Till UKF:s startsida          Auktionen 12-13 juni 1999      Kyrkoherde Elgs alla artiklar

… Innanför dörren slår en lukt av kryddor, saltlake, lut och svett jämte åtskilligt annat oidentifierbart emot en. Golvet i butiken är täckt av sågspån, i taket hänger allehanda prylar: hinkar, remtyg, redskap och guvet allt. Så som det ser ut i Vik-tor Jonssons handelsbod, så ska det se ut i en riktig lanthandel på ti-digt nittonhundratal. Bakom disken står handlaren själv med skärmmössa och en penna bakom örat, lite korpulent och sannerligen mycket fryntlig. Ett blått förklä täcker den runda magen. Ögonen far raskt runt och möter de inträdande, som han alla känner väl. 

Biträdet herr Melin finns också på plats, och båda har mycket att göra med att väga upp mjöl och gryn och annat som gårdskuskarna har fått förtroendet att handla åt folket på de olika gårdarna. Färdigpackade ligger redan många paket med alla möjliga förnödenheter, som godsägarn själv eller hans fru har ringt in beställning på. För i Jonssons butik finns inte mindre än två telefoner: dels s k Allmänna telefon med nummer Bro 7 och så Rikstelefon som har Säbyholm som växelstation, Jons-sons nummer är Säbyholm 14. Telefonerna står inne på kontoret på en hög pulpet. Där sitter alltid Viktor Jonsson och för räkenskaper, när han inte expedierar kunder eller vistas ute på det väldiga magasinet. Eller kör ut varor. För det gör han också ofta. Han har en motorcykel av mär-ket Harley Davidson med sidovagn, som rymmer mycket.

Viktor Jonssons far var också lanthandlare, men sonen Viktor är en mycket driftigare affärsman, som i början på seklet som ung man startade sin handelsbod och raskt har kunnat arbeta upp den till att bli ett köpcent-rum för ett stort område. Visst hade han konkurrens - i Lossa fanns en handelsbod och nästan vägg i vägg med hans egen butik låg Emil Boijes Manufaktur- och Diversehandel. Men konkurrensen var inte besvärande. Boije var en vänlig, ganska timid man, som saknade förmåga att mäta sig med den dynamiske handlaren i huset bredvid. Boijes styrka var att han hade manufaktur. Halva butiken var helt ägnad åt tyger. Ändå gick det illa för honom med tiden.

Men för Viktor Jonsson går allt bra. Det är inte illa att vara "hovleverantör" till grevliga slott och stora herrgårdar. Därtill har han prästgården som kund, vilket åtminstone sommartid, är värdefullt, för då har prästfolket alltid ett tjugotal sommarkonfirmander inackorderade, och dessa ungdomar har god aptit. Alla inköp sam kyrkoherdens gör skrivs upp i en "motbok” och betalas i efterskott, alltså när konfirmanderna har rest hem. Då brukar kyrkoherden själv gå ner till handelsboden och göra upp med handlaren, som, när han kvitterar betalningen, alltid bjuder på en stor cigarr. För rättvisans skull har kyrkordens konto även hos Emil Boije, där dock köpesummorna aldrig blir så stora. Men dorn räcker för att Boije i sin tur också visar någon erkänsla, i allmänhet i form av en stor påse godsaker.

Att handla hos Viktor Jonsson är alltid lika roligt. Det finns så många varor i hans butik och han har alltid ett vänligt eller skämtsamt ord att komma med. Faktum är, att han är en mycket slagfärdig man, som ald-rig blir svarslös. Eftersom han fått rykte om sig att göra allt för sina kunder, att lyssna till kundens önskemål och raskt ta hem de ting som kanske inte råkar finnas i lager, så finns det dem som tycker det kan vara lockande att sätta honom på prov. Detta gällde t ex den för sina  humoristiska infall kände bokförläggaren Folke Lars Hökerberg, som ofta gästade goda vänner i Bro. En dag trädde han in i Viktor Jonssons handelsbod, och med en glimt i ögat frågade han, om det var sant att handlaren kunde tillfredsställa alla sina kunders önskningar. Jojomän, svarade Viktor Jonsson, vad önskar bokförläggaren? - Jo, sade Hökerberg, jag vill beställa en elefant. Går det för sig? - Visst, det ska bli, svarade Viktor Jonsson, ska det vara en vit eller en grå? Den gången var det bokförläggaren som blev svarslös.

På 1930-talet moderniseras butiken och hela huset. Bilderna togs strax efter ombyggnaden.