UKF:s Startsida        Register över artiklar            Ämnesområden

Både Alf Åberg och Karin Sennefelt påtalar att den officiella redogörelsen om "den stora daldansen" är lögnaktig. Syftet var inte att störta kungen, tvärtom ville man ha en starkare kung och var trött på det kaotiska ständerväldet.

Ibland erbjuder historien förvånande paralleller. Så finns det faktiskt likheter vad gäller lagtolkning och påföljder mellan efterspelet till "den stora daldansen" 1743 och Göteborgskravallerna 2001.

Likheten ligger på det principiella planet, i de i förhållande till gärningarna osedvanligt stränga straffen. Låt vara att statsmakten var betydligt brutalare på den tiden.

Två böcker om "den stora daldansen" har kommit under våren: Karin Sennefelts stora doktorsavhandling Den politiska sjukan, där hon på ett detaljspäckat vis sätter in skeendet i ett större, politiskt sammanhang, och Alf Åbergs Tragedin på torget, som snarast har populärvetenskaplig karaktär. De två böckerna kompletterar varann på ett utmärkt sätt.
Det hånfulla uttrycket "stora daldansen" myntades av skalden Olof Dalin, redaktör för tidskriften Then Swänska Argus. Han bevittnade den blodiga upplösningen från sin lägenhet vid Gustaf Adolfs torg. Som tack för ett antal hatiska dikter om dessa "djävlar i kött" och "skälmar och levande lik", dessa "troll" som var "rasande boskap ämnad till slakt" kunde han senare samma höst peta in ett "von" i sitt namn.

Det fanns tre utlösande faktorer till att cirka 5 000 dalkarlar, beväpnade med allt från hötjugor till flintlåsgevär, efter ett mer än årslångt, allt ilsknare muttrande i juni 1743 marscherade mot Stockholm för att "skaka perukerna av herrarna."
Dels det katastrofala kriget mot Ryssland, där Dalregementet lidit oerhörda förluster, trehundra döda i själva slaget och ännu fler i de farsoter som härjade i vinterkvarteret, där över 2 000 man strök med.

Dalkarlarna krävde att de ansvariga generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock skulle avrättas och vägrade ställa upp med mannar till ett nytt krig. Man krävde fred med Ryssland.
I den akuta tronföljdsfrågan ville man ha den danske kronprinsen Fredrik och avvisade tanken på att välja den tyske furstbiskopen Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, släkt med den ryska tsarfamiljen. 

Därtill ville man att handelshindren med Norge skulle avskaffas.
Sennefelt ger en fyllig bild av förspelet till marschen, med hårda motsättningar och slagsmål mellan allmoge och bondeståndets deputerade. Både hon och Åberg ger också suggestiva bilder av ett Stockholm, där det ledande skiktet blev allt nervösare ju närmare staden bondehären kom. När den nådde Norrtull ville militärledningen gå till attack, men den åldrige kung Fredrik sade nej. 

Den 20 juni 1743 marscherade så dalkarlarna in i Stockholm och lät inkvartera sig på malmarna och i Gamla stan.

Av förväntade plundringar och allmänt kaos blev intet. Trots ett omfattande supande vidmakthölls disciplinen i bondeleden. Stockholms horor lär dock, precis som i samband med bondetåget 1913, ha upplevt en högkonjunktur.
Det som nu hände var att böndernas talesmän snopet kunde konstatera att de flesta av deras krav redan var uppfyllda. De två generalerna var redan dömda, och avrättades senare. Freden med Ryssland var i hamn. Fredsdokumenten hade av en överstelöjtnant von Lingen, efter en vådlig färd över Ålands hav med strapatser typ spännande ungdomsbok, överlämnats till kungen den 19 juni. Löften gavs att handelshindren med Norge skulle avskaffas. 

Återstod tronföljdsfrågan. Efter lite grumsande gick bönderna med på Adolf Fredrik, som efter den oväntat milda freden med Ryssland inte upplevdes som något hot längre. Återtåget förbereddes. Lantmarskalken utlovade fri lejd ut ur staden för dalallmogen, men också proviant och en penningsumma för utgifter under hemmarschen.

Hela aktionen verkade på väg att upplösas i frid och fröjd och västgötaklimax. Så blev det inte. Medan förhandlingarna pågick hade regeringen kommenderat in militär från Ladugårdsgärde som förlades på södra sidan av Gustaf Adolfs torg och skar av staden på mitten. Samtidigt fängslades dalkarlar runt om i staden.

I några timmar stod tvåtusen soldater och tvåtusen dalkarlar mot varann där på torget, hoppackade som sillar. Soldaterna från Västmanlands och Upplands regementen vägrade ge eld och gjorde för fot gevär, Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente gjorde dock slag i saken. Kanoner laddades med druvhagel och salvor avlossades rakt in i bondehopen. Manspillan blev stor. De som klarat sig och försökte fly mejades ned av kavalleristernas sablar.

Båda författarna påtalar att den officiella redogörelsen om "stora daldansen" är lögnaktig på flera punkter. Det talas om ett "uppror" med syfte att störta kungen. Så var det definitivt inte. Tvärtom ville man ha en starkare kung, man var trött på det kaotiska ständerväldet. 
Enligt officiella källor dog femtio bönder på torget och åttio sårades, vilket sannolikt var bra mycket i underkant. Bland de tretusen bönder som fängslades och internerades i slottet Makalös och på olika sjukinrättningar dog över tvåhundra, men siffrorna är osäkra eftersom sjuklistorna inte är kompletta.

Straffen blev hårda, trots kungens uttalade önskemål om mildhet för att inte reta upp folket ute i bygderna. Sex man avrättades, åtskilliga dömdes till spöslitning mellan 30 och 60 rapp och långa fängelsestraff. De rättsliga processerna skyndades på och domsskälen är ofta ofullständiga. Samtidigt jagade kungliga trupper ute i bygderna rätt på bönder som lyckats ta sig ut ur Stockholm och förde dem inför skranket.

Varför dessa drakoniska åtgärder, sedan allt gått lugnt till och löfte om fri lejd getts? 
Tydligast svar på den frågan ger Karin Sennefelt: det rörde sig om det politiska etablissemangets raseri inför att en folklig opinion alls lade sig i politikens innehåll och inriktning. I sakfrågorna var oenigheten i stort sett utraderad redan när bönderna tågade förbi Skanstull.

De domar som utdelades var uttalat politiska. Det som lades de dömda till last var själva marschen och avsikten att påverka politiken mer än rent fysiska gärningar i samband med konfrontationen på torget.

Därvidlag kan man ta ett 260-årigt kliv genom historien och notera att samma argumentation använts i samband med Göteborgskravallerna. Stenkastning mot "demokratin" (i gestalt av polismän) ska straffas hårdare än stenkastning mot samma polismän i samband med en fotbollsmatch.

"Den stora daldansen", det sista stora bondeupproret, är en lite förbisedd parentes i den svenska historien. Främst Karin Sennefelts bok fyller en lucka, inte minst genom sin detaljerade skildring av vilka uttryck den politiska kulturen tog sig ute i landet, långt bortom intrigmakeriet kring kung och riksdag.

Samtidigt är både hennes och Åbergs bok påminnelser om en tidlös sanning: att makten icke bär sitt svärd för ro skull

PS  av Börje Sandén
Ovanstående beskrivning Sennefelts och Åbergs tolkningar av händelserna överensstämmer i  väsentliga avseenden med de värderingar som jag framfört i Boken Vad hände egentligen? del 3.  Dalupproret 1743 "Stora daldansen", UKF 1993.  (aftonbl.htm)

UKF:s Startsida        Register över artiklar            Ämnesområden