UKF:s startsida        Register över artiklar     Ämnesområden

Kunskapen om 1700-talets politiska historia förefaller att vara låg. Det är inte så underligt, eftersom läroböcker och historieböcker numera prioriterar 1700-talets rika kulturhistoria; det har varit skönt att finna, att historia inte bara betyder krig och politik.

Ett dilemma har emellertid uppstått. Vi har tagit till oss 1600-talets många framgångsrika krig, men missat 1700-talets förlustbringande. Resultatet har gett oss en skev bild av oss själva: "Du tronar på minnen av fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden" kan lätt bli slutresultatet. För att inte förhäva oss gentemot andras historia, bör vi påminnas om även de mindre gloriösa sidorna av vår historia.

Författare av skolans läroböcker, ja, alla författare av historiska böcker har ett stort ansvar, när det gäller att ge en rättvisande sverigebild av det förgångna, men det har också museer och universitet. Kunskap om tiden kring "Stora daldansen" är viktig för att vår historia skall vara i balans. Här får vi veta, att det kan gå illa för oss, om ledningen av landet tänker fel; om folkopinionen grips av nationell yra. Därmed inte sagt att vi måste framhäva sådant som varit dåligt, men det skall finnas med i bakgrunden; såväl dagrar som skuggor måste finnas, för att en bild skall vara intressant.

Och nog är det intressant att ta del av, hur det kunde gå som det gjorde under 1740-talet. Men det är också intressant att se, hur bilden av denna tid vuxit fram. Vi har kunnat konstatera, att många forskare sagt beska sanningar om 1740-talet; men vi har också funnit att senare tiders forskning - och historieskrivning - i sin bedömning påverkats av det som tidigare skrivits.

Vi skall nu se, hur böcker av olika slag behandlat ämnet under 1900-talet.
Exemplen är hämtade ur Börje Sandéns bok. Vad hände egentligen? del 3. Dalupproret 1743 - "Stora daldansen".

Folkskolans läroböcker
Ingen nämner något om de ryska trupperna i Sverige.
Odhners historia för folkskolan, 18:e upplagan 1907 "Detta krig blev det nesligaste som Sverige någonsin fört." --- "En allmän förbittring uppstod i landet mot dem som genom sitt lättsinne dragit skam och olycka över fäderneslandet.

Grimbergs historia för folkskolan, 3:e upplagan 1911 Dito, 11: e upplagan 1939
Det berättas ganska utförligt om det misslyckade kriget; inget om folkets reaktion.

Dito, reviderad (Svanström) 1952
Det berättas ganska utförligt om kriget. Dalupproret döljer sig bakom orden: "Förbittringen mot hattarna var därför stor i landet".

Sven Ulric Palme - Birger Lindell, Historia, 1956 Mycket kortfattat om kriget; om hattarnas övermod; om de förutbestämda fredsvillkoren. "Stora delar av Finland ockuperades". Sverige tvangs välja Adolf Fredrik till tronföljare.

Hagnell - Olander; Svensk och allmän historia, 1956 Ganska utförlig skildring. Hattarna förklarar krig. Fredsvillkoren bestäms i förväg. "Det blev till och med uppror i Dalarna, och dalkarlarna tågade ner till Stockholm och ställde till med oroligheter som kallats "Stora daldansen".

Gudrun Du Rietz, Vår historia i färg, 1962
Endast de kulturella landvinningarna nämns under Frihetstiden.

Realskolans läroböcker
Odhner - Westman, Fäderneslandets historia, 18:e uppl 1909, 27.-e uppl 1940
Utförlig skildring av kriget; "Stora daldansen" beskrivs kortfattat; krav på straff av de som började kriget; Olof Håkanssons förklaring av "aktivitet = aktsamhet". "Ryssland försökte med mutor lägga Sverige under sin lydnad."

Grimberg - Söderlund, Sveriges historia, 3:e uppl. 1951
Ett dåligt skött krig; "... gjort svenska armen till åtlöje för all världen". Inget nämns om "Stora daldansen", endast: "den stora massan av vårt folk hade nu fått ögonen öppnade, och såg med fasa, hur riket styrdes hän mot sin undergång".

Andolf - Bergman, Människan och tiden, Historia 3, mellanstadiet, 1983.
"Stora daldansen" nämns vid namn. Orsaken till marschen var främst önskan att få välja danska kronprinsen till tronföljare, "för att få en ändring". "Först vågade ingen göra något, men efter några dagar började soldaterna skjuta. Många dödades och bönderna skingrades. Deras ledare avrättades".

Grundskolans läroböcker - mellanstadiet
Kahnberg - Lindeberg, Genom tiderna, mellanstadiet, 1963
Kriget omtalas som en del i hattpartiets program: "Genom förbund med Frankrike skulle Sverige återvinna vad som förlorades efter Karl X1I:s död."

Eklund - Thorén - Åberg Urfolkens liv, mellanstadiet, 1976
Hattarna drev igenom två krig, mot Ryssland och Preussen; "Kriget mot Ryssland slutade med att den svenska armen fick ge upp och utrymma hela Finland. I freden måste Sverige avstå hela östra Finland till Ryssland". Inget nämns om "Stora daldansen" eller de ryska trupperna i Sverige.

Grundskolans läroböcker - högstadiet
Hildingson - Husen, Historia i grundskolan, åk 9, 1967
Kapitlet Kungamakt, herremakt och folkmakt i Sverige: "Efter många års krig började en lång fredsperiod - den s.k. frihetstiden (1718-1772) -, bara då och då avbruten av illa förda krig".

SAMS - Samhälle, historia, religion, geografi, Esselte Studium, 1988
Svensk historia före 1800 behandlas inte.

Gymnasiets läroböcker
Falk - Tunberg, Svensk historia för gymnasiet, 1939
Redogörelse för kriget; "Stora daldansen" nämns ej med namn: "Då avgörandet i tronföljdsfrågan dröjde, utbröt i Dalarna ett formligt uppror. Allmogens gamla konungslighet vaknade till liv. 'Vi vilja ha en konung och intet så många', sade man, 'nu vilja alla råda och regera, som peruker hava.' Bönderna begåvo sig i stora skaror ned mot Stockholm, tågade in i staden och lägrade sig på Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg). Efter fruktlösa underhandlingar gåvo slutligen trupperna eld, och bönderna skingrades i vild flykt. Många omkommo, och upprorets ledare straffades." (att de avrättades liksom regeringens utsedda syndabockar ansågs tydligen inte lämpligt att tala om för 1940-talets gymnasister)

Bergström - Löwgren -Almgren, Alla tiders historia, Grundbok i historia för gymnasieskolans humanistiska och samhällsvetenskapliga linjer. 1985
I kapitlet Norden under 1700-talet med underrubriken Hattar och mössor: "Kanslipresident under frihetstidens första decennier var Arvid Horn. Hans erfarenheter som officer och ämbetsman under Karl XII:s tid hade gjort honom övertygad om att krig är en olycka. Han förde därför en försiktig utrikespolitik. Så småningom växte en opposition fram som ville ta revansch på Ryssland. Det var en yngre generation som inte hade upplevt krigets gräsligheter. För den blev Karl XII en politisk symbol och hjälte med makt över sinnena. Många önskade också en djärvare ekonomisk politik ...". Att kriget - ja, två krig - verkligen startades av hattregimen nämns inte med ett ord.

Universitetslitteratur
Ingvar Andersson, Sveriges historia, 4:e uppl, 1953. "Hattarnas historia under dessa 26 år (1739-1765) handlar om, hur partiet och dess begåvade ledare övervunno en rad kriser, vilka delvis framkallades av olika drag i deras regering." Förutsättningen för kriget presenteras. "Av olika skäl blev detta revanschkrig ett fullkomligt fiasko". "Hattarna hotades av en mäktig och skickligt stärkt opinionsstorm bland den svenska allmogen mot den frihetstida byråkratin och mot författningen". "Dalkarlarna reste sig och tågade mot Stockholm, samtidigt som oro spordes på flera håll i landet. Den 'stora daldansen', som så hade börjat, blev blodig, dalkarlarna blevo slagna och hårt straffade." Inget nämns om de ryska trupperna i Sverige. Ingen referens till Beckman: Dalupproret 1743, 1930.

Sten Carlsson - (Jerker Rosen), Svensk historia, 4:e uppl. 1979
Utförlig skildring av krigsförberedelserna och kriget, inklusive Villmanstrand och Håkanssons medverkan. "Förhandlingarna komplicerades avsevärt genom dalupproret ("stora daldansen"). Som orsak till dalallmogens engagemang framhålls försvårandet av gränshandeln och att dalregementet förlorade 281 man vid Villmanstrand.

Tåget mot Stockholm beskrivs kortfattat; händelsen på Gustav Adolfs torg: "Dalkarlarna ryckte samma dag in i huvudstaden och tog sitt högkvarter på Norrmalmstorg. De militära cheferna vågade inte ingripa. Nervositeten steg på ömse sidor, och den 22 juni lossade dalkarlarna de första skotten mot de reguljära trupperna. En del av dessa vägrade att ingripa, men andra slog till hårt och hänsynslöst. Inom kort var upprorsmännen fullständigt besegrade, Sex ledare dömdes 1744 till döden och avrättades; ett fyrtiotal fick lindrigare straff. Så slutade det sista stora bondeupproret i svensk historia. (inte heller här nämns att Lewenhaupt och Buddenbrock avrättades.)

De ryska truppernas närvaro skildras sålunda: "Danskarna företog så hotfulla rustningar, att regeringen - i stort sett samma herrar som yrkat på krig 1741 - såg sig nödsakad att begära rysk hjälp, främst till sjöss. Ryssland sände inga linjeskepp men väl 30 galärer och 12000 man. (...) En tid senare återvände de ryska trupperna hem."

Göran Behre. Sveriges historia 1521-1809, Stockholm 1985
Hattarnas krigspolitik skildras. "I mars 1741 slöt Sverige en överenskommelse med Frankrike att mot erhållande av franska subsidier angripa Ryssland." Nederlaget vid Villmanstrand och kapitulationen omtalas. "Riket befann sig i ett synnerligen utsatt läge." Dalallmogens marsch till Stockholm och de övriga oroligheterna i landet återges på följande sätt: "I Sverige rådde en folklig oro som gränsade till revolution." --- "Den sociala oron kom till utbrott i Dalarna, och en flera tusen man stark upprorshär gick mot Stockholm, där den kunde hejdas dagen efter fredsslutet. Oron i landet lade sig."

Annan historisk litteratur som ej ingår i denna boks referenser
Georg Starbäck Berättelser ur Svenska historien, del 18,1878
Utförligt berättat, huvudsakligen med Malmström som källa. Kortfattade biografier över 1700-talets persongalleri.

Alfred Kämpe, Svenska allmogens frihetsstriders 1920. Förkortad utgåva 1974
Mycket utförlig skildring; den största före Bjarne Beckman. Här berättas också om bondeståndets talman Olof Håkansson, och Dalarnas riksdagsman Johan Pehrsson, som skrev protokollet vid förhandlingarna.

Sten Carlsson, Den svenska historien, band 6, 1967 Samma som Carlsson - Rosen, Svensk historia.

Al f Åberg, Vår svenska historia, 1978
Mycket kort redogörelse för kriget. "De lättrörliga dalkarlarna som var vana vid långa arbetsvandringar beslöt att tåga till Stockholm och tvinga 'herrarna' att godkänna kronprinsens kandidatur, De hade också andra krav och klagomål. I juni tågade den 4500 man starka upprorskåren in i Stockholm, men där fick 'stora daldansen' ett raskt slut. Bönderna blev omringade och besegrade av reguljära trupper. Åtskilliga stupade, och sex av ledarna avrättades. En del trupper vägrade att ingripa i striden. Bland dem fyra gardessoldater, som förklarade att de inte ville skjuta mot dalkarlarna, eftersom de var deras landsmän. De fyra männen anklagades för myteri och dömdes till 30 par spö vardera och sedan livstids straffarbete på Marstrands fästning."

Elmqvist - Rydberg, Sveriges historia ritad och berättad av ..., 1979.
Krigets planering och genomförande beskrivs; ganska utförlig skildring av marschen; ryska soldaternas närvaro framhålls.

Staffan Högberg; Stockholms historia, Två band, 1981
Den utförligaste av alla moderna skildringar. Många intressanta detaljskildringar finns; Högberg är en av de få författare som behandlar dalkarlarnas framgångsrika förhandlingar med regeringen och som framhåller att regeringstrupperna provocerade dalallmogen före utgången av den tidsfrist som regeringen lämnat allmogen.

Högberg lämnar den mest opartiska beskrivningen av hur striden på torget började: "Trupperna marscherade upp på södra sidan av torget med Strömmen och Norrbro i ryggen. Under flera timmar stod de båda härarna mot varandra utan att komma till annat än ett ivrigt munhuggande. Ingen var beredd att ge order om eld. Till slut tröttnade truppernas befälhavare fältmarskalk H J Hamilton på käbblet och försökte utmanövrera bönderna genom att rycka fram längs Drottninggatan och vid Jakobs kyrka. Vid Jakobs kyrka avlossades ett kanonskott mot det framryckande kavalleriet. Skottet gick för högt, men striden var i gång".

Helt opartisk är emellertid inte skildringen - och det kan nog inte någon vara, inte heller min. Att Högberg ser positivt på Dalupproret framgår inte bara av den långa skildringen - händelsen förtigs verkligen inte - utan också av att han i ovan återgivna utdrag inte uttryckligen säger att det var dalkarlarna som sköt det första skottet, vilket de av allt att döma gjorde.

De flesta har betraktat striden på Gustav Adolfs torg som en mer eller mindre regelrätt krigshandlingen med två "härar" som stod mot varandra. Jag vill inte se det så. Dalallmogen hade inte förberett sig på strid, den hade inte ens sina ledare, Schedin och Wrangel på plats. Det behövdes i detta skede inga regelrätta krigsförberedelser från allmogens sida. Man skulle ju just börja avveckla demonstrationen och lämna stadsområdet; endast utsedda fullmäktige skulle stanna kvar.

I en rubrik råkar emellertid även Högberg kalla anfallskriget mot Ryssland för "det finska kriget", ett uttryck som många författare använt, och som jag vänder mig mot, eftersom ordets makt över tanken har stor kraft: genom att tala om finska kriget leds tanken bort från den verkliga saken, nämligen Sveriges krig mot Ryssland. Själva texten hos Högberg lyder helt korrekt: "Anfallskriget mot Ryssland utvecklade sig till en katastrof...".

De ryska truppernas närvaro i Sverige efter Dalupproret återges på följande sätt: "Ungefär samtidigt som Adolf Fredrik kom till Sverige anlände 10 000 man ryska trupper, som skulle försvara landet mot ett befarat danskt angrepp. Med viss svårighet hade man lyckats avvisa ett ryskt krav att trupperna skulle förläggas i Stockholm."

Lexikon och uppslagsverk
Nordisk Familjebok (nytryck 1943; efter 3:e upplagan 1923-37)
"... Den 22 juni omgavs deras läger på Norrmalm med trupper, och de uppmanades att mot löfte om straffrihet nedlägga vapnen. Några följde uppmaningen, andra började skjuta, trupperna besvarade elden, några bönder stupade, och de övriga sökte fly, men de flesta, ca 3500 man togs tillfånga. Av ledarna dömdes sex till livets förlust och avrättades ..„ andra straffades med spö eller fängslades. Innan de tillfångatagna frigåvos, hade en stor del av dem bortryckts av farsoter."

Bra böckers lexikon, 1974
En utförlig skildring för att vara i ett uppslagsverk, relevanta moment medtagna. Sammandrabbningen beskrivs sålunda: "Stämningen var inflammerad och den 22 juni kom det till direkt strid, i vilket upprorsmännen fullständigt kuvades av lojala regementen."
Man måste läsa "mellan raderna" för att finna att en del trupper inte var lojala.

Nationalencyklopedin, 1990
Dalupproret 1743 behandlas inte under slagordet dalupproren. I en hel spalt talas endast om dalupproren under Gustav Vasas tid. Slagordet daldansen hänvisar till Stora daldansen, som ännu inte utgivits, när detta skrivs. Det kan dock vara värt att lägga märke till att dalupproret 1743 i ett uppslagsverk av detta slag kommer att beskrivas under ett förklenande - om dock vanligt - uttryck. (min kursivering)

...............................................................................................
När utgivningen kommit fram till bokstaven S låter det på följande sätt: "stora daldansen, vedertagen men till sitt ursprung avsiktligt nedsättande benämning (min kursivering) på ett bondeuppror som utgick från Dalarna 1743, mer korrekt benämnt dalupproret 1743"

I boken Vad hände egentligen? del 3 Dalupproret 1743, finns ganska utförliga citat ur forskares historiska verk från 1700-talet till vår tid:
Sven Lagerbring, Erik Gustaf Geijer, Niklas Tengberg, Anders Fryxell, Carl Gustaf Malmström, Ludvig Stavenow.

UKF:s startsida     Register över artiklar       Ämnesområden