| Ur Vi skriver i Upplands-Bro häfte 34 -35 - 36 Om Öråker av Lizinka Dyrssen Manus ställt till förfogande av Tina Dyrssen för Kulturnämndens skriftserie 1978-81 Om Öråker II - 1942 Vi började med byggandet på Öråker samma år vi flyttade dit. Först med stora huset, som i sitt dåvarande skick var obeboeligt. Men jag skall först tala om andra byggnader och ta med allt som rör huset i ett sträck. Byggnader rivs och ny tillkommer Vintern 1902-03 hade varit mycket snörik och taket på det gamla lidret hade skadats svårt av snön. Då lidret i sin helhet var dåligt beslöts att det skulle byggas nytt och på samma plats som förut. Wilhelm var på sjön och jag red som vanligt för rusthållet sommaren 1903. Då revs lidret och då slog det mig hur vackert och fritt det var, när lidret kom bort och hur ännu mycket vackrare det skulle bli, om även Klockladan och logen kom bort och hela backen blev frilagd. Därpå utarbetade Edling och jag en stor framtidsplan med alla byggnader förlagda ute på åkern väster om ladugården, den plan som sedan så småningom realiserades. Den skickades till Wilhelm och han blev först mycket förfärad över dess storhetsgrad. Rätt snart gick han dock med på förslaget varmt och intresserat och så byggdes 1903 lidret ute på åkern parallellt med ladugården. År 1904 revs norra röda flygeln, den som innehöll stallet och detta byggdes mellan ladugård och lider, den tredje sidan i en fyrkant. Stallet var först avsett endast för arbetshästarna, åkhästar och vagnar stod på Lennartsnäs och användes för gemensam räkning. Sommaren 1913 byggdes vagnsstallet på det andra stallets östra gavel. Det hela var mycket pampigt och väl stort tilltaget, verkstallet med marmorkrubbor från gamla hovstallet och hästhuvuden på spiltstolparna. År 1910 revs den södra röda flygeln. Ingenting har förändrat Öråkers utseende så som flyglarnas borttagande. Gårdsplanen som förut varit ganska trång och instängd blev frilagd och framträdde i sin särpräglade stora skönhet. Hönshuset byggdes 1905, men blev inte särskilt lyckat. Befallarevillan byggdes 1907 och mahognyvillan 1910 och därpå den kombinerade smedjan och slöjdstugan. År 1917 byggdes den nya logen och den gamla revs. Klockladan hade rivits tidigare. Logen sammanbyggdes i vinkel med ladugården, som fjärde sida i fyrkanten. Det var den första hisslogen i vår del av Uppland och den blev mycket studerad. Härmed var den stora byggnadsplanen slutförd. Den 29 maj 1935 brann ladugården, logen, lidret och ett hörn av stallet. Branden började vid middagstiden i vinkeln mellan ladugården och logen, tydligen förorsakad av oförsiktighet med piprökning. Djuren var ute på bete, men 4 små kalvar blev innebrända. Det hela gick oerhört fort. Det var torrt och varmt väder. Det gällde nu att fortast möjligt få upp nya hus och det gick och djuren kunde flytta in i november. Men det blev naturligtvis dyrare än beräknat och kostade mer än försäkringssumman. Byggarna strejkade, byggmästaren gjorde konkurs och försvann och det var bråkigt, men byggnaden blev prima. Manne fick ta upp ett lån på 12.000 kr för att kunna slutföra arbetet. Dagen innan han for till Finland återbetalade han det sista av detta lån. Elektriciteten kommer till Öråker Hösten 1917 härjade ”spanska sjukan” svårt i hela landet. Vi firade som vanligt jul ute på Öråker och där sjuknade Manne, lyckligtvis inte särskilt svårt men ett par dagar var dock oroliga. Vi hade inte elektriskt ljus, mycket ont om stearinljus och fotogen, utan bara opålitliga karbidlampor. Då beslöt Wilhelm att vi skulle få elektricitet och med sin sedvanliga energi satte han omedelbart igång med att bilda en distributionsförening, vars ordförande han blev och var ända till sin död. När vi kom ut till landet julen 1918 strålade hela huset i elektrisk belysning och inte bara huset utan hela gården. Det var förtjusande – men det blev dyrbart. Allt var gjort med kristidsmaterial och fick göras om så gott som helt och hållet, när vi flyttade ut för gott på landet 1923. Vatten och avlopp till stora huset Vattenfrågan var mycket svårlöst och det dröjde ända till 1925 innan vi fick vatten och avlopp i stora huset. Alla de föregående åren hade vi förgäves sökt en källa, som gav tillräckligt med vatten. Men den sommaren kom baron Max Hermelin ut för att ge goda råd om en del reparationer i huset. Han var en skicklig slagruteman och fann källan nere i granparken, som allt sedan dess gett vatten. Förut hade allt diskvatten körts från sjön och dricksvattnet hämtats från källan i Askermar. Några år tidigare hade en vindmotor satts upp som pumpade sjövatten till det stora cementkaret i trädgården och till en reservoir uppe på ladugårdskullen. Denna slopades nu och det runda vattentornet byggdes på kullen bakom trädgården. Stora huset repareras Och så skall jag börja tala om stora huset. Inspektor Edling flyttade till Öråker i mitten av mars 1902 några månader innan vi kom dit. Han bodde i stora huset hos dåvarande arrendatorn direktör Leissner, på nedre botten i nordvästra hörnrummet. En dag kom han till Lennartsnäs till oss som efter vanligheten firade påsk där. Han hade med sig byggmästare Edlund, som skulle hjälpa oss med reparationerna på Öråkershuset och nu kom de för att säga att detta var så dåligt att det inte lönade sig att reparera och att det skulle vara bättre och billigare att riva det och bygga ett helt nytt. Inspektorn kunde inte oaktat åtskilliga brasor få temperaturen i sitt rum till mera än 10 grader. Däremot kunde han sticka sin käpp genom de ruttna stockarna ända in till väggpanelen. Antagligen var det likadant överallt. Nåja det var ju tråkigt att höra, men vi reflekterade inte över förslaget. Dels av pietetsskäl och dels därför att vi inte hade de erforderliga pengarna. Det hade behövts en mycket stor engångssumma. Kanske att reparationerna gått till lika mycket, men det har fördelats på 25 år och har därigenom varit möjligt att bära. Då kände vi inte ännu och hade inte lärt oss att älska huset – hemmet – så att vi kunde resonera objektivt om saken. Senare hade det inte varit möjligt. De första åren på Öråker tänkte jag ibland att det hade varit roligt att ha så mycket pengar, att vi genast kunnat sätta allt i ordning. Men jag har under årens lopp lärt mig att det var dumt tänkt. Det var nyttigt för det hela att vi först lärde oss känna stället, blev bekanta med dess stil, dess karaktär. Därigenom undvek vi en hel del misstag. Det största misstag vi gjorde var att ta bort ”chöpplingen” i hallar och trappa och måla dem med färgerna på den gamla spegel, som nu sitter i övre hallen. Det var mitt fel och tvärt emot all sakkunskap. Sakkunniga rådgivare hade vi gott om. Först och främst Emanuel Cederström, som var oss till stor hjälp också inomhus. Han hade en fin och högt kultiverad smak och var under många år chef för Oscar II konstsamlingar. I den egenskapen reste han omkring till de kungliga slotten och även utomlands och studerade. Han sammanförde oss med slottsarkitekten Lindegren. Jag kan inte minnas att Lindegren var ute på Öråker, men jag minns samtal med honom i hans lustiga proppfulla ateljé med vindskupor någonstans i början på Regeringsgatan. Doktor Gustav Uppmark jr var ute och rådde särskilt den sommar han fotograferade och kopierade salongen för att reproducera den på Nordiska Museet. Efter hans död var doktor Wallin därute ett par gånger och var sakkunnig rådgivare. När vi flyttade dit var huset brädfodrat och målat i en färg, som varit gulvit, fönsterfattningarna var breda och ornerade och det var luckor för alla fönster på nedre botten. Nedre hallen var avdelad med en vägg strax bakom bänknischerna. I den väggen var en glasdörr och därinnanför en liten tambur. Övre delen av hallen var alldeles kall och där förvarades diverse matvaror på vintrarna. Tamburen och lilla hörnrummet var ett rum, som Leissner använde till kontor, serveringsrum fanns ej. Den nuvarande och lilla jungfrukammaren var ett stort rum. Glas och porslin hade ingen plats annat än i matsalsskrubben. Klosett fanns inte inomhus utan i norra flygeln. Utbygget utanför köket tillkom först efter ett tiotal år. Förut steg man direkt genom köksdörren ut i naturen. En trappa upp var ett kök inrett i nordöstra hörnrummet. Kakelugnen var borttagen och en spis uppsatt vid väggen mot hallen. Leissners brukade om somrarna hyra ut första våningen till sommargäster, som då använde köket. Konstnärskoloni på Öråker På Öråker var under ganska många år en sorts konstnärskoloni. Oskar Björck bodde i södra flygeln och Wallanders och senare Paulis i stora huset. Öråker avmålades flitigt och vi har lyckats samla en del av dessa tavlor. Salongen som sädesmagasin I salongen var spegelglasen borta och den användes om vintrarna till sädesmagasin. Detta drog mycket råttor till huset och det tog åratal innan vi lyckades utrota så väl dem som den dåliga lukten. Trappan till tredje våningen är omlagd och gjord mindre brant. Likaså trappan till vinden, som förut mest var en stege. I översta våningen är garderoberna inklädda med bräder och där liksom på vinden är det lagt brädgolv över den förut bara fyllningen. I rummet No 3 bodde en bror till Leissner, en halvfnoskig s.k. löpare. Han hade inte på många år tillåtit någon att komma in i rummet och där var en smuts som var nära nog outrotlig. Vid den ena väggen hade han en vedstapel, som gick nästan upp till taket. Rummet No 5 hade lyckligtvis aldrig blivit reparerat och där kunde man se den ursprungliga väggdekoren, som antagligen varit likartad i hela huset, helt släta enfärgade väggar i mild ljus färg och en bred bård uppe vid taket. I No 5 stod en stor tung mangel med stenskiva och denna hade nog skadat huset och bidragit till att det satt sig på mitten. Sommaren 1902 började vi reparera huset och höll sedan på i många år, mest så länge vi bodde på Öråker. Större delen av tiden utom några år ungefär 1915-22 skedde detta under ett ständig handicap av penningens knapphet, men det gjorde oss faktiskt aldrig så mycket och var nog som jag visst redan sagt kanske en nyttig broms. Vi började med husets ytterväggar. De ruttna stockarna bilades bort och ersattes med nya. Därpå spikades den nya brädfodringen på, men fönsterinfattningarna gjordes inget åt. Väggarna beströks därpå med linolja, som skulle stå och torka in i 2 år innan de målades. Inomhus togs avbalkningen i nedre hallen bort. Sydöstra hörnrummet delades av och blev tambur och ett litet gästrum och speglar insattes i salongen. De måste beställas enkom och kostade 80 kr styck. Så gjordes det en del målning och tapetsering. Vi bodde i norra sängkammaren och gossarna i sedermera kabinettet. Nordöstra hörnrummet var Wilhelms toilettrum. Först sommaren 1903 togs spisen i detta rum bort. Wilhelm var för övrigt nästan alla somrar ända till 1916 på sjön. Vi skrev var dag till varandra men eget nog innehöll mina brev inte så mycket om byggen etc. Vi hade tydligen gjort upp de stora dragen när vi träffades och då var det inte så mycket att skriva om. Breven är egentligen fyllda av pojkarna, allt det underbara de gjorde och sade, av lantbruk och av ekonomi samt av våra många gäster. Fyndet av de ursprungliga tapeterna Sommaren 1904 eller 1905 gjorde Emanuel och jag en stor och viktig upptäckt. I salongen fann vi under ett otal lager med tapeter den ursprungliga s.a.s. urtapeten. Vi fortsatte våra efterforskningar och fann så småningom att i 8 af rummen de första tapeterna fanns kvar. I de övriga rummen var de spårlöst försvunna. Det tekniska förfarandet var att grov väv spänts direkt på stockväggen. På väven hade klistrats papper (tapeter) antingen färgat eller målat i en ljus och mild pastelfärg. Kring taket var i oljefärg en bred bård med rika ornament målad. De gamla tapeterna var mycket trasiga, i några rum bara små stycken kvar. Vi sände prov från flera af rummen till Nordiska Museet där herrarna var mycket intresserade och ibland kom ut för att se hur verket fortskred. Vi började reparationerna så sakta med att återställa väggarna i deras ursprungliga skick. Vi hade dock en annan teknik, rappade de gamla stockväggarna och målade direkt på rappningen med limfärg. Bården målades i olja och väggarna blev exakt lika de gamla fast förfaringssättet varit olika. Vi reparerade i regel ett rum om året utom 1907 då alla 3 norrummen en trappa upp gjordes i ordning. Då flyttade gossarna in i numera sängkammaren, som de sedan bebodde tills de började sin militärtjänst. På nedre botten fanns den gamla tapeten kvar endast i nordvästra hörnrummet. Matsalen gjordes i ordning innan vi gjorde fyndet. Sydvästra hörnrummet kopierades efter Nr 5 2 tr upp och i södra sängkammaren togs färg och bård efter kakelugnen. En trappa upp fanns alla de gamla tapeterna kvar utom i sängkammaren, där vi också kopierade Nr 5. Två trappor upp fanns de gamla endast i Nr 3 och Nr 5. I de andra rummen är det fria fantasier. Vi ha dock sökt att noga följa husets stil och inte göra något som bröt mot den. Vi veta inte varifrån de vackra träskulpturer stamma som inrama speglar och dörrar i de två nedre våningarna, bara att när gamla operan revs exakt likadana fanns där och såldes åt olika håll. Det förefaller därför troligt att samma konstnär skapat dem och det tyder på att gamla operan och Öråkershuset var från samma tid. Av kakelugnarna äro många praktfulla, antagligen Marieberg, men möjligen från en ganska litet känd kakelugnsmakare i Sigtuna. Golven var mycket hårt slitna med breda plankor och stora spikhuvuden, som omöjliggjorde vidare hyvling. De har alla så småningom lagts om. Det borde ha varit parkett i en del rum, men det var dyrbart och vi hade inte råd. Möbleringen av huset När vi efter några år kommit något så när i ordning var rummen använda och möblerade som här nedan följer. Matsalen har ju sin givna plats. De tre rummen åt söder var gästrum och likaså det nordvästra hörnrummet. Vi brukade ha ganska mycket gäster. I den stora odelade jungfrukammaren bodde kokerskan och en husa. Därifrån kom man direkt till köket, som nästan var husets vackraste rum med sina tegelstensspishällar och den överväldigande kopparskatten på spiskrans och hyllor. En trappa upp har biblioteket alltid sett ut på ungefär samma sätt. Det stora bordet i mitten och bokskåpen vilkas antal dock varierat något. Möbeln som mina föräldrar skaffade när de gifte sig 1850 är aldrig omklädd. Ett bra tyg, en randig engelsk rips som hållit i snart 100 år. Den rikt skulpterade mahognymöbel, som mina föräldrar gjorde hos snickare Bohman till sin bosättning, har alltid stått i salongen. I början hade vi den klädd med svenskt siden, vit moiré med blå atlasränder. Det var mycket vackert men tyget som hade varit salongsgardiner på Lennartsnäs var inte hållbart. Till vårt silverbröllop 1913 kläddes möbeln om med det ljusblå tyg, som suttit ända tills nu. Möblerna ha stått på ungefär samma sätt. Häggs stora tavla målades 1917 för den vägg på vilken den hänger. Två trappor upp hade Gustaf Nr 1 till sitt rum sedan han blev officer och så bodde han och Mala där i många år som gifta. Nr 2 var jungfrukammare, 3 och 4 gästrum och 5 undsättningsrum. Wilhelm Dyrssen tar avsked från flottan och familjen flyttar för gott till Öråker När Wilhelm på våren 1923 tog avsked flyttade vi för gott ut på landet och då vidtog åter med baron Hermelins hjälp en mängd reparationer. Brädfodringen som gjorts 1902 behövde göras om och då tillkom den nuvarande med sin ”lockning” och pilastrar. Huset målades gult och pilastrarna vita. Förebilder var varvchefsbostället i Karlskrona och Fullerö, båda byggnaderna ungefär jämnåriga med Öråkershuset. Den nuvarande kaminanordningen i hallen kom till. Den stora jungfrukammaren bredvid köket delades i två rum, varav det ena blev serveringsrum, som förut saknats och en dörr togs upp därifrån till hallen så att maten kunde komma den vägen till matsalen. Vatten till och avlopp från kök och serveringsrum ordnades också. Vi tog det sydöstra hörnrummet till sängkammare och Wilhelm stora södra rummet på nedre botten till sitt skrivrum. Lilla hörnrummet bredvid hade han till toilettrum. Gustaf hade No 1 och Manne grå rummet innanför matsalen. Skälby, Ålsta och Öråker ärvs av sönerna När Wilhelm gick bort 14 juli 1929 delades Öråker mellan gossarna, på så vis att Gustaf fick Skälby och Ålsta och Manne själva Öråker. Jag disponerade huset och även alla inneinventarier och Manne och jag bodde där tillsammans året om ända till 1933 på hösten då jag hyrde en våning i staden, Stureparken 2, där vi sedan bodde om vintrarna. Om somrarna var vi alltid på Öråker. Manne var varmt intresserad av lantbruket och ägnade så mycket som möjligt av sin ansträngda tid åt det. Sedan vi flyttat till staden på hösten reste han ut mest var söndag, bodde länge kvar på hösten och flyttade ut tidigt på våren. Han var särskilt intresserad av korna. Mycket arbete och stora utgifter förorsakade honom den stora branden våren 1935, men den stora byggnad som i forcerad takt uppfördes under sommaren 1935 blev lyckad, praktisk och bra och i hög grad arbetsbesparande. Manne reparerade södra flygeln, som var oerhört dålig och förfallen. Den hyrdes först under ungefär ett år av Clas och Mary Ugglas, som bodde där medan Frölunda byggdes om, sen hyrdes den av dr Pelle Nordenfeldt. Manne byggde bastun efter finsk modell i den lilla mjölkkammaren på ladugårdens södra gavel. Manne stupar i Finland 1940 När Manne stupade 1 november 1940 ärvde Gustav och jag var sin hälft av gården. På mitt förslag löste Gustav 1 januari 1941 ut mig från min del på så vis att han betalar mig 3000 kronor om året. Jag skänkte honom alla husets möbler och han har således blivit ensam ägare av det hela. Jag lämnade det älskade hemmet och flyttade till våningen i staden. Många lyckliga år hade Gud skänkt oss på Öråker. I 40 år bodde jag där. Vi tog emot det som en förfallen och förödd gård och vi gjorde det till ett herresäte och till ett lyckligt och ljust hem. En gård är ett levande väsen, som fordrar ständig andlig och materiell vård för att inte förfaras. Nu är det Gutte och Maia, som skall öva dess vård och föra traditionen vidare. Lizinkas karakteristik av Wilhelm Dyrssen Den Dyrssenska traditionen på Öråker är inte lång men jag tror man vågar kalla den god. Wilhelm var en mycket ovanlig man. Han var rikt begåvad, kanske allra mest på hjärtats och karaktärens vägnar. Sann, genomskinligt redbar, pålitlig, ”a pillar of strength”, trofast och med ett varmt rikt hjärta. Det var han som satte sin stämpel på hemmet. Jag tillförde det en från genrationer nedärvd kristen humanism, som naturligtvis också avsatte spår. Gud har gett gossarna mycket rika pund, som de förvaltat väl och därigenom skänkt namnet heder. Möbler Bland möblerna märkes särskilt det stora biblioteksbordet. Enligt sägen, dvs Emanuel, skulle det ha tillhört antingen Karl X eller XIs drottning, stått på Kalmar slott och sålts vid någon af de ofta förekommande auktionerna. De pompejanska lerkärlen ha aldrig värderats av någon sakkunnig men torde vara dyrbara. De inköptes på 1830-talet av min Farfar i Neapel och hava som intyg på sin äkthet ett kungligt (påvligt) vapen i botten, ett sigill. Min Farfar köpte även under samma resa brons Herkules med hjorten samt antagligen den vita Sevres servisen med gulddekor. Den är mycket dyrbar och ovanligare än biscuitfigurerna. Dessa användes till bordsdekorationer. Praktfull och antagligen mycket dyrbar är den stora gyllenlädersskärmen i hallen. Skrinet hittades i det lilla trähus, som stammade från Lennart Torstenssons tid och låg mellan Lennartsnäshuset och sjön. Det revs på 1850-talet. Mina bröder skänkte oss denna skärm i lysningspresent. Den har aldrig värderats av någon sakkunnig men jag har hört att när Braunerhjelm för en del år sedan restaurerade Sandemar han sökte liknande läder för att laga sin matsalsvägg och fann sådant i Paris, men det kostade 26.000 fr. kv.metern. (forts från del I skriven 1941) (fortsättning i del 3)
|