SIGTUNAS FÖRHÄRJNING 1187
enligt Sovjet-ryska Vetenskapsakademin 1949

I »Historiska meddelanden» nr 29 (1949), utgivna av sovjetryska vetenskapsakademiens historiska institut har J. P. Saskolski publicerat en uppsats på 33 sidor om »Sigtunatåget år 1187». Förf., som har en ganska ingående kännedom om den svenska litteraturen i ämnet, finner det förvånansvärt att denna »ödeläggelse av rikets huvudstad» blivit så föga berörd i »den borgerliga svenska litteraturen». En förklaring härtill finner han dels i att källuppgifterna äro motsägelsefulla; dels i "att svenska historiker icke vilja medge, att den månghundraåriga striden mellan Sverige och Ryssland från första början markerats av en stor militär seger för Ryssand». Det gängse påståendet att staden hade ödelagts av ester skulle ha sin orsak i att det »ur den svenska borgerliga nationalismens synpunkt var mindre vanärande att anta, att Sigtuna ödelagts av Baltikums hedniska folk».

Förf. ansluter sig till' Lehnbergs och Hippings åsikt att Sigtunatåget företagits av karelarna, som då voro ett Novgorods lydfolk. Han hävdar kanske med rätta, att de stridigheter mellan Ryssland och Sverige, som togo sin början vid 1100-talets mitt, icke kunna betraktas som en rad tillfälliga plundringståg; dessa sammandrabbningar skulle i stället ha haft konkreta mål och uppgifter, nämligen herraväldet över de folkstammar, som bebodde det nuvarande Finlands territorium. Av dem skulle tavasterna varit skattskyldiga under Novgorod före Birger Jarls korståg. Samtidigt som förf. reagerar mot den »borgerliga finska vetenskapens» förnekande av att karelarna varit tributskyldiga under Novgorod, skriver han: »I den inre politiska kampen inom själva Novgorod, ävensom i striden med yttre fiender ha karelarna icke deltagit som skattskyldiga utan som undersåtar, de voro representanter för Novgorodriket, vars intressen voro deras egna.»

I samband härmed hänvisas till ett arbete om »Karelarna och Karelen under novgorodtiden» av S Gadzjatski, utgivet i Petrosavodsk 1941 (tyvärr icke tillgängligt i något svenskt bibliotek).

Saskolski :räknar tiden 1160-1190 som den första, perioden av "den rysk-svenska kamp om Finland, som varade i 650 år». Han anser liksom den finländske historikern G. Rein att de »curones», som 1178 överföllo det finländska biskopssätet, ha varit karelare och icke kurer. Tavasternas försök att avskudda beroendet av Novgorod ledde till ryska straffexpeditioner mot dem 1186 och 1191. Som särskilt viktiga händelser i denna kamp anger förf. Sigtunatåget 1187 och ödeläggelsen av Åbo 1198. Förf. anser att Sigtuna under 1100-talet var en förmedlare av handeln mellan Ryssland och Västeuropa, varför staden ofta besöktes, av ryska köpmän.

Sistnämnda påstående grundar han på 1600-talstraditionerna om att; dess Nicolaikyrka varit en »rysk kyrka" mera dubiöst är påståendet att i Sigtuna påträffad »slavisk» keramik skulle vittna om rysk bosättning. Oriktig är uppgiften att uppsalaärkebiskopens starka borg Stäket då skyddade infarten till Sigtuna. Denna borg omtalas först 1388 och var då troligen av ungt datum, vilket givetvis icke hindrar att vissa, försvarsanordningar, t. ex. förpålningar; tidigare kunna ha funnits vid den viktiga passagen. Förf. anser att det segerrika »Sigtunatåget», som var riktat mot fiendelandets centrum, hade väl förberetts, icke minst emedan deltagarna från sina tidigare handelsresor dit voro väl förtrogna med den slingrande farleden genom skärgården och Mälaren.

Förf. konstaterar att inga ryska källuppgifter finnas om Sigtunatåget utan blott svenska, vilket han emellertid icke kan förklara. De svenska annalerna, ange blott att de anfallande varit hedningar (pagani) endast i Erikskrönikan uppges de ha varit "karelare" och det påstås där att stadens ödeläggelse väckte glädje i Karelen och Ryssland. Saskolski ansluter sig till åsikten att annalerna varit en huvudkälla för Erikskrönikans framställning, men anser att det även funnits muntliga traditionsuppgifter om att de anfallande varit karelare. Han har emellertid i likhet med flera svenska forskare härvid kringgått ett viktigt problem. Annalerna uppge att Sigtunas förhärjning av hedningarna och ärkebiskop Johannes "död vid Almarestäket ägde rum den 12 augusti 1187. Den under 1300-talets förra hälft nedskrivna upsalienska biskopskrönikan uppger emellertid att ärkebiskop Johannes dödats av hedningarna vid Almarestäket den 14 juli 1188, och sedan begravts i Uppsala. De skiljaktiga uppgifterna kunna omöjligt förklaras genom påståendet att här föreligger något avskriftsfel.

Problemets lösning måste vara, att vi här ha att göra med två skilda hedniska angrepp mot Sigtuna, dels ett i augusti 1187, varvid Sigtuna förbränts, dels ett i juli 1188, varvid ärkebiskop Johannes stupat vid försvaret av den trånga passagen vid Almarestäket. Dessa bägge tidsskilda händelser ha sedan i annalerna kombinerats till en enda och därvid har ärkebiskopens dödsdag felaktigt angivits vara 12/8 1187. Det ligger ju också nära till hands att förmoda, att de hedniska karelarna efter sitt framgångsrika härtåg mot Sigtuna 1187 gjorde ett nytt angrepp följande år, men att upplänningarna då voro bättre på sin vakt, varför en blodig försvarsstrid utkämpats vid Almarestäket.

Förklaringen till det framgångsrika härtåget mot Sigtuna 1187 får enligt min mening sökas i att Sverige då paralyserades av inbördeskrig. Västgötalagens kungalängd talar om att Knut Eriksson fick utkämpa »många strider innan han fick Sverige med ro» och att härvid stupade de bägge motkonungarna Kol och Burislev. En uppsvensk konungalängd synes antyda att den förre varit erkänd sveakonung och att han fallit vid Bjälbo. Flera annaler innehålla uppgifter om ett slag vid »Grimberga». Genom avskriftsfel av den ursprungliga latinska årtalssiffran har detta slag i annalerna hänförts till de mest olika år (1178, 1183, 1186 och 1188). Av dessa årtal torde 1188 (MCLXXXVIII) vara det mest plausibla.

Saskolski har säkerligen med rätta utdömt de sentida uppgifterna om »esterna: som Sigtunas förstörare såsom värdelösa - de förekomma emellertid icke i moderna historiehandböcker, så t. ex. uppger Tunberg endast att de anfallande voro »hedningar». Samtidigt visar förf. prov på en påfallande okritisk inställning; då han uppger att de märkliga bronsportarna i Sofiakyrkan i Novgorod skulle vara ett från Sigtuna rövat krigsbyte. Härvid stöder han sig på en av M. Aschanaeus återgiven tradition från 1600-talets början, att dessa portar ursprungligen varit, Sigtunas »stadsport». Förf. polemiserar oförfärat mot Oscar Almgrens klargörande utredning av denna traditionsuppgifts ovederhäftighet. Mest komprometterande är att han icke känner till Adolph Goldschmidts stora monografi »Die Bronzeture von Novgorod und Gnesen» (1932). 1 så fall hade han blivit upplyst om att »Sigtunaportarna», enligt en på dem befintlig inskrift, beställts för det polska biskopssätet Plock, att de utförts 1152-1154, och att de aldrig haft något med Sigtuna att skaffa

De andra »arkeologiska bevis» varmed förf. söker underbygga sin framställning äro vanligen lika grundlösa. Av intresse är däremot förf. hypoteser angående Sigtunatågets efterverkningar. Under år 1188 anges i Novgorodkrönikan att novgorodbor skulle ha blivit fängslade dels av. »varjager» på Gotland och dels av »nemtsy» på orterna »Novotorzets» och »Horulek». Förf. godtar den finske slavisten Mikkolas hypotes att det förra ortnamnet skulle avse Nyköping och det senare förmodligen Tors harg (Torshälla). Viktigare är emellertid att han söker fastslå att den ryska krönikan med »varjager» betecknar gotlänningar och med »nemtsy svear (svedskije nemtsy). Krönikan uppger att dessa repressalier hade till följd, att novgoroderna »icke släppte en enda man av de sina över havet och att de icke gåvo gesant åt varjagerna utan bortsläppte dem utan fred». Novgorods handelsförbindelser med Gotland skulle alltså ha avbrutits våren 1188, sedan de ryska köpmännen hade blivit tagna som gisslan efter Sigtunas förhärjning. Förf. anser, att detta har lett till ett 13-årigt avbrott i handelsförbindelserna mellan Gotland och Novgorod. Våren 1201 ha gotlänningarna skickat sändebud för att förhandla om ett återupptagande av handeln, men de fingo resa hem med oförrättat ärende. Samma år anlände emellertid nya sändebud, vilka nödgades underteckna ett avtal, vars »villkor ha ställts av Novgorod» enligt förf:s påstående.

Saskolskis uppsats ger oss en viss inblick i nutida rysk historieforskning. Dess bombastiska avslutning, må här citeras: "Sigtunatåget, som helt eller delvis gjordes av karelarna, Novgorods undersåtar, kan betraktas sons ett storslaget militärpolitiskt företag. Striden mellan det gamla Ryssland och Sverige betecknades redan från början av en lysande seger av den ryska statsklokhet, som ledde till förstörelsen av det fientliga landet politiska centrum.»

Saskolski behandlar även Erikskrönikans »Jon Jarl», varvid han riktigt anmärker, att dennes död i samband med ett hedniskt piratanfall in Mälaren icke behöver hänföras till Sigtunatåget 1187. Han anser att "Jon Jarls person är outforskad», vilket förefaller vara ett föga rättvist omdöme med tanke på att denne gåtfulle jarl under senaste årtiondet varit föremål för speciell uppmärksamhet i svensk historisk litteratur Jag hänvisar särskilt till Ahnlunds uppsats i »Svensk sägen och hävd" och till Tunbergs i Fornvännen 1952. Bägge dessa forskare har hävdat att »Jon Jarl», som enligt Erikskrönikan var en svensk jarl i österled med uppgift att värna riket mot ryssar och ingrer, är identisk, med den Johannes dux», som enligt en gravsten i Linköpings domkyrka var svearnes sköld och hedningarnas skräck». De ha också hänvisat till att den viktigaste handskriften av Ericus Oloi krönika har årtalsuppgiften 1206 i samband med omnämnandet av Jon Jarls död på Askanäs i samband med ett hedniskt sjörövartåg in i Mälaren, Tunberg håller förtroligt att jarlen tillhört den sverkerska ätten och att han varit en konung Sverker Karlssons »finlandsjarl» under nio år. Mycket tyder på att detta antagande är riktigt och att Sverige efter sin svaghetsperiod på 1180-talet gått till motoffensiv i österled.

Hösten 1205 utbröt emellertid ett inbördeskrig i Sverige mellan konung Sverker och de fyra sönerna till hans föregångare Knut Eriksson, vilka efter att ha flytt till Norge blevo slagna vid Älgarås i Västergötland. Den omständigheten att tre av de rebelliska kungasönerna härvid bragtes om livet skulle enligt Ericus Olai uppgift ha väckt harm bland »upplänningarna», som tydligen anslöto sig till den ende överlevande kungasonen Erik Knutssons sak. Detta förklarar varför Jon Jarl återvänt från Finland till Mälardalen, och det förklarar också hans bråda död. T och med att det svenska landvärnet i österled återkallats och Sverige paralyserats av ett inbördeskrig, fingo karelare och ingrer ånyo ett tillfälle att göra ett infall i Mälardalen -- alltså en parallell till förhållandena 1187-1188. Kanske har Sigtuna även 1206 bränts av piraterna?

Tunbergs hypotes att »Jon Jarl» tillhört den sverkerska ätten förtjänar allt beaktande. Ahnlund har antagit att hans son varit den 1229-1234 regerande konungen Knut (Johansson) Långe, vilken under dessa år satte den siste »erikske» konungen Erik Eriksson ur spelet. Kanske var den ryktbare »Joar (Johansson) Blå», som enligt Erikskrönikans utsago intog en så myndig position vid kunga 1250, en annan son till den ryktbare »Jon Jarl»?. Dennes samband med sverkerska ätten kan möjligen förklaras av att han varit en sonson till Sverker den äldres son jarlen Johan och son till dennes son Kol Knut Erikssons vid Bjälbo stupade motkonung. Vi veta att Knut Långe i Uppland ägde Sko, som omkring 1165 anges vara Kols sätesgård.

Inbördeskrigen 1187-1188 och 1266 skulle alltså ha möjlggjort att karelska flottor kunde tränga in i Mälardalen. Enligt Erikskrönikan hindrades ett upprepande härav genom att Birger Jarl uppförde Stockholms hus som blev ett "lås" för Mälaren. Denna tradtionsuppgift tyder närmast på att några effektiva befästningsanläggningar vid Stockholm saknades år 1206 och att den "kastal" som utgjorde kärnan till Stockholms slott är av senare datum. Det kan för övrigt starkt ifrågasättas om inte borgbygget i Stockholm var en följd av att Birger jarl 1247 och 1251 blodigt nedkämpat två uppländska stormannauppror och om icke detsamma i lika hög grad varit riktat mot inre som yttre fiender.

Adolf Schück