Ur Vi skriver i Upplands-Bro, häftena 34 -35 - 36
Om Öråker III av Lizinka Dyrssen  
Manus ställt till förfogande av Tina Dyrssen för Kulturnämndens skriftserie 1978-81
viskriv/lizinkaDyrssen3.htm

UKF:s startsida        Lizinkas berättelse    Del 1      Del 2

Äreminne över modern     Del 3

Jag har idag gått och tänkt på dörrarna därhemma hur var och en hade sin särskilda lilla melodi. Jag minns dem alla, kanske inte 3-ans och 4-ans men finge jag höra dem igen skulle jag naturligtvis minnas. Porten, köksdörren, matsalen, lilla tapetdörren från sjörummet som genljudade genom hela huset, sängkammardörren, dörren till salongen, 1-an, 2-an, allesamman. Alla de kära rummen. Så mycket jag har bett i dem alla, mest i sängkammaren, kabinettet och gamla sängkammaren. Jag ville att de skulle vara varma av bön, varma av Guds närhet.
      Jag har i det föregående talat om det materiella arv vi lämnat efter oss. Kanske skall jag också tala litet om det ideella som jag fått förmedla särskilt från min Mamma. Jag har skrivit litet om henne i mina minnen från Lennartsnäs och skall nu skriva av det här.

Beskrivning av modern (Thérèse Björnstjerna)
Hurudan var hon då, min älskade Mamma? Jag var bara 14 år när hon dog men jag minns henne väl, många människor har talat med mig om henne och jag har hennes utförliga dagbok så att jag tror mig känna henne väl. Hon föddes 1829 medan hennes Far var svensk minister i London och tillbringade där sina första 14 år, så när som på långa besök i Sverige, då de mest bodde på Forsmark hos min Mormors älskade syster, min Farmor. Hon hade 3 äldre bröder, Carl, Oscar och Roger och läste tillsammans med dem för deras informator. Hon hade också en guvernant, Mademoiselle Cairus, som blev hennes vän för hela livet. Mademoiselle Cairus gifte sig på äldre dagar med en valdensipräst, en professor Thron och bodde och dog i Turin. Det var från henne Mammas första djupa kristna intryck kom. Även nu skulle Mamma nog ha ansetts som en ovanligt bildad kvinna. På sin tid var det än mer påfallande. Hon läste och skrev engelska och franska lika bra eller bättre än svenska. Hennes korrespondenser fördes mest på franska, så alla hennes brev till bror Samuel. Hon hade läst latin grundligt, likaså matematik men historia var hennes älsklingsämne och hon skrev under hela sitt liv mängder av jämförande kronologiska tabeller, som hon använde vid sin historieundervisning med oss. Hon ritade också för vår räkning ”blindkartor” över alla världens länder. Hon läste in Gösta i tredje klass i Sjökrigsskolan och Magnus i första ring på gymnasium i franska, engelska, historia, geografi och kristendom. De hade inte tidigare gått i någon skola, då Mamma ogillade skolor. Jag gick aldrig i någon skola. Mammas käraste undervisningsämne blev dock med tiden biblisk kunskap. Hon studerade bibeln grundligt med hjälp av den då befintliga ganska obetydliga litteraturen. Tänk om hon fått uppleva Wellhausen och hela den nya bibelforskningen. Det hade för henne säkert varit enbart glädje och uppbyggelse. Hon var nästan mest intresserad av Gamla testamentet, särskilt profeterna, och bland dem Jeremias. Hon undervisade i kristendom också i min lilla skolkurs och 4 dagar innan hon dog skulle hon för oss läsa Jeremie 31 kap. Hon blev så gripen av dess skönhet att hon föll i gråt och fick tvärt avbryta sin sista lektion.
     Hon var inte blott intellektuellt utan även praktiskt begåvad och skötte utmärkt, dock kanske inte särskilt ekonomiskt, det stora tungrodda hushållet, både i stad och på land, och likaså den mängd av bazarer, föreningar och sällskap där hon var med och ofta ledde. Hon hade en stor hjälp av att hon var mycket ordentlig och förde de noggrannaste räkenskaper och anteckningar om likt och olikt. Mycket skicklig var hon också i alla sorters handarbeten. Hon sydde de finaste broderier och stickade alla Pappas strumpor av vitt bomullsgarn (arma Fader). Det arbetet övertog jag senare. Hon klippte själv till markiser till salongen på Lennartsnäs och hon ägde en av de första symaskiner, som funnits i landet. Hon tecknade mycket talangfullt och har gjort många utmärkta porträtt av släkt och vänner.
     I hela sitt liv hade hon levt i sällskap med betydande män. Alla hennes närstående var mer eller mindre framstående medlemmar av riddarhuset och senare Riksdagen. Pappa var statsråd 2 gånger och morbror Oscar Björnstjerna utrikesstatsminister. Det talades mycket politik hemma och det intresserade Mamma intensivt. Riktigt renhårigt konservativ var hon inte och det gav morbröderna en del bekymmer men Pappa inte bara älskade utan sympatiserade också med henne. Det föll aldrig någon in att tala ett särskilt ”fruntimmersspråk” med Mamma. Alla dessa framstående män behandlade henne som en jämlike fast en mycket beundrad sådan. Hon var överhuvudtaget kolossalt beundrad och oftast omgiven av ett riktigt litet hov. Mest kanske herrar. En del damer var litet osäkra i hennes närhet och dock var hon så god. Hennes godhet, hennes hjärtevärme var i alla fall hennes mest framstående egenskaper. ”Foncièrement bonne”. Men det var ingen passiv och beskedlig godhet, utan en i högsta grad energisk sådan. Tog hon sig an en människa kunde hon hålla den uppe andligen och lekamligen år efter år. Det var älskade Misse (Eugenia Brunner Steinmetz), som Mamma hjälpte fram på den väg hon sedan så strålande fullföljde, Det var stackars fröken Stuart, min guvernant, som hade lungsot och en vinter hölls på Sicilien, en i Schweiz och dessemellan andligen bars upp av Mamma hemma på Lennartsnäs. Det var Åsbrink, som läste en sommar med gossarna, och så tragglades fram i Uppsala till präst, skaffades anställning vid Storkyrkan, där han plötsligen blev en berömd predikant, men det var Mamma som skrev hans predikningar och när hon gick bort var det slut med honom (dvs Pappa hjälpte honom att bli kyrkoherde i Bro). Det var hela familjen Kapten Sundelius, som levde av Mammas och Pappas godhet i åratal och det var många, många fler. Det var ofta svårt för Pappa att skaffa pengar till allt detta men det gick.
     Och så var Mamma så glad, så glittrande glad och full av skämt och hurtighet och skratt. Så hon kunde skratta och ganska snart därefter gråta. Hon var nog överhuvudtaget mycket ”hard strung” och ibland gick det sönder, dvs aldrig så att hon förgick sig mot någon människa. Jag kan inte minnas att jag någonsin inom familjen hörde ett hårt eller ovänligt ord. Aldrig från någon av föräldrarna mot oss. Jag kan inte minnas att jag fått bannor. På tu man hand kunde Mamma ibland påpeka lämpligheten eller olämpligheten av någonting med aldrig offentligt och aldrig något käx. Vi behandlades lika hänsynsfullt som stort folk och det togs för givet att vi visste hur man skulle skicka sig. Mamma följde i allt detta noga genomtänkta principer och jag har ett minne av diskussioner med faster Charlotta Björnstjerna, som var mycket sträng mot sina barn.
     Motorn i Mammas liv var hennes gudsförhållande. Jag tror aldrig hon haft några tvivel utan alltid levat i ett medvetet barnaförhållande till Gud. Detta var för henne alldeles självfallet. Första åren i Stockholm var Mamma med i de pietistiska kretsar, som samlades hos L O Berg och hans hustru Lina Sandell, hos Totties och hos Kapten Ahlbergs. Men hon trivdes aldrig riktigt där och de antagligen inte heller med henne. De ansåg att ingen kristen kunde vara med på baler, teater etc och det reagerade Mamma emot. Med Blasieholmskyrkans skapare pastor Beskow underhölls dock alltid en varm vänskap. Vi hyrde bänkplats i kyrkan och var där alla söndagar och sammanträffade där med vad som kallades ”alla människor”, som alla hade sina bestämda platser. Det var som en stor familj. Vi 3 barn gick och läste för pastor Beskow. Egendomligt nog blev båda gossarna sjuka strax före konfirmation. Det försiggick alltid på fredag, på lördag var det skriftemål och på söndag nattvardsgången. Göstas konfirmation kunde dock bli söndagmorgon i Överståthållarhuset och sedan kunde han vara med om nattvardsgången med kamraterna i kyrkan. Men Magnus var ganska allvarsamt sjuk, det var den tunga våren Mamma gått bort, och hans konfirmation blev först någon månad senare tillsammans med Pehr Hierta, som också varit sjuk.

Jag har nästan inte alls talat om Pappa men det var ju så att Mamma fyllde livet för oss och dessutom såg vi Pappa ganska litet, då han var uppslukad av sitt arbete. Mamma skötte oss självständigt och det går en sägen – kanske sann – att Mamma vid ett underbart tillfälle då Pappa varit ledig på skämt sagt: ”Det är alldelses förskräckligt Gustav lägger sig rent av i barnens uppfostran”. Man får nu säga att vår uppfostran var ett ganska djärvt experiment, som inte hade lyckats så pass bra som det ändå gjort, om vi inte vart mera snälla och mjuka barn. För mig var det dock säkert en stor lycka att jag så pass tidigt kom under Wilhelms fasta och ömma inflytande. Av Mammas principer har Wilhelm och jag väl närmast tagit upp försöket att behandla gossarna med hänsyn och låta dem utveckla sig själva. Inte tvinga på dem våra åsikter. Våra gossar var av mycket fastare material än vi, Gutte sprödare och därför hårdare på ytan, Manne helt homogen.
     Ett litet sista minne av Mamma. En vecka innan hon dog hade vi barn främmande och dansade och lekte i den stora matsalen. Det blev tal om mazurka och Mamma sade då, att hon skulle visa oss hur den dansades. Hon försvann, bytte om skor och kom tillbaka iklädd sina favoriter, tunna klacklösa skor, fastbundna med svarta sidenband i kors över vristen. Hon kom flygande som en boll genom salen. Och så hon skrattade min egen förtjusande Mamma.
     Var hon vacker? Nej det var hon kanske inte egentligen men det var alldeles betydelselöst, hon var ståtlig, lång och rak och förde sig och rörde sig makalöst, en verklig ”grande dame”. De sista åren blev hon ganska korpulent men hon gick så lätt och så spänstigt som en ung flicka.
     Hon dog av blodförgiftning, hade rivit bort en liten kvissla på läppen. Hon hade inte fyllt 52 år. (Midsommar 1945)

Manuskriptet ställt till förfogande av Tina Dyrssen, Öråker