och väggprydnader i mangårdsbyggnaden skakade allt mer ju närmare man kom med sprängningarna. Det var i stället de olika momenten i anrikningen som ställde till bekymmer. En stickande svavellukt spreds över bygden när det torkade pulvret brändes. Bristfälliga filter i fläktarna släppte igenom det finaste grafitpulvret, som lade sig som ett svart oljigt damm över växtligheten i omgivningarna. Vattnet i en del brunnar blev förorenat. Flotteringen krävde så mycket vatten att vattenbrist uppstod på gården. Till detta kom oväsendet från malmkrossen, kulkvarnen och fläktarna. 

    Grafit
    Grafit används som bekant i blyertspennor. Den består av rent kol, som kan uppträda i två olika former, grafit och diamant, vilka kan sägas vara varandras motsatser. Grafiten är osmältbar, ytterst svårförbrännlig och motståndskraftig mot kemisk inverkan. Den används bland annat i metallegeringar av olika slag. Den är ett utmärkt smörjmedel, och som sådant användes Håtunagrafiten av Stockholms Spårvägar för spårväxlarna. Det får man ofta höra av den del av ortsbefolkningen som vet någonting om vår gruva. Det var emellertid bara den svavelhaltiga grafiten som blev smörjmedel. Den höggradigt renade grafiten gick till industriellt bruk, som det heter i brytningsberättelserna, och var mycket eftersökt. En del av den gick faktiskt på hemliga vägar till Tyskland under kriget, men det kom tydligen aldrig till ortsbefolkningens kännedom. 

    Brytningen upphör
    Brytningen upphörde 1945, men man fortsatte att leverera grafit ur inneliggande lager fram till och med 1949, ca 700 ton för smörjändamål och 50 ton för industrin. Det mesta av anrikningsverket är nu borta, liksom den stora slagghögen. Den har använts som vägbyggnadsmaterial bland annat. Kvar är några skjul och de två arbetarbostäderna öster om gruvan samt gruvfogdebostaden ännu längre bort mot Råby. Gruvan är helt vattenfylld. Det är inte svårt att finna dess öppning. (Ur Det hände i Upplands-Bro) 

    Upp

    Till UKF:s förstasida       Till Ämnesområden