| Myten om Sigtunas nergång och fall Av Sten Tesch /bok0/tesc1187.htm |
| Myten om Sigtunas nergång och fall Ur Mariakyrkan i Sigtuna. Minnesskrift till 750-årsjubileet 1997 Av Sten Tesch Som direkt orsak till stadens nergång och fall brukar de flesta Sigtuna-historiker anföra de hedniska sjörövare som år 1187 attackerade och brände Sigtuna. Denna uppfattning har ända fram till idag varit allmänt omhuldad av författare till historisk facklitteratur. En annan orsak som framförts som förklaring till Sigtunas tidiga nedgång är Stockholms grundläggning trots att den skedde långt senare. Detta är gamla tankar som bl a har sitt ursprung i skriften "Sveopentaprotopolis" från år 1611 i vilken historikern Johannes Messenius återger sägnen om hur borgarna i Sigtuna efter esternas nedbränning av staden år 1187 sjösätter en urholkad stock, fullastad med guld och silver och bestämmer att där stocken flyter iland skall en ny stad byggas, därav namnet Stockholm. Jfr myten om Birkaborgarnas överflyttning till Sigtuna. Att denna sägen fortfarande är aktuell visar t ex ett citat ur en bok av Ulf Pauli från 1995: "Traditionellt anses det ha varit estniska sjörövare som förstörde Sigtuna år 1187, en händelse som ledde till att det svenska rikets administrativa centrum flyttades till en säkrare plats bland Mälarens holmar och öar. Därmed skulle ester vara orsaken till att det blev Stockholm som blev Sveriges huvudstad". Men vad hände egentligen år 1187 och vad betydde det för Sigtunas fortsatta utveckling? Härjningen är omtalad i flera medeltida skriftliga källor och har otvetydigt inträffat. Inte i någon av källorna omtalas att sjörövarna var ester, däremot att de var hedningar, i något fall karelare. I olika syften har händelsens verkningar kraftigt överdrivits. Som ett exempel kan anges Erikskrönikan (ca 1320) där Sigtunas nerbränning användes för att ge en relief åt Birger Jarls grundläggning av Stockholm på 1250-talet. Mycket talar emellertid för att händelsen 1187 inte haft någon avgörande inverkan på Sigtunas vidare öden. Av både skriftligt och arkeologiskt material framgår att Sigtuna var en ort av stor betydelse även under 1200-talet. Bara det faktum att ett dominikankonvent upprättades i Sigtuna talar för att stadens framtidsutsikter betraktades som goda. Trots att Sigtuna inte längre var biskopssäte var staden fortsatt säte för prosten i Attundaland, d v s Sigtuna var fortfarande en av de viktigaste kyrkliga centralorterna i de uppländska folklanden. Detta understryks av att domkapitlet i ett brev från påven år 1215-1216 fick tillstånd att flytta ärkebiskopsstolen från (Gamla) Uppsala till Sigtuna. Av okända skäl kom denna flyttning aldrig till stånd utan ärkesätet flyttades i stället till Östra Aros/Uppsala i början av 1270-talet. Sigtunas betydelse under 1200-talet framgår också av att förutom dominikanklostret, ytterligare två kyrkliga institutioner inrättades: S:t Görans spetälskehospital och S:ta Gertrud. Den senare var en barmhärtighetsinrättning för sjuka och vägfarande och låg alldeles utanför den östra stadsporten. Kanske var det också under samma tid som stadsförsamlingens kyrka S:t Lars byggdes om till stenkyrka. De senaste årens utgrävningar har dessutom på ett övertygande sätt visat att Sigtuna var en blomstrande stad med vida internationella kontakter ända fram till mitten av 1300-talet. Till de nya resultaten hör också att det funnits en kunglig myntverkstad, ett mynthus, i Sigtuna under hela eller en stor del av perioden 1185-1280/5. Detta visar mycket tydligt att kungamakten tillmätte Sigtuna stor betydelse. Händelserna 1187 förefaller alltså inte ha haft den inverkan på staden som många forskare tidigare ansett. Inte heller verkar Stockholms tillkomst vid mitten av 1200-talet ha påverkat Sigtunas ställning. Sigtunas tillbakagång kom betydligt senare och skall istället ses i ett större perspektiv. Under 1300-talet präglas Europa av ekonomisk nedgång. Till detta bidrog bl a en klimatförsämring, den s k Lilla istiden och som kulmen på och delvis som en följd av de dåliga tiderna kom böldpesten "digerdöden" omkring 1350. Vissa städer som t ex Stockholm hämtade sig snabbt, medan andra, däribland Sigtuna, aldrig återhämtade sig. Tomter slogs ihop, bebyggelsen glesnade och stadens karaktär blev nästan som en bondbys. Detta är bakgrunden till att Sigtuna blev den "trädgårdsstad" som den idag är. |