UKF:s startsida         Ämnesområden

Det som hände i Stockholm 1810 är nära förbundet med minnesstenen nedanför ruinen av ärkebiskopsborgen på Stäksön. Den folkliga vreden - vare sig den nu var provocerad av uppviglare eller inte - vände sig i lika hög grad till greve Samuel af Ugglas, som reste minnesstenen.

Händelsen är utförligt beskriven av Ture Nerman i boken Fersenska mordet, ett historiskt reportage, 1993, innehållande även rättegångsprotokoll.
En kortfattad beskrivning har Herman Lindqvist lämnat i sin bok om Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman.

Hur  kunde det komma sig att han dödades av pöbeln mitt i Stockholms centrum inför paraderande trupper? 

Låssa kyrkas arkiv
I Låssa kyrkas arkiv finns många hyllmeter med författningar, kungörelser, påbud, förordningar och beslut från riksdag och de styrande. Dessa handlingar hade prästen personligt ansvar för. Han skulle samla dem och låta binda in dem. Det viktigaste var dock att läsa upp dem för menigheten i anslutning till gudstjänsterna. Det var den tidens informationskanal och källa till kunskap om vad som gällde den enskilde och landet. Därifrån har Gudrun Sandén tagit dessa uppgifter.

Här finner vi det officiella Sveriges reaktioner på sådant som händer och sker i landet. Det är inte alls säkert att vi genom sådana skrivelser får veta den objektiva sanningen. Här serveras vi det som myndigheterna vid en viss tidpunkt anser lämpligt att föra fram, särskilt när det handlar om politiskt känsliga frågor. 

När historien skrivs om en viss tidsperiod är det viktigt att väga det officiella källmaterialet mot andra historiska källor. Detta gäller exempelvis de kravaller som ägde rum i Stockholm 1810. Det är inte alltid lätt att för den icke professionella forskaren att få tillgång till dessa handlingar. Det sammandrag av texterna som Gudrun presenterar kan förhoppningsvis hjälpa den historieintresserade att ta del av dessa officiella skrifter.

Här kommer ett exempel ur hennes pågående dokumentation av innehållet i dessa Kungörelser. Det har anknytning till Upplands-Bro. Kravallerna var riktade mot de forna makthavarna i kretsen kring Axel von Fersen och Samuel af  Ugglas, den senare med bostad på Almarestäket. Dessa kravaller har skildrats många gånger i den historiska litteraturen, senast av Herman Lindqvist i såväl skrift som i TV-program. Här kan du läsa i sammandrag hur det officiella Sverige beskrev lynchningen av landets Riksmarskalk.

Kravaller i Stockholm sommaren 1810.
Av Gudrun Sandén

När Gustaf Adolph blivit avsatt som kung, efterträddes han av Carl XIII. Det betydde att Sverige inte hade någon tronföljare, eftersom Carl och hans gemål Hedvig Charlotta inte hade några barn. De styrande vill inte utsätta landet för den våda som kunde uppkomma vid en tronledighet. Man beslutar att välja prins Christian August av Schlessvig-Holstein till kronprins. Han bekänner sig till den rena evangeliska läran och har de dygder och egenskaper, som borgar för att landet under hans regering skall få åtnjuta den välgång, som en kraftfull regering bringar. Han blir enhälligt vald och hans manliga bröstarvingar skall ärva tronen efter honom. Detta sker vid en upprättad valakt den 28 augusti 1809.

August svarar med en försäkran, 
att förbli vid den rena evangeliska läran, att med kärlek och vördnad ära och lyda Vår nuvarande konung, Carl XIII, att vid val av gemål följa det som står i regeringsformen, att inte utan konungens vetskap och tillstånd vistas längre tid utom landet, att när Vi uppstiger på tronen styra landet efter den fastställda regeringsformen som antogs den 6 juni 1809.

Detta vill Vi oryggligen hålla och uppfylla så kärt det Oss vara må och att Rikets Ständer och innebyggare skall vara pliktiga att efterkomma sin tro- och huldhetsed mot Oss och Våra efterkommande. 
Med egen hand undertecknat  C. AUGUST, kronprins av Sverige.

Den 9 maj begav sig kronprinsen tillsammans med greve E. Sparre, överstelöjtnant Holst, och major Forsell på en resa till landets södra delar. Eftersom kronprinsen innan resan besvärats av magkrämpor med kräkningar och illamående särskilt på morgnarna beordrades livmedicus Rossi att följa med. August klagade ibland över att blodet steg honom till huvudet, särskilt när han ätit eller blivit upphetsad. Själv trodde han det berodde på hemorrojder och att han inte var så aktiv som vanligt. Han hade mått ganska bra under april, men den 10 maj efter middagsmåltiden vid Åby Gästgiveri besvärades han åter mycket av kräkningar på vägen mellan Norrköping och Linköping. Middagen hade serverats från eget kök. Under resan drack han vin, vatten och mjölk. Vid nattlägret i Linköping rådfrågades professor Lodin, som trodde prinsens opasslighet berodde på förkylning med tecken på frossa och förfelad matsmältning. Han blev sämre och den 12 och 13 maj måste han inta sängen. Den 15 maj fortsatte resan och prinsen kände sig bättre. 

Den 22 och 23 maj mår han sämre, men bevistar Malmö stads borgerskaps middag för honom trots yrsel och illamående. Fram till den 28:de klagar han inte, kanske beroende på att han då träffar sin efterlängtade broder Hertig Fredrich av Augustenburg. Vid ett tillfälle anförtror han sig till Holst, att han på grund av svindel inte känt igen sin bror. Den 28:de maj reste de från Ramlösa till Hälsingborg, där de tog avsked på Bryggan. Därefter fortsatte August till Kvidinge Hed för att bevista en militärparad. Plötsligt faller han av hästen och inga upplivningsförsök lyckas. Man kan endast konstatera att hans dagar är slut.

När kungen får meddelandet om kronprinsens död beordrar han genast att liket skall öppnas. Livmedicus Pontin och professor Berzelius reste den 1 juni mot Skåne. Där skulle landshövdingen von Nolken och lagmannen i Skåne M. Flink vara vittnen vid liköppningen. De kom emellertid för sent. Livmedicus Rossi med biträde av licentiat Halenius hade i samråd med doktor Engelhart, doktor Florman och doktor Liljevasch beslutat att öppna prinsen lik den 30 maj på eftermiddagen, då de bedömde att om man väntade skulle värdefulla upplysningar gå förlorade.

Den 2 juni kom en kurir med protokollet från obduktionen. Besiktningen visade att prinsen dött av slag (apoplexi). Kollegium Medici hade önskat en noggrannare undersökning av prinsens maginnehåll och att en kunnig kemist fått titta på det. Nu hade man inte använt de medel som skulle bevara kroppen från röta och maginnehållet var bortkastat. Dock anser man att dödsfallet berott på slag, varvid blodet stockat sig i huvudet och vid fallet från hästen hade hjärnan kommit i skakning och rubbning. Efter dessa upplysningar har kungen inte kunnat anse annat än att dödsfallet varit naturligt. Genom tryckning av rapporten har han velat ge allmänheten kunskap om vad som hänt. Trots detta har kungen erfarit att innevånarna inte gått att lugna utan fortsatt att tala om att prinsen skulle dött av förgiftning.

Det kungliga liket förs till Stockholm. I spetsen åker Riksmarskalken Greve Axel von Fersen i vagn. Man kommer till staden den 20 juni och Stockholm är en kokande kittel. Gatorna är fullproppade av skrikande och gastande människor. 

Så här beskriver generaladjutant Adlercreutz, som hade befälet över stadens försvar den dagen, i en rapport till konungen.

Sedan det olyckliga ryktet att kronprinsen skulle blivit förgiftad tagit mer och mer överhand, märktes en jäsning hos allmänheten, som illasinnade personer försökte att begagna. De ville åstadkomma oroligheter och riktade sitt missnöje mot vissa personer, som de utpekade som delaktiga i förgiftningsbrottet. 

Jag kunde inte förutse de våldsamheter som inträffade, men efter konseljen på Haga red jag fort till staden. En känsla sa mig att det kunde bli oroligheter. När jag kom till Kungl. Stallet fick jag höra att det var upplopp och att Hans Excellensen Riksmarskalken var i fara. Jag red genast över Riddarhustorget till Stora gatan, där en stor mängd folk samlats. De bullrade och skrek. Jag såg generalmajor Silversparre, som med fara för sitt liv försökte skydda von Fersen från slag av käppar och paraplyer. Riksmarskalken var blodig och syntes svag. Jag talade till folket och lugnade dem och de lyssnade och upphörde med misshandeln. Silversparre lyckades ta Riksmarskalken till porten i Bergenstrahlska huset. Där kom några välklädda personer och bad att jag skulle tala till folket, då de säkert skulle skingras. Jag antog deras råd och fortsatte framåt Nygatan. Vid Kornhamnstorg stannade jag och uttalade min erkänsla till folket som följt mig. Jag trodde nu att upploppet var över och lovade ursäkta folkets olagliga uppträdande inför kungen. Mängden följde mig med hurrarop mot slottet. På Riddarhustorget mötte jag Silversparre som berättade att von Fersen var död. Trots att en folkmängd avlägsnat sig, hade en annan tillstött och med yttersta raseri fullbordat mordet. Man ville föra hans lik till avrättningsplatsen.

Fler och fler ropade att det minsann fanns andra herrar som borde stå till svars. I sitt hus på Drottninggatan satt Samuel af Ugglas med en tunna krut och en lunta inom räckhåll, för att spränga sig om pöbeln angrep. Säkert önskade han att han varit i säkerhet på Almare Stäket. Han  klarade sig men fönstren i hans hus blev lilla åtgångna. 

Adlercreutz förstod nu, att han inte skulle kunna uträtta något med foglighet, utan befallde en division 6-pundiga kanoner till Riddarhustorget och satte all militär under gevär. 

Jag uppmanade massan att lämna torget, vilket de inte lydde, säger han i rapporten. Då satte jag Kungl. Livgardet till Fot på marsch och då drog sig folk undan, även om det skedde under knorr och hot. Allt blev lugnt till klockan 4 på eftermiddagen.

Kungen kom till staden och jag avlämnade en kort rapport. Kungen ville skona folket så långt det gick och en proklamation skulle utfärdas. Innan denna var tryckt tilltog dock oroligheterna mer och mer. Massorna drog sig mot slottet och hela tiden skrek de och förolämpade både befäl och manskap. Jag lät då ladda skarpt och drog fram 2 trepundiga kanoner och talade om att jag tänkte använda dem. Ingenting hjälpte utan folket började kasta sten mot de ridande patrullerna. Otidigheterna och djärvheten tilltog och folkmassan ökade fram mot kvällen.

Nu var både befäl och manskap riktigt uppretade efter att ha skymfats av folket och jag hade all möda i världen att hålla dem tillbaka. När jag återigen försökte tala folket tillrätta och få dem att skingras, blev både jag och befälet hånade och stenarna yrde runt oss. Massan trängde nu mot slottet och skrek oanständigheter mot kungen.

Med tungt hjärta såg jag mig nu tvungen att enligt order göra slut på upploppet. Jag sände en liten skvadron ur Livgardet till häst att göra chock. Stora Kyrkbrinken blev rensad, men snart började stenarna hagla från alla håll och brinken fylldes med folk. Jag beordrade en pluton från Svea Livgarde att möta våld med våld. Folket fortsatte sin stenkastning och jag kunde inte hindra den uppretade soldaten att ge eld. Med några skott var lugnet återställt.

På norr fortsatte upploppet och jag beordrade det förstärkta kavalleriet att göra chock, där folk inte frivilligt skingrades. På detta sätt återställdes lugnet, dock inte utan blodsspillan. Jag hoppas, att inte många blev dödade även om ett stort antal skadades och att Konungen ger mig och militären en rättvis bedömning.

Nu återstår för mig att upplysa varför militären inte nog verksamt sökte avböja det grymma mordet på Riksmarskalken. Ingen kunde föreställa sig att något sådant skulle kunna hända rikets högsta ämbetsman, som deltog vid det högtidliga införandet av kronprinsens lik till staden. Den allmänna sorgen, som varje redlig man kände vid detta tillfälle, lämnade ingen förmodan att denna procession skulle få ett sådant mottagande. Silversparre, som försökte rädda Riksmarskalken kunde inte få någon hjälp av trupperna, då det rådde sådan trängsel på gatorna. De trupper som följt efter processionen fanns på Riddarhustorget och visste inte vad som hände vid Nygatan. Dessutom har författningarna till mindre del bestämda föreskrifter, som gör att militären inte kan fatta egna beslut. Jag hoppas Konungen inte lägger militären till last för vad som hänt. De visade sig äga förmåga att möta våld med våld, så snart order gavs. Jag hoppas också att den som skall bedöma det som hänt sätter sig in i befälhavarens ställning och inser hans svåra belägenhet. Det är dessutom lättare att klandra andra än att själv agera.
Detta undertecknade C. Adlercreutz den 25 juni 1810.

Det var redan kallat till urtima riksdag den 28 juni detta år för att välja ny tronarvinge. På grund av händelserna i Stockholm vågade man inte samla Ständerna dit utan ny kallelse utgick att man skulle samlas i Örebro. Där valdes Johan Baptist Julius Bernadotte av Ponte Corvo till Sveriges tronarvinge. 

Bro den 1 oktober 2001 Gudrun Sandén.