Aftonbladet 2002-06-24
Kanoner laddades med hagel och salvor avlossades rakt in i folkhopen (/nya/aftonbl.htm) - 2002 UKF:s Startsida
Register över artiklar
Ämnesområden
GUNDER ANDERSSON läser två böcker om den stora daldansen - det sista stora bondeupproret Både Alf Åberg och Karin Sennefelt påtalar att den officiella redogörelsen om "den stora daldansen" är lögnaktig. Syftet var inte att störta kungen, tvärtom ville man ha en starkare kung och var trött på det kaotiska ständerväldet. Ibland erbjuder historien förvånande paralleller. Så finns det faktiskt likheter vad gäller lagtolkning och påföljder mellan efterspelet till "den stora daldansen" 1743 och Göteborgskravallerna 2001. Likheten ligger på det principiella planet, i de i förhållande till gärningarna osedvanligt stränga straffen. Låt vara att statsmakten var betydligt brutalare på den tiden. Två böcker om "den stora daldansen" har kommit under våren:
Karin
Sennefelts stora doktorsavhandling Den politiska sjukan, där hon
på ett detaljspäckat vis sätter in skeendet i ett större,
politiskt sammanhang, och Alf Åbergs Tragedin på torget,
som snarast har populärvetenskaplig karaktär. De två böckerna
kompletterar varann på ett utmärkt sätt.
Det fanns tre utlösande faktorer till att cirka 5 000 dalkarlar,
beväpnade med allt från hötjugor till flintlåsgevär,
efter ett mer än årslångt, allt ilsknare muttrande i juni
1743 marscherade mot Stockholm för att "skaka perukerna av herrarna."
Dalkarlarna krävde att de ansvariga generalerna Lewenhaupt
och Buddenbrock skulle avrättas och vägrade ställa
upp med mannar till ett nytt krig. Man krävde fred med Ryssland.
Därtill ville man att handelshindren med Norge skulle avskaffas.
Den 20 juni 1743 marscherade så dalkarlarna in i Stockholm och lät inkvartera sig på malmarna och i Gamla stan. Av förväntade plundringar och allmänt kaos blev intet.
Trots ett omfattande supande vidmakthölls disciplinen i bondeleden.
Stockholms horor lär dock, precis som i samband med bondetåget
1913, ha upplevt en högkonjunktur.
Återstod tronföljdsfrågan. Efter lite grumsande gick bönderna med på Adolf Fredrik, som efter den oväntat milda freden med Ryssland inte upplevdes som något hot längre. Återtåget förbereddes. Lantmarskalken utlovade fri lejd ut ur staden för dalallmogen, men också proviant och en penningsumma för utgifter under hemmarschen. Hela aktionen verkade på väg att upplösas i frid och fröjd och västgötaklimax. Så blev det inte. Medan förhandlingarna pågick hade regeringen kommenderat in militär från Ladugårdsgärde som förlades på södra sidan av Gustaf Adolfs torg och skar av staden på mitten. Samtidigt fängslades dalkarlar runt om i staden. I några timmar stod tvåtusen soldater och tvåtusen dalkarlar mot varann där på torget, hoppackade som sillar. Soldaterna från Västmanlands och Upplands regementen vägrade ge eld och gjorde för fot gevär, Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente gjorde dock slag i saken. Kanoner laddades med druvhagel och salvor avlossades rakt in i bondehopen. Manspillan blev stor. De som klarat sig och försökte fly mejades ned av kavalleristernas sablar. Båda författarna påtalar att den officiella
redogörelsen om "stora daldansen" är lögnaktig på
flera punkter. Det talas om ett "uppror" med syfte att störta kungen.
Så var det definitivt inte. Tvärtom ville man ha en starkare
kung, man var trött på det kaotiska ständerväldet.
Straffen blev hårda, trots kungens uttalade önskemål om mildhet för att inte reta upp folket ute i bygderna. Sex man avrättades, åtskilliga dömdes till spöslitning mellan 30 och 60 rapp och långa fängelsestraff. De rättsliga processerna skyndades på och domsskälen är ofta ofullständiga. Samtidigt jagade kungliga trupper ute i bygderna rätt på bönder som lyckats ta sig ut ur Stockholm och förde dem inför skranket. Varför dessa drakoniska åtgärder, sedan allt gått
lugnt till och löfte om fri lejd getts?
De domar som utdelades var uttalat politiska. Det som lades de dömda till last var själva marschen och avsikten att påverka politiken mer än rent fysiska gärningar i samband med konfrontationen på torget. Därvidlag kan man ta ett 260-årigt kliv genom historien och notera att samma argumentation använts i samband med Göteborgskravallerna. Stenkastning mot "demokratin" (i gestalt av polismän) ska straffas hårdare än stenkastning mot samma polismän i samband med en fotbollsmatch. "Den stora daldansen", det sista stora bondeupproret, är en lite förbisedd parentes i den svenska historien. Främst Karin Sennefelts bok fyller en lucka, inte minst genom sin detaljerade skildring av vilka uttryck den politiska kulturen tog sig ute i landet, långt bortom intrigmakeriet kring kung och riksdag. Samtidigt är både hennes och Åbergs bok påminnelser om en tidlös sanning: att makten icke bär sitt svärd för ro skull PS av Börje Sandén
|