Fattigstugan i Håbo-Tibble
Av Gunnar Höglund
Ur Vi skriver i Upplands-Bro, Nr 74, 1989

UKF:s startsida         Vi skriver i Upplands-Bro      Ämnesområden


Fattigstugan i Håbo-Tibble
Ett hundratal meter sydost om kyrkan ligger det gamla timrade huset, tätt intill byvägen. Åldern är oviss, minst 200 år säger de gamla. En gång var den säkert dragfri. Men i mossan som ligger mellan stockarna trivdes husråttorna och de såg till att stugan inte blev allt för tät, så det var ingen risk för dålig luft i sovrummet. Stugan hyrdes ut av sockenstämman för en billig penning, mest till enskilda personer, en i sovrummet och en i det stora köket. Av vad man minns hyrdes den ut till en slöjdare Jansson från Skromsta och till Lotta, mera känd som "Garbo". En välkänd och populär hyresgäst var "Kasper", alltid glad och pigg. Han lade armen om kända som okända damer med ett "hallå där! Hur står det till lilla frun", en för det mesta uppskattad vänlighet. Att han varit cirkusartist bevisade han genom att ta sats, springa upp på halva väggen och sedan landa med en saltomortal: "Hallå där!"

David bodde där i unga år då han var dräng åt trädgårdsmästare Asplund. Även Arwid Lööw med familj bodde där. Siste hyresgäst var dannemannen Detlevsen. Han lade om golvet i sovrummet. Byggmästare Henrikssons "gubbar" Gösta och Gunnar bytte ut läckande takpannor och gjorde en snålt tilltagen reparation i början av 70-talet.

15 år senare befann sig stugan i ett bedrövligt skick med läckande tak, utdömd skorsten och farligt hängande takbjälkar i köket. Kommunstyrelsen hade i stället för reparation beordrat nedbränning av huset.

Styrelsen för hembygdsföreningen beslöt i detta läge att rädda Fattigstugan som ett kulturminne. Med Sune Åkerlind i spetsen lyckades man få kommunens medgivande till att få överta ansvaret för och nyttjanderätten till stugan. Sune Åkerlind, Tore Zander och jag, Gunnar Höglund, begynte arbetet med vindsröjning. Gustav Håstedt ställde upp med traktor och kärra. Sen var karusellen i gång. Det blev 2 lass för Gustav att köra bort. Jag oroade mig sen mest för de nerhängande takbjälkarna i köket. Tyngden på dem var 30 cm isolering på vinden, bestående av det vanliga i gamla hus, en blandning av jord och gammalt sågspån. En spännbock måste tillverkas för att lyfta takbjälkarna i rätt läge. Med bil och släpkärra for jag först till Johan Hedin. Han skänkte välvilligt ämnen till två stadiga bockben. Efter tips av Sune Åkerlind fann jag sedan i Alby 2 st 2 1/2 x 9 tum, 6 m långa furuplankor. De var dyra pjäser, som också Sune skänkte med varm hand. Dessutom fick jag en 2 1/2 m lång järnstång, lämplig till att förbinda bas med topp på spännbocken. Ja, sen tillyxade jag de olika komponenter i Rönnebo. Modellen var den spännbock som Bengt Henriksson tillverkade för att hänga upp det stora innertaket i övervåningen i Yttergrans prästgård åt Christer Frank.

Men det värsta återstod, nämligen att skotta och sopa ren en bred ränna i fyllningen, för att ge plats åt montering av bocken på vinden. Ett moln av otäckt damm fyllde vinden och trängde in på bara kroppen, ögon, näsa och lungor. Jag måste hem för att rensa andningsorganen. Tillbaka igen för inhuggning av anhåll för bockändarna i yttervägg och mellanvägg. Sedan var det dags för montering av bocken, uppborrning av hål genom bjälkar och innertak, långa bultar upp genom hålen, och mellan basplankorna, långa starka brickor, och sist muttrarna på. Det var en skön känsla att sedan se att takbjälkarna kommit i rätt läge.

Murare Ivan Borg ställde sedan upp helt gratis. Han t o m bjöd på en fint hamrad järnstång med tillhörande hängjärn till den öppna spisen samt järn till spismuren som var värt 1.500 kr. Den gamla skorstenen revs ned till i höjd med den murade bakugnen. Användbart tegel rensades och nytt skaffades fram. Och sedan hade Ivan snart murat den nya skorstenen upp i full höjd. Spismuren hade avflagnad puts, så jag knackade bort resterna. Ivan sade: "Nå-å Gunnar, hur vill du nu ha spismurn?" "Ja-a, de överlåter jag heltå hållet till dej. Du hittar säkert på något så Du får stuns på den gamla murn." "Ja, vi får väl se då," sade hälsingen med en glimt i ögonvrån. Och nog blev det "stuns" alltid. Jag fyllde baljan med smidigt bruk och sneglade av och

an på arbetets gång. Tvärt stannade jag upp! "Men vad har Du nu gjort!" Ett antal brukshögar fanns där fastslagna på muren i lite spridd ordning. "Ja, vänta du, de änte färdit än", sade murarn. "Jag fick iden när jag såg stenen, som du ville ha kvar som den var". En vacker gråsten hade kommit fram en bit utanför muren, då jag förut hade knackat bort resterna av putsen. Den borde få synas, tyckte Ivan. När jag återkom med en ny sats, hade han mjukt format brukkullarna i olika utseenden. Två hade blivit till välformade kvinnobröst, med lagom avstånd. Jag garvade och sade: "Nu ser jag att Du har haft gumman din i tankarna".

Tidigare hade jag försiktigt brutit upp två golvbräder i varje rum för att kolla trossbottnen. I sovrummet, som av styrelsens "arkitekter" bestämts till kök, hade dannemannen isolerat med gullfiber. I det stora köket däremot, som nu skulle bli samlingsrum, ja där låg golvet på bara leran. Trots detta var det friskt och hårt. Jag hämtade då Valter Öberg för att höra hans mening, som varande expert på gamla hus. "Jo-o då, ligger dom på leran utan tillgång till syre, så ruttnar dom aldrig!" kom svaret prompt från Valter. Jag frågade sedan om han ville hjälpa mej med taket och om priset. Som styrelseledamot i såväl Röda Korskretsen, som i Håtuna Håbo-Tibble hembygdsförening, hade jag lovat att jobba gratis. "Ja, gratis jobbar jag inte! A under 20 kr efter skatt jobbar jag ta mej fan inte!" sade den gode familjeförsörjaren. Det var rent besked. Och därmed satte vi igång med att slussa ned teglet. Vi riktade upp taket, satte nya vindskivor på gavlarna och ny nock och takfot. Vi lade på oljehärdad masonit i stället för takpapp, därpå ströläkt och tegelläkt.

Men nu gällde det att åter hänga kärran efter bilen och att ragga upp bra tegel från tipsade gårdar. Med löfte av Johan Steiner hämtades prima enkupiga pannor från en utdömd källare i Aske. Och i Alby och Klockaregården fanns travar att hämta. Efter egen fri vilja (jag visste att få honom att trivas) fick sedan Valter lägga taket. Det blev tätt och snyggt. På min fråga, om vi också skulle hjälpas åt med kök och toalett, rev Valter i med: "De e väl för fan inge att dela på!" Med fart och

kläm blev också detta gjort. Heder åt Valter Öbergs minne. Han är nu död. Josef Eriksson, alias Tibble Rör, bidrog med sanitetsjobbet, Almkvist med el-installationen. Kyrkbyföreningen tillät inkoppling av VoV till sitt nät. Slutligen var det en samlad styrka, med Kerstin Bergman i spetsen, som skrapade, tvättade och målade tak och väggar, satte upp nya gardiner, lade mattor på golven och satte in porslin i köksskåpen. Det blev pyntat och fint. Foto-JEA prydde väggarna med förstoringar från bygdens flydda dagar. Så kunde "Fattigstugan" återinvigas, nu till sitt nya ändamål, till glädje och gagn för bygdens folk, i alla åldrar.

Gunnar Höglund